Andra Mosebok (Exodus), 1 Kapitlet
Israeliterna förökas och bliva trälar i
Egypten.
1. Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten;
med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:
>1 Mos. 46,8 f.
2. Ruben, Simeon, Levi och Juda,
3. Isaskar, Sebulon och Benjamin,
4. Dan och Naftali, Gad och Aser.
5. Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio
personer; men Josef var redan förut i Egypten.
>1 Mos. 46,27 5 Mos. 10,22.
6. Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.
7. Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig
och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av
dem.
>1 Mos. 18,18. Ps. 105,24. Apg. 7,17.
8. Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av
Josef.
9. Och denne sade till sitt folk: "Se, Israels barns folk är oss
för stort och mäktigt.
10. Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de
ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena
sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga
bort ur landet."
11. Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med
trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom
och Raamses.
12. Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och
dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för
Israels barn.
13. Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten
>1 Mos. 15,13. 4 Mos. 20,15.
14. och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel
och med alla slags arbeten på marken korteligen, med
tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra
15. Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor -- den
ena hette Sifra, den andra Pua -- som hjälpte barnaföderskorna,
16. han sade: "När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter,
då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett
flickebarn, så må det leva."
17. Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i
Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.
>Apg. 5,29.
18. Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade
till dem: "Varför gören I så och låten barnen leva?"
19. Hjälpkvinnorna svarade Farao: "De hebreiska kvinnorna äro icke
såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan
kommer till dem, hava de fött."
20. Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade
sig och blev mycket talrikt.
21. Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus
förkovras.
22. Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: "Alla nyfödda gossebarn-
skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva."
>Apg. 7,19.
Andra Mosebok (Exodus), 2 Kapitlet
Moses födelse, räddning, uppfostran och
flykt.
1. Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis
dotter.
>2 Mos. 6,20. 4 Mos. 26,59
2. Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det
var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.
>1 Krön. 6,3. Apg. 7,20. Hebr. 11,23.
3. Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av
rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och
satte den så i vassen vid stranden av Nilflodern
4. Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru
det skulle gå med honom.
5. Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes
tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen,
sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.
6. Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var
en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade:
"Detta är ett av de hebreiska barnen."
7. Men hans syster frågade Faraos dotter: "Vill du att jag skall gå
och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet
åt dig?"
8. Faraos dotter svarade henne: "Ja, gå." Då gick flickan och
kallade dit barnets moder.
9. Och Faraos dotter sade till henne: "Tag detta barn med dig, och
amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför." Och
kvinnan tog barnet och ammade upp det.
10. När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos
dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom
Damnet Mose[1], "ty", sade hon, "ur vattnet har jag dragit
upp[2] honom".
>Apg. 7,21.
11. På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor,
gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han
fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans
bröder.
>Apg. 7,23 f. Hebr. 11,24 f.
12. då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan
människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i
sanden.
13. Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män
träta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt:
"Skall du slå din landsman?"
14. Han svarade: "Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?" Då blev Mose
förskräckt och tänkte: "Så har då saken blivit känd."
15. Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. Men
Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land;
där satte han sig vid en brunn.
16. Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att
hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin
faders får.
17. Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp
och hjälpte dem och vattnade deras får.
18. När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: "Varför
kommen I så snart hem i dag?"
19. De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill
hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren."
20. Då sade han till sina döttrar: "Var är han då? Varför läten I
mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med
oss".
21. Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt
Mose sin dotter Sippora till hustru.
22. Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, "ty", sade
han, "jag är en främling[3] i ett land som icke är mitt".
>2 Mos. 18,3.
23. Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten.
Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras
rop över träldomen steg upp till Gud.
>4 Mos. 20,16
24. Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med
Abraham, Isak och Jakob.
25. Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.
[1] Hehr. Mosché.
[2] Hebr. maschá.
[3] Hebr. ger.
Andra Mosebok (Exodus), 3 Kapitlet
Gud visar sig i den brinnande busken,
kallar Mose, uppenbarar sitt namn
"Herren".
1. Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i
Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till
Guds berg Horeb.
2. Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som
slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden, och att
busken dock icke blev förtärd.
>5 Mos. 33,16. Apg. 7,30 f.
3. Då tänkte Mose: "Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara
synen och se varför busken icke brinner upp."
4. När då HERREN såg att han gick åstad för att se, ropade Gud till
honom ur busken och sade: "Mose! Mose!" Han svarade: "Här är
jag."
5. Då sade han: "Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty
platsen är du står är helig mark."
>Jos. 5,15.
6. Och han sade ytterligare: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud,
Isaks Gud och Jakobs Gud." Då skylde Mose sitt ansikte, ty han
fruktade för att se på Gud.
>Matt. 22,32. Mark. 12,26. Luk. 20,37.
7. Och HERREN sade: "Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i
Egypten, och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jag
vet vad de måsta lida.
8. Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld
och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land,
ett land som flyter av mjölk och honung, det land där kananeer,
hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebuseer bo.
>1 Mos. 15,18 f.
9. Fördenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, och
jag därjämte har sett huru egyptierna förtrycka dem,
10. därför må du nu gå åstad, jag vill sända dig till Farao; och du
skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egyptem"
11. Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till
Farao, och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?"
12. Han svarade: "Jag vill vara med dig. Och detta skall för dig
vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: när du har fört
folket ut ur Egypten, skolen I hålla gudstjänst på detta berg."
13. Då sade Mose till Gud: "När jag nu kommer till Israels barn och
säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de
fråga mig; 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?"
14. Gud sade till Mose: "Jag är den jag är." Och han sade vidare:
"Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är'[1] har sänt mig
till eder.
>Vish. 13,1. Upp. 1,4,8.
15. Och Gud sade ytterligare till Mose: "Så skall du säga till
Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud
och Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta skall vara mitt
namn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte till
släkte.
16. Gå nu åstad och församla de äldste i Israel, och säg till dem:
HERREN, edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har
uppenbarat sig för mig, och han har sagt: 'Jag har sett till
eder och har sett det som vederfares eder Egypten;
>1 Mos. 50,24.
17. därför är nu mitt ord: jag vill föra eder bort ifrån betrycket i
Egypten upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas,
perisseernas hiveernas och jebuseernas land, ett land som flyter
av mjölk och honung.'
18. Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med de
äldste i Israel gå till konungen i Egypten, och I skolen säga
till honom: HERREN, hebreernas Gud, har visat sig för oss, så
låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår
Gud.'
19. Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillstädja eder
att gå, icke ens när han får känna min starka hand.
20. Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags
under, som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.
21. Och jag vill låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så
att I, när I dragen bort, icke skolen draga bort med tomma
händer;
>1 Mos 15,14. 2 Mos. 11,2. 12,35 f.
22. utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den främmande
kvinna som bor i hennes hus begära klenoder av silver och guld,
så ock kläder. Dessa skolen I sätta på edra söner och
döttrar. Så skolen I taga byte från egyptierna."
[1] D. ä. "Han som kallar sig 'Jag är' har sänt mig." Det här
åsyftade hebreiska uttrycket för Herren,
egentligen Jahve, hos oss vanligen uttalat
Jehova, kan översättas med 'Han
är'.
Andra Mosebok (Exodus), 4 Kapitlet
Mose får makt att göra under och
återvänder till Egypten.
1. Mose svarade och sade: "Men om de nu icke tro mig eller lyssna
till mina ord, utan säga: 'HERREN har icke uppenbarat sig för
dig'?"
2. Då sade HERREN till honom: "Vad är det du har i din hand?"
3. Han svarade: "En stav." Han sade: "Kasta den på marken." När han
då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose
flydde för honom.
4. Men HERREN sade till Mose: "Räck ut din hand och tag honom i
stjärten." Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han
förvandlades åter till en stav i hans hand.
5. Och HERREN sade: "Så skola de. tro att HERREN, deras fäders
Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig
för dig.
6. Och HERREN sade ytterligare till honom: "Stick din hand i
barmen." Och han stack sin hand i barmen. När han sedan drog ut
den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.
7. Åter sade han. "Stick din hand tillbaka i barmen." Och han stack
sin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen ur
barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.
8. Och HERREN sade: "Om de icke vilja tro dig eller akta på det
första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.
9. Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina
ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra
landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas
till blod på torra landet."
10. Då sade Mose till HERREN: "Ack I Herre, jag är ingen talför man;
jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu,
sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt
målföre och en trög tunga.
>2 Mos. 6,12, 30.
11. HERREN sade till honom: "Vem har givit människan munnen, eller
vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det icke
jag, HERREN?
>Hes. 3,26 f.
12. Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du
skall tala."
>Matt. 10,19.
13. Men han sade: "Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du
vill."
14. Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: "Har du icke
din broder Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan
tala. Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se
dig, skall han glädjas i sitt hjärta.
15. Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag
skall vara med din mun ooh med hans mun, och jag skall lära eder
vad I skolen göra.
>2 Mos. 7,1 f.
16. Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara
för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.
17. Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall
göra dina tecken."
18. Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade
till honom: "Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten,
för att se om de annu leva." Jetro sade till Mose: "Gå i frid."
19. OCh HERREN sade till Mose i Midian: "Vänd tillbaka till Egypten,
ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv."
20. Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna
och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i
sin hand.
>2 Mos. 2,21 f. 18,2 f.
21. Och HERREN sade till Mose: "När du nu vänder tillbaka till
Egypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jag
har givit dig makt att göra. Men jag skall förstocka hans
hjärta, så att han icke släpper folket.
22. Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min
förstfödde son,
>Vish. 18,13. Syr. 36,14. Matt. 2,15.
23. och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hålla
gudstjänst åt mig.' Men du har icke velat släppa honom. Därför
skall jag nu dräpa din förstfödde son.
>2 Mos. 11,4 f. 12,29.
24. Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot
honom och ville döda honom.
25. Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son
och berörde honom därmed nedtill och sade: "Du är mig en
blodsbrudgum."
>1 Mos. 17,14.
26. Så lät han honom vara. Då sade hon åter: "Ja, en blodsbrudgum
till omskärelse."
27. Och HERREN sade till Aron: "Gå åstad och möt Mose i öknen." Då
gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste
honom.
28. Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han
sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att
göra.
29. Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels
barns äldste.
30. Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han
gjorde tecknen inför folkets ögon.
31. Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till
Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig
ned och tillbådo.
Andra Mosebok (Exodus), 5 Kapitlet
Mose och Aron inför Farao. Israels barns
ökade förtryck.
1. Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: "Så säger
HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
högtid åt mig i öknen."
2. Men Farao svarade: "Vem är HERREN, eftersom jag på hans
befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill
ej heller släppa Israel."
3. Då sade de: "Hebreernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nu
gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för
att han icke må komma över oss med pest eller med svärd."
>2 Mos. 3,18.
4. Men konungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför
dragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edra
dagsverken.
5. Ytterligare sade Farao: "Folket är ju redan alltför talrikt i
landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras
dagsverken!"
6. Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen
över folket och sade:
7. "I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra
tegel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm.
8. Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå
ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de
och säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.'
9. Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de
därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal."
10. Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade
till folket: "Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder
halm.
11. Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men
i edert arbete skall intet avdraggöras."
12. Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå
för att bruka det såsom halm.
13. Och fogdarna drevo på dem och sade: "Fullgören edert arbete, var
dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm."
14. Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt
över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem:
"Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda
dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?"
15. Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och
sade: "Varför gör du så mot dina tjänare?
16. Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till
oss: 'Skaffen fram tegel.' Och se, dina tjänare få nu uppbära
hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk."
17. Men han svarade: "I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I:
'Låt oss gå och offra åt HERREN.'
18. Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke giva
eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna."
19. Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt
för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få
något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.
20. Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som
stodo där för att möta dem;
21. och de sade till dem: "Må HERREN hemsöka eder och döma eder,
eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare
och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.
22. Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: "Herre, varför har
du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?
23. Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt
namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda
räddat ditt folk.
Andra Mosebok (Exodus), 6 Kapitlet
Förnyade löften och uppdrag till Mose.
Moses och Arons släkttavla.
1. Men HERREN sade till Mose: "Nu skall du få se vad jag skall göra
med Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem,
ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sitt
land."
>2 Mos. 11,1. 12,33.
2. Och Gud talade till Mose oeh sade till honom: "Jag är HERREN.
3. För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom 'Gud den
Allsmäktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke känd av
dem.
>1 Mos. 17,1. 26,24. 35,11.
4. Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva dem
Kanaans land, det land där de bodde såsom främlingar.
5. Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna
hålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.
6. Säg därför till Israels barn: 'Jag är HERREN, och jag skall föra
eder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder från
träldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt arm
och genom stora straffdomar.
7. Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I
skolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder ut
från trälarbetet hos egyptierna.
8. Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft hand
har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva
eder till besittning. Jag är HERREN.'"
>Hes. 20,5 f.
9. Detta allt sade Mose till Israels barn, men de hörde icke på
Mose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.
10. Därefter talade HERREN till Mose och sade:
11. "Gå och tala med Farao, konungen i Egypten, att han släpper
Israels barn ut ur sitt land."
12. Men Mose talade inför HERREN och sade: "Israels barn höra ju
icke på mig; huru skulle då Farao vilja höra mig -- mig som har
oomskurna läppar?"
>2 Mos. 4,10.
13. Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning till
Israels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israels
barn skulle föras ut ur Egyptens land.
14. Dessa voro huvudmännen för deras familjer.
Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
och Karmi. Dessa voro Rubens släkter.
>1 Mos. 46,9 f. 4 Mos. 26,5 f. 1 Krön. 5,1 f.
15. Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son. Dessa voro Simeons släkter.
16. Och dessa voro namnen på Levis söner, efter deras ättföljd:
Gerson, Kehat och Merari. Och Levi blev ett hundra trettiosju år
gammal.
>4 Mos. 3,17 f. 26,57 f. 1 Krön. 6,1 f. 23,6 f.
17. Gersons söner voro Libni och Simei, efter deras släkter.
18. Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Och Kehat
blev ett hundra trettiotre år gammal.
19. Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas
släkter, efter deras ättföljd.
20. Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och hon
födde åt honom Aron och Mose. Och Amram blev ett hundra
trettiosju år gammal.
21. Jishars söner voro Kora, Nefeg och Sikri.
22. Ussiels söner voro Misael, Elsafan och Sitri.
23. Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesons
syster, och hon födde åt honom Nadab och Abihu, Eleasar och
Itamar.
>4 Mos. 3,1 f.
24. Koras söuer voro Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa voro
koraiternas släkter.
25. Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru,
och hon födde åt honom Pinehas. Vessa voro huvudmännen för
leviternas familjer, efter deras släkter.
26. Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERREN
sade: "Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras
härskaror.
>Apg. 7,36.
27. Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om att
de skulle föra Israels barn ut ur Egypten. Så förhöll det sig
med Mose och Aron,
28. Och när HERREN talade till Mose i Egyptens land,
29. talade han så till Mose: "Jag är HERREN. Tala till Farao,
konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig."
30. Men Mose sade inför HERREN: "Se, jag har oomskurna läppar; huru
skulle då Farao vilja höra på mig?"
Andra Mosebok (Exodus), 7 Kapitlet
Undret med Moses stav. Vattnets
förvandling till blod.
1. Men HERREN sade till Mose: "Se, jag har satt dig att vara såsom
en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.
>2 Mos. 4,15 f.
2. Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder
Aron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ur
sitt land.
3. Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken
och under i Egyptens land.
4. Farao skall icke höra på eder; men jag skall lägga min hand på
Egypten och skall föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn,
ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar.
5. Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag räcker
ut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem."
6. Och Mose och Aron gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit
dem.
7. Men Mose var åttio år gammal och Aron åttiotre år gammal, när de
talade med Farao.
8. Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
9. "När Farao talar till eder och säger: 'Låten oss se något
under', då skall du säga till Aron: 'Tag din stav och kasta den
inför Farao', så skall den bliva en stor orm."
10. Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade
bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och
den blev en stor orm.
>Vish. 10,16.
11. Då kallade också Farao tiil sig sina vise och trollkarlar; och
dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde ock detsamma genom sina
hemliga konster:
>2 Tim. 3,8.
12. de kastade var och en sin stav, och dessa blevo stora ormar. Men
Arons stav uppslukade deras stavar.
13. Dock förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke på
dem, såsom HERREN hade sagt.
14. Därefter sade HERREN till Mose: "Faraos hjärta är tillslutet,
han vill icke släppa folket.
15. Gå till Farao i morgon bittida -- han går nämligen då ut till
vattnet -- och ställ dig i hans väg, på stranden av
Nilfloden. Och tag i din hand staven som förvandlades till en
orm.
16. Och säg till honom: HERREN, hebreernas Gud, sände mig till dig
och lät säga dig: 'Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
gudstjänst åt mig i öknen.' Men se, du har hitintills icke velat
höra.
17. Därför säger nu HERREN så: 'Härav skall du förnimma att jag är
HERREN: se, med staven som jag håller i min hand vill jag slå på
vattnet i Nilfloden, och då skall det förvandlas till blod.
18. Och fiskarna i floden skola dö, och floden skall bliva
slinkande, så att egyptierna skola vämjas vid att dricka vatten
ifrån floden.'"
19. Och HERREN sade till Mose: "Säg till Aron: Tag din stav, och
räck ut din hand över egyptiernas vatten, över deras strömmar,
kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skola de
bliva blod; över hela Egyptens land skall vara blod, både i
träkärl och i stenkärl."
20. Och Mose och Aron gjorde såsom HERREN hade bjudit. Han lyfte upp
staven och slog vattnet i Nilfloden inför Faraos och hans
tjänares ögon; då förvandlades allt vatten floden till blod.
>Ps. 78,44. 105,29.
21. Och fiskarna i floden dogo, och floden blev stinkande, så att
egyptierna icke kunde dricka vatten ifrån floden; och blodet var
över hela Egyptens land.
22. Men de egyptiska spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga
konster. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke
på dem, såsom HERREN hade sagt.
23. Och Farao vände om och gick hem och aktade icke heller på detta.
24. Men i hela Egypten grävde man runt omkring Nilfloden efter
vatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man icke
dricka.
25. Och så förgingo sju dagar efter det att HERREN hade slagit
Nilfloden.
Andra Mosebok (Exodus), 8 Kapitlet
Egypten hemsökes med paddor, med mygg
och med flugsvärmar.
1. Därefter sade HERREN till Mose: "Gå till Farao och säg till
honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
gudstjänst åt mig.
2. Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka hela
ditt land med paddor.
3. Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola
stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i
din säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och i
dina bakugnar och baktråg.
4. Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skola
paddorna stiga upp."
5. Och HERREN sade till Mose: "Säg till Aron: Räck ut din hand med
din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt så
paddor stiga upp över Egyptens land."
6. Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddor
stego upp och övertäckte Egygtens land.
>Ps. 78,45. 105,30.
7. Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och
läto paddor stiga upp över Egyptens land.
8. Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: "Bedjen till
HERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, så
skall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN."
9. Mose sade till Farao: "Dig vare tillstatt att förelägga mig en
tid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänare
och ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus,
så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.
10. Han svarade: "Till i morgon." Då sade han: "Må det ske såsom du
har sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vår
Gud.
11. Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dina
tjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i
Nilfloden."
12. Så gingo Mose och Aron ut ifran Farao. Och Mose ropade till
HERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma över
Farao.
13. Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo och
försvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.
14. Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; och
landet uppfylldes av stank.
15. Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitt
hjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.
16. Därefter sade HERREN till Mose: "Säg till Aron: Räck ut din stav
och slå i stoftet på jorden, så skall därav bliva mygg i hela
Egyptens land."
17. Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slog
i stoftet på jorden; då kom mygg på människor och boskap. Av
allt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.
18. Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster och
försökte skaffa fram mygg, men de kunde icke. Och myggen kom på
människor och boskap.
>Vish.17,7.
19. Då sade spåmännen till Farao: "Detta är Guds finger." Men Faraos
hjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsom
HERREN hade sagt.
>Luk. 11,20.
20. Därefter sade HERREN till Mose: "Träd i morgon bittida fram
inför Farao -- han går nämligen då ut till vattnet -- och säg
till honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna
hålla guds tjänst åt mig.
21. Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmar
av flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus,
så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja,
själva marken på vilken de stå.
22. Men på den dagen skall jag göra ett udåantag för landet Gosen,
där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, på
det att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.
23. Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellan
mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken ske."
24. Och HERREN gjorde så: storaflugsvärmar kommo in i Faraos och i
hans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvat
av flugsvärmarna.
>Ps. 78,45. Vish. 16,9.
25. Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: "Gån åstad och
offren åt eder Gud här i landet."
26. Men Mose svarade: "Det går icke an att vi göra så; ty vi offra
åt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är en
styggelse. Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som för
dem är en styggelse, skola de säkert stena oss.
>1 Mos. 46,34.
27. Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN,
vår Gud, såsom han befaller oss."
>2 Mos. 3,18.
28. Då sade Farao: "Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åt
HERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långt
bort. Bedjen för mig.
29. Mose svarade: "Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedja
till HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrån
Farao, ifrån hans tjänare och hans folk. Allenast må Farao icke
mer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunna
offra åt HERREN.
30. Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.
31. Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bort
flugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, så
att icke en enda fluga blev kvar.
32. Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte icke
folket.
Andra Mosebok (Exodus), 9 Kapitlet
Egypten hemsökes med boskapspest, med
bölder och med hagel.
1. Därefter sade HERREN till Mose: "Gå till Farao och tala till
honom: Så säger HERREN, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att
de kunna hålla gudstjänst åt mig.
2. Ty om du icke vill släppa dem, utan kvarhåller dem längre,
3. se, då skall HERRENS hand med en mycket svår pest komma över din
boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, över fäkreatur
och får.
4. Men HERREN skall därvid göra en åtskillnad mellan israeliternas
boskap och egyptiernas, så att intet av de djur som tillhöra
Israels barn skall dö."
5. Och HERREN bestämde en tid och sade: "I morgon skall HERREN göra
så i landet."
6. Och dagen därefter gjorde HERREN så, och all egyptiernas boskap
dog. Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;
7. när Farao sände och hörde efter, se, då hade icke så mycket som
ett enda djur av Israels boskap dött. Men Faraos hjärta var
tillslutet, och han släppte icke folket
8. Därefter sade HERREN till Mose och Aron: "Tagen edra händer
fulla med sot ur smältugnen, och må sedan Mose strö ut det, upp
mot himmelen, inför Faraos ögon,
9. så skall därav bliva ett damm över hela Egyptens land, och därav
skola uppstå bulnader, som slå ut med blåsor, på människor och
boskap i hela Egyptens land."
10. Då togo de sot ur smältugnen och trädde inför Farao, och Mose
strödde ut det, upp mot himmelen; och därav uppstodo bulnader,
som slogo ut med blåsor, på människor och boskap.
11. Och spåmännen kunde icke hålla stånd mot Mose för bulnadernas
skull, ty bulnader uppstodo på spåmännen såväl som på alla andra
egyptier.
12. Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke hörde på
dem, såsom HERREN hade sagt till Mose.
13. Därefter sade HERREN till Mose: "Träd i morgon bittida fram
inför Farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebreernas Gud:
Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.
14. Annars skall jag nu sända alla mina hemsökelser över dig själv
och över dina tjänare och ditt folk, på det att du må förnimma
att ingen är såsom jag på hela jorden.
15. Ty jag hade redan räckt ut min land för att slå dig och ditt
folk med pest, så att du skulle bliva utrotad från jorden;
16. men jag skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft
bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela
jorden.
>Rom. 9,17.
17. Om du ytterligare lägger hinder i vägen för mitt folk och icke
släpper dem,
18. se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket svårt
hagel komma, sådant att dess like icke har varit i Egypten, allt
ifrån den dag dess grund blev lagd ända till nu.
19. Så sänd nu bort och låt bärga din boskap och allt vad du annars
har ute på marken. Ty alla människor och all boskap som då
finnas ute på marken och icke hava kommit under tak, de skola
träffas av haglet och bliva dödade."
20. Den som nu bland Faraos tjänare fruktade HERRENS ord, han lät
sina tjänare och sin boskap söka skydd i husen;
21. men den som icke aktade på HERRENS ord, han lät sina tjänare och
sin boskap bliva kvar ute på marken.
22. Och HERREN sade till Mose: "Räck din hand upp mot himmelen, så
skall hagel falla över hela Egyptens land, över människor och
boskap och över alla markens örter i Egyptens land."
23. Då räckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN lät det
dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, så lät HERREN
hagel komma över Egyptens land.
>Ps. 78,47 f. 105,32 f. Vish. 16,16.
24. Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och
haglet var så svårt, att dess like icke hade varit i hela
Egyptens land från den tid det blev befolkat.
25. Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns på
marken, både människor och djur; och haglet slog ned alla
markens örter och slog sönder alla markens träd.
26. Allenast i landet Gosen, där Israels barn voro, haglade det
icke.
27. Då sände Farao och lät kalla till sig Mose och Aron och sade
till dem: "Jag har syndat denna gång. Det är HERREN som är
rättfärdig; jag och mitt folk hava gjort orätt.
28. Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat länge
nog; så skall jag släppa eder, och I skolen icke behöva bliva
kvar längre."
29. Mose svarade honom: "När jag kommer ut ur staden, skall jag
uträcka mina händer till HERREN; då skall dundret upphöra och
intet hagel mer komma, på det att du må förnimma att landet är
HERRENS.
>Ps. 24,1.
30. Dock vet jag väl att du och dina tjänare ännu icke frukten för
HERREN Gud."
31. Så slogos då linet och kornet ned, ty kornet hade gått i ax och
linet stod i knopp;
32. men vetet och spälten slogos icke ned, ty de äro sensäd.
33. Och Mose gick ifrån Farao ut ur staden och uträckte sina händer
till HERREN; och dundret och haglet upphörde, och regnet
strömmade icke mer ned på jorden.
34. Men när Farao såg att regnet och haglet och dundret hade
upphört, framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta,
han själv såväl som hans tjänare.
35. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han släppte icke
Israels barn, såsom HERREN hade sagt genom Mose.
Andra Mosebok (Exodus), 10 Kapitlet
Egypten hemsökes med gräshoppor och med
mörker.
1. Därefter sade HERREN till Mose: "Gå till Farao; ty jag har
tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle
göra dessa mina tecken mitt ibland dem,
2. och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din
sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna,
och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att
jag är HERREN."
3. Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: "Så säger
HERREN, hebreernas Gud: Huru långe vill du vara motsträvig och
icke ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk, så att de kunna
hålla gudstjänst åt mig.
4. Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon
låta gräshoppor komma över ditt land.
5. Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och
de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över
åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som
växa på marken.
6. Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina
tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina
faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo
till på jorden ända till denna dag." Och han vände sig om och
gick ut ifrån Farao.
7. Men Faraos tjänare sade till honom: "Huru länge skall denne vara
oss till förfång? Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst
åt HERREN, sin Gud. Inser du icke ännu att Egypten bliver
fördärvat?"
8. Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade
till dem: "I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder
Gud. Men vilka äro nu de som skola gå?"
9. Mose svarade: "Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med
söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid
skola vi hålla."
10. Då sade han till dem: "Må HERREN: vara med eder lika visst som
jag släpper eder med edra kvinnor och barn! Där ser man att I
haven ont i sinnet!
11. Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var
ju detta som I begärden." Och man drev dem ut ifrån Farao.
12. Och HERREN sade till Mose: "Räck ut din hand över Egyptens land,
så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla
örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar."
13. Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en
östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och
när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med
sig.
>Ps. 78,46. 105,34 f. Joel 1,4. Vish. 16,9.
14. Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor
Inängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av
gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller
hädanefter komma.
15. De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto
upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet
hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på
markens örter i hela Egyptens land.
16. Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: "Jag
har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.
17. Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN,
eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig."
18. Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.
19. Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind
komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda
havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens
hela område.
20. Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn.
21. Därefter sade HERREN till Mose: "Räck din hand upp mot himmelen,
så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan
taga på det."
22. Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker
kom över hela Egyptens land i tre dagar.
>Ps. 105,28. Vish. 17,2.
23. Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin
plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de
bodde.
>Vish. 17,20 f. 18,1.
24. Då kallade Farao Mose till sig och sade: "Gån åstad och hållen
gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur
bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder."
25. Men Mose sade: "Du måste ock låta oss få slaktoffer och
brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.
26. Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva
kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla
gudstjänst åt HERREN, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi
själva icke vad vi böra offra åt HERREN."
27. Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville
släppa dem.
28. Och Farao sade till honom: "Gå bort ifrån mig, och tag dig till
vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den
dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö."
29. Mose svarade: "Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma
inför ditt ansikte."
Andra Mosebok (Exodus), 11 Kapitlet
Den sista plågan förkunnas.
1. Därefter sade HERREN till Mose: "Ännu en plåga skall jag låta
komma över Farao och över Egypten; sedan skall han släppa eder
härifrån; ja, han skall till och med driva eder ut härifrån, när
han släpper eder.
>2 Mos. 6,1.
2. Så tala nu till folket, och säg att var och en av dem, man såväl
som kvinna, skall av sin nästa begära klenoder av silver och
guld."
>2 Mos. 3,21 f. 12,35 f.
3. Och HERREN lät folket finna nåd för egyptiernas ögon. Ja, mannen
Mose hade stort anseende i Egyptens land, både hos Faraos
tjänare och hos folket.
>Syr. 45,1 f.
4. Och Mose sade: "Så säger HERREN: Vid midnattstid skall jag gå
fram genom Egypten.
5. Och då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den
förstfödde hos Farao, som sitter på tronen, ända till den
förstfödde hos tjänstekvinnan, som arbetar vid handkvarnen, så
ock allt förstfött ibland boskapen.
>2 Mos. 12,29.
6. Och ett stort klagorop skall upphävas i hela Egyptens land,
sådant att dess like aldrig har varit hört och aldrig mer skall
höras.
7. Men icke en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, varken
mot människor eller mot boskap. Så skolen I förnimma att HERREN
gör en åtskillnad mellan Egypten och Israel.
8. Då skola alla dina tjänare här komma ned till mig och buga sig
för mig och säga: 'Drag ut, du själv med allt folket som följer
dig.' Och sedan skall jag draga ut." Därefter gick han bort
ifrån Farao i vredesmod.
9. Men HERREN sade till Mose: "Farao skall neka att höra eder, på
det att jag må låta många under ske i Egyptens land."
>2 Mos. 7,3.
10. Och Mose och Aron gjorde alla dessa under inför Farao; men
HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn ut ur sitt land.
>1 Sam. 6,6.
Andra Mosebok (Exodus), 12 Kapitlet
Påskhögtiden instiftas. Egyptiernas
förstfödda dödas. Israeliterna bryta upp
från Egypten.
1. Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:
2. Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall
hos eder vara den första av årets månader.
3. Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i
denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart
hushåll får ett lamm.
4. Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern
och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter
personernas antal. För vart lamm skolen I beräkna ett visst
antal, i mån av vad var och en äter.
5. Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av
fåren eller av getterna skolen I taga det.
6. Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad;
då skall man -- Israels hela församlade menighet -- slakta det
vid aftontiden.
>5 Mos. 16,6.
7. Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och
på övre dörrträet i husen där man äter det.
8. Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på
eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.
>1 Kor. 5,8.
9. I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det
skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.
10. Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle
något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i
eld.
11. Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra
länder, hava edra skor pa fötterna och edra stavar i
händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS
Påsk[1].
12. Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå
allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och
över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.
>4 Mos. 33,4.
13. Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus
i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi
eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när
jag slår Egyptens land.
14. Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den
såsom en HERRENS högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I
fira den, släkte efter släkte.
15. I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen
skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som
äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han
skall utrotas ur Israel.
>2 Mos. 23,15. 34,18. 5 Mos. 16,16.
16. På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I
skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst. På
dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en
behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.
17. Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på
denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens
land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag
såsom en evärdlig stiftelse.
18. I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen,
skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till
aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.
>3 Mos. 23,5 f. 4 Mos. 28,16 f. Jos. 5,10.
19. I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son
äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad
han är främling eller inföding i landet.
20. Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta
osyrat bröd.
21. Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till
dem: "Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll
och slakten påskalammet.
>Hebr. 11,28.
22. Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i
skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna
med blodet som är i skålen; och inge av eder må gå ut genom sin
hus dörr intill morgonen.
23. Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser
blodet pa det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall
HERREN gå förbi dörren och icke till städja Fördärvaren[2] att
komma i i edra hus och hemsöka eder.
24. Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina
barn till evärdlig tid.
25. Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder,
såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.
26. När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder
gudstjänst?',
27. skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han
gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte
Egypten, men skonade våra hus.'" Då böjde folket sig ned och
tillbad.
28. Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom
HERREN hade bjudit Mose och Aron.
29. Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens
land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända
till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock
allt förstfött ibland boskapen.
>Ps. 78,51. 105,36. 136,10. Vish. 18,10 f.
30. Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla
egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet
hus fanns, där icke någon död låg.
31. Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: "Stån
upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och
gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.
32. Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och
gån åstad, och välsignen därvid mig."
33. Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur
landet, ty de tänkte: "Eljest dö vi allasammans."
34. Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit
syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och
buro dem på sina axlar.
35. Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av
egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock
kläder.
>2 Mos. 3,22. 11,2. Ps. 105,37.
36. Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så
att de gåvo dem vad de begärde. Så togo de byte från
egyptierna.
37. Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot,
vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och
barn.
>1 Mos. 47,11. 4 Mos. 1,46. 2,32. 33,5.
38. En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill
får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.
39. Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de
osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits
ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat
tillreda någon reskost åt sig.
40. Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra
trettio år.
>1 Mos 15,13. Apg. 7,6. Gal. 3,17.
41. Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna
drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.
42. En HERRENS vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur
Egyptens land; denna samma natt är HERRENS, en högtidsvaka för
alla Israels barn, släkte efter släkte.
43. OCh HERREN sade till Mose och Aron: "Detta är stadgan om
påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav;
44. men en träl som är köpt för penningar må äta därav, sedan du ha
omskurit honom.
45. En inhysesman och en legodräng må icke äta därav.
46. I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av
köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå.
>Mos. 9,12. Joh. 19,36.
47. Israels hela menighet skall iakttaga detta.
48. Och om någon främling bor hos dig och vill hålla HERRENS
påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan
må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding
i landet. Men ingen oomskuren må äta därav.
49. En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen
som bor ibland eder."
50. Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade
bjudit Mose och Aron.
51. Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur
Egyptens land, efter deras härskaror.
[1] Hebr. pésach, av pasách "gå förbi", "skona"; jfr v. 13.
[2] Se Fördärvaren i Ordförkl.
Andra Mosebok (Exodus), 13 Kapitlet
Allt förstfött helgat åt Herren.
Israeliternas tåg till Röda havet. Moln-
och eldstoden.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. "Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar
moderlivet, evad det är människor eller boskap; mig tillhör
det.
>2 Mos. 22,29. 34,19. 4 Mos. 3,13. 8,17. Luk. 2,23.
3. Och Mose sade till folket: "Kommen ihåg denna dag, på vilken I
haven dragit ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty med stark hand
har HERREN fört eder ut därifrån. Fördenskull må intet syrat
ätas.
4. På denna dag i månaden Abib dragen I nu ut.
5. Och när HERREN låter dig komma in i kananeernas, hetiternas,
amoreernas, hiveernas och jebuseernas land, som han med ed har
lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och
honung, då skall du hålla denna gudstjänst i denna månad:
>1 Mos. 50,24. 2 Mos. 3,8.
6. I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen skall
hållas en HERRENS högtid.
>2 Mos. 34,18.
7. Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat
skall man se hos dig, ej heller skall man se någon surdeg hos
dig, i hela ditt land.
8. Och du skall på den dagen berätta för din son och säga: 'Sådant
gör jag av tacksamhet för vad HERREN gjorde med mig, när jag
drog ut ur Egypten.'
9. Och det skall vara för dig såsom ett tecken på din hand och
såsom ett påminnelsemärke på din panna, för att HERRENS lag må
vara i din mun; ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur
Egypten.
>5 Mos. 6,8. 11,18 f.
10. Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år.
11. Och när HERREN låter dig komma in i kananeernas land, såsom han
med ed har lovat dig och dina fäder, och giver det åt dig,
12. då skall du överlämna åt HERREN allt det som öppnar
moderlivet. Allt som öppnar moderlivet av det som födes bland
din boskap skall, om det är hankön, höra HERREN till.
>2 Mos. 34,19 f. 4 Mos. 18,15 f.
13. Men allt bland åsnor som öppnar moderlivet skall du lösa med ett
får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
det. Och allt förstfött av människa bland dina söner skall du
lösa.
14. Och när din son i framtiden frågar dig: 'Vad betyder detta?',
skall du svara honom så: 'Med stark hand har HERREN fört oss ut
ur Egypten, ur träldomshuset;
15. ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte
HERREN allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl
ibland människor som ibland boskap. Därför offrar jag åt HERREN
allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött
bland mina söner löser jag.'
16. Och det skall vara såsom ett tecken på din hand och såsom ett
märke på din panna; ty med stark hand har HERREN fört oss ut ur
Egypten."
17. När Farao nu hade släppt folket, förde Gud dem icke på den väg
som gick igenom filisteernas land, fastän denna var den genaste;
ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra
sig och vända tillbaka till Egypten;
18. därför lät Gud folket taga en omväg genom öknen åt Röda havet
till. Och Israels barn drogo väpnade upp ur Egyptens land.
19. Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av
Israels barn och sagt: "När Gud ser till eder, fören då mina ben
härifrån med eder."
>1 Mos. 50,25. Jos. 24,32. Hebr. 11,22.
20. Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
begynte.
>4 Mos. 33,6.
21. Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att
leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem;
så kunde de tåga både dag och natt.
>4 Mos. 14,14. Neh. 9,12. Ps. 78,14. 105,39. Vish. 10,17. 18,3.
>1 Kor. 10,1.
22. Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej
heller eldstoden om natten.
Andra Mosebok (Exodus), 14 Kapitlet
Egyptiernas undergång i Röda havet.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. "Säg till Israels barn att de skola vända om och lägra sig
framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet; mitt framför
Baal-Sefon skolen I lägra eder vid havet.
>4 Mos. 33,7.
3. Men Farao skall tänka att Israels barn hava farit vilse i landet
och blivit instängda i öknen.
4. Och jag skall förstocka Faraos hjärta, så att han förföljer dem;
och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på det
att egyptierna må förnimma att jag är HERREN." Och de gjorde så.
5. Då man nu berättade för konungen i Egypten att folket hade
flytt, förvandlades Faraos och hans tjänares hjärtan mot folket,
och de sade: "Huru illa gjorde vi icke, när vi släppte Israel,
så att de nu icke mer skola tjäna oss!"
6. Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig;
7. han tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest
funnos i Egypten, och kämpar på dem alla.
8. Ty HERREN förstockade Faraos, den egyptiske konungens, hjärta,
så att han förföljde Israels barn, när de nu drogo ut med
upplyft hand.
>4 Mos. 33,3.
9. Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare och hela
hans här, förföljde dem och hunno upp dem, där de voro lägrade
vid havet, vid Pi-Hahirot, framför Baal-Sefon.
10. När så Farao var helt nära, lyfte Israels barn upp sina ögon och
fingo se att egyptierna kommo tågande efter dem. Då blevo
Israels barn mycket förskäckta och ropade till HERREN.
11. Och de sade till Mose: "Funnos då inga gravar i Egypten,
eftersom du har fört oss hit till att dö i öknen? Huru illa
gjorde du icke mot oss, när du förde oss ut ur Egypten!
>Ps. 106,7.
12. Var det icke det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: 'Låt
oss vara, så att vi få tjäna egyptierna.' Ty det vore oss
bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen."
13. Då svarade Mose folket: "Frukten icke; stån fasta, så skolen I
se vilken frälsning HERREN i dag skall bereda eder; ty aldrig
någonsin skolen I mer få se egyptierna så, som I sen dem i dag.
14. HERREN skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid."
>5 Mos. 1,30.
15. Och HERREN sade till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till
Israels barn att de draga vidare.
16. Men lyft du upp din stav, och räck ut din hand över havet, och
klyv det itu, så att Israels barn kunna gå mitt igenom havet på
torr mark.
17. Och se, jag skall förstocka egyptiernas hjärtan, så att de följa
efter dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans
här, på hans vagnar och ryttare.
18. Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag
förhärligar mig på Farao, på hans vagnar och ryttare."
19. Och Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig
nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem,
flyttade sig och tog plats bakom dem.
20. Den kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet
var där med mörket, men tillika upplyste det natten. Så kunde
den ena hären icke komma inpå den andra under hela natten.
21. Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev HERREN undan
havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han
gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.
>Jos. 4,23. Ps. 66,6. 77,16 f. 78,13. 106,9. Jes. 63,12 f.
22. Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det
att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om
dem.
>1 Kor. 10,1. Hebr. 11,29.
23. Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare,
förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.
24. Men när morgonväkten var inne, blickade HERREN på egyptiernas
här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas
här;
25. och han lät hjulen falla ifrån deras vagnar, så att det blev dem
svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: "Låt oss fly för
Israel, ty HERREN strider för dem mot egyptierna."
26. Men HERREN sade till Mose: "Räck ut din hand över havet, så att
vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras
vagnar och ryttare."
27. Då räckte Mose ut sin hand över havet, och mot morgonen vände
havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna som flydde
möttes därav; och HERREN kringströdde egyptierna mitt i havet.
28. Och vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna,
hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en
enda av dem kom undan.
>Jos. 24,7. Vish. 18,5.
29. Meu Israels barn gingo på torr malk mitt igenom havet, och
vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.
30. Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och
Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.
31. Och när Israel såg huru HERREN hade bevisat sin stora makt på
egyptierna, fruktade folket HERREN; och de trodde på HERREN och
på hans tjänare Mose.
Andra Mosebok (Exodus), 15 Kapitlet
Israels lovsång. Det bittra vattnet vid
Mara. Lägret vid Elim.
1. Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära;
de sade:
"Jag vill sjunga till HERRENS ära,
ty högt är han upphöjd.
Häst och man
störtade han i havet.
>Vish. 10,19.
2. HERREN är min starkhet och min lovsång,
Och han blev mig till frälsning.
Han är min Gud, jag vill ära honom,
min faders Gud, jag vill upphöja honom.
>Ps. 118,14 f. Jes. 12,2 f.
3. HERREN är en stridsman,
'HERREN' är hans namn.
>Hos. 12,6.
4. Faraos vagnar och härsmakt
kastade han i havet,
hans utvalda kämpar
dränktes i Röda havet.
5. De övertäcktes av vattenmassor,
sjönko i djupet såsom stenar.
6. Din högra hand, HERRE,
du härlige och starke,
din högra hand, HERRE,
krossar fienden.
7. Genom din stora höghet
slår du ned dina motståndare;
du släpper lös din förgrymmelse,
den förtär dem såsom strå.
8. För en fnysning av din näsa
uppdämdes vattnen,
böljorna reste sig och samlades hög,
vattenmassorna stelnade i havets djup.
9. Fienden sade:
'Jag vill förfölja dem, hinna upp dem,
jag vill utskifta byte,
släcka min hämnd på dem;
jag vill draga ut mitt svärd,
min hand skall förgöra dem.'
10. Du andades på dem,
då övertäckte dem havet;
de sjönko såsom bly
i de väldiga vattnen.
11. Vilken bland gudar
liknar dig, HERRE?
Vem är dig lik,
du härlige och helige,
du fruktansvärde och högtlovade,
du som gör under?
>1 Krön. 16,25. Ps. 96,4. Jes. 40,18.
12. Du räckte ut din högra hand,
då uppslukades de av jorden.
13. Men du ledde med din nåd
det folk du hade förlossat,
du förde dem med din makt
till din heliga boning.
14. Folken hörde det
och måste då darra,
av ångest grepos
Filisteens inbyggare.
>Jos. 2,9 f.
15. Då förskräcktes
Edoms furstar,
Moabs hövdingar
grepos av bävan,
alla Kanaans inbyggare
försmälte av ångest.
16. Ja, över dem faller
förskräckelse och fruktan;
för din arms väldighet
stå de såsom förstenade,
medan ditt folk
tågar fram, o HERRE
medan det tågar fram,
det folk du har förvärvat.
17. Du för dem in och planterar dem
på din arvedels berg,
på den plats, o HERRE,
som du har gjort till din boning,
i den helgedom, Herre,
som dina händer hava berett.
>Ps. 44,3. 78,54. 80,9. 2 Mack. 1,29.
18. HERREN är konung
alltid och evinnerligen!"
>Ps. 93,1.
19. Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned
i havet, lät HERREN havets vatten vända tillbaka och komma över
dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom
havet.
20. Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand,
och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans.
21. Och Mirjam sjöng för dem: "Sjungen till HERRENS ära, ty högt är
han upphöjd. Häst och man störtade han i havet."
22. Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de
drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att
finna vatten.
>4 Mos. 33,8.
23. Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara,
ty det var bittert. Därav fick stället namnet Mara[1].
24. Då knorrade folket emot Mose och sade: "Vad skola vi dricka?"
25. Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst
slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött.
Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på
prov.
>Syr. 38,5.
26. Han sade: "Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör vad rätt är
i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans
stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar
som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare."
>2 Mos. 23,25.
27. Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och
sjuttio palmträd. Och de lägrade sig där vid vattnet.
>4 Mos. 33,9. Ps. 23,2.
[1] D. ä. bitterhet.
Andra Mosebok (Exodus), 16 Kapitlet
Folket knorrar i öknen Sin. Mättas med
vaktlar och manna.
1. Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från Elim och kom
till öknen Sin, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra
månaden efter sitt uttåg ur Egyptens land.
>4 Mos. 33,10 f.
2. Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i
öknen;
3. Israels barn sade till dem: "Ack att vi hade fått dö för HERRENS
hand i Egyptens land, där vi sutto vid köttgrytorna och hade mat
nog att äta! Men I haven fört oss hitut i öknen för att låta
hela denna hop dö av hunger."
>2 Mos. 14,11. 4 Mos. 11,4 f.
4. Då sade HERREN till Mose: "Se, jag vill låta bröd från himmelen
regna åt eder. Och folket skall gå ut och samla för var dag så
mycket som behöves. Så skall jag sätta dem på prov, för att se
om de vilja vandra efter min lag eller icke.
5. Och när de på den sjätte dagen tillreda vad de hava fört hem,
skall det vara dubbelt mot vad de eljest för var dag samla in."
6. Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: "I afton skolen I
förnimma att det är HERREN som har fört eder ut ur Egyptens
land,
7. och i morgon skolen I se HERRENS härlighet, HERREN har nämligen
hört huru I knorren mot honom. Ty vad äro vi, att I knorren mot
oss?"
8. Och Mose sade ytterligare: "Detta skall ske därigenom att HERREN
i afton giver eder kött att äta, och i morgon bröd att mätta
eder med då nu HERREN har hört huru I knorren mot honom. Ty vad
äro vi? Det är icke mot oss I knorren, utan mot HERREN."
9. Och Mose sade till Aron: "Säg till Israels barns hela menighet
Träden fram inför HERREN, ty han har hört huru I knorren."
10. När sedan Aron talade till Israels barns hela menighet, vände de
sig mot öknen, och se, då visade sig HERRENS härlighet i
molnskyn.
>2 Mos. 13,21.
11. Och HERREN talade till Mose ooh sade:
12. "Jag har hört huru Israels barn knorra. Tala till dem och säg:
Vid aftontiden skolen I få kött att äta och i morgon skolen I få
bröd att mätta eder med; så skolen I förnimma att jag är HERREN,
eder Gud."
13. Och om aftonen kommo vaktlar och övertäckte lägret, och följande
morgon låg dagg fallen runt omkring lägret.
>4 Mos. 11,31. Ps. 78,24. 105,40. Vish. 16,20. Joh. 6,31.
>1 Kor. 10,3.
14. Och när daggen som hade fallit gick bort, se, då låg över öknen
på jorden något fint, såsom fjäll, något fint, likt
rimfrost.
>4 Mos. 11,7.
15. När Israels barn sågo detta, frågade de varandra: "Vad[1] är
det?" Ty de visste icke vad det var. Men Mose sade till dem:
"Detta är brödet som HERREN har givit eder till föda.
16. Och så har HERREN bjudit: Samlen därav, var och en så mycket han
behöver till mat; en gomer på var person skolen I taga, efter
antalet av edert husfolk, var och en åt så många som han har i
sitt tält."
17. Och Israels barn gjorde så, och den ene samlade mer, den andre
mindre.
18. Men när de mätte upp det med gomer-mått, hade den som hade
samlat mycket intet till överlopps, och de som hade samlat
litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat,
som han behövde till mat.
>2 Kor. 8,15.
19. Och Mose sade till dem: "Ingen må behålla något kvar härav till
i morgon.
20. Men de lydde icke Mose, utan somliga behöllo något därav kvar
till följande morgon. Då växte maskar däri, och det blev
illaluktande. Och Mose blev förtörnad på dem.
21. Så samlade de därav var morgon, var och en så mycket han behövde
till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.
22. På den sjätte dagen hade de samlat dubbelt så mycket av brödet,
två gomer för var och en. Och menighetens hövdingar kommo alla
och omtalade detta för Mose.
23. Då sade han till dem: "Detta är efter HERRENS ord; i morgon är
sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baken nu vad I viljen
baka, och koken vad I viljen koka, men allt som är till
överlopps skolen I ställa i förvar hos eder till i morgon."
24. Och de ställde det i förvar till följande morgon, såsom Mose
hade bjudit; och nu blev det icke illaluktande, ej heller kom
mask däri.
25. Och Mose sade: "Äten det i dag, ty i dag är HERRENS sabbat; i
dag skolen I intet finna på marken.
26. I sex dagar skolen I samla därav, men på sjunde dagen är sabbat;
då skall intet vara att finna."
27. Likväl gingo några av folket på den sjunde dagen ut för att
samla, men de funno intet.
28. Då sade HERREN till Mose: "Huru länge viljen I vara motsträviga
och icke hålla mina bud och lagar?
29. Se, HERREN har givit eder sabbaten; därför giver han eder på den
sjätte dagen bröd för två dagar. Så stannen då hemma, var och
en hos sig; ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen."
>1 Mos. 2,3. 2 Mos. 20,8 f.
30. Alltså höll folket sabbat på den sjunde dagen.
31. Och Israels barn kallade det manna[2]. Och det liknade
korianderfrö, det var vitt, och det smakade såsom semla med
honung.
32. Och Mose sade: "Så har HERREN bjudit: En gomer härav skall
förvaras åt edra efterkommande, för att de må se det bröd som
jag gav eder att äta i öknen, när jag förde eder ut ur Egyptens
land.
>Hebr. 9,4.
33. Och Mose sade till Aron: "Tag ett kärl och lägg däri en gomer
manna, och ställ det inför HERREN till att förvaras åt edra
efterkommande."
34. Då gjorde man såsom HERREN hade bjudit Mose, och Aron ställde
det framför vittnesbördet[3] till att förvaras.
35. Och Israels barn åto manna i fyrtio år, till dess de kommo till
bebott land; de åto manna, till dess de kommo till gränsen av
Kanaans land. --
>Jos. 5,12. Neh. 9,15
36. En gomer är tiondedelen av en efa.
[1] Hebr. man; jfr v. 31.
[2] Hebr. man; jfr v. 15.
[3] Se Vittnesbördet i Ordförkl.
Andra Mosebok (Exodus), 17 Kapitlet
Folket knorrar vid Massa. Strider med
Amalek.
1. Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från öknen Sin och
tågade från lägerplats till lägerplats, efter HERRENS
befallning. Och de lagrade sig i Refidim; där hade folket intet
vatten att dricka.
>4 Mos. 33,12 f.
2. Då begynte folket tvista med Mose och sade: "Given oss vatten
att dricka." Mose svarade dem: "Varför tvisten I med mig? Varför
fresten I HERREN?"
>4 Mos. 20,3 f. Vish. 11,4.
3. Men eftersom folket där törstade efter vatten, knorrade de
ytterligare emot Mose och sade: "Varför har du fört oss upp ur
Egypten, så att vi, våra barn och vår boskap nu måste dö av
törst?"
4. Då ropade Mose till HERREN och sade: "Vad skall jag göra med
detta folk? Det fattas icke mycket i att de stena mig."
5. HERREN svarade Mose: "Gå framför folket, och tag med dig några
av de äldste i Israel. Och tag i din hand staven med vilken du
slog Nilfloden, och begiv dig åstad.
>2 Mos. 7,20. 14,16.
6. Se, jag vill stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall
slå på klippan, och vatten skall då komma ut ur den, så att
folket får dricka." Och Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
>4 Mos. 20,11. PS. 78,15 f. 105,41. Jes. 48,21. 1 Kor. 10,4.
7. Och han gav stället namnet Massa[1] och Meriba[2], därför att
Israels barn hade tvistat och frestat HERREN och sagt: "Är
HERREN ibland oss eller icke?"
>5 Mos. 6,16. Ps. 81,8. 95,8 f.
8. Därefter kom Amalek och gav sig i strid med Israel i Refidim.
>5 Mos. 25,17 f. 1 Sam. 15,2.
9. Då sade Mose till Josua: "Välj ut manskap åt oss, och drag så
åstad till strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig
överst på höjden, med Guds stav i min hand."
10. Och Josua gjorde såsom Mose hade tillsagt honom, och gav sig i
strid med Amalek. Men Mose, Aron och Hur stego upp överst på
höjden.
11. Och så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han
lät sin hand sjunka, rådde Amalek.
12. Och när Moses händer blevo tunga, togo de en sten och lade under
honom, och på den satte han sig; sedan stödde Aron och Hur hans
händer, en på vardera sidan. Så höllos hans händer stadiga, till
dess solen gick ned.
13. Och Josua slog Amalek och dess folk med svärdsegg.
14. Och HERREN sade till Mose: "Teckna upp detta till en åminnelse i
en bok, och inprägla det hos Josua, ty jag skall så i grund
utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
himmelen."
>1 Mos. 24,20.
15. Och Mose byggde ett altare och gav det namnet HERREN mitt baner.
16. Och han sade: "Ja, jag lyfter min hand upp mot HERRENS tron och
betygar att HERREN skall strida mot Amalek från släkte till
släkte."
[1] D. ä. frestelse.
[2] D. ä. tvist.
Andra Mosebok (Exodus), 18 Kapitlet
Jetro besöker Mose. Domare insättas i
Israel.
1. Och Jetro, prästen i Midjan, Moses svärfader, fick höra allt vad
Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, huru HERREN
hade fört Israel ut ur Egypten.
2. Då tog Jetro, Moses svärfader, med sig Sippora, Moses hustru,
som denne förut hade sänt hem,
3. så ock hennes två söner -- av dessa hade den ene fått namnet
Gersom[1], "ty", sade Mose, "jag är en främling i ett land som
icke är mitt",
>1 Krön. 23,15.
4. och den andre namnet Elieser[2], "ty", sade han, "min faders Gud
blev mig till hjälp och räddade mig ifrån Faraos svärd". --
5. Då så Jetro, Moses svärfader, kom med Moses söner och hans
hustru till honom i öknen, där han hade slagit upp sitt läger
vid Guds berg,
>2 Mos. 3,1.
6. lät han säga till Mose: "Jag, din svärfader Jetro, kommer till
dig med din hustru och hennes båda söner."
7. Då gick Mose sin svärfader till mötes och bugade sig för honom
och kysste honom. Och när de hade hälsat varandra, gingo de in i
tältet.
8. Och Mose förtäljde för sin svärfader allt vad HERREN hade gjort
med Farao och egyptierna, för Israels skull, och alla de
vedermödor som de hade haft att utstå på vägen, och huru HERREN
hade räddat dem.
9. Och Jetro fröjdade sig över allt det goda som HERREN hade gjort
mot Israel, i det han hade räddat dem ur egyptiernas hand.
10. Och Jetro sade: "Lovad vare HERREN, som har räddat eder ur
egyptiernas hand och ur Faraos hand, HERREN, som har räddat
folket undan egyptiernas hand!
11. Nu vet jag att HERREN är större än alla andra gudar, ty så
bevisade han sig, när man handlade övermodigt mot detta folk."
>2 Mos. 1,13 f. 5,6 f. 14,18, 27 f. 15,11. Neh. 9,10. Ps. 86,8.
12. Och Jetro, Moses svärfader, frambar ett brännoffer och några
slaktoffer åt Gud; och Aron och alla de äldste i Israel kommo
och höllo måltid med Moses svärfader inför Gud.
13. Dagen därefter satte Mose sig för att döma folket, och folket
stod omkring Mose från morgonen ända till aftonen.
14. Då nu Moses svärfader såg allt vad han hade att beställa med
folket, sade han: "Vad är det allt du har att bestyra med
folket? Varför sitter du här till doms ensam under det att allt
folket måste stå omkring dig från morgonen ända till aftonen?"
15. Mose svarade sin svärfader: "Folket kommer till mig för att
fråga Gud.
16. De komma till mig, när de hava någon rättssak, och jag dömer då
mellan dem; och jag kungör då för dem Guds stadgar och lagar."
17. Då sade Moses svärfader till honom: "Du går icke till väga på
det rätta sättet.
18. Både du själv och folket omkring dig måsten ju bliva uttröttade;
ett sådant förfaringssätt är dig för svårt, du kan icke ensam
bestyra detta.
>5 Mos. 1,9.
19. Så lyssna nu till mina ord; jag vill giva dig ett råd, och Gud
skall vara med dig. Du må vara folkets målsman inför Gud och
framlägga deras ärenden inför Gud.
20. Och du må upplysa dem om stadgar och lagar och kungöra dem den
väg de skola vandra och vad de skola göra.
21. Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män som frukta Gud,
pålitliga män som hata orätt vinning, och sätt dessa till
föreståndare för dem, somliga över tusen, andra över hulldra,
andra över femtio och andra över tio.
>4 Mos. 11,16 f. 5 Mos. 1,13.
22. Dessa må alltid döma folket. Kommer något viktigare ärende före,
må de hänskjuta det till dig, men alla ringare ärenden må de
själva avdöma. Så skall du göra din börda lättare, därigenom att
de bära den med dig.
23. Om du vill så göra och Gud så bjuder dig, skall du kunna hålla
ut; och allt falket här skall då kunna gå hem i frid."
24. Och Mose lyssnade till sin svärfaders ord och gjorde allt vad
denne hade sagt.
25. Mose utvalde dugande män ur hela Israel och gjorde dem till
huvudmän för folket, till föreståndare somliga över tusen, andra
över hundra, andra över femtio och andra över tio.
26. Dessa skulle alltid döma folket. Alla svårare ärenden skulle de
hänskjuta till Mose, men alla ringare ärenden skulle de själva
avdöma.
27. Därefter lät Mose sin svärfader fara hem, och denne begav sig
till sitt land igen.
[1] Se 2:22.
[2] Av hebr. el "Gud" och éser "hjälp".
Andra Mosebok (Exodus), 19 Kapitlet
Ankomsten till Sinai. Herrens löfte att
taga Israel till sitt egendomsfolk.
1. På den dag då den tredje månaden ingick efter Israels barns
uttåg ur Egyptens land kommo de in i Sinais öken.
2. Ty de bröto upp från Refidim och kommo så till Sinais öken och
lägrade sig i öknen; Israel lägrade sig där mitt emot berget.
>4 Mos. 33,15.
3. Och Mose steg upp till Gud; då ropade HERREN till honom uppifrån
berget och sade: "Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du
förkunna för Israels barn:
>Apg. 7,38.
4. 'I haven själva sett vad jag har gjort med egyptierna, och huru
jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig.
>5 Mos. 29,2 f. 32,11 f.
5. Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara
min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min;
>5 Mos. 5,2 f. Ps. 24,1. 50,12. 1 Kor. 10,26. Tit. 2,14.
6. Och I skoien vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.'
Detta är vad du skall tala till Israels barn.
>2 Mos. 22,31. 5 Mos. 7,6. 1 Petr. 2,9. Upp. 1,6. 5,10.
7. När Mose kom tillbaka, sammankallade han de äldste i folket och
förelade dem allt detta som HERREN hade bjudit honom.
8. Då svarade allt folket med en mun och sade: "Allt vad HERREN har
talat vilja vi göra." Och Mose gick tillbaka till HERREN med
folkets svar.
>2 Mos. 24,3. 5 Mos. 5,27.
9. Och HERREN sade till Mose: "Se, jag skall komma till dig i en
tjock molnsky, för att folket skall höra, när jag talar med dig,
och så tro på dig evärdligen." Och Mose framförde folkets svar
till HERREN.
10. Då sade HERREN till Mose: "Gå till folket, och helga dem i dag
och i morgon, och I åt dem två sina kläder.
11. Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon
skall HERREN stiga ned på Sinai berg inför allt folkets ögon.
12. Och du skall märka ut en gräns för folket runt omkring och säga:
'Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma
vid dess fot. Var och en som kommer vid berget skall straffas
med döden;
13. men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller
skjutas ihjäl. Evad det är djur eller människa, skall en sådan
mista livet.' När jubelhornet ljuder med utdragen ton, då må de
stiga upp på berget."
>2 Mos. 24,1. Hebr. 12,20.
14. Och Mose steg ned från berget till folket och helgade folket,
och de tvådde sina kläder.
15. Och han sade till folket: "Hållen eder redo till i övermorgon;
ingen komme vid en kvinna."
16. På tredje dagen, när det hade blivit morgonj begynte det dundra
och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket
starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade.
>5 Mos. 33,2.
17. Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de
ställde sig nedanför berget.
18. Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned
därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en
smältugn, och hela berget bävade storligen.
>5 Mos. 4,11 f. Hebr. 12,18 f.
19. Och basunljudet blev allt starkare och starkare. Mose talade,
och Gud svarade honom med hög röst.
20. Och HERREN steg ned på Sinai berg, på toppen av berget, och
HERREN kallade Mose upp till bergets topp; då steg Mose ditupp.
21. Och HERREN sade till Mose: "Stig ned och varna folket, så att de
icke tränga sig fram för att se HERREN, ty då skola många av dem
falla.
>2 Mos. 33,20.
22. Jämväl prästerna, som få nalkas HERREN, skola helga sig, för att
HERREN icke må låta dem drabbas av fördärv."
23. Men Mose svarade HERREN: "Folket kan icke stiga upp på Sinai
berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka
ut en gräns omkring berget och helga det."
24. Då sade HERREN till honom: "Gå ditned, och kom sedan åter upp
och hav Aron med dig. Men prästerna och folket må icke tränga
sig fram för att stiga upp till HERREN på det att han icke må
låta dem drabbas av fördärv."
25. Och Mose steg ned till folket och sade dem detta.
Andra Mosebok (Exodus), 20 Kapitlet
De tio budorden. Folkets förfäran.
Lagen om altaret.
1. Och Gud talade alla dessa ord och sade:
2. Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset.
>5 Mos. 5,6 f. Ps. 81,10 f.
3. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
4. Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig
av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på
jorden, eller av det som är i vattnet under jorden.
>3 Mos. 26,1. 5 Mos. 4,15 f. 27,15 f.
5. Du skall ickc tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
när man hatar mig,
>Mos. 34,7,14. 3 Mos. 26,39 f. 4 Mos. 14,18. 5 Mos. 24,16.
>Jer. 31,29 f. Hes. 18,19 f.
6. men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
bud.
>5 Mos. 5,9 f. 7,9 f. Ps. 1O3,17 f. 105,8. Jer. 32,18.
7. Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall
icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
>3 Mos. 19,12. 24,16. Matt. 5,33 f.
8. Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den.
>2 Mos. 23,12. 31,13 f. 34,21. 35,2 f. Jer. 17,21 f. Hes. 20,12.
9. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
10. men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej
heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej
heller främlingen som är hos dig inom dina portar.
11. Ty på sex dagar gjorde HERREN himmelen och jorden och havet och
allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har
HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.
>1 Mos. 2,2 f.
12. Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det
land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
>Syr. 3,1 f. Matt. 15,4. Mark. 7,10 f. Ef. 6,2 f.
13. Du skall icke dräpa.
>Matt. 5,21 f.
14. Du skall icke begå äktenskapsbrott.
>3 Mos. 20,10 f. Matt. 5,27 f. 19,9. Hebr. 13,4.
15. Du skall icke stjäla.
>Ef. 4,28.
16. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
>Ords. 19,5.
17. Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke
hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans
tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller
hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.
>Rom. 7,7. 13,9.
18. Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet
och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de
och höllo sig på avstånd.
>Hebr. 12,18 f.
19. Och de sade till Mose: "Tala du till oss, så vilja vi höra, men
låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö."
>5 Mos. 5,25 f. 18,16.
20. Men Mose sade till folket: "Frukten icke, ty Gud har kommit för
att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan
för ögonen, så att I icke synden."
21. Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick
närmare till töcknet i vilket Gud var.
22. Och HERREN sade till Mose: Så skall du säga till Israels barn: I
haven själva förnummit att jag har talat till eder från
himmelen.
23. I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller
guld skolen I icke göra åt eder.
24. Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina
brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina
fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt
mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.
25. Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke
bygga det av huggen sten; ty om du kommer vid stenen med din
mejsel, så oskärar du den.
>5 Mos. 27,5 f. Jos. 8,31.
26. Icke heller må du stiga upp till mitt altare på trappor, på det
att icke din blygd må blottas därinvid.
>2 Mos. 28,42 f.
Andra Mosebok (Exodus), 21 Kapitlet
Lagar om trälar och om skador till liv,
lem och egendom.
1. Dessa äro de rätter som du skall förelägga dem:
2. Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på
det sjunde skall han givas fri, utan lösen.
>3 Mos. 25,40. 5 Mos. 15,12. Jer. 34,14.
3. Har han kommit allena, så skall han givas fri allena; var han
gift, så skall hans hustru givas fri med honom.
4. Har hans herre givit honom en hustru, och har denna fött honom
söner eller döttrar, så skola hustrun och hennes barn tillhöra
hennes herre, och allenast mannen skall givas fri.
5. Men om trälen sägar: "Jag har min herre, min hustru och mina
barn så kära, att jag icke vill givas fri",
6. då skall hans herre föra honom fram för Gud och ställa honom vid
dörren eller dörrposten, och hans herre skall genomborra hans
öra med en syl; därefter vare han hans träl evärdligen.
>5 Mos. 16,17.
7. Om någon säljer sin dotter till trälinna, så skall hon icke
givas fri såsom trälarna givas fria.
8. Misshagar hon sin herre, sedan denne förut har ingått
förhindelsa med henne, så låte han henne köpas fri. Till
främmande folk have han icke makt att sälja henne, när han så
har handlat trolöst mot henne.
9. Men om han låter sin son ingå förbindelse med henne, så förunne
han henne döttrars rätt.
10. Tager han sig ännu en hustru, så göre han icke någon minskning i
den förras kost, beklädnad eller äktenskapsrätt.
11. Om han icke låter henne njuta sin rätt i dessa tre stycken, så
skall hon givas fri, utan lösen och betalning.
12. Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med
döden.
>1 Mos. 9,6. 3 Mos. 24,17. 4 Mos. 36,16 f. Matt. 26,52.
13. Men om han icke traktade efter den andres liv, utan Gud lät
denne oförvarandes träffas av hans hand, så skall jag anvisa dig
en ort dit han kan fly.
>4 Mos. 36,6,22 f. 5 Mos. 4,41 f. 19,1 f. Jos. 20,2 f.
14. Men om någon begår det dådet att han dräper sin nästa med list,
så skall du gripa honom, vore han ock invid mitt altare, och han
måste dö.
>1 Kon. 2,28 f.
15. Den som slår sin fader eller sin moder, han skall straffas med
döden.
16. Den som stjäl en människa, vare sig han sedan säljer den stulne,
eller denne finnes kvar hos honom han skall straffas med döden.
>5 Mos. 24,7.
17. Den som uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder, han
skall straffas med döden.
>3 Mos. 20,9. 5 Mos. 21,18 f. 27,16. Ords. 20,20. 30,17.
>Matt. 15,4. Mark. 7,10.
18. Om män tvista med varandra, och den ene slår den andre med en
sten eller med knuten hand, så att denne väl icke dör, men
bliver sängliggande,
19. dock att han sedan kommer sig och kan gå ute, stödd vid sin
stav, så skall den som slog honom vara fri ifrån straff;
allenast ersätte han honom för den tid han har förlorat och
besörje sjukvård åt honom.
20. Om någon slår sin träl eller sin trälinna med en käpp, så att
den slagne dör under hans hand, så skall han straffas därför.
21. Men om den slagne lever en eller två dagar, skall han icke
straffas, ty det var hans egna penningar.
22. Om män träta med varandra, och någon av dem stöter till en
havande kvinna, så att hon föder fram sitt foster, men eljest
ingen olycka sker, så böte han vad kvinnans man ålägger honom
och betale efter skiljedomares prövning.
23. Men om olycka sker, skall liv givas för liv,
>3 Mos. 24,20 f. 5 Mos 19,21. Matt. 5,38 f.
24. öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,
25. brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.
26. Om någon slår sin träl eller sin trälinna i ögat och fördärvar
det, så släppe han den skadade fri, till ersättning för ögat.
27. Sammalunda, om någon slår ut en tand på sin träl eller sin
trälinna, så släppe han den skadade fri, till ersättning för
tanden.
28. Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, så skall
oxen stenas, och köttet må icke ätas; men oxens ägare vara fri
ifrån straff.
29. Men om oxen förut har haft vanan att stångas, och hans ägare har
blivit varnad, men denne ändå icke tager vara på honom, och oxen
så dödar någon, man eller kvinna, då skall oxen stenas, och hans
ägare skall ock dödas.
>1 Mos. 9,5.
30. Men skulle lösepenning bliva denne ålagd, så give han till lösen
för sitt liv så mycket som ålägges honom.
31. Är det en gosse eller en flicka som har blivit stångad av oxen,
så skall med denne förfaras efter samma lag.
32. Men om oxen stångar en träl eller en trälinna, så skall ägaren
giva åt den stångades herre trettio siklar silver, och oxen
skall stenas.
33. Om någon öppnar en brunn, eller om någoll gräver en ny brunn och
icke täcker över den, och sedan en oxe eller en åsna faller
däri,
34. så skall brunnens ägare giva ersättning i penningar åt djurets
ägare, men den döda kroppen skall vara hans.
35. Om någons oxe stångar en annans oxe, så att denne dör, så skola
de sälja den levande oxen och dela betalningen för honom och
därjämte dela den döda kroppen.
36. Var det däremot känt att oxen förut hade vanan att stångas, men
tog hans ägare ändå icke vara på honom, så skall han ersätta oxe
med oxe, men den döda kroppen skall vara hans.
Andra Mosebok (Exodus), 22 Kapitlet
Lagar om tjuvnad, anförtrott gods,
värnlösa, förstlingsgåvor m. m.
1. Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer
djuret, så skall han giva fem oxar i ersättning för oxen, och
fyra får för fåret.
>2 Sam. 12,6
2. Ertappas tjuven vid inbrottet och bliver slagen till döds, så
vilar ingen blodskuld på dråparen.
3. Men hade solen gått upp, när de skedde, då är det
blodskuld. Tjuven skall giva full ersättning; äger han intet, så
skall han säljas, till gäldande av vad han har stulit.
4. Om det stulna djuret, det må vara oxe eller åsna eller får,
påträffas levande i hans våld, skall han giva dubbel ersättning.
5. Om någon låter avbeta en åker eller vingård, eller släpper sin
boskap lös, så att denna betar på en annans åker, då skall han
ersätta skadan med det bästa från sin åker och med det bästa
från sin vingård.
6. Om eld kommer lös och fattar i törnhäckar, och därvid
sädesskylar bliva uppbrända eller oskuren säd eller annat på
åkern, så skall den som har vållat branden giva full ersättning.
7. Om någon giver åt en annan penningar eller gods att förvara, och
detta bliver stulet ur hans hus, så skall tjuven, om han
ertappas, giva dubbel ersättning.
8. Ertappas icke tjuven, då skall man föra husets ägare fram för
Gud, på det att det må utrönas om han icke har förgripit sig på
sin nästas tillhörighet.
9. Om fråga uppstår angående orättrådigt tillgrepp -- det må gälla
oxe eller åsna eller får eller kläder eller något annat som har
förlorats -- och någon påstår att en orättrådighet verkligen har
ägt rum, så skall båda parternas sak komma inför Gud. Den som
Gud dömer skyldig, han skall ersätta den andre dubbelt.
10. Om någon giver åt en annan i förvar en åsna eller en oxe eller
ett får, eller vilket annat husdjur det vara må, och detta dör
eller bliver skadat eller bortrövat, utan att någon ser det,
11. Så skall det dem emellan komma till en ed vid HERREN, för att
det må utrönas om den ene icke har förgripit sig på den andres
tillhörighet; denna ed skall ägaren antaga och den andre behöver
icke giva någon ersättning.
12. Men om det har blivit bortstulet från honom, då skall han
ersätta ägaren därför.
13. Har det blivit ihjälrivet, skall han föra fram det ihjälrivna
djuret såsom bevis; han behöver då icke giva ersättning därför.
>1 Mos. 31,39.
14. Om någon lånar ett djur av en annan, och detta bliver skadat
eller dör, och dess ägare därvid icke är tillstädes, så skall
han giva full ersättning.
15. År dess ägare tillstädes, då behöver han icke giva
ersättning. Var djuret lejt, då är legan ersättning.
16. Om någon förför en jungfru som icke är trolovad och lägrar
henne, så skall han giva brudgåva för henne och taga henne till
hustru.
>5 Mos. 22,28 f.
17. Vägrar hennes fader att giva henne åt honom, då skall han gälda
en så stor penningsumma som man plägar giva i brudgåva för en
jungfru.
18. En trollkvinna skall du icke låta leva.
>3 Mos. 20,27.
19. Var och en som beblandar sig med något djur skall straffas med
döden.
>3 Mos. 18,23. 20,15. 5 Mos. 27,21.
20. Den som offrar åt andra gudar än åt HERREN allena, han skall
givas till spillo.
21. En främling skall du icke förorätta eller förtrycka; I haven ju
själva varit främlingar i Egyptens land.
>2 Mos. 23,9. 3 Mos. 19,33. 5 Mos. 24,17 f.
22. Änkor och faderlösa skolen I icke behandla illa.
>Sak. 7,10.
23. Behandlar du dem illa, så skall jag förvisso höra deras rop, när
de ropa till mig;
>5 Mos. 10,18
24. och min vrede skall upptändas, och jag skall dräpa eder med
svärd; så att edra egna hustrur bliva änkor och edra barn
faderlösa.
25. Lånar du penningar åt någon fattig hos dig bland mitt folk, så
skall du icke handla mot honom såsom en ockrare; I skolen icke
pålägga honom någon ränta.
>3 Mos. 25,36 f. 5 Mos. 23,19 f. Ps. 15,5.
26. Har du av din nästa tagit hans mantel i pant, så skall du giva
den tillbaka åt honom, innan solen går ned;
27. den är ju det enda täcke han har, och med den skyler han sin
kropp. Vad skall han eljest hava på fiig, när han ligger och
sover? Om han måste ropa till mig, så skall jag höra, ty jag är
barmhärtig.
28. Gud skall du icke häda, och över en hövding i ditt folk skall du
icke uttala förbannelser.
>Apg. 23,5.
29. Av det som fyller din lada och av det som flyter ifrån din press
skall du utan dröjsmål frambära din gåva. Den förstfödde bland
dina söner skall du giva åt mig.
>2 Mos. 13,2. 34,19.
30. På samma sätt skall du göra med dina fäkreatur och din
småboskap. I sju dagar skola de stanna hos sina mödrar; på
åttonde dagen skall du giva dem åt mig.
>3 Mos. 22,27.
31. Och I skolen vara mig ett heligt: folk; kött av ett djur som har
blivit ihjälrivet på marken skolen I icke äta, åt hundarna
skolen I kasta det.
>2 Mos. 19,6. 3 Mos. 22,8. Hes. 44,31.
Andra Mosebok (Exodus), 23 Kapitlet
Lagar om rättrådighet och barmhärtighet
och om de stora högtiderna. Löfte om
Kanaans land.
1. Du skall icke utsprida falskt rykte; åt den som har en orätt sak
skall du icke giva ditt bistånd genom att bliva ett orättfärdigt
vittne.
>2 Mos. 20,16. 3 Mos. 19,16.
2. Du skall icke följa med hopen i vad ont är, eller vittna så i
någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten.
3. Du skall icke vara partisk för den ringe i någon hans sak.
>3 Mos. 19,15. 5 Mos. 1,17.
4. Om du träffar pa din fiendes oxe eller åsna som har kommit
vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom.
>5 Mos. 22,1 f.
5. Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall
du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av
bördan.
>5 Mos. 22,4.
6. Du skall icke i någon sak vränga rätten för den fattige som du
har hos dig.
7. Du skall hålla dig fjärran ifrån orätt sak; du skall icke dräpa
den som är oskyldig och har rätt, ty jag shall icke giva rätt åt
någon som är skyldig.
8. Du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de seende och
förvrida de rättfärdigas sak.
>5 Mos. 16,19. 27,20. Syr. 20,29.
9. En främling skall du icke förtrycka; I veten ju huru främlingen
känner det, eftersom I själva haven varit främlingar i Egyptens
land.
>2 Mos. 22,21. 3 Mos. 19,33. 5 Mos. 10,19.
10. I sex år skall du beså din jord och inbärga dess gröda;
>3 Mos. 25,3 f.
11. men under det sjunda året skall du låta den vila och ligga
orörd, för att de fattiga bland ditt folk må äta därav; vad de
lämna kvar, det må ätas av markens djur. Så skall du ock göra
med din vingård och med din olivplantering.
12. Sex dagar skall du göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall
du hålla vilodag, för att din oxe och din åsna må hava ro, och
din tjänstekvinnas son och främlingen må njuta vila.
>2 Mos. 20,8 f.
13. I alla de styoken om vilka jag har talat till eder skolen I taga
eder till vara. Och andra gudars namn skolen I icke nämna; de
skola icke höras i din mun.
>2 Mos. 20,3. Jos. 23,7.
14. Tre gånger om året skall du hålla högtid åt mig.
>2 Mos. 34,23. 3 Mos. 23,4 f. 5 Mos. 16,16.
15. Det osyrade brödets högtid skall du hålla: i sju dagar skall du
äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
i månaden Abib, eftersom du då drog ut ur Egypten; men med tomma
händer skall ingen träda fram inför mitt ansikte.
>2 Mos. 12,14 f. 34,18.
16. Du skall ock hålla skördehögtiden, när du skördar förstlingen av
ditt arbete, av det du har sått på marken. Bärgningshögtiden
skall du ock hålla, vid årets utgång, när du inbärgar frukten av
ditt arbete från marken.
17. Tre gånger om året skall allt ditt mankön trädda fram inför
HERRENS, din Herres, ansikte.
18. Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
syrat. Och det feta av mitt högtidsoffer skall icke lämnas kvar
över natten till morgonen.
>2 Mos. 12,10,15. 34,25.
19. Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
HERRENS, din Guds, hus.
Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.
>2 Mos. 34,26. 5 Mos. 14,21. 26,1 f.
20. Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig
på vägen och föra dig till den plats som jag har utsett.
>2 Mos. 32,34. 33,2. 5 Mos. 31,3 f. Jes. 63,9.
21. Tag dig till vara inför honom och hör hans röst, var icke
gensträvig mot honom, han skall icke hava fördrag med edra
överträdelser, ty mitt namn är i honom.
>Jos. 24,19.
22. Men om du hör hans röst och gör allt vad jag säger, så skall jag
bliva en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner.
23. Ty min ängel skall gå framför dig och skall föra dig till
amoreernas, hetiternas, perisseernas, kananeernas, hiveernas och
jebuseernas land, och jag skall utrota dem.
24. Du må icke tillbedja deras gudar eller tjäna dem eller göra
såsom man där gör, utan du skall slå dem ned i grund och bryta
sönder deras stoder.
>2 Mos. 20,5. 34,18. 5 Mos. 7,5.
25. Men HERREN, eder Gud, skolen I tjäna, så skall han för dig
välsigna både mat och dryck; sjukdom skall jag då ock avvända
från dig.
>2 Mos. 15,26;. 5 Mos. 7,15.
26. I ditt land skall då icke finnas någon kvinna som föder i otid
eller är ofruktsam. Dina dagars mått skall jag göra fullt.
>5 Mos. 7,14.
27. Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla
förvirring bland alla de folk som du kommer till, och jag skall
driva alla dina fiender på flykten för dig.
>5 Mos. 11,25.
28. Jag skall sända getingar framför dig, och de skola förjaga
hiveerna, kananeerna och hetiterna undan för dig.
>5 Mos. 7,20. Jos. 24,12. Vish. 12,8.
29. Dock skall jng icke på ett och samma år förjaga dem för dig, på
det att icke landet så må bliva en ödemark och vilddjuren föröka
sig till din skada;
30. utan småningom skall jag förjaga dem för dig, till dess du har
förökat dig, så att du kan taga landet till din arvedel.
31. Och jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda havet till
filisteernas hav, och från öknen till floden; ty jag skall giva
landets inbyggare i eder hand, och du skall förjaga dem, så att
de fly för dig.
>1 Mos. 15,18. 5 Mos. 11,24. 1 Kon. 4,21. Ps. 80,12.
32. Du må icke sluta förbund med dem eller deras gudar.
>2 Mos. 34,12. 5 Mos. 7,2 f. Jos. 23,12 f. Dom. 2,2 f.
33. De skola icke få bo kvar i ditt land, på det att de icke må
förleda dig till synd mot mig; ty du kunde ju komma att tjäna
deras gudar, och detta skulle bliva dig till en snara.
Andra Mosebok (Exodus), 24 Kapitlet
Förbundet upprättas. Mose stiger upp på
Sinai.
1. Och han sade till Mose: "Stig upp till HERREN, du själv jämte
Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel; och I
skolen tillbedja på avstånd.
2. Mose allena må träda fram till HERREN, de andra må icke träda
fram; ej heller må folket stiga ditupp med honom."
3. Och Mose kom till folket och förkunnade för det alla HERRENS ord
och alla hans rätter. Då svarade allt folket med en mun och
sade: "Efter alla de ord HERREN hartalat vilja vi göra."
>2 Mos. 19,8. 5 Mos. 5,27.
4. Därefter upptecknade Mose alla HERRENS ord. Och följande morgon
stod han bittida upp och byggde ett altare nedanför berget. Och
han reste där tolv stoder, efter Israels tolv stammar.
5. Och han sände israeliternas unga män åstad till att offra
brännoffer, så ock slaktoffer av tjurar till tackoffer åt
HERREN.
6. Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålarna, och den
andra hälften av blodet stänkte han på altaret.
7. Och han tog förbundsboken och, föreläste den för folket. Och de
sade: "Allt vad HERREN har sagt vilja vi göra och lyda.
8. Då tog Mose blodet ooh stänkte därav på folket och sade: "Se,
detta är förbundets blod, det förbunds som HERREN har slutit med
eder, i enlighet med alla dessa ord."
>Matt. 26,28 . 1 Kor. 11,25. Hebr. 9,16 f. 1 Petr. 1,2.
9. Och Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i
Israel stego ditupp.
10. Och de fingo se Israels Gud; och under hans fötter var likasom
ett inlagt golv av safirer, likt själva himmelen i klarhet.
>Hes. 1,26.
11. Men han lät icke sin hand drabba Israels barns ypperste, utan
sedan de hade skådat Gud, åto de och drucko.
12. Och HERREN sade till Mose: "Stig upp till mig på berget och bliv
kvar där, så skall jag giva dig stentavlorna och lagen och
budorden som jag har skrivit, till undervisning för dessa."
13. Då begav sig Mose åstad med sin tjänare Josua; och Mose steg upp
på Guds berg.
14. Men till de äldste sade han: "Vänten här på oss, till dess att
vi komma tillbnka till eder. Se, Arou och Hur äro hos eder; den
som har något att andraga, han må vända sig till dem."
15. Så steg Mose upp på berget, och molnskyn övertäckte berget.
16. Och HERRENS härlighet vilade på Sinai berg, och molnskyn
övertäckte det i sex dagar; men den sjunde dagen kallade han på
Mose ur skyn.
17. Och HERRENS härlighet tedde sig inför Israels barns ögon såsom
en förtärande eld, på toppen av berget.
>5 Mos. 4,24. Hebr. 12,29.
18. Och Mose gick mitt in i skyn och steg upp på berget. Sedan blev
Mose kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
>2 Mos. 34,28. 5 Mos. 9,9,18.
Andra Mosebok (Exodus), 25 Kapitlet
Påbud om sammanskott till tabernaklet
och om förfärdigande av förbundsarken,
skådebrödsbordet och ljusstaken.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Säg till Israels barn att de upptaga en gärd åt mig; av var och
en som har ett därtill villigt hjärta skolen I upptaga denna
gärd åt mig.
>2 Mos. 35,5 f.
3. Och detta är vad I skolen upptaga av dem såsom gärd: guld,
silver och koppar
4. mörk blått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,
5. rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,
6. olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
välluktande rökelsen,
7. äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för
efoden och för bröstskölden.
8. Och de skola göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt
ibland dem.
>Hebr. 9,2 f.
9. Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra alldeles efter
de mönsterbilder som jag visar dig.
10. De skola göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en
och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
>2 Mos. 37,1 f.
11. Och du skall överdraga den med rent guld, innan och utan skall
du överdraga den; och du skall på den göra en rand av guld runt
omkring.
12. Och du skall till den gjuta fyra ringar av guld och sätta dem
över de fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på
andra sidan.
13. Och du skall göra stänger av akacieträ och överdraga dem med
guld.
14. Och stängerna skall du skjuta in i ringarna, på sidorna av
arken, så att man med dem kan bära arken.
15. Stängerna skola sitta kvar i ringarna på arken; de få icke
dragas ut ur dem.
16. Och i arken skall du lägga vittnesbördet[1], som jag skall giva
dig.
>2 Mos. 40,20. 1 Kon. 8,9.
17. Och du skall göra en nådastol[2] av rent guld, två och en halv
aln lång och en och en halv aln bred.
18. Och du skall göra två keruber av guld; i drivet arbete skall du
göra dem och sätta dem vid de båda ändarna av nådastolen.
19. Du skall göra en kerub till att: sätta vid ena ändan, och en
kerub till att sätta vid andra ändan. I ett stycke med
nådastolen skolen I göra keruberna vid dess båda ändar.
20. Och keruberna skola breda ut sina vingar och hålla dem uppåt, så
att de övertäcka nådastolen med sina vingar, under det att de
hava sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen skola
keruberna vända sina ansikten.
>Hebr. 9,5.
21. Och du skall sätta nådastolen ovanpå arken, och i arken skall du
lägga vittnesbördet, som jag skall giva dig.
22. Och där skall jag uppenbara mig för dig; från nådastolen, från
platsen mellan de två keruberna, som stå på vittnesbördets ark,
skall jag tala med dig om alla bud som jag genom dig vill giva
Israels barn.
>2 Mos. 29,42. 4 Mos. 7,89.
23. Du skall ock göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln
brett och en och en halv aln högt.
>2 Mos. 37,10 f.
24. Och du skall överdraga det med rent guld; och du skall göra en
rand av guld därpå runt omkring
25. Och runt omkring det skall du göra en list av en hands bredd,
och runt omkring listen skall du göra en rand av guld.
26. Och du skall till bordet göra fyra ringar av guld och sätta
ringarna i de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
27. Invid listen skola ringarna sitta, för att stänger må skjutas in
i dem, så att man kan bära bordet.
28. Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
guld, och med dem skall bordet bäras.
29. Du skall ock göra därtill fat och skålar, kannor och bägare, med
vilka man skall utgjuta drickoffer; av rent guld skall du göra
dem.
30. Och du skall beständigt hava skådebröd liggande på bordet inför
mitt ansikte.
>3 Mos. 24,5 f. 1 Sam. 21,6.
31. Du skall ock göra en ljusstake av rent guld. I drivet arbete
skall ljusstaken göras, med sin fotställning och sitt mittelrör;
kalkarna därpå, kulor och blommor skola vara i ett stycke med
den.
>2 Mos. 37,17 f.
32. Och sex armar skola utgå från ljusstakens sidor, tre armar från
ena sidan och tre armar från andra sidan.
33. På den ena armen skola vara tre kalkar, liknande mandelblommor,
vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
bestående av en kula och en blomma så skall det vara på de sex
arma som utgå från ljusstaken.
34. Men på själva ljusstaken skola vara fyra kälkar, liknande
mandelblommor, med sina kulor och blommor.
35. En kula skall sättas under del första armparet som utgår från
ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den, och en
kula under det tredje armparet som utgår från ljusstaken, i ett
stycke med den: alltså under de sex armar som utgå från
ljusstaken.
36. Deras kulor och armar skola vara: i ett stycke med den,
alltsammans ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
37. Och du skall till den göra sju lampor, och lamporna skall man
sätta upp så, att den kastar sitt sken över platsen därframför.
>4 Mos. 8,2.
38. Och lamptänger och brickor till den skall du göra av rent guld.
39. Av en talent rent guld skall man göra den med alla dessa
tillbehör.
40. Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som hava
blivit dig visade på berget.
>Apg. 7,44. Hebr. 8,5.
[1] Se Vittnesbördet i Ordförkl.
Andra Mosebok (Exodus), 26 Kapitlet
Tabernaklet, dess täckelse, överdrag,
brädställning, förlåt och förhänge.
1. Tabernaklet skall du göra av tio tygvådor; av tvinnat vitt garn
och av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn skall du göra
dem, med keruber på, i konstvävnad.
>2 Mos. 36,8 f.
2. Var våd skall vara tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred;
alla våderna skola hava samma mått.
3. Fem av våderna skola fogaa tillhopa med varandra; likaså skola
de fem övriga våderna fogas tillhopa med varandra.
4. Och du skall sätta öglor av mörkblått garn i kanten på den ena
våden, ytterst på det hopfogade stycket; så skall du ock göra i
kanten på den våd som sitter ytterst i det andra hopfogade
stycket.
5. Femtio öglor skall du sätta på den ena våden, och femtio öglor
skall du sätta ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade
stycket, så att öglorna svara emot varandra.
6. Och du skall göra femtio häktor av guld och foga tillhopa
våderna med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgör
ett helt.
7. Du skall ock göra tygvåder av gethår till ett täckelse över
tabernaklet; elva sådana våder skall du göra.
>2 Mos. 36,14 f.
8. Var vad skall vara trettio alnar lång och fyra alnar bred; de
elva våderna skola hava samma mått.
9. Fem av våderna skall du foga tillhopa till ett särskilt stycke,
och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt stycke,
och den sjätte våden skall du lägga dubbel på framsidan av
tältet.
10. Och du skall satta femtio öglor i kanten på den ena vådell, den
som sitter ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor
i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
11. Och du skall göra femtio häktor av koppar och haka in häktorna i
öglorna och foga täckelset tillhopa, så att det utgör ett helt.
12. Men vad överskottet av täckelsets våder angår, det som räcker
över, så skall den halva våd som räcker över hänga ned på
baksidan av tabernaklet.
13. Och den aln på vardera sidan, som på längden av täckelsets våder
räcker över, skall hänga ned på båda sidorna av tabernaklet för
att övertäcka det.
14. Vidare skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
ovanpå detta.
15. Bräderna till tabernaklet skall du göra av akacieträ, och de
skola ställas upprätt.
>2 Mos. 36,20 f.
16. Tio alnar långt och en och en halv aln brett skall vart bräde
vara.
17. Vart bräde skall hava två tappar, förbundna sinsemellan med en
list; så skall du göra på alla bräderna till tabernaklet.
18. Och av tabernaklets bräder skall du sätta tjugu på södra sidan,
söderut.
19. Och du skall göra fyrtio motstycken av silver att sätta under de
tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
tappar.
20. Likaledes skall du på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
sätta tjugu bräder,
21. med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
bräde.
22. Men på baksidan av tabernaklet, västerut, skall du sätta sex
bräder.
23. Och två bräder skall du sätta på tabernaklets hörn, på baksidan;
24. och vartdera av dessa skall vara sammanfogat av två nedtill, och
likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så
skall det vara med dem båda. Dessa skola sättas i de båda
hörnen.
25. Således bliver det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
bräde.
26. Och du skall göra tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder
som äro på tabernaklets ena sida
27. och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets andra
sida, och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets
baksida, västerut.
28. Och den mellersta tväl stången, den som sitter mitt på bräderna,
skall gå tvärs över, från den ena ändan till den andra.
29. Och bräderna skall du överdraga med guld, och ringarna på dem, i
vilka tvärstängerna skola skjutas in, skall du göra av guld, och
tvärstängerna skall du överdraga med guld.
30. Och du skall sätta upp tabernaklet, sådant det skall vara, såsom
det har blivit dig visat på berget.
>2 Mos. 25,9, 40.
31. Du skall ock göra en förlåt av mörkhlått, purpurrött, rosenrött
och vinnat vitt garn; den skall göras i konstvävnad, med keruber
på.
>2 Mos. 36,35 f.
32. Och du skall hänga upp den på fyra stolpar av akacieträ, som
skola vara överdragna med guld och hava bakar av guld och stå på
fyra fotstycken av silver.
33. Och du skall hänga upp förlåten under häktorna, och föra dit
vittnesbördets ark och ställa den innanför förlåten; och så
skall förlåten för eder vara en skiljevägg mellan det heliga och
det allraheligaste.
34. Och du skall sätta nådastolen på vittnesbördets ark inne i det
allraheligaste.
35. Men bordet skall du ställa utanför förlåten, och ljusstaken mitt
emot bordet, på tabernaklets södra sida; bordet skall du alltså
ställa på norra sidan.
36. Och du skall göra ett förhänge för ingången till tältet, i
brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat
vitt garn.
37. Och du skall till förhänget göra fem stolpar av akacieträ och
överdraga dem med guld, och hakarna på dem skola vara av guld,
och du skall till dem gjuta fem fotstycken av koppar.
Andra Mosebok (Exodus), 27 Kapitlet
Brännoffersaltaret, förgården och oljan
till ljusstaken.
1. Du skall ock göra ett altare av akacieträ, fem alnar långt och
feln alnar brett -- så att allåret bildar en liksidig fyrkant --
och tre alnar högt.
>2 Mos. 38,1 f.
2. Och du skall göra hörn därtill, Som skola sitta i dess fyra
hörn; i ett stycke därmed skola hörnen vara. Och du skall
överdraga det med koppar.
3. Och kärl till att föra bort askan skall du göra därtill, så ock
skovlar, skålar, gafflar och fyrfat. Alla desa tillbehör skall
du göra av koppar.
4. Och du skall göra ett galler därtill, ett nätverk av koppar, och
på nätet skall du sätta fyra ringar av koppar i dess fyra hörn.
5. Och du skall sätta det under avsatsen på altaret, nedtill, så
att nätet räcker upp till milten av altaret.
6. Och du skall göra stänger till altaret, stänger av akacieträ,
och överdraga dem med koppar.
7. Och stängerna skola skjutas in i ringarna, så att stängerna
sitta på altarets båda sidor, när man bär det.
8. Ihåligt skall du göra det, av plankor. Såsom det har blivit dig
visat på berget, så skall det göras.
9. Du skall ock göra en förgård till tabernaklet. För den södra
sidan, söderut, skola omhängen till förgården göras av tvinnat
vitt garn, hundra alnar långa -- detta för den ena sidan;
>2 Mos. 38,9 f.
10. Och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas fotstycken
tjugu, av koppar, men stolparnas bakar och kransar skola vara av
silver.
11. Likaledes skola för norra långsidan omhängen göras, hundra alnar
långa; och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas
fotstycken tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar
skola vara av silver.
12. Och forgårdens västra kortsido skall hava omhängen som äro
femtio alnar långa; stolparna till dem skola vara tio och dessas
fotstycken tio.
13. Och förgårdens bredd på fram sidan, österut, skall vara femtio
alnar
14. Och omhängena skola vara femto alnar långa på ena sidan darav
med tre stolpar på tre fotstycken;
15. likaledes skola omhängena på andra sidan vara femton alnar långa
med tre stolpar på tre fotstycken.
16. Och till förgårdens port skall göras ett förhänge, tjugu alnar
långt i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
tvinnat vitt garn, med fyra stolpar på fyra fotstycken.
17. Alla stolparna runt omkring för gården skola vara försedda med
kransar av silver och hava hakar av silver; men deras fotstycken
skola vara av koppar.
18. Förgården skall vara hundra alnar lång och femtio alnar bred
utefter hela längden; omhägnaden skall vara fem alnar hög, av
tvinnat vitt garn; och fotstyckena skola vara av koppar.
19. Alla tabernaklets tillbehör för allt arbete därvid, så ock alla
dess pluggar och alla förgårdens pluggar skola vara av koppar.
20. Och du skall bjuda Israels barn att bära till dig ren olja, av
stötta oliver, till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna
sättas upp.
>3 Mos. 24,2 f.
21. I uppenbarelsetältet, utanför den förlåt som hänger framför
vittnesbördet, skola Aron och hans söne skota den, från aftonen
till morgonen, inför HERRENS ansikte. Detta skall vara en
evärdlig stadga från släkte till släkte, en gärd av Israels
barn.
Andra Mosebok (Exodus), 28 Kapitlet
Arons och hans söners prästerliga dräkt.
1. Och du skall låta din broder Aron och hans söner med honom, träd
fram till dig ur Israels barns krets för att de må bliva plåster
åt mig Aron själv och hans söner: Nada och Abihu, Eleasar och
Itamar.
2. Och du skall göra åt din broder Aron heliga kläder, till ära och
prydnad.
>2 Mos. 39,1 f. Syr. 45,7 f.
3. Och du skall tillsäga alla edra konstförfarna män, som jag har
uppfyllt med vishetens ande, att de skola göra kläder åt Aron,
för att har må helgas till att bliva präst åt mig.
>2 Mos. 31,2 f.
4. Och dessa äro de kläder som de skola göra: bröstsköld, efod,
kåpa rutig livklädnad, huvudbindel och bälte. De skola göra
heliga kläder åt din broder Aron och hans söner, för att han må
bliva präst åt mig.
5. Och härtill skola de taga av guldet och av det mörkblåa, det
purpurröda, det rosenröda och det vita garnet.
6. Efoden skola de göra av guld och av mörkblått purpurrött,
rosenrött och tvinnat vitt garn, i konstvävnad.
>2 Mos. 39,2 f.
7. Den skall vid sina båda ändar hava två axelstycken, som skola
fästas ihop, så att den hållen hopfäst.
8. Och skärpet, som skall sitta på; efoden och sammanhålla den,
skall vara av samma slags vävnad och i ett stycke med den: av
guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
garn.
9. Och du skall taga två onyxstenar och på dem inrista Israels
söners namn,
10. sex av namnen på den ena stenen och de sex övrigas namn på den
andra stenen, efter ättföljd.
11. Med stensnidarkonst, såsom man graverar signetringar, skall du
inrista Israels söners namn på de två stenarna. Med nätverk av
guld skall du omgiva dessa.
12. Och du skall satta de båda stenarna på efodens axelstycken, för
att stenarna må bringa Israels barn i åminnelse; Aron skall bära
deras namn inför HERRENS ansikte på sina båda axlar, för att
bringa dem i åminnelse.
13. Och du skall göra flätverk av guld
14. så ock två kedjor av rent guld, i virat arbete skall du göra
dessa, såsom man gör snodder. Och du skall fästa de snodda
kedjorna vid flätverken.
15. En domssköld skall du göra i konstvävnad; du skall göra den i
samma slags vävnad som efoden: av guld och av mörkblått,
purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn skall du göra den.
>2 Mos. 39,8 f.
16. Den skall vara liksidigt fyrkantig och hava form av en väska,
ett kvarter lång och ett kvarter bred.
17. Och du skall besätta den med infattade stenar, ordnade på fyra
rader: i första raden en karneol, en topas och en smaragd;
18. i andra raden en karbunkel, en safir och en kaloedon;
19. i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
20. i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Omgivna med
flätverk av guld skola de sitta i sin infattning.
21. Stenarna skola vara tolv, efter Israels söners namn, en för vart
namnvar sten skall bära namnet på en av de tolv stammarna,
inristas på samma sätt som man graverar signetringar.
22. Och du skall till bröstskölden göra kedjor i virat arbete, såsom
man gör snodder, av rent guld.
23. Vidare skall du till bröstskölden göra två ringar av guld och
sätta dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
24. Ooh du skall fästa de båda guldsnodderna vid de bada ringarna, i
bröstsköldens hörn.
25. Och de två snoddernas båda andra ändar skall du fästa vid de två
flätverken och så fästa dem vid efodens axelstycken på dess
framsida.
26. Och du skall göra två andra ringar av guld och sätta dem i
bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som är vänd
inåt mot efoden.
27. Och ytterligare skall du göra två ringar av guld och fästa dem
vid efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
fästes ihop, ovanför efodens skärp.
28. Och man skall knyta fast bröstskölden med ett mörkblått snöre,
Som går från dess ringar in i efodens ringar, så att den sitter
ovanför efodens skärp, på det att bröstskölden icke må lossna
fran efoden.
29. Aron skall så bära Israels söners. namn i domsskölden på sitt
hjärta, när han går in helgedomen, för att bringa dem i
åminnelse inför HERRENS ansikte beständigt.
30. Och du skall lägga urim[1] och tummim[1] in i domsskölden, så
att de ligga på Arons hjärta, när han ingår inför HERRENS
ansikte; och Aron skall så bära Israels barns dom på sitt hjärta
inför HERRENS ansikte beständigt.
>3 Mos. 8,8. 4 Mos. 27,21. 5 Mos. 33,8. 1 Sam. 28,6. Esr. 2,63.
>Neh. 7,65.
31. Efodkåpan skall du göra helt och hållet av mörkblått tyg;
>2 Mos. 39,22 f.
32. och mitt på den skall vara en öppning för huvudet, och denna
öppning skall omgivas med en vävd kant, likasom öppningen på en
pansarskjorta, för att den icke slitas sönder.
33. Och på dess nedre fåll skall du sätta granatäpplen, gjorda av
mörkblått, purpurrött och rosenrött garn, runt omkring fållen,
och bjällror av guld mellan dessa runt omkring:
34. en bjällra av guld och så ett granatäpple, sedan en bjällra sv
guld och så åter ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan.
35. Och denna skall Aron hava på sig, när han gör tjänst, så att det
höres, när han går in i helgedomen inför HERRENS ansikte, och
när han går ut -- detta på det att han icke må dö.
36. Du skall ock göra en plåt av rent guld, och på den skall du
rista, såsom man graverar signetringar: "Helgad åt HERREN."
>2 Mos. 39,30 f.
37. Och du skall fästa den vid ett mörkblått snöre, och den skall
sitta på huvudbindeln; på framsidan av huvudbindeln skall den
sitta.
38. Den skall sitta på Arons panna, och Aron skall bära den
missgärning som vidlåder de heliga gåvor Israels barn bära fram,
när de giva några heliga gåvor; den skall sitta på hans panna
beständigt, för att de må bliva välbehagliga inför HERRENS
ansikte.
39. Du skall ock väva en rutig livklädnad av vitt garn, och du skall
göra en huvudbindel av vitt garn; och ett bälte skall du göra i
brokig vävnad.
>2 Mos. 39,27 f.
40. Också åt Arons söner skall du göra livklädnader, och du skall
göra bälten åt dem; och huvor skall du göra åt dem, till ära och
prydnad. Och detta skall du kläda på din broder Aron och hans
söner jämte honom;
41. och du skall smörja dem och företaga handfyllning med dem och
helga dem till att bliva präster åt mig.
>3 Mos. 8,12.
42. Och du skall göra åt dem benkläder av linne, som skyla deras
blygd; dessa skola räcka från länderna ned på låren.
43. Och Aron och hans söner skola hava dem på sig, när de gå in i
uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret för att göra
tjänst i helgedomen -- detta på det att de icke må komma att
bära på missgärning och så träffas av döden. Detta skall vara en
evärdlig stadga för honom och hans avkomlingar efter honom.
[1] Se Urim och tummim I Orförkl.
Andra Mosebok (Exodus), 29 Kapitlet
Föreskrifter om prästernas invigning och
om det dagliga offret.
1. Och detta är vad du skall göra med dem för att helga dem till
att bliva präster åt mig:
Tag en ungtjur och två vädurar, felfria djur,
>3 Mos. 8,2 f.
2. och osyrat bröd och osyrade kakor, begjutna med olja, och
osyrade tunnkakor, smörda med olja; av fint vetemjöl skall du
baka dem.
3. Och du skall lägga dem i en och samma korg ocll bära fram dem i
korgen såsom offergåva, när du för fram tjuren och de två
vädurarna.
4. Därefter skall du föra Aron och hans soner fram till
uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
>2 Mos. 40,12 f.
5. Och du skall taga kläderna och sätta på Aron livklädnaden och
efodkåpan och själva efoden och bröstskölden; ooh du skall fästa
ihop alltsammans på honom med efodens skärp.
6. Och du skall sätta huvudbindeln på hans huvud och fästa det
heliga diademet på huvudbindeln.
7. Och du skall taga smörjelseoljan och gjuta på hans huvud och
smörja honom.
8. Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.
9. Och du skall omgjorda dem, Aron och hans söner, med bälten och
binda huvor på dem. Och de skola hava prästadömet såsom en
evärdlig rätt. Så skall du företaga handfyllning med Aron och
hans söner.
10. Och du skall föra tjuren fram inför uppenbarelsetältet, och Aron
och hans söner skola lägga sina händer på tjurens huvud.
>3 Mos. 8,14f.
11. Sedan skall du slakta tjuren inför HERRENS ansikte, vid ingången
till uppenbarelsetältet.
12. Och du skall taga av tjurens blod och stryka med ditt finger på
altarets hörn; men allt det övriga skall du gjuta ut vid foten
av altaret.
13. Och du skall taga allt det fett som omsluter inälvorna, så ock
leverfettet och båda njurarna med det fett som sitter på dem,
och förbränna det på altaret.
>3 Mos. 3,3 f.
14. Men köttet av tjuren och hans hud och hans orenlighet skall du
bränna upp i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.
>3 Mos. 4,12. Hehr. 13,11
15. Och du skall taga den ena väduren, och Aron och hans söner skola
lägga sina händer på vädurens huvud.
>3 Mos. 8,18 f.
16. Sedan skall du slakta väduren och taga hans blod och stänka på
altaret runt omkring;
17. men själva väduren skall du dela i dess stycken, och du skall
två inälvorna och fötterna och lägga dem på styckena och
huvudet.
18. Och du skall förbränna hela väduren på altaret; det är ett
brännoffer åt HERREN. En välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt
HERREN är det.
19. Därefter skall du taga den andra väduren, och Aron och hans
söner skola lägga sina händer på vädurens huvud.
>3 Mos. 8,22 f.
20. Sedan skall du slakta väduren och taga av hans blod och bestryka
Arons högra örsnibb och hans söners högra örsnibb och tummen på
deras högra hand och stortån på deras högra fot; men det övriga
blodet skall det stänka på altaret runt omkring.
21. Och du skall taga av blodat på altaret och av smörjelseoljan och
stänka på Aron och hans kläder, och likaledes på hans söner och
hans söners kläder; så bliver han helig, han själv saväl som
hans kläder, och likaledes hans söner såväl som hans söners
kläder.
22. Och du skall taga fettet av väduren, svansen och det fett som
omsluter inälvorna, så ock leverfettet och båda niurarna med
fettet på dem, därtill det högra lårstycket ty detta är
handfyllningsväduren.
23. Och du skall taga en rundkaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka
ur korgen med de osyrade bröden, som står inför HERRENS ansikte.
24. Och du skall lägga alltsammans på Arons och hans söners händer
och vifta det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
25. Sedan skall du taga det ur deras: händer och förbränna det på
altaret ovanpå brännoffret, till en välbehaglig lukt inför
HERREN; det är ett eldsoffer åt HERREN.
26. Och du skall taga bringan av Arons handfyllningsvädur och vifta
den såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och detta skall
vara din del.
27. Så skall du helga viftoffersbringan och offergärdslåret, det som
viftas och det som gives såsom offergärd, de delar av
handfyllningsväduren, som skola tillhöra Aron och hans söner.
28. Och detta skall tillhöra Aron och; hans söner såsom en evärdlig
rätt av Israels barn, ty det är en offergärd. Det skall vara en
gärd av Israels barn, av deras tackoffer, en gärd av dem åt
HERREN.
>3 Mos. 7,31 f. 10,14.
29. Och Arons heliga kläder skola hans söner hava efter honom, för
att de i dem må bliva smorda och mottaga handfyllning.
30. I sju dagar skall den av hans söner, som bliver präst i hans
ställe, ikläda sig dem, den som skall gå in i uppenbarelsetältet
för att göra tjänst i helgedomen.
31. Och du skall taga handfyllningsväduren och koka hans kött på en
helig plats.
32. Och vädurens kött jämte brödet: som är i korgen skola Aron och
hans söner äta vid ingången till uppenbarelsetältet; de skola
äta detta,
>3 Mos. 8,31 f. 24,9.
33. det som har använts till att bringa försoning vid deras
handfyllning och helgande, men ingen främmande får ta därav, ty
det är heligt.
34. Och om något av handfyllningsköttet eller av brödet bliver över
till följande morgon, så skall du i eld bränna upp detta som har
blivit över; det får icke ätas, ty det är heligt.
35. Så skall du göra med Aron och hans söner, i alla stycken såsom
jag har bjudit dig. Sju dagar skall deras handfyllning vara.
36. Och var dag skall du offra en tjur såsom syndoffer till
försoning och rena altaret, i det du bringar försoning för det;
och du skall smölja det för att helga det.
37. I sju dagar skall du bringa försoning för altaret och helga det.
Så bliver altaret högheligt; var och en som kommer vid altaret
bliver helig.
38. Och detta är vad du skall offra på altaret: två årsgamla lamm
för var dag beständigt.
>4 Mos. 28,3 f.
39. Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
skall du offra vid aftontiden,
40. och till det första lammet en tiondedels efa fint mjöl, begjutet
med en fjärdedels hin olja av stötta oliver, och såsom
drickoffer en fjärdedels hin vin.
41. Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det,
till en välbehaglig lukt, ett eldsoFfer åt HERREN.
42. Detta skall vara edert dagliga brännoffer från släkte till
släkte, vid ingången till uppenbarelsetältet, inför HERRENS
ansikte, där jag skall uppenbara mig för eder, för att där tala
med dig.
>2 Mos. 25,22.
43. Där skall jag uppenbara mig för Israels barn, och det rummet
skall bliva helgat av min härlighet.
>2 Mos. 40,34 f.
44. Och jag skall helga uppenbarelsetältet och altaret, och Aron och
hans söner skall jag helga till att bliva präster åt mig.
45. Och jag skall bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud.
>3 Mos. 26,11 f. 2 Kor. 6,16.
46. Och de skola förnimma att jag är HERREN, deras Gud, som förde
dem ut ur Egyptens land, för att jag skulle bo mitt ibland
dem. Jag är HERREN, deras Gud.
Andra Mosebok (Exodus), 30 Kapitlet
Föreskrifter om rökelsealtaret,
försoningspenningen, kopparbäckenet,
smörjelseoljan, rökelsen.
1. Och du skall göra ett altare för att antända rökelse därpå, av
akacieträ skall du göra det.
>2 Mos. 37,25 f.
2. Det skall vara en aln långt och en aln brett -- en liksidig
fyrkant -- och två alnar högt; dess horn skola vara i ett stycke
därmed.
3. Och du skall överdraga det med rent guld, dess skiva, dess
väggar runt omkring och dess hörn; och du skall göra en rand av
guld därpå runt omkring.
4. Och du skall till det göra två ringar av guld och sätta dem
nedanför randen, på dess båda sidor; på de båda sidostyckena
skall du sätta dem. De skola vara där, för att stänger må
skjutas in i dem, så att man med dem kan bära altaret.
5. Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
guld.
6. Och du skall ställa det framför den förlåt som hänger framför
vittnesbördets ark, så att det står framför nådastolen, som är
ovanpå vittnesbördet, där jag skall uppenbara mig för dig.
>2 Mos. 25,22.
7. Och Aron skall antända vällukt tande rokelse därpå; var morgon,
när han tillreder lamporna, skall han antända rökelse;
8. och likaledes skall Aron antända rökelse, när han vid aftontiden
sätter upp lamporna. Detta skall vara det dagliga rökoffret
inför HERRENS ansikte, från släkte till släkte.
9. I skolen icke låta någon främmande rökelse komma därpå, ej
heller brännoffer eller spisoffer; och intet drickoffer skolen
utgjuta därpå.
>3 Mos. 10,1 f.
10. Och Aron skall en gång om året bringa försoning för dess horn;
med blod av försoningssyndoffret skall han en gång om året
bringa försoning för det, släkte efter släkte. Det är högheligt
för HERREN.
>3 Mos. 16,18 f. Hebr. 9,7. 10,14.
11. Och HERREN talade till Mose och aade:
12. När du räknar antalet av Israels barn, nämligen av dem som
inmönstras, skall vid mönstringen var och en giva åt HERREN en
försoningsgåva för sig, på det att ingen hemsökelae må drabba
dem vid mönstringen.
>4 Mos. 1,2 f.
13. Detta är vad var och en som upptages bland de inmönstrade skall
giva: en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt -- sikeln
räknad till tjugu gera -- en halv sikel såsom offergärd åt
HERREN,
14. Var och en som upptages bland de inmönstrade, var och en som är
tjugu år gammal eller därutöver, skall giva detta såsom
offergärd åt HERREN.
15. Den rike skall icke giva mer och den fattige icke mindre än en
halv sikel, när I given offergärden åt HERREN, till att bringa
försoning för eder.
16. Och du skall taga försoningspenningarna av Israels barn och
använda dem till arbetet vid uppenbarelsetältet. Så skall ske,
för att Israels barn må vara i åminnelse inför HERRENS ansikte,
och för att försoning må bringas för eder.
17. Och HERREN talade till Mose och sade:
18. Du skall ock göra ett bäcken av koppar med en fotställning av
koppar, till tvagning, och ställa det mellan uppenbarelsetältet
och altaret och gjuta vatten däri.
>2 Mos. 38,8. 40,30 f.
19. Och Aron och hans söner skola två sina händer och fötter med
vatten därur.
20. När de gå in i uppenbarelsetältet, skola de två sig med vatten,
på del att de icke må dö; så ock när de träda fram till altaret
för att göra tjänst genom att antända eldsoffer åt HERREN.
21. De skola två sina händer och fötter, på det att de icke må
dö. Och detta skall vara en evärdlig stadga för dem: för honom
själv och hans avkomlingar från släkte till släkte.
22. Och HERREN talade till Mose och sade:
23. Tag dig ock kryddor av yppersta slag: fem hundra siklar
myrradropp, hälften så mycket kanel av finaste slag, alltså två
hundra temtio siklar, likaledes två hundra femtio siklar kalmus
av finaste slag,
>2 Mos. 37,29.
24. därtill fem hundra siklar kassia, efter helgedomssikelns vikt,
och en hin olivolja.
25. Och du skall av detta göra en helig smörjelseolja, en
konstmässigt beredd salva; det skall vara en helig
smörjelseolja.
26. Och du skall därmed smörja uppenbarelsetältet, vittnesbördets
ark,
>2 Mos. 40,9 f.
27. bordet med alla dess tillbehör, ljusstaken med dess tillbehör,
rökelsealtaret,
28. brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, äntligen bäckenet
med dess fotställning.
29. Och du skall helga dem, så att de bliva högheliga; var och en
som sedan kommer vid dem bliver helig.
30. Och Aron och hans söner skall du smörja, och du skall helga dem
till att bliva präster åt mig.
31. Och till Israels barn skall du tala och säga: Detta skall vara
min heliga smörjelseolja hos eder, från släkte till släkte.
32. På ingen annan männiakas kropp må den komma, ej heller mån I
göra någon annan så sammansatt som denna. Helig är den, helig
skall den vara för eder.
33. Den som bereder en sådan salva, och den som använder något därav
på någon främmande, han skall utrotas ur sin släkt.
34. Ytterligare sade HERREN till Mose: Tag dig välluktande kryddor,
stakte och sjönagel och galban, och jämte dessa vällukter rent
rökelseharts, lika mycket av vart slag,
>2 Mos. 37,29.
35. och gör därav rökelse, en konstmässigt beredd blandning, saltad,
ren, helig.
36. Och en del av den skall du stöta till pulver och lägga framför
vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag vill uppenbara mig
för dig. Höghelig skall den vara för eder.
37. Och ingen annan rökelse mån I göra åt eder så sammansatt som
denna skall vara. Helig skall den vara dig för HERREN.
38. Den som gör sådan för att njuta av dess lukt, han skall utrotas
ur sin släkt.
Andra Mosebok (Exodus), 31 Kapitlet
Föreståndare för arbetet förordnas.
Sabbatsbudet inskärpes. Mose mottager
lagtavlorna.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. Se, jag har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till
Hur, av Juda stam;
>Mos. 35,30 f. 36,1 f. 38,22 f. 1 Krön. 2,20.
3. och jag har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet och
förstånd och kunskap och med allt slags slöjd skicklighet,
4. till att tänka ut konstarbeten, till att arbeta i guld, silver
och koppar,
5. till att snida stenar för infattning och till att snida i trä,
korteligen, till att utföra alla slags arbeten.
6. Och se, jag har givit honom till medhjälpare Oholiab, Ahisamaks
son, av Dans stam, och åt alla edra konstförfarna män har jag
givit vishet i hjärtat. Dessa skola kunna göra allt vad jag har
bjudit dig:
7. uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, nådastolen därpå, alla
uppenbarelsetältets tillbehör,
>2 Mos. 35,11 f. 39,33 f.
8. bordet med dess tillbehör, den gyllene ljusstaken med alla dess
tillbehör, rökelsealtaret,
9. brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, bäckenet med dess
fotställning,
10. de stickade kläderna och prästen Arons andra heliga kläder, så
och hans söners prästkläder,
11. äntligen smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till
helgedomen. De skola utföra sitt arbete i alla stycken såsom jag
har bjudit dig.
12. Och HERREN talade till Mose och sade:
13. Tala du till IsraeIs barn och säg: Mina sabbater skolen I hålla,
ty de äro ett tecken mellan mig och eder, från släkte till
släkte, för att I skolen veta att jag är HERREN, som helgar
eder.
>1 Mos. 2,2. 2 Mos. 20,8 f. Hes. 20,12.
14. Så hållen nu sabbaten, ty den skall vara eder helig. Den som
ohelgar den skall straffas med döden; ty var och en som på den
dagen gör något arbete, han skall utrotas ur sin släkt.
>4 Mos. 15,32 f. Matt. 12,1 f.
15. Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
en HERRENS helgdag. Var och en som gör något arbete på
sabbatsdagen skall straffas med döden.
>2 Mos. 23,12.
16. Och Israels barn skola hålla sabbaten, så att de fira den släkte
efter släkte, såsom ett evigt förbund.
17. Den skall vara ett evärdligt tecken mellan mig och Israels barn;
ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde
dagen vilade han och tog sig ro.
18. När han nu hade talat ut med; Mose på Sinai berg, gav han honom
vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade
skrivit med sitt finger.
>2 Mos. 32,16. Mos. 4,13. 9,10.
Andra Mosebok (Exodus), 32 Kapitlet
Guldkalven. Herrens vrede och Moses
förbön. Folkets straff.
1. Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget,
församlade de sig omkring Aron och sade till honom: "Upp, gör
oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har
vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens
land."
>Apg. 7,40.
2. Då sade Aron till dem: "Tagen guldringarna ut ur öronen på edra
hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.
3. Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och
de buro dem till Aron;
4. och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och
gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: "Detta är din Gud,
Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land."
>Ps. 106,19 f.
5. När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät
utropa och säga: "I morgon bliver en HERRENS högtid."
6. Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och
buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och
dricka, och därpå stodo de upp till att leka.
>1 Kor. 10,7.
7. Då sade HERREN till Mose: "Gå ditned, ty ditt folk, som du har
fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt
är.
>5 Mos. 9,12 f.
8. De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de
hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava
de offrat, och sagt: 'Detta är din Gud, Israel, han som har fört
dig upp ur Egyptens land."
9. Och HERREN sade ytterligare till Mose: "Jag ser att detta folk
är ett hårdnackat folk.
>2 Mos. 33,3.
10. Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och
på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett
stort folk."
11. Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: "HERRE, varför
skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och
stark hand har fört ut ur Egyptens land?
>5 Mos. 9,26 f. Ps. 106,23.
12. Varför skulle egyptierna få säga: 'Till deras olycka har han
fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen oah förgöra dem
från jorden'? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda
du nu har i sinnet mot ditt folk.
>4 Mos. 14,15 f. Ps. 85,4.
13. Tänk på Abrahatn, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med
ed vid dig själv har givit det löftet: 'Jag skall göra eder säd
talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag
har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det
till evärdlig arvedel.'"
>1 Mos. 12,7. 15,5. 22,16 f. 26,4. 28,13 f. Hebr. 6,13 f.
14. Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt
folk.
15. Och Mose vände sig om och steg ned fran berget, och han hade med
sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var
skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.
>2 Mos. 34,29.
16. Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift,
inristad på tavlorna.
>2 Mos. 31,18.
17. När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose:
"Krigsrop höres i lägret."
18. Men han svarade: "Det är varken segerrop som höres, ej heller är
det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör."
19. När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen,
upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och
slog sön- der dem nedanför berget.
>5 Mos. 9,17.
20. Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och
krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det
åt Israels barn att dricka.
>5 Mos. 9,21.
21. Och Mose sade till Aron: "Vad har folket gjort dig, eftersom du
har kommit dem att begå en så stor synd?"
22. Aron svarade: "Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv
att detta folk är ont.
23. De sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi
veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde
oss upp ur Egyptens land.'
24. Då sade jag till dem: 'Den som har guld tage det av sig'; och de
gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven
till."
25. Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till
skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,
26. ställde han sig i porten till lägret och ropade: "Var och en som
hör HERREN till komme hit till mig." Då församlade sig till
honom alla Levi barn.
27. Och han sade till dem: "Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en
binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och
tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I
finnen, vore det också broder eller vän eller frände.
>5 Mos. 33.9.
28. Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen
föllo av folket vid pass tre tusen män.
29. Och Mose sade: "Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner
och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst,
för att välsignelse i dag må komma över eder."
30. Dagen därefter sade Mose till folket: "I haven begått en stor
synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan
bringa försoning för eder synd."
31. Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: "Ack, detta folk
har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.
32. Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur
boken som du skriver i."
>Ps. 69,29. Rom. 9,3.
33. Men HERREN svarade Mose: "Den som har syndat mot mig, honom
skall jag utplåna ur min bok.
34. Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall
gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på
dem hemsöka deras synd."
>2 Mos. 23,20.
35. Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den
som Aron gjorde.
Andra Mosebok (Exodus), 33 Kapitlet
Folkets sorg. Molnstoden vid
uppenbarelsefältet utom lägret. Moses
begäran att få se Herrens härlighet.
1. Och HERREN sade till Mose: "Upp, drag åstad härifrån med folket
som du har fört upp ur Egyptens land, och begiv dig till det
land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, i det
jag sade: 'Åt din säd skall jag giva det.'
>1 Mos. 12,7.
2. Jag skall sända en ängel framför dig och förjaga kananeerna,
amoreerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och jebuseerna,
>2 Mos. 23,20. 32,34.
3. för att du må komma till ett land som flyter av mjölk och
honung. Ty eftersom du är ett hårdnackat folk, vill jag icke
själv draga upp med dig; jag kunde då förgöra dig under vägen."
>2 Mos. 32,9. 5 Mos. 9,13.
4. När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen
tog sina smycken på sig.
5. Och HERREN sade till Mose: "Säg till Israels barn: I ären ett
hårdnackat folk. Om jag allenast ett ögonblick droge med dig,
skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken, så vill
jag se till, vad jag skall göra med dig."
6. Så togo då Israels barn av sig sina smycken och voro utan dem
allt ifrån vistelsen vid Horebs berg.
7. Men Mose hade för sed att taga tältet och slå upp det ett stycke
utanför lägret; och han kallade det "uppenbarelsetältet". Och
var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till
uppenbarelsetältet utanför lägret.
8. Och så ofta Mose gick ut till tältet, stod allt folket upp, och
var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och skådade
efter Mose, till dess han hade kommit in i tältet.
9. Och så ofta Mose kom in i tältet, steg molnstoden ned och blev
stående vid ingången till tältet; och han talade med Mose.
10. Och allt folket sag molnstoden stå vid ingången till tältet; då
föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till
sitt tält.
11. Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den
ena människan talar med den andra. Sedan vände Mose tillbaka
till lägret; men hans tjänare Josua, Nuns son, en ung man,
lämnade icke tältet.
>4 Mos. 12,8.
12. Och Mose sade till HERREN: "Väl säger du till mig: 'För detta
folk ditupp'; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända
med mig Du har dock sagt: 'Jag känner dig vid namn, och du har
funnit nåd för mina ögon.'
13. Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina
vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina
ögon. Och se därtill, att detta folk är ditt folk."
>2 Mos. 19,6. Ps. 103,7.
14. Han sade: "Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?"
15. Han svarade honom: "Om du icke själv vill gå med, så låt oss
alls icke draga upp härifrån.
16. Ty varigenom skall man kunna veta att jag och ditt folk hava
funnit nåd för dina ögon, om icke därigenom att du går med oss,
så att vi, jag och ditt folk, utmärkas framför alla andra folk
på jorden?"
17. HERREN svarade Mose: "Vad du nu har begärt skall jag ock göra;
ty du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid
namn."
18. Då sade han: "Låt mig alltså se din härlighet."
19. Han svarade: "Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du
står, och jag skall utropa namnet 'HERREN' inför dig; jag skall
vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och skall förbarma
mig över den jag vill förbarma mig över.
>2 Mos. 34,6. Rom. 9,15.
20. Ytterligare sade han: "Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty
ingen människa kan se mig och leva."
>Dom. 13,22.
21. Därefter sade HERREN: "Se, här är en plats nära intill mig;
ställ dig där på klippan.
22. När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en
klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till
dess jag har gått förbi.
23. Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på
ryggen; men mitt ansikte kan ingen se."
Andra Mosebok (Exodus), 34 Kapitlet
Mose ånyo på Sinai. Nya lagtavlor.
Strålglansen från Moses ansikte.
1. Och HERREN sade till Mose: "Hugg ut åt dig två stentavlor,
likadana som de förra voro, så vill jag skriva på tavlorna samma
ord som stodo på de förra tavlorna, vilka du slog sönder.
>5 Mos. 10,1 f.
2. Och var redo till i morgon, du skall då på morgonen stiga upp på
Sinai berg och ställa dig på toppen av berget, mig till mötes,
3. men ingen må stiga upp med dig, och på hela berget för ingen
annan visa sig; ej heller ma får och fäkreatur gå i bet framemot
detta berg."
4. Och han högg ut två stentavlor likadana som de förra voro. Och
bittida följande morgon begav sig Mose upp på Sinai berg, såsom
HERREN hade bjudit honom, och tog de två stentaviorna med sig.
5. Då steg HERREN ned i molnskyn. Och han ställde sig där nära
intill honom och åkallade HERRENS namn.
6. Och HERREN gick förbi honom, där han stod, och utropade:
"HERREN! HERREN! -- en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och
stor i mildhet och trofasthet,
>2 Mos. 33,19. 4 Mos. 14,18. Neh. 9,17 f. Ps. 86,15. 103,8.
>145,8. Joel 2,13. Jon. 4,2. Vish. 15,1. Syr. 2,11. Man. bön v.7.
7. som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och
överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva
ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led."
>2 Mos. 20,5 f. 5 Mos. 5,9 f. 7,9 f. 24,16. Job 9,2.
>Jer. 32,18 f. Nah. 1,3.
8. Då böjde Mose sig med hast ned mot jorden och tillbad
9. och sade: "Om jag har funnit nåd för dina ögon, Herre, så må
Herren gå med oss. Ty väl är det ett hårdnackat folk, men du
vill ju förlåta oss vår missgärning och synd och taga oss till
din arvedel."
10. Han svarade: "Välan, jag vill sluta ett förbund. Inför hela ditt
folk skall jag göra under, sådana som icke hava blivit gjorda i
något land eller bland något folk. Och hela det folk som du
tillhör skall se att HERRENS gärningar äro underbara, de som jag
skall göra med dig.
>5 Mos. 5,2.
11. Håll de bud som jag i dag giver dig. Se, jag skall förjaga för
dig amoreerna, kananeerna, hetiterna, perisseerna, hiveerna och
jebuseerna.
12. Tag dig till vara för att sluta förbund med inbyggarna i det
land dit du kommer, och låt dem icke bliva till en snara bland
eder.
>2 Mos. 23,32 f. 5 Mos. 7,2 f.
13. Fastmer skolen I bryta ned deras altaren och slå sönder deras
stoder och hugga ned deras Aseror.
>2 Mos. 23,24.
14. Ja, du skall icke tillbedja någon annan gud, ty HERREN heter
Nitälskare; en nitälskande Gud är han.
>2 Mos. 20,5. Nah. 1,2.
15. Du må icke sluta något förbund med landets inbyggare. Ty i
trolös avfällighet löpa de efter sina gudar och offra åt sina
gudar; och när de då inbjuda dig, kommer du att äta av deras
offer;
16. du tager ock deras döttrar till hustrur åt dina söner, och när
då deras döttrar i avfällighet löpa efter sina gudar, skola de
förleda dina söner till att likaledes löpa efter deras gudar.
>4 Mos. 25,1 f. Dom. 3,6. 1 Kon. 11,2 f.
17. Gjutna gudar skall du icke göra åt dig.
>2 Mos. 20,4, 23. 3 Mos. 19,4.
18. Det osyrade brödets högtid skall, du hålla: i sju dagar skall du
äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestamda tiden
i månaden Abib; ty i månaden Abib drog du ut ur Egypten.
>2 Mos. 12,15. 23,15. 5 Mos. 16,1 f.
19. Allt det som öppnar moderlivet skall höra mig till, också allt
hankön bland din boskap, som öppnar moderlivet, såväl av
fäkreaturen som av småboskapen.
>2 Mos. 13,2, 12 f. 22,29 f. 4 Mos. 18,15 f. Luk. 2,23.
20. Men vad som bland åsnor öppnar moderlivet skall du lösa med ett
får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
det. Var förstfödd bland dina söner skall du läsa. Och ingen
skall med tomma händer träda fram inför mitt ansikte.
>5 Mos. 16,16. Syr. 35,6.
21. Sex dagar skall du arbeta, men på sjunde dagen skall du hålla
vilodag; både under plöjningstiden och under skördetiden skall
du hålla vilodag.
>2 Mos. 23,12. 31,15 35,2. 5 Mos. 5,12 f. Luk. 13,14 f.
22. Och veckohögtiden skall du hålla, för förstlingen av
veteskörden, så ock bärgningshögtiden, när året har gått till
ända.
>2 Mos. 23,16. 5 Mos. 16,10 f.
23. Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
HERRENS, din herres, Israels Guds, ansikte.
>2 Mos. 23,17. 5 Mos. 16,16.
24. Ty jag skall fördriva folk för dig och utvidga ditt område; och
ingen skall stå efter ditt land, när du drager upp, tre gånger
om året, för att träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte.
25. Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
syrat. Och påskhögtidens slaktoffer skall icke lämnas kvar över
natten till morgonen.
>2 Mos. 12,10. 23,18.
26. Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
HERRENS, din Guds, hus.
Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk."
>2 Mos. 23,19. 5 Mos. 14,21. 26,1 f.
27. Och HERREN sade till Mose: "Teckna upp åt dig dessa ord; ty i
enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och
med Israel."
>2 Mos. 24,4.
28. Och han blev kvar där hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio
nätter, utan att äta och utan att dricka. Och han skrev på
tavlorna förbundets ord, de tio orden.
>2 Mos. 24,18. 5 Mos. 4,13. 9,9,18.
29. När sedan Mose steg ned från Sinai berg, och på vägen ned från
berget hade vittnesbördets två tavlor med sig, visste han icke
att hans ansiktes hy hade blivit strålande därav att han hade
talat med honom.
>2 Kor. 3,7.
30. Och när Aron och alla Israels barn sågo huru Moses ansiktes hy
strålade, fruktade de för att komma honom nära.
31. Men Mose ropade till dem; då vände Aron och menighetens alla
hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
32. Därefter kommo alla Israels barn fram till honom, och han gav
dem alla de bud som HERREN hade förkunnat för bonom på Sinai
berg.
33. Och när Mose hade slutat sitt tal till dem, hängde han ett
täckelse för sitt ansikte.
>2 Kor. 3.13.
34. Men så ofta Mose skulle träda inför HERRENS ansikte för att tala
med honom, lade han av täckelset, till dess han åter gick
ut. Och sedan han hade kommit ut, förkunnade han för Israels
barn det som hade blivit honom bjudet.
35. Då sågo Israels barn var gång huru Moses ansiktes by strålade,
och Mose hängde då åter täckelset över sitt ansikte, till dess
han ånyo skulle gå in för att tala med honom.
Andra Mosebok (Exodus), 35 Kapitlet
Sabbatsbudet. Sammanskott till
tabernaklet. Föreståndarna för arbetet.
1. Och Mose församlade Israels barns hela menighet och sade till
dem: "Detta är vad HERREN har bjudit eder att göra:
2. Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen skolen I hava
helgdag, en HERRENS vilosabbat. Var och en som på den dagen gör
något arbete skall dödas.
>2 Mos. 20,9 f. 23,12. 31,16.
3. I skolen icke tända upp eld på: sabbatsdagen, var I än ären
bosatta.
4. Och Mose sade till Israels barns hela menigbet: "Detta är vad
HERREN har bjudit och sagt:
5. Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, sa att var och en
som har ett därtill villigt hjärta bär fram denna gård åt
HERREN: guld, silver och koppar,
>2 Mos. 25,2 f.
6. mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,
7. rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,
8. olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
välluktande rökelsen,
9. äntligen onyxstenaroch infattningsstenar, till att användas för
efoden och för bröstskölden.
10. Och alla konstförfarna män bland eder må komma och förfärdiga
allt vad HERREN har bjudit:
11. tabernaklet, dess täckelse och överdraget till detta, dess
häktor, bräder, tvärstänger, stolpar och fotstycken,
>2 Mos. 31,7 f. 39,33 f.
12. arken med dess stänger, nådastolen och den förlåt som skall
hänga framför den,
13. bordet med dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden,
14. ljusstaken med dess tillbehör och dess lampor, oljan till
ljusstaken,
15. rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan och den
välluktande rökelsen, förhänget för ingången till tabernaklet,
16. brännoffersaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger
och alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning,
17. omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
för porten till förgården,
18. tabernaklets pluggar och förgårdens pluggar med deras streck,
19. äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
prästkläder."
20. Och Israels barns hela menighet gick sin väg bort ifrån Mose.
21. Sedan kommo de tillbaka, var och en som av sitt hjärta manades
därtill; och var och en som hade en därtill villig ande bar fram
en gärd åt HERREN till förfärdigande av uppenbarelsetältet och
till allt arbete därvid och till de heliga kläderna.
22. De kommo, både män och kvinnor, och framburo, var och en efter
sitt hjärtas villighet, spännen, örringar, fingerringar och
halssmycken, alla slags klenoder av guld, var och en som kunde
offra åt HERREN någon gåva av guld.
23. Och var och en som hade i sin ägo mörkblått, purpurrött,
rosenrött eller vitt garn eller gethår eller rödfärgade
vädurskinn eller tahasskinn bar fram det.
24. Och var och en som kunde giva såsom gärd något av silver eller
koppar bar fram sin gärd åt HERREN. Och var och en som hade i
sin ägo akacieträ till förfärdigande av något slags arbete bar
fram det.
25. Och alla konstförfarna kvinnor spunno med sinå händer mörkblått,
purpurrött, rosenrött ooh vitt garn och buro fram sin spånad;
26. och alla kvinnor som av sitt hjärta manades därtill och hade
lärt konsten spunno gethår.
27. Och hövdingarna buro fram onyxstenar och infattningsstenar, till
att användas för efoden och för bröstskölden,
28. vidare kryddor och olja, till att användas för ljusstaken och
smörjelseoljan och den välluktande rökelsen.
29. Var och en av Israels barn, man eller kvinna, vilkens hjärta var
villigt att bära fram något till förfärdigande av allt det som
HERREN genom Mose hade bjudit att man skulle göra, bar fram sin
frivilliga gåva åt HERREN.
30. och Mose sade till Israels barn: "Sen, HERREN har kallat och
nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam;
>2 Mos. 31,2 f.
31. och han har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med
förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
32. både till att tänka ut konstarbeten och till att arbeta i guld,
silver och koppar,
33. till att smida stenar för infattning: och till att snida i trä,
korteligen, till att utföra alla slags konstarbeten.
34. Åt honom och åt Oholiab, Allisamaks son, av Dans stam, har han
ock givit förmåga att undervisa andra.
35. Han har uppfyllt deras hjärtan med vishet till att utföra alla
stags snideriarbeten och konstvävnader och brokiga vävnader av
mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn, så ock andra
vävnader, korteligen, alla slags arbeten och särskilt
konstvävnadsarbeten.
36:1. [1]
[1] 3 Mos 36:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för
den elektroniska utgåvan.
1. Och Besalel och Oholiab och alla andra konstförfarna män, åt
vilka HERREN har givit vishet och förstånd till att veta huru de
skola utföra allt arbete vid helgedomens förfärdigande, skola
utföra det, i alla stycken såsom HERREN har bjudit."
Andra Mosebok (Exodus), 36 Kapitlet
Förfärdigandet av tabernaklet, dess
täckelse, överdrag, brädställning,
förlåt och förhänge.
2. Därefter kallade Mose till sig Besalel och Oholiab och alla de
andra konstförfarna männen, åt vilka HERREN hade givit vishet i
hjärtat, alla som av sitt hjärta manades att träla fram för att
utföra arbetet.
3. Och de mottogo från Mose hela den gärd som Israels barn hade
burit fram till utförande av arbetet vid helgedomens
förfärdigande. Men man fortfor att bära fram till honom
frivilliga gåvor, morgon efter morgon.
4. Då kommo alla de konstförfarna män som utförde allt arbetet till
helgedomen, var och en från det arbete som han utförde,
5. och sade till Mose: "Folket bär fram mer än som behöves för att
verkställa det arbete som HERREN har bjudit oss att utföra."
6. Då bjöd Mose att man skulle låta utropa i lägret: "Ingen, vare
sig man eller kvinna, må vidare arbeta för att göra något till
helgedomen." Så avhölls folket ifrån att bära fram flera gåvor.
7. Ty vad man hade skaffat samman var tillräckligt för allt det
arbete som skulle göras, och man hade till och med över.
8. Så gjorde nu alla de konstförfarna arbetarna tabernaklet av tio
tygvåder; av tvinnat vitt garn och av mörkblått, purpurrött och
rosenrött garn gjorde man dem, med kerube på, i konstvävnad.
>2 Mos. 26,1 f.
9. Var våd gjordes tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred; alla
våderna fingo samma mått.
10. Och man fogade tillhopa fem av våderna med varandra; likaså
fogade man tillhopa de fem övriga våderna med varandra.
11. Och man satte öglor av mörkblått garn i kanten på den ena våden,
ytterst på det hopfogade stycket; så gjorde man ock i kanten på
den våd som satt ytterst i det andra hopfogade stycket.
12. Femtio öglor satte man på den ena vådel, och femtio öglor satte
man ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket, så
att öglorna svarade emot varandra.
13. Och man gjorde femtio häktor av guld och fogade våderna tillhopa
med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgjorde ett
helt.
14. Man gjorde och tygvåder av gethår till ett täckelse över
tabernaklet; elva sådana våder gjorde man.
>2 Mos. 26,7 f.
15. Var våd gjordes trettio alnar lång och fyra alnar bred, de elva
våderna fingo samma mått.
16. Fem av våderna fogade man tillhopa till ett särskilt styeke,
17. och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt
stycke. Och man satte femtio öglor i kanten på den våd som satt
ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor satte man
i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
18. Och man gjorde femtio häktor av koppar för att foga tillhopa
täckelset, så att det kom att utgöra ett helt.
19. Vidare gjorde man ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
ovanpå detta.
20. Bräderna till tabernaklet gjorde man av akacieträ och ställde
dem upprätt.
>2 Mos. 26,15 f.
21. Tio alnar långt och en och en halv aln brett gjordes vart bräde.
22. På vart bräde sattes två tappar, förbundna sinsemellan med en
list; så gjorde man på alla bräderna till tabernaklet.
23. Och av tabernaklets bräder satte man tjugu på södra sidan,
söderut.
24. Och man gjorde fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
tappar.
25. Likaledes satte man på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
tjugu bräder,
26. med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
bräde.
27. Men på baksidan av tabernaklet, västerut, satte man sex bräder.
28. Och två bräder satte man på tabernaklets hörn, på baksidan;
29. och vartdera av dessa var sammanfogat av två nedtill, och
likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så
gjorde man med dem båda, i de båda hörnen.
30. Således blev det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
bräde.
31. Och man gjorde tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder som
voro på tabernaklets ena sida,
32. och fem tvärstänger till de bräder som voro på tabernaklets
andra sida, och fem tvärstänger till de bräder som voro på
tabernaklets baksida, västerut.
33. Och man satte den mellersta tvärstången så, att den gick tvärs
över, mitt på bräderna, från den ena ändan till den andra.
34. Och bräderna överdrog man med: guld, och ringarna på dem, i
vilka tvärstängerna skulle skjutas in, gjorde man av guld, och
tvärstängerna överdrog man med guld.
35. Man gjorde ock förlåten av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
tvinnat vitt garn; man gjorde den i konstvävnad, med keruber på.
>2 Mos. 26,31 f.
36. Och man gjorde till den fyra stolpar av akacieträ och överdrog
dem med guld, och hakarna till dem gjordes av guld, och man göt
till dem fyra fotstycken av silver.
37. Och man gjorde ett förhänge för ingången till tältet, i brokig
vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
garn,
38. och till detta fem stolpar med deras hakar; och deras knoppar
och deras kransar överdrog man med guld, och deras fem
fotstycken gjordes av koppar.
Andra Mosebok (Exodus), 37 Kapitlet
Arken, nådastolen, bordet, ljusstaken
och rökelsealtaret förfärdigas.
1. Och Besalel gjorde arken av akacieträ, två och en halv aln lång,
en och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
>2 Mos. 25,10 f.
2. Och han överdrog den med rent guld innan och utan; och han
gjorde på den en rand av guld runt omkring.
3. Och han göt till den fyra ringar: av guld och satte dem över de
fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på andra
sidan.
4. Och han gjorde stänger av akacieträ och överdrog dem med guld.
5. Och stängerna sköt han in i ringarna, på sidorna av arken, så
att man kunde bära arken.
6. Och han gjorde en nådastol av rent guld, två och en halv aln
lång och en och en h alv aln bred.
7. Och han gjorde två keruber av guld; i drivet arbete gjorde han
dem och satte dem vid de båda ändarna av nådastolen,
8. en kerub vid ena ändan och en kerub vid andra ändan. I ett
stycke med nådastolen gjorde han keruberna vid dess båda ändar.
9. Och keruberna bredde ut sina vingar och höllo dem uppåt, så att
de övertäckte nådastolen med sina vingar, under det att de hade
sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen vände
keruberna sina ansikten.
10. Han gjorde ock bordet av akacieträ, två alnar långt, en aln
brett och en och en halv aln högt.
>2 Mos. 25,23 f.
11. Och han överdrog det med rent guld; och han gjorde en rand av
guld därpå runt omkring.
12. Och runt omkring det gjorde han en list av en hands bredd, och
runt omkring listen gjorde han en rand av guld.
13. Och han göt till bordet fyra ringar av guld och satte ringarna i
de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
14. Invid listen sattes ringarna, för att stängerna skulle skjutas
in i dem, så att man kunde bära bordet.
15. Och han gjorde stängerna av akacieträ ocb överdrog dem med guld;
så kunde man bära bordet.
16. Och han gjorde kärlen till bordet av rent guld, faten och
skålarna, bägarna och kannorna med vilka man skulle utgjuta
drickoffer.
17. Han gjorde ock ljusstaken av rent guld. I drivet arbete gjorde
ban ljusstaken med dess fotställning och dess mittelrör;
kalkarna därpå, kulor och blommor, gjordes i ett stycke med den.
>2 Mos. 25,31 f.
18. Och sex armar utgingo från ljus stakens sidor, tre armar från
ena sidan och tre armar från andra sidan.
19. På den ena armen sattes tre kalkar, liknande mandelblommor,
vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
bestående av en kula och en blomma; så gjordes på de sex armar
som utgingo från ljusstaken
20. Men på själva ljusstaken sattes fyra kalkar, liknande
mandelblommor, med sina kulor och blommor.
21. En kula sattes under det första armparet som utgick fran
ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
armparet som utgick från ljusstaken, i ett stycke med den, och
en kula under det tredje armparet som utgick från ljusstaken, i
ett stycke med den: alltså under de sex armar som utgingo från
den.
22. Deras kulor och armar gjordes i ett stycke med den, alltsammans
ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
23. Och han gjorde till den sju lampor, så ock lamptänger och
brickor till den av rent guld.
24. Av en talent rent guld gjorde han den med alla dess tillbehör.
25. Och han gjorde rökelsealtaret av akacieträ, en aln långt och en
aln brett -- en liksidig fyrkant -- och två alnar högt; dess
horn gjordes i ett stycke därmed.
>2 Mos. 30,1 f.
26. Och han överdrog det med rent guld, dess skiva, dess väggar runt
omkring och dess hörn; och han gjorde en rand av guld därpå runt
omkring.
27. Och han gjorde till det två ringar av guld och satte dem
nedanför randen, på dess båda sidor, på de båda sidostyckena,
för att stänger skulle skjutas in i dem, så att män med dem
kunde bära altaret.
28. Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld.
29. Han gjorde ock den heliga smörjelseoljan ocb den rena,
välluktande rökelsen, konstmässigt beredda.
>2 Mos. 30,23 f., 34 f.
Andra Mosebok (Exodus), 38 Kapitlet
Brännoffersaltaret, kopparbäckenet och
förgårdens tillbehör förfärdigas.
Kostnaden för det hela.
1. Han gjorde ock brännoffersaltaret av akacieträ, fem alnar långt
och fem alnar brett -- en liksidig fyrkant -- och tre alnar
högt.
>2 Mos. 27,1 f.
2. Och han gjorde hörn därtill och satte dem i dess fyra hörn; i
ett stycke därmed gjordes hörnen. Och han överdrog det med
koppar.
3. Och han gjorde altarets alla tillbehör, askkärlen, skovlarna,
skålarna, gafflarna och fyrfaten. Alla dess tillbehör gjorde han
av koppar.
4. Och han gjorde till altaret ett galler, ett nätverk av koppar,
och satte det under dess avsats, nedtill, så att det räckte upp
till mitten.
5. Och han gdt fyra ringar och satte dem i de fyra hörnen på
koppargallret, för att stängerna skulle skjutas in i dem.
6. Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med
koppar.
7. Och han sköt stängerna in i ringarna på altarets sidor, så att
man kunde bära det med dem. Ihåligt gjorde han det, av plankor.
8. Han gjorde ock bäckenet av koppar med dess fotställning av
koppar och använde därtill speglar, som hade tillhört de kvinnor
vilka hade tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet.
>2 Mos 30,18 f.
9. Han gjorde ock förgården. För den södra sidan, söderut, gjordes
omhängena till förgården av tvinnat sitt garn, hundra alnar
långa;
>2 Mos. 27,9.
10. till dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken,
av koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
11. Likaledes gjordes de för norra sidan hundra alnar långa; till
dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken, av
koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
12. Och för västra sidan gjordes omhängen som voro femtio alnar
långa; till dem gjordes tio stolpar, och till dessa tio
fotstycken, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
13. Och för framsidan, österut, gjordes de femtio alnar långa.
14. Omhängena gjordes femton alnar långa på ena sidan därav, med tre
stolpar på tre fotstycken; likaledes gjordes omhängena på andra
sidan femton alnar långa -- alltså lika på båda sidor om porten
till förgården -- med tre stolpar på tre fotstycken.
15. Alla omhängena runt omkring förgården gjordes av tvinnat vitt
garn;
16. och fotstyckena till stolparna gjordes av koppar, men stolparnas
hakar och kransar gjordes av silver, och deras knoppar
överdrogos med silver;
17. alla förgårdens stolpar försågos med kransar av silver.
18. Och förhänget för porten till förgården gjordes i brokig vävnad
av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn, tjugu
alnar långt och fem alnar högt, efter tygets bredd, i likhet med
förgårdens omhängen;
19. och till det gjordes fyra stolpar på fyra fotstycken, av koppar;
men deras hakar gjordes av silver, och deras knoppar överdrogos
med silver, och deras kransar gjordes av silver.
20. Alla pluggarna till tabernaklet och till förgården runt omkring
gjordes av koppar.
21. Följande är vad som beräknas hava åtgått till tabernaklet,
vittnesbördets tabernakel, vilken beräkning gjordes efter Moses
befallning genom leviternas försorg, under ledning av Itamar,
prästen Arons son;
22. och Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam,
förfärdigade allt vad HERREN hade bjudit Mose,
23. och till medhjälpare hade han Oholiab, Ahisamaks son, av Dans
stam, en man kunnig i snideri och konstvävnad och i konsten att
väva brokigt med mörkblått, purpnrrött, rosenrött och vitt garn.
24. Det guld som användes till arbetet, vid förfärdigandet av hela
helgedomen, det guld som hade blivit givet såsom offer, utgjorde
sammanlagt tjugunio talenter och sju hundra trettio siklar,
efter helgedomssikelns vikt.
25. Och det silver som gavs av dem i menigheten, vilka inmönstrades,
utgjorde ett hundra talenter och ett tusen sju hundra sjuttiofem
siklar, efter helgedomssikelns vikt.
26. En beka, det är en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt, kom
på var person, på var och en som upptogs bland de inmönstrade,
var och en som var tjugu år gammal eller därutöver: sex hundra
tre tusen fem hundra femtio personer.
>2 Mos. 30,13 f. 4 Mos. 1,46.
27. Och de hundra talenterna silver användes till gjutningen av
fotstyckena för helgedomen och av fotstyckena för förlåten, ett
hundra talenter till ett hundra fotstycken, en talent till vart
fotstycke.
28. Och de ett tusen sju hundra sjuttiofem siklarna användes till
att göra hakar till stolparna och till att överdraga deras
knoppar och göra kransar till dem.
29. Och den koppar som hade blivit given såsom offer utgjorde
sjuttio talenter och två tusen fyra hundra siklar.
30. Därav gjorde man fotstyckena till uppenbarelsetältets ingång, så
ock kopparaltaret med tillhörande koppargaller och altarets alla
tillbehör,
31. vidare fotstyckena till förgården, runt omkring, och fotstyckena
till förgårdens port, äntligen alla tabernaklets pluggar och
alla förgårens pluggar, runt omkring.
Andra Mosebok (Exodus), 39 Kapitlet
Prästkläderna förfärdigas. Tabernaklets
tillbehör avlämnas.
1. Och av det mörkblåa, det purpurröda och det rosenröda garnet
gjorde man stickade kläder till tjänsten i helgedomen; och man
gjorde de andra heliga kläderna som Aron skulle hava, såsom
HERREN hade bjudit Mose.
>2 Mos. 28,2 f.
2. Efoden gjorde man av guld ocb av mörkblått, purpurrött,
rosenrött och tvinnat vitt garn.
>2 Mos. 28,6 f
3. Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dessa i trådar,
så att man kunde väva in det i det mörkblåa, det purpurröda, det
rosenröda och det vita garnet, med konstvävnad.
4. Till den gjorde man axelstycken, som skulle fästas ihop; vid
sina båda ändar fästes den ihop.
5. Och skärpet, som skulle sitta på efoden och sammanhålla den,
gjordes i ett stycke med den och av samma slags vävnad: av guld
och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn,
allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
6. Och onyxstenarna omgav man med flätverk av guld; på dem voro
Israels söners namn inristade, på samma sätt som mall graverar
signetringar.
7. Och man satte dem på efodens axelstycken, för att stenarna
skulle bringa Israels barn i åminnelse, allt såsom HERREN hade
bjudit Mose.
8. Bröstskölden gjorde man i konstvävnad, i samma slags vävnad som
efoden: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
tvinnat vitt garn.
>2 Mos. 28,15 f.
9. Bröstskölden gjordes liksidigt fyrkantig, i form av en väska
gjorde man den: ett kvarter lång och ett kvarter bred, i form av
en väska.
10. Och man besatte den med fyra rader stenar: i första raden en
karneol, en topas och en smaragd;
11. i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
12. i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
13. i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Med flätverk
av guld blevo de omgivna i sina infattningar.
14. Stenarna voro tolv, efter Israels söners namn, en för vart namn;
var sten bar namnet på en av de tolv stammarna, inristat på
samma sätt som man graverar signetringar.
15. Och man gjorde till bröstskölden kedjor i virat arbete, såsom
man gör snodder, av rent guld.
16. Man gjorde vidare två flätverk av guld ooh två ringar av guld
och satte dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
17. Och man fäste de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
bröstsköldens hörn.
18. Och de två snoddernas båda andra ändar fäste man vid de två
flätverken och fäste dem så vid efodens axelstycken på dess
framsida.
19. Och man gjorde två andra ringar av guld och satte dem i
bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som var vänd
inåt mot efoden.
20. Och ytterligare gjorde man två ringar av guld och fäste dem vid
efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
fästes ihop, ovanför efodens skärp.
21. Och man knöt fast bröstskölden med ett mörkblått snöre, som gick
från dess ringar in i efodens ringar, så att den satt ovanför
efodens skärp, på det att bröstskölden icke skulle lossna från
efoden, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
22. Efodkåpan gjorde man av vävt tyg, helt och hållet morkblått.
>2 Mos. 28,31 f.
23. Och mitt på kåpan gjordes en öppning, lik öppningen på en
pansarskjorta; öppningen omgavs nämligen med en kant, för att
den icke skulle slitas sönder.
24. Och på kåpans nedre fåll satte man granatäpplen, gjorda av
mörkblått, purpurrött och rosenrött tvinnat garn.
25. Och man gjorde bjällror av rent guld och satte dessa bjällror
mellan granatäpplena runt omkring fållen på kåpan, mellan
granatäpplena:
26. en bjällra och så ett granatäpple, scdan en bjällra och så åter
ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan, att bäras vid
tjänstgöringen, såsom HERREN hade bjudit Mose.
27. Och man gjorde åt Aron och hans söner livklädnaderna av vitt
garn, i vävt arbete,
>2 Mos. 28,39 f.
28. huvudbindeln av vitt garn, högtidshuvorna av vitt garn och
linnebenkläderna av tvinnat vitt garn,
29. äntligen bältet av tvinnat vitt garn och av mörkblått,
purpurrött och rosenrött garn, i brokig vävnad, allt såsom
HERREN hade bjudit Mose.
30. Och man gjorde plåten till det heliga diademet av rent guld, och
på den skrev man, såsom man graverar signetringar: "Helgad åt
HERREN."
>2 Mos. 28,36 f.
31. Och man fäste vid den ett mörkblått snöre och satte den ovanpå
huvudbindeln, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
32. Så blev då allt arbetet på uppenbarelsetältets tabernakel
fullbordat. Israels barn utförde det; de gjorde i alla stycken
såsom HERREN hade bjudit Mose.
33. Och de förde fram till Mose tabernaklet, dess täckelse och alla
des tillbehör, dess häktor, bräder, tvärstänger, stol par och
fotstycken,
>2 Mos. 31,7 f. 35,11 f.
34. överdraget av rödfärgade vädurskinn och överdraget av tahasskinn
och den förlåt som skulle hänga framför arken,
35. vidare vittnesbördets ark medidess stänger, så ock nådastolen,
36. bordet med alla dess tillbehör och skådebröden,
37. den gyllene ljusstaken, lamporna som skulle sättas på den och
alla dess andra tillbehör, oljan till ljusstaken,
38. det gyllene altaret, smörjelseoljan och den välluktande
rökelsen, förhänget för ingången till tältet,
39. kopparaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger och
alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning.
40. omhägena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
för porten till förgården, dess streck och pluggar, alla redskap
till arbetet vid uppenbarelsetältets tabernakel
41. äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
prästkläder.
42. Såsom HERREN bade bjudit Mose så hade Israels barn i alla
stycken gjort allt arbete.
43. Och Mose besåg allt arbetet och fann att de hade utfört det, att
de hade gjort såsom HERREN hade bjudit. Och Mose välsignade dem
Andra Mosebok (Exodus), 40 Kapitlet
Tabernaklet sättes upp och helgas.
1. Och HERREN talade till Mose och sade:
2. "När den första månaden ingår, skall du på första dagen i
månaden uppsätta uppenbarelsetältets tabernakel.
3. Och du skall däri sätta vittnesbördets ark och hänga förlåten
framför arken.
>2 Mos. 26,33 f.
4. Och du skall föra bordet ditin och lägga upp på detta vad där
skall vara upplagt; och du skall föra ditin ljusstaken och sätta
upp lamporna på den.
5. Och du skall ställa det gyllene rökelsealtaret framför
vittnesbordets ark; och du skall sätta upp förhänget för
ingången till tabernaklet.
>2 Mos. 30,1 f.
6. Och brännoffersaltaret skall du ställa framför ingången till
uppenbarelsetältets tabernakel.
7. Och du skall ställa bäckenet mellan uppenbarelsetältet och
altaret och gjuta vatten däri.
8. Och du skall sätta upp förgårdshägnaden runt omkring och hänga
upp förhänget för porten till förgården.
9. Och du skall taga smörjelseoljan och smörja tabernaklet och allt
vad däri är och helga det jämte alla dess tillbehör, så att det
bliver heligt.
>2 Mos. 30,26 f.
10. Du skall ock smörja brännoffersaltaret jämte alla dess tillbehör
och helga altaret; så bliver altaret högheligt.
>2 Mos. 29,37.
11. Du skall ock smörja bäckenet jämte dess fotställning och helga
det.
12. Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
>2 Mos. 29,4 f.
13. Och du skall sätta på Aron del heliga kladerna, och smörja honom
och helga honom till att bliva präst åt mig
14. Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.
15. Och du skall smörja dem, såsom du smorde deras fader, till att
bliva präster åt mig. Så skall denna deras smörjelse bliva för
dem en invigning till ett evärdligt prästadöme, släkte efter
släkte.
16. Och Mose gjorde detta; han gjorde i alla stycken såsom HERREN
hade bjudit honom.
17. Så blev då tabernaklet uppsatt i första månaden av andra året,
på första dagen i månaden.
18. Då satte Mose upp tabernaklet. Han lade ut dess fotstycken,
ställde fast dess bräder, sköt in dess tvärstänger och satte upp
dess stolpar.
19. Och han bredde täckelset över tabernaklet och lade ovanpå
täckelset dess överdrag allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
20. Och han tog vittnesbördet och lade det in i arken och satte
stängerna på arken; och han satte nådastolen ovanpå arken.
>2 Mos. 25,16. Hebr. 9,4.
21. Sedan förde han arken in i tabernaklet och satte upp förlåten
som skulle hänga framför arken, och hängde så för vittnesbördets
ark, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
>2 Mos. 26,33.
22. Och han satte bordet i uppenbarelsetältet, vid tabernaklets
norra sida, utanför förlåten,
23. och lade upp på detta de bröd som skulle vara upplagda inför
HERRENS ansikte, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
24. Och han ställde ljusstaken in i uppenbarelsetältet, mitt emot
bordet, på tabernaklets södra sida,
25. och satte upp lamporna inför HERRENS ansikte, såsom HERREN hade
bjudit Mose.
26. Och han ställde det gyllene altaret in i uppenbarelsetältet,
framför förlåten,
27. och antände välluktande rökelse därpå, såsom HERREN hade bjudit
Mose.
28. Och han satte upp förhänget för ingångon till tabernaklet.
29. Och brännoffersaltaret ställde han vid ingången till
uppenbarelsetältets tabernakel och offrade brännoffer och
spisoffer därpå, såsom HERREN hade bjudit Mose.
30. Och han ställde bäckenet mellan uppenbarelsetältet och altaret
och göt vatten till tvagning däri.
>2 Mos. 30,18 f.
31. Och Mose och Aron och hans söner tvådde sedermera sina händer
och fötter med vatten därur;
32. så ofta de skulle gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram
till altaret, tvådde de sig, såsom HERREN hade bjudit Mose.
33. Och han satte upp förgårdshägnaden runt omkring tabernaklet och
altaret, och hängde upp förhänget för porten till förgården. Så
fullbordade Mose allt arbetet.
34. Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet
uppfyllde tabernaklet;
>4 Mos. 9,15 f. 1 Kon. 8,10 f.
35. och Mose kunde icke gå in i uppenbarelsetältet, eftersom
molnskyn vilade däröver och HERRENS härlighet uppfyllde
tabernaklet.
36. Och så ofta molnskyn höjde sig från tabernaklet, bröto Israels
barn upp; så gjorde de under hela sin vandring.
37. Men så länge molnskyn icke höjde sig, bröto de icke upp, utan
stannade ända till den dag då den åter höjde sig.
38. Ty HERRENS molnsky vilade om dagen över tabernaklet, och om
natten var eld i den; så var det inför alla Israels barns ögon
under hela deras vandring.
>2Mos. 13,21 f. 4 Mos. 14,14. 5 Mos. 1,33. Neh. 9,19.
>Ps. 78,14. 105,39. 1 Kor. 10,1.
|