Domarboken, 1 Kapitlet
Israeliternas strider med kananéerna
efter Josuas död.
1. Efter Josuas död frågade Israels barn HERREN och sade: "Vem
bland oss skall först draga upp mot kananéerna och strida mot
dem?"
2. HERREN sade: "Juda skall göra det; se, jag har givit landet i
hans hand."
3. Då sade Juda till sin broder Simeon: "Drag upp med mig in i min
arvslott, och låt oss strida mot kananéerna, så skall jag sedan
tåga med dig in i din arvslott." Så tågade då Simeon med honom.
4. När nu Juda drog ditupp, gav HERREN kananéerna och perisséerna i
deras hand, så att de slogo dem vid Besek, tio tusen man.
5. Ty vid Besek träffade de på Adoni-Besek och stridde mot honom och
slogo så kananéerna och perisséerna.
6. Och Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grepo honom
och höggo av honom hans tummar och stortår.
7. Då sade Adoni-Besek: "Sjuttio konungar med avhuggna tummar och
stortår hämtade upp smulorna under mitt bord; efter mina
gärningar har Gud nu vedergällt mig." Sedan förde de honom till
Jerusalem, och där dog han.
8. Men Juda barn belägrade Jerusalem och intogo det och slogo dess
invånare med svärdsegg; därefter satte de eld på staden.
9. Sedan drogo Juda barn ned för att strida mot de kananéer som
bodde i Bergsbygden, i Sydlandet och i Låglandet.
10. Och Juda tågade åstad mot de kananéer som bodde i Hebron --
vilket fordom hette Kirjat-Arba -- och de slogo Sesai, Ahiman
och Talmai.
11. Därifrån tågade de åstad mot Debirs invånare. Men Debir hette
fordom Kirjat-Sefer.
12. Och Kaleb sade: "Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intager
det vill jag giva min dotter Aksa till hustru."
13. När då Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder, intog det,
gav han honom sin dotter Aksa till hustru.
14. Och när hon kom till honom, in talade hon honom att begära ett
stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från
åsnan. Då sade Kaleb till henne: "Vad önskar du?"
15. Hon sade till honom: "Låt mig få en avskedsskänk; eftersom du
har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du giva mig
vattenkällor." Då gav Kaleb henne Illitkällorna och
Tatitkällorna.
16. Och kainéens, Moses svärfaders, barn hade dragit upp från
Palmstaden med Juda barn till Juda öken, söder om Arad; de gingo
åstad och bosatte sig bland folket där.
17. Men Juda tågade åstad med sin broder Simeon, och de slogo de
kananéer som bodde i Sefat; och de gåvo staden till spillo; så
fick den namnet Horma[1].
18. Därefter intog Juda Gasa med dess område, Askelon med dess
område och Ekron med dess område.
19. Och HERREN var med Juda, så att de intogo bergsbygden; men de
kunde icke fördriva dem som bodde i dalbygden, därför att dessa
hade stridsvagnar av järn.
20. Och de gåvo Hebron åt Kaleb, såsom Mose hade föreskrivit; och
han fördrev därifrån Anaks tre söner.
21. Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, blevo icke fördrivna av
Benjamins barn; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Benjamins
barn i Jerusalem, såsom de göra ännu dag.
22. Så drogo ock männen av Josefs hus upp till Betel, och HERREN var
med dem.
23. Och männen av Josefs hus läto bespeja Betel, samma stad som
fordom hette Lus.
24. Då fingo deras kunskapare se en man gå ut ur staden, och de sade
till honom: "Visa oss var vi kunna komma in i staden, så vilja
vi sedan göra barmhärtighet med dig."
25. När han sedan hade visat dem var de kunde komma in i staden,
slog de stadens invånare med svärdsegg; men den mannen och hela
hans släkt läto de gå.
26. Och mannen begav sig till hetiternas land; där byggde han en
stad och gav den namnet Lus, såsom den heter ännu i dag.
27. Men Manasse intog icke Bet-Sean med underlydande orter, ej
heller Taanak med underlydande orter; och ej heller fördrevo de
invånarna i Dor och underlydande orter, ej heller invånarna i
Jibleam och underlydande orter, ej heller invånarna i Megiddo
och underlydande orter, utan kananéerna förmådde hålla sig kvar
där i landet.
28. När sedan israeliterna blevo de starkare, läto de kananéerna
bliva arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.
29. Icke heller fördrev Efraim de kananéer som bodde i Geser, utan
kananéerna bodde kvar bland dem där i Geser.
30. Sebulon fördrev icke invånarna i Kitron och invånarna i Nahalol,
utan kananéerna bodde kvar bland dem, men blevo arbetspliktiga
under dem.
31. Aser fördrev icke invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, ej
heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob.
32. Alltså bodde aseriterna bland kananéerna, landets gamla
inbyggare; ty de fördrevo dem icke.
33. Naftali fördrev icke invånarna i Bet-Semes, ej heller invånarna
i Bet-Anat, utan bodde ibland kananéerna, landets gamla
inbyggare; men invånarna i Bet-Semes och Bet-Anat blevo
arbetspliktiga åt dem.
34. Men amoréerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, ty de
tillstadde dem icke att komma ned till dalbygden.
35. Och amoréerna förmådde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och
Saalbim; men Josefs barns hand blev tung över dem, så att de
blevo arbetspliktiga under dessa.
36. Och amoréernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från
Sela vidare uppåt.
[1] Se noten till 4 Mos. 21:3.
Domarboken, 2 Kapitlet
Bestraffning av Israels ohörsamhet.
Tillståndet under domartiden.
1. Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim. Och han sade:
"Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land
som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: 'Jag
skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid.
>1 Mos. 15,18. 17,7 f. 5 Mos. 29,14 f.
2. I åter skolen icke sluta förbund med detta lands inbyggare; I
skolen bryta ned deras altaren.' Men haven icke velat höra min
röst. Vad haven I gjort! --
>2Mos. 23,32f. 34,12 f. 4 Mos. 33,52 f. 2 Mos. 7,2 f. 12,3.
3. Därför säger jag nu ock: 'Jag vill icke förjaga dem för eder,
utan de skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva
eder till en snara.'"
>5 Mos. 7,16. Jos. 23,13.
4. När HERRENS ängel hade talat dessa ord till alla Israels barn,
brast folket ut i gråt.
5. Och de gåvo den platsen namnet Bokim[2]; och de offrade där åt
HERREN.
6. Sedan Josua hade låtit folket gå, drogo Israels barn åstad var
och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning.
>Jos. 24,28.
7. Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de
äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett
alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel.
>Jos. 24,31.
8. Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra
tio år gammal.
>Jos. 24,29 f.
9. Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i
Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
10. När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina
fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste
av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel.
>5 Mos. 31,16.
11. Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade
Baalerna.
>4 Mos.25,3.Dom. 8,33. 2 Kon. 1,2,6.
12. De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur
Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som
bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de
HERREN.
13. Ty när de övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna,
>Dom. 10,6 f. 1 Sam. 31,10. 1 Kon. 11,5,33. 2Kon.23,13.
14. upptändes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i
plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i
deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde
stå emot sina fiender.
>Dom. 3,8. 4,2. Ps. 44,13. Jes. 50,1.
15. Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, så att de kommo
i olycka, såsom HERREN hade hotat, och såsom HERREN hade svurit
att det skulle gå dem, och de kommo i stor nöd.
>3 Mos. 26,17, 33. 5 Mos. 28,15 f.
16. Då lät HERREN domare[2] uppstå, som frälste dem ur deras
plundrares hand.
>Dom. 3,9 f., 15.
17. Men de hörde icke heller på sina domare, utan lupo i trolös
avfällighet efter andra gudar och tillbådo dem; de veko med hast
av ifrån den väg som deras fäder hade vandrat, i lydnad för
HERRENS bud, och gjorde icke såsom de.
18. När HERREN alltså lät någon domare uppstå bland dem, var han med
domaren och frälste dem ur deras fienders hand, så länge domaren
levde; ty då de jämrade sig över sina förtryckare och plågare,
förbarmade sig HERREN.
>Dom. 10,16.
19. Men när domaren dog, vände de tillbaka och togo sig till, vad
fördärvligt var, ännu mer än deras fäder, så att de följde efter
andra gudar och tjänade och tillbådo dem de avstodo icke från
sina gärningar och sin hårdnackenhet.
20. Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, så att han sade:
"Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag stadgade
för deras fäder, och icke har velat höra min röst,
21. därför skall icke heller jag hädanefter fördriva för dem en enda
man av de folk som Josua lämnade efter sig, när han dog;
22. ty jag skall med dem sätta Israel på prov, om de vilja hålla
HERRENS väg och vandra därpå, såsom deras fäder hava hållit den,
eller om de icke vilja det."
>Dom. 3,4.
23. Alltså lät HERREN dessa folk bliva kvar och fördrev dem icke med
hast; han gav dem icke i Josuas hand.
[1] D. ä. de gråtande.
[2] Se Domare i Ordförkl.
Domarboken, 3 Kapitlet
Otniel, Ehud och Samgar.
1. Dessa voro de folk som HERREN lät bliva kvar, för att genom dem
sätta Israel på prov, alla de israeliter nämligen, som icke
hade varit med om alla krigen i Kanaan
>5 Mos. 7,22.
2. -- allenast på det att dessa Israels barns efterkommande skulle
få vara med om sådana, för att han så skulle lära dem att föra
krig, dock allenast dem som förut icke hade varit med om sådana
--:
3. filistéernas fem hövdingar och alla kananéer och sidonier, samt
de hivéer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget
Baal-Hermon ända dit där vägen går till Hamat.
>Jos. 13,2 f.
4. Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov, för att förnimma om
de ville hörsamma de bud som han hade givit deras fäder.
>5 Mos 8,2 Dom 2,22.
5. Då nu Israels barn bodde: ibland kananéerna, hetiterna,
amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
6. togo de deras döttrar till hustrur åt sig och gåvo sina döttrar
åt deras söner och tjänade deras gudar.
>2 Mos. 23,32 f. 34,16. 5 Mos. 7,3 f.
7. Så gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och glömde
HERREN, sin Gud, och tjänade Baalerna och Aserorna.
8. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i
Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels
barn måste tjäna Kusan-Risataim i åtta år.
9. Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland
Israels barn en frälsare uppstå, som frälste dem, nämligen
Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder.
10. HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel, och
när han drog ut till strid, gav HERREN Kusan-Risataim, konungen
i Aram, i hans hand, så att hans hand blev Kusan-Risataim
övermäktig.
11. Och landet hade nu ro i fyrtio år; så dog Otniel, Kenas' son.
>Dom 8,28.
12. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, då gav
HERREN Eglon, konungen i Moab, makt över Israel, eftersom de
gjorde vad ont var i HERRENS ögon.
13. Denne förenade med sig Ammons barn och Amalek; sedan tågade han
åstad och slog Israel, varefter de intogo Palmstaden.
14. Och Israels barn måste nu tjäna: Eglon, konungen i Moab, i
aderton år.
15. Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland dem
en frälsare uppstå, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt
man. När Israels barn genom honom skulle sända sina skänker till
Eglon, konungen i Moab,
16. gjorde sig Ehud ett tveeggat svärd, en fot långt; och han band
detta under sina kläder vid sin högra länd.
17. Så överlämnade han skänkerna till Eglon, konungen i Moab. Men
Eglon var en mycket fet man.
18. När han nu hade överlämnat skänkerna, lät han folket som hade
burit dem gå sin väg.
19. Men själv vände han tillbaka från Belätesplatsen vid Gilgal och
lät säga: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung." När
denne då sade: "Lämnen oss i ro", gingo alla de som stodo
omkring honom ut därifrån.
20. Men sedan Ehud hade kommit in till honom, där han satt i
sommarsalen, som han hade för sig allena, sade Ehud: "Jag har
ett ord från Gud att säga dig." Då stod han upp från sin stol.
21. Men Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin
högra länd och stötte det i hans buk,
22. så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan
omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans
buk. Därefter gick Ehud ut i försalen;
23. och när han hade kommit ditut, i förhallen, stängde han igen
dörrarna till salen efter sig och riglade dem.
24. Sedan, då han hade gått sin väg, kommo Eglons tjänare, och när
de fingo se att dörrarna till salen voro riglade, tänkte de:
"Förvisso har han något avsides bestyr i sin sommarkammare."
>1 Sam. 24,4.
25. Men sedan de hade väntat länge och väl, och han ändå icke
öppnade dörrarna till salen, togo de nyckeln och öppnade själva,
och se, då låg deras herre död där på golvet.
26. Men Ehud hade flytt undan, medan de dröjde; han hade redan
hunnit förbi Belätesplatsen och flydde sedan undan till Seira.
27. Och så snart han hade kommit hem, lät han stöta i basun Efraims
bergsbygd; då drogo Israels barn ned från bergsbygden med honom
i spetsen för sig.
28. Och han sade till dem: "Följen efter mig, ty HERREN har givit
edra fiender, moabiterna, i eder hand." Då drogo de efter honom
längre ned och besatte vadställena över Jordan för moabiterna
och läto ingen komma över.
29. Där slogo de då moabiterna, vid pass tio tusen man, allasammans
ansenligt och tappert folk; icke en enda kom undan.
30. Så blev Moab då kuvat under Israels hand. Och landet hade nu ro
i åttio år.
31. Efter honom kom Samgar, Anats son; han slog filistéerna, sex
hundra man, med en oxpik. Också han frälste Israel.
Domarboken, 4 Kapitlet
Debora. Baraks seger över Sisera.
Siseras död.
1. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, när
Ehud var död.
2. Då sålde HERREN dem i Jabins hand, den kananeiske konungens, som
regerade i Hasor. Hans härhövitsman var Sisera, och denne bodde
i Haroset-Haggoim.
>Jos. 11,10. 1 Sam. 12,9.
3. Och Israels barn ropade till HERREN; ty han hade nio hundra
stridsvagnar av järn, och han förtryckte Israels barn våldsamt i
tjugu år.
4. Men Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var på den tiden
domarinna i Israel.
5. Hon plägade sitta under Deborapalmen, mellan Rama och Betel i
Efraims bergsbygd, och Israels barn drogo ditupp till henne, for
att hon skulle skipa rätt.
6. Hon sände nu och lät kalla till sig Barak, Abinoams son, från
Kedes i Naftali, och sade till honom: "Se, HERREN, Israels Gud,
bjuder: Drag åstad upp på berget Tabor och tag med dig tio tusen
man av Naftali barn och Sebulons barn.
>Hebr. 11,32.
7. Ty jag vill draga Sisera, Jabins härhövitsman, med hans vagnar
och skaror, till dig vid bäcken Kison och giva honom i din
hand."
8. Barak sade till henne: "Om du går med mig, så går jag, men om du
icke går med mig, så går icke heller jag."
9. Då svarade hon: "Ja, jag skall gå med dig; dock skall äran då
icke bliva din på den väg du nu går, utan HERREN skall välja
Sisera en kvinnas hand." Så stod Debora upp och gick med Barak
till Kedes.
10. Då bådade Barak upp Sebulon och Naftali till Kedes, och tio
tusen man följde honom ditupp; Debora gick ock ditupp med honom.
11. Men kainéen Heber hade skilt sig från de övriga kainéerna,
Hobabs, Moses svärfaders, barn; och han hade sina tältplatser
ända till terebinten i Saannim vid Kedes.
>4 Mos. 10,29. Dom. 1,16.
12. Och man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade
dragit upp på berget Tabor.
13. Då bådade Sisera upp alla sina stridsvagnar, nio hundra vagnar
av järn, därtill ock allt folk han hade, att draga från
Haroset-Haggoim till bäcken Kison.
14. Men Debora sade till Barak: "Stå upp, ty detta är den dag på
vilken HERREN har givit Sisera i din hand; se, HERREN har dragit
ut framför dig." Så drog då Barak ned från berget Tabor, och tio
tusen man följde honom.
15. Och HERREN sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och
hela hans här, så att de veko tillbaka för Baraks svärd; och
Sisera steg ned från sin vagn och flydde till fots.
>Ps. 83,10.
16. Och Barak jagade efter vagnarna och hären ända till
Haroset-Haggoim. Och hela Siseras här föll för svärdsegg; icke
en enda kom undan.
17. Men Sisera hade under flykten styrt sina steg till Jaels,
kainéen Hebers hustrus, tält; ty vänskap rådde mellan Jabin,
konungen i Hasor, och kainéen Hebers hus.
18. Då gick Jael ut emot Sisera och sade till honom: "Kom in, min
herre, kom in till mig, frukta intet." Så gick han då in till
henne i tältet, och hon höljde över honom med ett täcke.
19. Och han sade till henne: "Giv mig litet vatten att dricka, ty
jag är törstig." Då öppnade hon mjölk- kärlet och gav honom att
dricka och höljde sedan åter över honom.
20. Och han sade till henne: "Ställ dig vid ingången till tältet;
och kommer någon och frågar dig om någon är här, så svara nej."
21. Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i
sin hand, gick därefter sakta in till honom och slog pluggen
genom tinningen på honom, så att den gick ned i marken. Så
dödades han, där han låg försänkt i tung sömn, medtagen av
trötthet.
>Judit 13,6 f.
22. I samma stund kom Barak jagande efter Sisera; då gick Jael ut
emot honom och sade till honom: "Kom hit, så skall jag visa dig
den man som du söker." När han då gick in till henne, fick han
se Sisera ligga död där, med tältpluggen genom tinningen.
23. Så lät Gud på den dagen Jabin, konungen i Kanaan, bliva kuvad av
Israels barn.
24. Och Israels barns hand vilade allt tyngre på Jabin, konungen i
Kanaan; och till slut förgjorde de Jabin, konungen i Kanaan.
Domarboken, 5 Kapitlet
Deboras och Baraks segersång.
1. De sjöngo Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:
2. Att härförare förde an i Israel,
att folket villigt följde dem --
loven HERREN därför!
>Dom. 4,10.
3. Hören, I konungar;
lyssnen, I furstar.
Till HERRENS ära
vill jag, vill jag sjunga,
lovsäga HERREN,
Israels Gud.
4. HERRE, när du drog ut från Seir,
när du gick fram ifrån Edoms mark,
då bävade jorden,
då strömmade det från himmelen,
då strömmade vatten
ned ifrån molnen;
>2 Mos. 19,16 f. 5 Mos. 2,3 f. 33,2. Ps. 68,8 f. 77,18. 97,5. 114,7.
5. bergen skälvde
inför HERRENS ansikte,
ja, Sinai inför HERRENS,
Israels Guds, ansikte.
6. I Samgars dagar,
Anats sons,
i Jaels dagar
lågo vägarna öde;
vandrarna måste färdas
svåra omvägar.
>Dom. 3,31.
7. Inga styresmän funnos,
inga funnos mer i Israel,
förrän du stod upp, Debora,
stod upp såsom en moder i Israel.
>Dom. 4,4.
8. Man valde sig nya gudar;
då nådde striden fram till portarna.
Men ingen sköld, intet spjut var att se
hos de fyrtio tusen i Israel.
>5 Mos. 32,17. 1 Sam. 13,19 f.
9. Mitt hjärta tillhör Israels hövdingar
och dem bland folket, som villigt följde;
10. ja, loven HERREN.
I som riden på vita åsninnor,
I som sitten hemma på mattor,
och I som vandren på vägen, talen härom.
11. När man under rop
skiftar byte mellan vattenhoarna,
då lovprisar man där
HERRENS rättfärdiga gärningar,
att han i rättfärdighet regerar i Israel.
Då drog HERRENS folk
ned till portarna.
12. Upp, upp, Debora!
Upp, upp, sjung din sång!
Stå upp, Barak;
tag dig fångar,
du Abinoams son.
13. Då satte folkets kvarleva
de tappre till anförare,
HERREN satte mig
till anförare över hjältarna.
14. Från Efraim kommo män
som hade rotfäst sig i Amalek;
Benjamin följde dig
och blandade sig med dina skaror.
Ned ifrån Makir
drogo hövdingar åstad,
och från Sebulon män
som buro anförarstav.
>Jos. 17,1. Dom. 12,15.
15. Furstarna i Isaskar
slöto sig till Debora;
och likasom Isaskar,
så gjorde ock Barak;
ned i dalen skyndade man i dennes spår.
Bland Rubens ätter
höllos stora rådslag.
16. Men varför satt du kvar
ibland dina fållor
och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna?
Ja, av Rubens ätter
fördes stora överläggningar.
17. Gilead stannade
på andra sidan Jordan.
Och Dan varför -- dröjer han
ännu vid skeppen?
Aser satt kvar
vid havets strand,
vid sina vikar stannade han.
>Jos. 13,24 f. 19,24 f., 40 f.
18. Men Sebulon var ett folk
som prisgav sitt liv åt döden,
Naftali likaså,
på stridsfältets höjder.
19. Konungar drogo fram och stridde
ja, då stridde Kanaans konungar
vid Taanak, invid Megiddos vatten;
men byte av silver vunno de icke.
20. Från himmelen fördes strid,
stjärnorna stridde
från sina banor mot Sisera.
>2 Mos. 14,24 f. Jos. 10,l2 f. Dom. 4,15.
21. Bäcken Kison ryckte dem bort,
urtidsbäcken,
bäcken Kison.
Gå fram, min själ, med makt!
>Dom. 4,13.
22. Då stampade hästarnas hovar,
när deras tappra ryttare jagade framåt, framåt.
23. Förbannen Meros,
säger HERRENS ängel,
ja, förbannen dess inbyggare,
därför att de ej kommo
HERREN till hjälp,
HERREN till hjälp bland hjältarna.
24. Välsignad vare Jael framför andra kvinnor,
Hebers hustru, kainéens,
välsignad framför alla kvinnor som bo i tält!
>Dom. 4,17 f. Judit 13,18.
25. Vatten begärde han;
då gav hon honom mjölk,
gräddmjölk bar hon fram
i högtidsskålen.
26. Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen,
sin högra hand efter arbetshammaren
med den slog hon Sisera
och krossade hans huvud,
spräckte hans tinning
och genomborrade den.
27. Vid hennes fötter sjönk han ihop,
föll omkull och blev liggande;
ja, vid hennes fötter
sjönk han ihop och föll omkull;
där han sjönk ihop,
där föll han dödsslagen.
28. Ut genom fönstret
skådade hon och ropade,
Siseras moder,
ut genom gallret:
"Varför dröjer väl
hans vagn att komma?
Varför äro de så senfärdiga,
hans vagnshästars fötter?"
29. Då svara de klokaste
av hennes hovtärnor,
och själv giver hon sig
detsamma svaret:
30. "Förvisso vunno de byte,
som de nu utskifta:
en flicka, ja, två
åt envar av männen,
byte av praktvävnader för Siseras räkning,
byte av praktvävnader, brokiga tyger;
en präktig duk, ja, två brokiga dukar
för de fångnas halsar."
31. Så må alla dina fiender
förgås, o HERRE.
Men de som älska honom må likna solen,
när den går upp i hjältekraft.
Och landet hade nu ro i fyrtio år.
>Ps. 19,6. Matt. 13,43.
Domarboken, 6 Kapitlet
Gideons kallelse. Begynnelse av
befrielseverket.
1. Men när Israels barn gjorde vad ont var i HERRENS ögon, gav
HERREN dem i Midjans hand, i sju år.
2. Och Midjans hand blev Israel så övermäktig, att Israels barn
till skydd mot Midjan gjorde sig de hålor som nu äro att se i
bergen, så ock grottorna och bergfästena.
3. Så ofta israeliterna hade sått, drogo midjaniterna, amalekiterna
och österlänningarna upp emot dem
>5 Mos. 28,33.
4. och lägrade sig där och överföllo dem och fördärvade landets
gröda ända fram emot Gasa; de lämnade inga livsmedel kvar i
Israel, inga får, oxar eller åsnor.
5. Ty de drogo ditupp med sin boskap och sina tält och kommo så
talrika som gräshoppor; de själva och deras kameler voro
oräkneliga. Och de föllo in i landet för att fördärva det.
6. Så kom Israel i stort elände genom Midjan; då ropade Israels
barn till HERREN.
7. Och när Israels barn ropade till HERREN för Midjans skull,
8. sände HERREN en profet till Israels barn. Denne sade till dem:
"Så säger HERREN, Israels Gud: Jag själv har fört eder upp ur
Egypten och hämtat eder ut ur träldomshuset.
9. Jag har räddat eder från egyptiernas hand och från alla edra
förtryckares hand; jag har förjagat dem för eder och givit eder
deras land.
10. Och jag sade till eder: Jag är HERREN, eder Gud; I skolen icke
frukta de gudar som dyrkas av amoréerna, i vilkas land I bon.
Men I villen icke höra min röst.
>2 Kon. 17,35, 38 f.
11. Och HERRENS ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra,
som tillhörde abiesriten Joas; dennes son Gideon höll då på att
klappa ut vete i vinpressen, för att bärga det undan Midjan.
12. För honom uppenbarade sig nu HERRENS ängel och sade till honom:
"HERREN är med dig, du tappre stridsman."
13. Gideon svarade honom: "Ack min herre, om HERREN är med oss,
varför har då allt detta kommit över oss? Och var äro alla hans
under, om vilka våra fäder hava förtäljt för oss och sagt: 'Se,
HERREN har fört oss upp ur Egypten'? Nu har ju HERREN
förskjutit oss och givit oss i Midjans våld."
>2 Mos. 13,14.
14. Då vände sig HERREN till honom och sade: "Gå åstad i denna din
kraft och fräls Israel ur Midjans våld; se, jag har sänt dig."
>Hebr.11,32 f.
15. Han svarade honom: "Ack Herre, varmed kan jag frälsa Israel? Min
ätt är ju den oansenligaste i Manasse, och jag själv den
ringaste i min faders hus."
16. HERREN sade till honom: "Jag vill vara med dig, så att du skall
slå Midjan, såsom voro det en enda man."
>2 Mos 3.12
17. Men han svarade honom: "Om jag har funnit nåd för dina ögon, så
låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig.
18. Gå icke bort härifrån, förrän jag har kommit tillbaka till dig
och hämtat ut min offergåva och lagt fram den för dig." Han
sade: "Jag vill stanna, till dess du kommer igen."
19. Då gick Gideon in och tillredde en killing, så ock osyrat bröd
av en efa mjöl; därefter lade han köttet i en korg och hällde
spadet i en kruka; sedan bar han ut det till honom under
terebinten och satte fram det.
20. Men Guds ängel sade till honom: Tag köttet och det osyrade
brödet, och lägg det på berghällen där, och gjut spadet
däröver." Och han gjorde så.
21. Och HERRENS ängel räckte ut staven som han hade i sin hand och
rörde med dess ända vid köttet och det osyrade brödet; då kom
eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet;
och därvid försvann HERRENS ängel ur hans åsyn.
>3 Mos. 9,24. 1 Kon. 18,38 F. 2 Krön. 7,1.
22. Då såg Gideon att det var HERRENS ängel. Och Gideon sade: "Ve
mig, Herre, HERRE, eftersom jag nu har sett HERRENS ängel
ansikte mot ansikte!"
>2 Mos. 33,20 f. Dom. 13,22 f.
23. Men HERREN sade till honom: "Frid vare med dig, frukta icke; du
skall icke dö."
24. Då byggde Gideon där ett altare åt HERREN och kallade det HERREN
är frid; det finnes kvar ännu i dag i det abiesritiska Ofra.
25. Den natten sade HERREN till honom: "Tag den tjur som tillhör din
fader och den andra sjuåriga tjuren. Riv sedan ned det
Baalsaltare som tillhör din fader, och hugg sänder Aseran som
står därinvid.
>Mos.7,5.
26. Bygg därefter upp ett altare åt HERREN, din Gud, överst på denna
fasta plats, och uppför det på övrigt sätt; tag så den andra
tjuren och offra den till brännoffer på styckena av Aseran som
du har huggit sönder."
27. Då tog Gideon tio av sina tjänare med sig och gjorde såsom
HERREN sade sagt till honom. Men eftersom han fruktade att göra
det om dagen, av rädsla för sin faders hus och för männen i
staden, gjorde han det om natten.
28. Bittida följande morgon fingo mannen i staden se att Baals
altare låg nedbrutet, att Aseran därinvid var sönderhuggen, och
att den andra tjuren hade blivit offrad såsom brännoffer på det
nyuppbyggda altaret.
29. Då sade de till varandra: "Vem har gjort detta?" Och när de
frågade och gjorde efterforskningar, fingo de veta att Gideon,
Joas' son, hade gjort det.
30. Då sade männen i staden till Joas: "För din son hitut, han måste
dö; ty han har brutit ned Baals altare, och han har ock huggit
sönder Aseran som stod därinvid."
31. Men Joas svarade alla som stodo omkring honom: "Viljen I utföra
Baals sak, viljen I komma honom till hjälp? Den som vill utföra
hans sak, han skall bliva dödad innan nästa morgon. Är han Gud,
så utföre han själv sin sak, eftersom denne har brutit ned hans
altare.
>1 Kon. 18,21.
32. Härav kallade man honom då Jerubbaal, i det man sade: "Baal
utföre sin sak[1] mot honom, eftersom han har brutit ned hans
altare."
>Dom. 7,1.
33. Och midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla
tillhopa församlat sig och gått över floden och lägrat sig i
Jisreels dal.
34. Men Gideon hade blivit beklädd med HERRENS Andes kraft; han
stötte i basun, och abiesriterna församlade sig och följde efter
honom.
>1 Krön. 12,18. 2 Krön. 24,20. Luk. 24,49.
35. Och han sände omkring budbärare i hela Manasse, så att ock de
övriga församlade sig och följde efter honom; likaledes sände
han budbärare till Aser, Sebulon och Naftali, och dessa drogo då
också upp, de andra till mötes.
36. Och Gideon sade till Gud: "Om du verkligen vill genom min hand
frälsa Israel, såsom du har lovat,
37. så se nu här: jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen;
ifall dagg kommer allenast på ullen, under det att marken eljest
överallt förbliver torr, då vet jag att du genom min hand skall
frälsa Israel, såsom du har lovat."
38. Och det skedde så, ty när han bittida dagen därefter kramade ur
ullen, kunde han av den pressa ut så mycket dagg, att en hel
skål blev full med vatten.
39. Men Gideon sade till Gud: "Må din vrede icke upptändas mot mig,
därför att jag talar ännu en enda gång. Låt mig få försöka blott
en gång till med ullen: gör nu så, att allenast -- ullen
förbliver torr, under det att dagg kommer eljest överallt på
marken."
>1 Mos. 18,30 f.
40. Och Gud gjorde så den natten; allenast ullen var torr, men
eljest hade dagg kommit överallt på marken.
[1] Hebr. jareb.
Domarboken, 7 Kapitlet
Gideons seger över midjaniterna.
1. Bittida följande morgon drog Jerubbaal, det är Gideon, åstad med
allt folket som följde honom, och de lägrade sig vid
Harodskällan; han hade då midjaniternas läger norr om sig, från
Morehöjden ned i dalen.
>Dom. 6,32.
2. Men HERREN sade till Gideon: "Folket som har följt dig är för
talrikt för att jag skulle vilja giva Midjan i deras hand; ty
Israel kunde då berömma sig mot mig och säga: 'Min egen hand har
frälst mig.'
>5 Mos. 8,17 f.
3. Låt därför nu utropa för folket och säga: Om någon fruktar och
är rädd, så må han vända tillbaka hem och skynda bort ifrån
Gileads berg." Då vände tjugutvå tusen man av folket tillbaka,
så att allenast tio tusen man stannade kvar.
>5 Mos. 20,8. 1 Mack. 3,56.
4. Men HERREN sade till Gideon: "Folket är ännu för talrikt; för
dem ned till vattnet, så skall jag där göra ett urval av dem åt
dig. Den om vilken jag då säger till dig: 'Denne skall gå med
dig', han får gå med dig, men var och en om vilken jag säger
till dig: 'Denne skall icke gå med dig', han får icke gå med."
5. Så förde han då folket ned till vattnet. Och HERREN sade till
Gideon: "Alla som läppja av vattnet, såsom hunden gör, dem skall
du ställa för sig, och likaså alla som falla ned på knä för att
dricka."
6. Då befanns antalet av dem som hade läppjat av vattnet, genom att
med handen föra det till munnen, vara tre hundra man; allt det
övriga folket hade fallit ned på knä för att dricka vatten.
7. Och HERREN sade till Gideon: "Med de tre hundra män som hava
läppjat av vattnet skall jag frälsa eder och giva Midjan i din
hand; allt det andra folket må begiva sig hem, var och en till
sitt."
>1 Sam. 14,6. 2 Krön. 14,11.
8. Då tog hans folk till sig sitt munförråd och sina basuner,
därefter lät han alla de andra israeliterna gå hem, var och en
till sin hydda; han behöll allenast de tre hundra männen. Och
midjaniternas läger hade han nedanför sig i dalen.
9. Och HERREN sade den natten till honom: "Stå upp och drag ned i
lägret, ty jag har givit det i din hand.
10. Men om du fruktar för att draga ditned, så må du gå förut med
din tjänare Pura ned till lägret
11. och höra efter, vad man där talar; sedan skall du få mod till
att draga ditned och bryta in i lägret." Så gick han då med sin
tjänare Pura ned till förposterna i lägret.
12. Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna lågo
där i dalen, talrika såsom gräshoppor; och deras kameler voro
oräkneliga, talrika såsom sanden på havets strand.
>Dom. 6,3,5,33
13. Då nu Gideon kom dit, höll en man just på att förtälja en dröm
för en annan. Han sade: "Jag har nyss haft en dröm. Jag tyckte
att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den
kom ända fram till tältet och slog emot det, så att det föll och
vände upp och ned på det, och tältet blev så liggande."
14. Då svarade den andre och sade: "Detta betyder intet annat än
israeliten Gideons, Joas' sons, svärd; Gud har givit Midjan och
hela lägret i hans hand."
15. När Gideon hörde denna dröm förtäljas och hörde dess uttydning,
föll han ned och tillbad. Därefter vände han tillbaka till
Israels läger och sade: "Stån upp, ty HERREN har givit
midjaniternas läger i eder hand.
16. Och han delade sina tre hundra män i tre hopar och gav
allasammans basuner i händerna, så ock tomma krukor, med facklor
inne i krukorna.
17. Och han sade till dem: "Sen på mig och gören såsom jag; så snart
jag har kommit till utkanten av lägret, skolen I göra såsom jag
gör.
18. När nämligen jag och alla som jag har med mig stöta i basunerna,
skolen ock I stöta i basunerna runt omkring hela lägret och
ropa: 'För HERREN och för Gideon!'"
19. Så kommo nu Gideon och de hundra man, som han hade med sig, till
utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten ingick; och man
hade just ställt ut vakterna. Då stötte de i basunerna och
krossade krukorna som de hade i sina händer.
20. De tre hoparna stötte i basunerna och slogo sönder krukorna; de
fattade med vänstra handen i facklorna och med högra handen i
basunerna och stötte i dem; och de ropade: "HERRENS och Gideons
svärd!"
21. Men de stodo stilla, var och en på sin plats, runt omkring
lägret. Då begynte alla i lägret att löpa hit och dit och skria
och fly.
22. Och när de stötte i de tre hundra basunerna, vände HERREN den
enes svärd mot den andre i hela lägret; och de som voro i lägret
flydde ända till Bet-Hasitta, åt Serera till, ända till stranden
vid Abel-Mehola, förbi Tabbat.
>1 Sam. 14,20. 2 Krön. 20,23. Ps. 83,10.
23. Och åter församlade sig israeliterna, från Naftali och Aser och
från hela Manasse, och förföljde midjaniterna.
24. Och Gideon hade sänt omkring budbärare i hela Efraims bergsbygd
och låtit säga: "Dragen ned mot Midjan och besätten i deras väg
vattendragen ända till Bet-Bara, ävensom Jordan." Så församlade
sig alla Efraims män och besatte vattendragen ända till
Bet-Bara, ävensom Jordan.
25. Och de togo två midjanitiska hövdingar, Oreb och Seeb, till
fånga, och dräpte Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dräpte de vid
Seebspressen, och förföljde så midjaniterna. Men Orebs och
Seebs huvuden förde de över till Gideon på andra sidan Jordan.
>PS. 83,12. Jes. 9,4. 1O,26.
Domarboken, 8 Kapitlet
Efraimiternas knot. Segern över
midjaniterna fullföljd. Gideons vägran
att bliva konung. Hans efod i Ofra. Hans
söner. Hans död och begravning.
1. Men Efraims män sade till honom: "Huru har du kunnat handla så
mot oss? Varför bådade du icke Upp oss, när du drog ut till
strid mot Midjan?" Och de foro häftigt ut mot honom.
>Dom. 12,1.
2. Han svarade dem: "Vad har jag då uträttat i jämförelse med
eder? Är icke Efraims efterskörd bättre än Abiesers
vinbärgning?
> Dom. 6,11, 34.
3. I eder hand var det som Gud gav de midjanitiska hövdingarna Oreb
och Seeb. Vad har jag kunnat uträtta i jämförelse med eder?" Då
han så talade, stillades deras vrede mot honom.
4. När sedan Gideon kom till Jordan, gick han över jämte de tre
hundra män som han hade med sig; och de voro trötta av
förföljandet.
5. Han sade därför till männen i Suckot: "Given några kakor bröd åt
folket som följer mig, ty de äro trötta; se, jag är nu i färd
med att förfölja Seba och Salmunna, de midjanitiska konungarna."
6. Men de överste i Suckot svarade: "Har du då redan Seba och
Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi skola giva bröd
åt din här?"
7. Gideon sade "Nåväl; när HERREN, giver Seba och Salmunna i min
hand, skall jag söndertröska edert kött med ökentörnen och
tistlar."
8. Så drog han vidare därifrån upp till Penuel och talade på samma
sätt till dem som voro där; och männen i Penuel gåvo honom samma
svar som männen i Suckot hade givit.
9. Då sade han ock till männen i Penuel: "När jag kommer
välbehållen tillbaka, skall jag riva ned detta torn."
10. Men Seba och Salmunna befunno sig i Karkor och hade sin här hos
sig, vid pass femton tusen man, allt som var kvar av
österlänningarnas hela här; ty de stupade utgjorde ett hundra
tjugu tusen svärdbeväpnade män.
11. Och Gideon drog upp på karavanvägen, öster om Noba och Jogbeha,
och överföll hären, där den låg sorglös i sitt läger.
>Mos. 32,35, 42.
12. Och Seba och Salmunna flydde, men han satte efter dem; och han
tog de två midjanitiska konungarna Seba och Salmunna till fånga
och skingrade hela hären.
13. När därefter Gideon, Joas' son, vände tillbaka från striden, ned
från Hereshöjden,
14. fick han fatt på en ung man, en av invånarna i Suckot, och
utfrågade denne, och han måste skriva upp åt honom de överste i
Suckot och de äldste där, sjuttiosju män.
15. När han sedan kom till männen i Suckot, sade han: "Se här äro nu
Seba och Salmunna, om vilka I hånfullt saden till mig: 'Har du
redan Seba och Salmunna i ditt våld, eftersom du fordrar att vi
skola giva bröd åt dina trötta män?'"
16. Därefter lät han gripa de äldste i staden och tog ökentörnen och
tistlar och lät männen i Suckot få känna dem.
17. Och tornet i Penuel rev han ned och dräpte männen i staden.
18. Och till Seba och Salmunna sade han: "Hurudana voro de män som I
dräpten på Tabor?" De svarade: "De voro lika dig; var och en såg
ut såsom en konungason."
19. Han sade: "Då var det mina bröder, min moders söner. Så sant
HERREN lever: om I haden låtit dem leva, skulle jag icke hava
dräpt eder."
20. Sedan sade han till Jeter, sin förstfödde: "Stå upp och dräp
dem." Men gossen drog icke ut sitt svärd, ty han var försagd,
eftersom han ännu var allenast en gosse.
21. Då sade Seba och Salmunna: "Stå upp, du själv, och stöt ned oss;
ty sådan mannen är, sådan är ock hans styrka." Så stod då Gideon
upp och dräpte Seba och Salmunna. Och han tog för sin räkning de
prydnader som sutto på deras kamelers halsar.
>PS. 83,12.
22. Och israeliterna sade till Gideon: "Råd du över oss, och såsom
du så ock sedan din son och din sonson; ty du har frälst oss ur
Midjans hand."
23. Men Gideon svarade dem: "Jag vill icke råda över eder, och min
son skall icke heller råda över eder, utan HERREN skall råda
över eder."
24. Och Gideon sade ytterligare till dem: "Ett vill jag dock begära
av eder: var och en av eder må giva mig den näsring han har fått
såsom byte." Ty midjaniterna buro näsringar av guld, eftersom de
voro ismaeliter.
25. De svarade: "Ja, vi vilja giva dig dem." Och de bredde ut ett
kläde, och var och en kastade på detta den näsring han hade fått
såsom byte.
26. Och guldringarna, som han hade begärt, befunnos väga ett tusen
sju hundra siklar i guld -- detta förutom de halsprydnader, de
örhängen och de purpurröda kläder som de midjanitiska konungarna
hade burit, och förutom de kedjor som hade suttit på deras
kamelers halsar.
27. Och Gideon lät därav göra en efod och satte upp den i sin stad,
Ofra; och hela Israel lopp där i trolös avfällighet efter
den. Och den blev för Gideon och hans hus till en snara.
>2 Mos. 28,4, 6 f f. Dom. 17,5.
28. Så blev nu Midjan kuvat under Israels barn och upplyfte icke mer
sitt huvud. Och landet hade ro i fyrtio år, så länge Gideon
levde.
>Dom 3,11.
29. Men Jerubbaal, Joas' son, gick hem och stannade sedan i sitt
hus.
30. Och Gideon hade sjuttio söner, som hade utgått från hans länd,
ty han ägde många hustrur.
31. En bihustru som han hade i Sikem födde honom ock en son; denne
gav han namnet Abimelek.
32. Och Gideon, Joas' son, dog i en god ålder och blev begraven i
sin fader Joas' grav i det abiesritiska Ofra
33. Men när Gideon var död, begynte Israels barn åter i trolös
avfällighet löpa efter Baalerna; och de gjorde Baal-Berit till
gud åt sig.
>Dom.9,4.
34. Israels barn tänkte icke på HERREN, sin Gud, som hade räddat
dem från alla deras fienders hand runt omkring.
35. Ej heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek, till
gengäld för allt det goda som han hade gjort mot Israel.
>Dom. 9,5 f.
Domarboken, 9 Kapitlet
Abimeleks ogärningar och undergång.
1. Men Abimelek, Jerubbaals son, gick bort till sin moders bröder i
Sikem och talade till dem och till alla som voro besläktade med
hans morfaders hus, och sade:
>Dom. 8,30 f.
2. "Talen så till alla Sikems borgare: Vilket är bäst för eder: att
sjuttio man, alla Jerubbaals söner, råda över eder, eller att en
enda man råder över eder? Kommen därjämte ihåg att jag är edert
kött och ben."
3. Då talade hans moders bröder till hans förmån allt detta inför
alla Sikems borgare. Och dessa blevo vunna far Abimelek, ty de
tänkte: "Han är ju vår broder."
4. Och de gåvo honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel;
för dessa lejde Abimelek löst folk och äventyrare, vilkas
anfarare han blev.
>Dom. 8,33.
5. Därefter begav han sig till sin faders hus i Ofra och dräpte där
sina bröder, Jerubbaals söner, sjuttio män, och detta på en och
samma sten; dock blev Jotam, Jerubbaals yngste son, vid liv, ty
han hade gömt sig.
>2 Kon. 10,7.
6. Sedan församlade sig alla Sikems borgare och alla som bodde i
Millo och gingo åstad och gjorde Abimelek till konung vid
Vård-terebinten invid Sikem.
>Jos. 24,25 f.
7. När man berättade detta far Jotam, gick han åstad och ställde
sig på toppen av berget Gerissim och hov upp sin röst och ropade
och sade till dem: "Hören mig, I Sikems borgare, för att Gud ock
må höra eder.
>Mos. 11.29 f.
8. Träden gingo en gång åstad för att smörja en konung över
sig. Och de sade till olivträdet: 'Bliv du konung över oss'
9. Men olivträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min fetma,
som både gudar och människor ära; mig och gå bort för att svaja
över de andra träden?'
10. Då sade träden till fikonträdet: 'Kom du och bliv konung över
oss.'
11. Men fikonträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min sötma
och min goda frukt och gå bort för att svaja över de andra
träden?'
12. Då sade träden till vinträdet: 'Kom du och bliv konung över
oss.'
13. Men vinträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min vinmust,
som gör både gudar och människor glada, och gå bort för att
svaja över de andra träden?'
>PS. 104,15.
14. Då sade alla träden till törnbusken: 'Kom du och bliv konung
aver oss.'
15. Törnbusken svarade träden: 'Om det är eder uppriktiga mening att
smörja mig till konung över eder, så kommen och tagen eder
tillflykt under min skugga; varom icke, så skall eld gå ut ur
törnbusken och förtära cedrarna på Libanon.
16. Så hören nu: om I haven förfarit riktigt och redligt däri att I
haven gjort Abimelek till konung, och om I haven förfarit väl
mot Jerubbaal och hans hus, och haven vedergällt honom efter
hans gärningar --
17. ty I veten att min fader stridde för eder och vågade sitt liv
far att rädda eder från Midjans hand,
18. under det att I däremot i dag haven rest eder upp mot min faders
hus och dräpt hans söner, sjuttio män, på en och samma sten, och
gjort Abimelek, hans tjänstekvinnas son, till konung över Sikems
borgare, eftersom han är eder broder --
19. om I alltså denna dag haven förfarit riktigt och redligt mot
Jerubbaal och hans hus, då mån I glädja eder över Abimelek, och
han må ock glädja sig över eder;
20. varom icke, så må eld gå ut från Abimelek och förtära Sikems
borgare och dem som bo i Millo, och från Sikems borgare och från
dem som bo i Millo må eld gå ut och förtära Abimelek."
21. Och Jotam skyndade sig undan och flydde bort till Beer, och där
bosatte han sig för att vara i säkerhet för sin broder Abimelek.
22. När Abimelek hade härskat över Israel i tre år,
23. sände Gud en tvedräktsande mellan Abimelek och Sikems borgare,
så att Sikems borgare avföllo från Abimelek.
24. Detta skedde, för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle
bliva hämnat, och för att deras blod skulle komma över deras
broder Abimelek som dräpte dem, så ock över Sikems borgare, som
lämnade honom understöd, så att han kunde dräpa sina bröder.
25. För att skada honom lade Sikems borgare nu folk i försåt på
bergshöjderna, och dessa plundrade alla som drogo vägen fram
därförbi. Detta blev berättat för Abimelek.
26. Men Gaal, Ebeds son, kom nu dit med sina bröder, och de drogo in
i Sikem. Och Sikems borgare fattade förtroende för honom.
27. Så hände sig en gång att de gingo ut på fältet och avbärgade
sina vingårdar och pressade druvorna och höllo en glädjefest,
och de gingo därvid in i sin guds hus och åto och drucko, och
uttalade förbannelser över Abimelek.
28. Och Gaal, Ebeds son, sade: "Vad är Abimelek, och vad är Sikem,
eftersom vi skola tjäna honom? Han är ju Jerubbaals son, och
Sebul är hans tillsyningsman. Nej, tjänen män som härstamma från
Hamor, Sikems fader. Varför skulle vi tjäna denne?
>1 Mos. 34,2.
29. Ack om jag hade detta folk under min vård! Då skulle jag driva
bort Abimelek." Och i fråga om Abimelek sade han: "Föröka din
här och drag ut."
30. Men när Sebul, hövitsmannen i staden, fick höra vad Gaal, Ebeds
son, hade sagt, upptändes hans vrede.
31. Och han sände listeligen bud till Abimelek oah lät säga: "Se,
Gaal, Ebeds son', och han bröder hava kommit till Sikem, och de
hålla just nu på att uppvigla staden mot dig.
32. Bryt därför nu upp om natten, du med ditt folk, och lägg dig i
bakhåll på fältet.
33. Sedan må du i morgon bittida, när solen går upp, störta fram mot
staden. När han då med sitt folk drager ut mot dig, må du göra
med honom vad tillfället giver vid handen."
34. Då bröt Abimelek med allt sitt folk upp om natten, och de lade
sig i bakhåll mot Sikem, i fyra hopar.
35. Och Gaal, Ebeds son, kom ut och. ställde sig vid ingången till
stadsporten; och i detsamma bröt Abimelek med sitt folk fram
ifrån bakhållet.
36. När då Gaal såg folket, sade han till Sebul: "Se, där kommer
folk ned från bergshöjderna." Men Sebul svarade honom: "Det är
skuggan av bergen, som för dina ögon ser ut såsom människor."
37. Gaal tog åter till orda och sade: "Jo, där kommer folk ned från
Mittelhöjden, och en annan hop kommer på vägen från
Teckentydarterebinten."
38. Då sade Sebul till honom: "Var är nu din stortalighet, du som
sade: 'Vad är Abimelek, eftersom vi skola tjäna honom?' Se, här
kommer det folk som du så föraktade. Drag nu ut och strid mot
dem.
39. Så drog då Gaal ut i spetsen för Sikems borgare och gav sig i
strid med Abimelek.
40. Men Abimelek jagade honom på flykten, och han flydde undan för
honom; och många föllo slagna ända fram till stadsporten.
41. Och Abimelek stannade i Aruma; men Sebul drev bort Gaal och hans
bröder och lät dem icke längre stanna i Sikem.
42. Dagen därefter gick folket ut på fältet; och man berättade detta
för Abimelek.
43. Då tog han sitt folk och delade dem i tre hopar och lade sig i
bakhåll på fältet. Och när han fick se att folket gick ut ur
stden, bröt han upp och anföll dem och nedgjorde dem.
44. Abimelek och de hopar han hade med sig störtade nämligen fram
och ställde sig vid ingången till stadsporten; men de båda andra
hoparna störtade fram mot alla ssm voro på fältet och nedgjorde
dem.
45. När så Abimelek hade ansatt staden hela den dagen, intog han den
och dräpte det folk som fanns därinne Sedan rev han ned staden
och beströdde platsen med salt.
46. När besättningen i Sikems torn hörde detta, begåvo de sig alla
till det fasta valvet i El-Berits tempelbyggnad.
47. Och när det blev berättat for Abimelek att hela besättningen i
Sikems torn hade församlat sig där,
48. gick han med allt sitt folk upp till berget Salmon; och Abimelek
tog en yxa i sin hand och högg av en trädgren och lyfte upp den
och lade den på axeln; och han sade till sitt folk: "Gören med
hast detsamma som I haven sett mig göra."
49. Då högg också allt folket av var sin gren och följde efter
Abimelek, och de lade grenarna intill det fasta valvet och tände
upp eld till att förbränna valvet jämte dem som voro där. Så
omkommo ock alla de människor som bodde i Sikems torn, vid pass
tusen män och kvinnor.
50. Och Abimelek drog åstad till Tebes och belägrade Tebes och intog
det.
51. Men mitt i staden var ett starkt torn, och dit flydde alla män
och kvinnor, alla borgare i staden, och stängde igen om sig;
sedan stego de upp på tornets tak.
52. Och Abimelek kom till tornet och angrep det; och han gick fram
till porten på tornet för att bränna upp den i eld.
53. Men en kvinna kastade en kvarnsten ned på Abimeleks huvud och
bräckte så hans huvudskål.
54. Då ropade han med hast på sin vapendragare och sade till honom:
"Drag ut ditt svärd och döda mig, för att man icke må säga om
mig: En kvinna dräpte honom." Då genomborrade hans tjänare
honom, så att han dog.
>1 Sam. 31,4.
55. När nu israeliterna sågo att Abimelek var död, gingo de hem, var
och en till sitt.
56. Alltså lät Gud det onda som Abimelek hade gjort mot sin fader,
då han dräpte sina sjuttio bröder, komma tillbaka över bonom.
57. Och allt det onda som Sikems män hade gjort lät Gud ock komma
tillbaka över deras huvuden. Så gick Jotams, Jerubbaals sons,
forbannelse i fullbordan på dem.
Domarboken, 10 Kapitlet
Tola och Jair. Israel åter i sina
fienders hand.
1. Efter Abimelek uppstod till Israels frälsning Tola, son till
Pua, son till Dodo, en man från Isaskar; och han bodde i Samir,
i Efraims bergsbygd.
2. Han var domare i Israel i tjugutre år; sedan dog han och blev
begraven i Samir.
3. Efter honom uppstod gileaditen Jair. Han var domare i Israel i
tjugutvå år.
4. Han hade trettio söner, som plägade rida på trettio åsnor; och
de hade trettio städer. Dessa kallar man ännu i dag Jairs byar,
och de ligga i Gileads land.
>4 Mos.32,41. 5 Mos. 3,14. Dom. 12.14. 1 Krön. 2,22.
5. Och Jair dog ocL blev begraven i Kamon.
6. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon och
tjänade Baalerna och Astarterna, så ock Arams, Sidons, Moabs,
Ammons barns och filisteernas gudar och övergåvo HERREN och
tjänade honom icke.
7. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i
filisteernas och Ammons barns hand.
8. Och dessa plågade Israels barn och förforo våldsamt mot dem det
året; i aderton år gjorde de så mot alla de israeliter som bodde
på andra sidan Jordan, i amoreernas land, i Gilead.
9. Därtill gingo Ammons barn över Jordan och gåvo sig i strid också
med Juda, Benjamin och Efraims hus, så att Israel kom i stor
nöd.
10. Då ropade Israels barn till HERREN och sade: "Vi hava syndat mot
dig, ty vi hava övergivit vår Gud och tjänat Baalerna."
11. Men HERREN sade till Israels barn: "Har jag icka frälst eder
från egyptierna, amoreerna, Ammons barn och filisteerna?
12. Likaledes bleven I förtryckta av aidonierna, ammalekiterna och
maoniterna; och när I ropaden till mig, frälste jag eder från
deras hand.
13. Men I haven nu övergivit mig och tjänat andra gudar; därför vill
jag icke mer frälsa eder.
>5 Mos. 32,15 f., 19 f.
14. Gån bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; må de
frälsa eder, om I nu ären i nöd.
>5 Mos. 32,38. Jer. 2,28.
15. Då sade Israels barn till HERREN: "Vi hava syndat; gör du med
oss alldeles såsom dig täckes. Allenast rädda oss nu denna
gång."
>1 Sam. 12,10.
16. Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna och
tjänade HERREN. Då kunde han icke längre lida att se Israels
vedermöda.
>Dom. 2,18. PS. 78,65 f.
17. Och Ammons barn blevo uppbådade och lägrade sig i Gilead; men
Israels barn församlade sig ooh lägrade sig i Mispa.
18. Då sade folket, nämligen de överste i Gilead, till varandra:
"Vem vill begynna striden mot Aulrnons barn? Den som det vill
skall bliva hövding över alla Gileads inbyggare."
>Dom. 11,6 f.
Domarboken, 11 Kapitlet
Jefta. Hans seger och löfte. Hans
dotter.
1. Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till
en sköka; och Jeftas fader var Gilead.
>Hebr. 11,32.
2. Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hans
hustrus soner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade till
honom: "Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är son
till en kvinna som icke är hans hustru."
3. Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landet
Tob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtåg
med honom.
4. Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.
5. Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldste
i Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.
6. Och de sade till Jefta: "Kom och bliv vår anförare, så vilja vi
strida mot Ammons barn."
7. Men Jefta svarade de äldste i Gilead: "I haven ju hatat mig och
drivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I då nu, när I
ären i nöd, komma till mig?"
8. De äldste i Gilead sade till Jefta: "Just därför hava vi nu
kommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida mot
Ammons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileads
inbyggare."
9. Jefta svarade de äldste i Gilead: "Om I nu fören mig tillbaka
för att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld,
så vill jag ock sedan vara eder hövding."
10. Då sade de äldste i Gilead till Jefta: "HERREN höre vårt avtal.
Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt."
11. Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honom
till hövding och anförare över sig. Och Jefta uttalade inför
HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.
12. Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lät
säga: "Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emot
mig och angripit mitt land?"
13. Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: "När Israel drog
upp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända till
Jabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo."
>4 Mos. 21,24.
14. Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung
15. och lät säga till honom: "Så säger Jefta: Israel har icke tagit
något land vare sig från Moab eller från Ammons barn.
>5 Mos. 2,9,18 f., 37.
16. Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genom
öknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,
17. skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: 'Låt
mig tåga genom ditt land.' Men konungen i Edom hörde icke därpå.
De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke
heller Då stannade Israel i Kades.
>4 MOS. 20,14 f.
18. Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land och
Moabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig på
andra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon är
Moabs gräns.
>4 Mos. 21,13.
19. Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoreernas konung,
konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: 'Låt oss
genom ditt land tåga dit vi skola.'
>4 Mos. 21,21 f. 5 Mos. 2,26 f.
20. Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sitt
land, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig i
Jahas; där in- lät han sig i strid med Israel.
21. Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels
hand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoreernas
land, ty dessa bodde då i detta land.
22. De intogo hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok,
och från öknen ända till Jordan.
>5 MOS. 2,36.
23. Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt
folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!
24. Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det
tager du i besittning? Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud,
fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.
>1 Kon. 11,7. 2 Kon. 23,13.
25. Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sons
konungen i Moab? Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist med
Israel eller giva sig i strid med dem.
>4 Mos. 22,2 f.
26. När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydande
orter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på båda
sidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icke
tagit detta ifrån oss?
27. Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, då
du nu överfaller mig. HERREN, domaren, må i dag döma mellan
Israels barn och Ammons barn."
28. Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom
genom sändebuden.
29. Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead och
Manasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe i
Gilead tågade han fram mot Ammons barn.
30. Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: "Om du giver
Ammons barn i min hand,
31. så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går ut
emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn,
det skall höra HERREN till, och det skall jag offra till
brännoffer."
32. Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem;
och HERREN gav dem i hans hand.
33. Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog
landet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, och
ända till Abel-Keramim. Alltså blevo Ammons barn kuvade under
Israels barn.
34. När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hans
dotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans enda
barn, han hade utom henne varken son eller dotter.
>2 Mos. 15,20. 1 Sam. 18,6.
35. I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder och
ropade: "Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till
jorden, du drager olycka över mig! Ty jag har öppnat min mun
inför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ord
tillbaka."
>4 Mos. 30,8. 5 Mos. 23,21.
36. Hon svarade honom: "Min fader, har du öppnat din mun inför
HERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu
har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn."
37. Och hon sade ytterligare till sin fader: "Uppfyll dock denna min
begäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned på
bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.
38. Han svarade: "Du får gå åstad." Och han tillstadde henne att
vara borta i två månader. Då gick hon åstad med sina väninnor
och begråt sin jungfrudom på bergen.
39. Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och han
förfor då med henne efter det löfte han hade gjort. Och hon hade
icke känt någon man.
40. Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efter
år gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under
fyra dagar vart år.
Domarboken, 12 Kapitlet
Efraimiternas knot och nederlag. Jeftas
död. Ibsan, Elon och Abdon.
1. Men Efraims män församlade sig och drogo till Safon; och de sade
till Jefta: "Varför drog du åstad till strid mot Ammons barn
utan att kalla på oss till att tåga med dig? Nu vilja vi bränna
upp ditt hus jämte dig själv i eld.
>Dom. 8,1.
2. Jefta svarade dem: "Jag och mitt folk lågo i svår fejd med
Ammons barn; då manade jag eder att komma, men I villen icke
frälsa mig ur deras hand.
3. Och när jag såg att I icke villen frälsa mig, tog jag min
själ[1] i min hand och drog åstad mot Ammons barn, och HERREN
gav dem i min hand. Varför haven I då nu dragit upp emot mig
till att strida emot mig?"
>1 Sam. 19,5. 28,21. Ps. 119,109.
4. Och Jefta församlade alla Gileads män och gav sig i strid med
Efraim. Och Gileads män slogo efraimiterna; dessa hade nämligen
sagt: "Flyktingar ifrån Efraim ären I; Gilead är ett mellanting,
varken Efraim eller Manasse."
5. Och gileaditerna besatte vadställena över Jordan för
efraimiterna. Då nu någon av de efraimitiska flyktingarna sade:
"Låt mig komma över", frågade Gileads män honom: "Är du en
efraimit?" Om han då svarade nej,
6. så sade de till honom: "Säg 'schibbolet'[2]." Sade han då
"sibbolet", därför att han icke nog lade sig vinn om att uttala
ordet rätt, så grepo de honom och höggo ned honom där vid
vadställena över Jordan. På detta sätt föllo vid det tillfället
fyrtiotvå tusen efraimiter.
7. Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditen
Jefta och blev begraven i en av Gileads städer.
8. Efter honom var Ibsan från BetLehem domare i Israel.
9. Han hade trettio söner, och trettio döttrar gifte han bort; han
fick ock trettio döttrar genom att skaffa hustrur åt sina söner
utifrån. Och han var domare i Israel i sju år.
10. Sedan dog Ibsan och blev begraven i Bet-Lehem.
11. Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel; i tio år var
han domare i Israel.
12. Sedan dog sebuloniten Elon och blev begraven i Ajalon, i
Sebulons land.
13. Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel.
14. Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, vilka plägade rida
på sjuttio åsnor. Och han var domare i Israel i åtta år.
>Dom. 10,4.
15. Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begraven i
Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.
[1] Se Själ i Ordförkl.
[2] Se Schibbolet i Ordförkl.
Domarboken, 13 Kapitlet
Simsons födelse.
1. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon; då gav
HERREN dem i filisteernas hand, i fyrtio år.
2. I Sorga levde nu en man av daniternas släkt, vid namn Manoa;
hans hustru var ofruktsam och hade icke fött några barn.
3. Men HERRENs ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till
henne: "Se, du är ofruktsam och har icke fött några barn, men du
skall bliva havande och föda en son.
4. Tag dig nu till vara, så att du icke dricker vin eller starka
drycker ej heller äter något orent.
>4 Mos. 6,2 f. Dom. 16,l7. 1 Sam 1,11. Luk. 1,15.
5. Ty se, du skall bliva havande och föda en son, på vilkens huvud
ingen rakkniv skall komma, ty gossen skall vara en Guds nasir
allt ifrån moderlivet; och han skall göra begynnelse till att
frälsa Israel ur filisteernas hand."
6. Då gick hustrun in och omtalade detta för sin man och sade: "En
gudsman kom till mig; han såg ut såsom en Guds ängel, mycket
fruktansvärd. Jag frågade honom icke varifrån han var, och sitt
namn lät han mig icke veta.
7. Och han sade till mig: 'Se, du skall bliva havande och föda en
son; drick nu icke vin eller starka drycker och ät icke något
orent, ty gossen skall vara en Guds nasir, från moderlivet ända
till sin död.'"
8. Och Manoa bad till HERREN och sade: "Ack Herre, låt gudsmannen
som du sände hit åter komma till oss, för att han må lära oss
huru vi skola göra med gossen som skall födas."
9. Och Gud hörde Manoas röst; Guds ängel kom åter till hans hustru,
när hon en gång satt ute på marken och hennes man Manoa icke var
hos henne.
10. Då skyndade hustrun strax åstad och berättade det för sin man;
hon sade till honom: "Mannen som kom till mig häromdagen har
uppenbarat sig för mig."
11. Manoa stod upp och följde sir hustru; och när han kom till
mannen, frågade han honom: "Är du den man som förut talade med
min hustru?" Han svarade: "Ja."
12. Då sade Manoa: "När det som du har sagt går i fullbordan, vad är
då att iakttaga med gossen? Hur skall man göra med honom?"
13. HERRENS ängel svarade Manoa "Din hustru skall taga sig till
varför allt varom jag har talat med henne.
14. Hon skall icke äta något som ha vuxit på vinträd, och vin eller
starka drycker får hon icke dricka, ej heller får hon äta något
orent. Allt vad jag har bjudit henne skall hon hålla."
15. Och Manoa sade till HERRENS ängel: "Låt oss få hålla dig kvar,
så vilja vi tillreda en killing och sätta fram för dig."
>Dom. 6,18.
16. Men HERRENS ängel svarade Manoa: "Om du ock håller mig kvar,
skall jag dock icke äta av din mat; men om du vill tillreda ett
brännoffer, så offra detta åt HERREN." Ty Manoa förstod icke att
det var HERRENS ängel.
>Tob. 12,19.
17. Och Manoa sade till HERRENS ängel: "Vad är ditt namn? Säg oss
det, för att vi må kunna ära dig, när det som du har sagt går i
fullbordan."
>1 Mos.32,29 f.
18. HERRENS ängel sade till honom: "Varför frågar du efter mitt
namn? Det är alltför underbart."
>Jes. 9,6.
19. Och Manoa tog killingen med tillhörande spisoffer och lade upp
den på klippan åt HERREN. Då lät han något underbart ske i
Manoas och hans hustrus åsyn.
>Dom. 6,19 f.
20. När lågan steg upp från altaret mot himmelen, for nämligen
HERRENS ängel upp, i lågan från altaret. Då Manoa och hans
hustru sågo detta, föllo de ned till jorden på sitt ansikte
21. Sedan visade sig HERRENS ängel icke mer för Manoa och hans
hustru. Då förstod Manoa att det hade varit HERRENS ängel.
22. Och Manoa sade till sin hustru: "Nu måste vi dö, eftersom vi
hava sett Gud."
>2 Mos. 33,20 f. 5 Mos. 5,26. Dom. 6,22.
23. Men hans hustru svarade honom: "Om HERREN hade velat döda oss,
så hade han icke tagit emot något brännoffer och spisoffer av
vår hand, och icke låtit oss se allt detta, ej heller hade han
nu låtit oss höra sådant."
24. Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson;
och gossen växte upp, och HERREN välsignade honom.
25. Och HERRENS Ande begynte att verka på honom, medan han var i
Dans läger, mellan Sorga och Estaol.
>Dom. 18,11 f.
Domarboken, 14 Kapitlet
Simsons bröllop och hans gåta.
1. När Simson en gång gick ned till Timna, fick han där i Timna se
en kvinna, en av filisteernas döttrar.
2. Och när han kom upp därifrån, omtalade han det för sin fader och
moder och sade: "Jag har i Timna sett en kvinna, en av
filisteernas döttrar; henne mån I nu skaffa mig till hustru."
3. Hans fader och moder sade till honom: "Finnes då ingen kvinna
bland dina bröders döttrar och i hela mitt folk, eftersom du
vill gå bort för att skaffa dig en hustru från de oomskurna
filisteerna?" Simson sade till sin fader: "Skaffa mig denna, ty
hon behagar mig."
>2 Mos. 34,16. 5 Mos. 7,3.
4. Men hans fader och moder visste icke att detta kom från HERREN,
som sökte sak med filisteerna. På den tiden rådde nämligen
filisteerna över Israel.
>Dom. 13,1.
5. Och Simson gick med sin fader och moder ned till Timna; men just
som de hade hunnit fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt
lejon rytande emot honom.
6. Då föll HERRENS Ande över honom, och han slet sönder lejonet,
såsom hade han slitit sönder en killing, fastän han icke hade
någonting i sin hand; men han talade icke om för sin fader och
moder vad han hade gjort.
>1 Sam. 17.35.
7. När han så kom ditned, talade han med kvinnan; och hon behagade
Simson.
8. En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek
då av vägen for att se på det döda lejonet; då fick han i
lejonets kropp se en bisvärm med honung
9. Och han skrapade ut honungen i sina händer och åt därav, medan
han gick, han kom så till sin fader och moder och gav dem, och
de åto. Men han talade icke om för dem att det var ur lejonets
kropp han hade skrapat honungen.
10. När nu hans fader kom ned till kvinnan, gjorde Simson där ett
gästabud, ty så plägade de unga männen göra.
11. Och när de fingo se honom, skaffade de trettio bröllopssvenner,
som skulle vara hos honom.
12. Till dem sade Simson: "Jag vill förelägga eder en gåta; om I
under de sju gästabudsdagarna sägen mig lösningen på den och
gissen rätt, så skall jag giva eder trettio fina linneskjortor
och trettio högtidsdräkter.
13. Men om I icke kunnen säga mig lösningen, så skolen I giva mig
trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter." De sade
till honom: "Förelägg oss din gåta, låt oss höra den."
14. Då sade han till dem:
"Från storätaren utgick ätbart,
från den grymme kom sötma."
Men under tre dagar kunde de icke lösa gåtan.
15. På sjunde dagen sade de då till Simsons hustru: "Locka din man
till att säga oss lösningen på gåtan; eljest skola vi bränna upp
dig och din faders hus i eld. Icke haven I väl bjudit oss hit
för att utarma oss?"
16. Då låg Simsons hustru över honom med gråt och sade: "Du hatar
mig allenast och älskar mig alls icke; du har förelagt mina
landsmän en gåta, men mig har du icke sagt lösningen på den."
Han svarade henne: "Icke ens åt min fader eller min moder har
jag sagt lösningen; skulle jag då säga den åt dig?"
17. Men hon låg över honom med gråt under de sju dagar de höllo
gästabudet. Och på sjunde dagen sade han henne lösningen,
eftersom hon så hårt ansatte honom; sedan sade hon lösningen på
gåtan åt sina landsman.
18. Innan solen gick ned på sjunde dagen, gåvo honom alltså männen i
staden det svaret:
"Vad är sötare än honung,
och vad är grymmare än ett lejon?"
Men han sade till dem: "Haden I icke plöjt med min kviga, så
haden I icke gissat min gåta."
19. Och HERRENS Ande kom över honom, och han gick ned till Askelon
och slog där ihjäl trettio män ocb tog deras kläder och gav
högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. Och
hans vrede upptändes, och han vände tillbaka upp till sin faders
hus.
20. Då blev Simsons hustru given åt den av hans bröllopssvenner, som
han hade haft till sin särskilda följesven.
Domarboken, 15 Kapitlet
Simson och de tre hundra rävarna. Hans
bedrift med åsnekäken.
1. En tid därefter, medan veteskörden pågick, ville Simson besöka
sin hustru, och förde med sig en killing. Och han sade: "Låt
mig gå in till min hustru i kammaren." Men hennes fader ville
icke tillstädja honom att gå in;
2. hennes lader sade: "Jag höll för säkert att du hade fattat hat
till henne, och därför gav jag henne åt din bröllopssven. Men
hon har ju en yngre syster, som är fagrare än hon; tag denna i
stället för den andra."
3. Men Simson svarade dem: "Denna gång är jag utan skuld gent emot
filisteerna, om jag gör dem något ont."
4. Och Simson gick bort och fångade tre hundra rävar; sedan tog han
facklor, band så ihop två och två rävar med svansarna och satte
in en fackla mitt emellan de två svansarna.
5. Därefter tände han eld på facklorna och släppte djuren in på
filisteernas sädesfält och antände så både sädesskylar och
oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar.
6. Då nu filisteerna frågade efter vem som hade gjort detta, fingo
de det svaret: "Det har Simson, timnitens måg, därför att denne
tog hans hustru och gav henne åt hans bröl- lopssven." Då drogo
filisteerna åstad och brände upp både henne och hennes fader i
eld.
7. Men Simson sade till dem: "Om I beten eder så, skall jag
sannerligen icke vila, förrän jag har tagit hämnd på eder."
8. Och han for våldsamt fram med dem, så att de varken kunde gå
eller stå. Sedan gick han ned därifrån och bodde i bergsklyftan
vid Etam.
9. Då drogo filisteerna upp och lägrade sig i Juda; och de spridde
sig i Lehi.
10. Och Juda män sade: "Varför haven I dragit hitupp mot oss?" De
svarade: "Vi hava dragit hitupp för att binda Simson och för att
göra mot honom såsom han har gjort mot oss."
11. Då drogo tre tusen män från Juda ned till bergsklyftan vid Etam
och sade till Simson: "Du vet ju att filisteerna råda över oss;
huru har du då kunnat göra så mot oss?" Han svarade dem: "Såsom
de hava gjort mot mig, så har jag gjort mot dem."
12. De sade till honom: "Vi hava kommit hitned för att binda dig och
sedan lämna dig i filisteernas hand." Simson sade till dem: "Så
given mig nu eder ed på att I icke själva viljen stöta ned mig."
13. De svarade honom: "Nej, vi vilja allenast binda dig och sedan
lämna dig i deras hand, men vi skola icke döda dig." Så bundo de
honom med två nya tåg ooh förde honon upp, bort ifrån klippan.
14. När han nu kom till Lehi, skriade filisteerna och sprungo emot
honom. Då kom HERRENS Ande över honom, och tågen omkring hans
armar blevo såsom lintrådar, när de antändas av eld, och banden
likasom smälte bort ifrån hans händer.
15. Och han fick fatt i en åsnekäke som ännu var frisk; och han
räckte ut sin hand och tog den, och med den slog han ihjäl tusen
män.
16. Sedan sade Simson:
"Med åsnekäken slog jag
en skara, ja, två;
med åsnekaken slog jag
tusen man."
17. När han hade sagt dettaj kastade han käken ifrån sig. Och man
kallade den platsen Ramat-Lehi[1].
18. Men då han därefter blev mycket törstig, ropade han till HERREN
och sade: "Du själv har genom din tjänare givit denna stora
seger; och nu måste jag dö av törst, och så falla i de
oomskurnas hand!"
19. Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och därur gick ut
vatten, så att han kunde dricka; och hans ande kom tillbaka, och
han fick liv igen. Därav kallades källan Den ropandes källa i
Lehi, såsom den heter ännu i dag.
20. Och han var domare i Israel under filisteernas tid, i tjugu år.
[1] D. ä. käkkastat eller käkhöjden.
Domarboken, 16 Kapitlet
Simsons bedrift med Gasas stadsportar.
Delila. Simson övervunnen och fängslad.
Hans sista bedrift och död. Hans
begravning.
1. Och Simson gick till Gasa; där fick han se en sköka och giek in
till henne.
2. När då gasiterna fingo höra att simson hade kommit dit,
omringade de platsen och lågo i försåt för honom hela natten vid
stadsporten. Men hela natten höllo de sig stilla; de tänkte:
"Vi vilja vänta till i morgon, när det bliver dager; då skola vi
dräpa honom."
3. Och Simson låg där intill midnatt; men vid midnattstiden stod
han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda
dörrposterna och ryckte loss dem jämte bommen, och lade
alltsammans på sina axlar och bar upp det till toppen på det
berg som ligger gent emot Hebron.
4. Därefter fattade han kärlek till en kvinna som hette Delila, vid
bäcken Sorek.
5. Då kommo filisteernas hövdingar upp till henne och sade till
henne: "Locka honom till att uppenbara för dig varav det beror
att han är så stark, och huru vi skola bliva honom övermäktiga,
så att vi kunna binda honom och kuva honom; vi vilja då giva dig
ett tusen ett hundra siklar silver var."
>Dom. 14,15.
6. Då sade Delila till Simson: "Säg mig varav det beror att du är
så stark, och huru man skulle kunna binda och kuva dig."
7. Simson svarade henne: "Om man bunde mig med sju friska
sensträngar, som icke hade hunnit torka, så bleve jag svag och
vore såsom en vanlig människa."
8. Då buro filisteernas hövdingar till henne sju friska
sensträngar, som icke hade hunnit torka; och hon band honom med
dem.
9. Men hon hade lagt folk i försåt i den inre kammaren. Sedan
ropade hon till honom: "Filisteerna äro över dig, Simson!" Då
slet han sönder sensträngarna så lätt som en blångarnssnodd
slites sönder, när den kommer intill elden. Alltså hade man
ingenting fått veta om hans styrka.
10. Då sade Delila till Simson: "Du har ju bedragit mig och ljugit
för mig. Men säg mig nu huru man skulle kunna binda dig."
11. Han svarade henne: "Om man bunde mig med nya tåg, som ännu icke
hade blivit begagnade till något, så bleve jag svag och vore
såsom en vanlig människa."
12. Då tog Delila nya tåg och band honom med dem och ropade sa till
honom: "Filisteerna äro över dig, Simson!"; och folk låg i
försåt i den inre kammaren. Men han slet tågen av sina armar,
såsom hade det varit trådar.
13. Då sade Delila till Simson: "Hittills har du bedragit mig och
ljugit för mig; säg mig nu huru man skulle kunna binda dig." Han
svarade henne: "Jo, om du vävde in de sju flätorna på mitt huvud
i ränningen till din väv."
14. Hon slog alltså fast dem med pluggen och ropade sedan till
honom: "Filisteerna äro över dig, Simson!" När han då vaknade
upp ur sömnen, ryckte han loss vävpluggen jämte ränningen till
väven.
15. Då sade hon till honom: "Huru kan du säga att du har mig kär, du
som icke är uppriktig mot mig? Tre gånger har du nu bedragit
mig och icke velat säga mig varpå det beror att du är så stark."
16. Då hon nu dag efter dag hårt ansatte honom med denna sin begäran
och plågade honom därmed, blev han så otålig att han kunde dö,
>Dom. 14,l7.
17. ach yppade så för henne hela sin hemlighet och sade till henne:
"Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, ty jag är en Guds nasir
allt ifrån min moders liv. Därför, om man rakar håret av mig,
viker min styrka ifrån mig, så att jag bliver svag och är såsom
alla andra människor."
>4 Mos. 6,5. Dom. 13,5.
18. Då nu Delila insåg att han hade yppat för henne hela sin
hemlighet, sände hon bud och kallade till sig filisteernas
hövdingar; hon lät säga: "Kommen hitupp ännu en gång, ty han har
nu yppat för mig hela sin hemlighet." Då kommo filisteernas
hövdingar ditupp till henne och förde med sig penningarna.
19. Nu lagade hon så, att han somlade in på hennes knän; och sedan
hon hade kallat till sig en man som på hennes befallning skar av
de sju flätorna på hans huvud, begynte hon att få makt över
honom, och hans styrka vek ifrån honom.
20. Därefter ropade hon: "Filisteerna äro över dig, Simson!" När han
då vaknade upp ur sömnen, tänkte han: "Jag gör mig väl fri, nu
såsom de förra gångerna, och skakar mig lös"; ty han visste icke
att HERREN hade vikit ifrån honom.
21. Men filisteerna grepo honom och stucko ut ögonen på
honom. Därefter förde de honom ned till Gasa och bundo honom med
kopparfjättrar, och han måste mala i fängelset.
> 2 Mos. 11,5. 2 Kon. 25,7.
22. Men hans huvudhår begynte åter växa ut, sedan det hade blivit
avrakat.
23. Och filisteernas hövdingar församlade sig för att anställa en
stor offerfest åt sin gud Dagon och göra sig glada, ty de sade:
"Vår gud har givit vår fiende Simson i vår hand."
24. Och när folket såg honom, lovade de likaledes sin gud och sade:
"Vår gud har givit vår fiende i vår hand honom som förödde vårt
land och slog så många av oss ihjäl."
25. Då nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: "Låt hämta
Simson, för att han må förlusta oss." Och Simson blev hämtad ur
fängelset och måste vara dem till förlustelse. Och de hade
ställt honom mellan pelarna.
26. Men Simson sade till den gosse som höll honom vid handen: "Släpp
mig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så att
jag får luta mig mot dem."
27. Och huset var fullt med män och kvinnor, och filisteernas alla
hövdingar voro där; och på taket voro vid pass tre tusen män och
kvinnor, som sågo på, huru Simson förlustade dem.
28. Men Simson ropade till HERREN och sade: "Herre, HERRE, tänk på
mig och stärk mig allenast denna gång, o Gud, så att jag får
taga hämnd på filisteerna för ett av mina båda ögon."
>Judit 13,7. Hebr. 11,32 f.
29. Därefter fattade Simson i de båda mittelpelare som huset vilade
på, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med högra
handen och i den andra med vänstra.
30. Och Simson sade: "Må jag nu själv dö med filisteerna." Sedan
böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över
hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så
dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan
han levde.
31. Och hans bröder och hela hans familj kommo ditned och togo honom
upp med sig och begrovo honom mellan Sorga och Estaol, i hans
fader Manoas grav. Han hade då i tjugu år varit domare i Israel.
>Dom. 15,20.
Domarboken, 17 Kapitlet
Mikas bilddyrkan.
1. I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika.
2. Denne sade till sin moder: "De ett tusen ett hundra silversiklar
som blevo dig fråntagna, och för vilkas skull du uttalade en
förbannelse, som jag själv hörde, se, de penningarna finnas hos
mig. Det var jag som tog dem." Då sade hans moder: "Välsignad
vare du, min son, av HERREN!"
3. Så gav han de ett tusen ett hundra silversiklarna tillbaka åt
sin moder. Men hans moder sade: "Härmed helgar jag dessa
penningar åt HERREN och lämnar dem åt min son, för att han må
låta göra en skuren och en gjuten gudabild. Här lämnar jag dem
nu tillbaka åt dig."
4. Men han gav penningarna tillbaka åt sin moder. Då tog hans moder
två hundra siklar silver och gav dem åt en guldsmed, och denne
gjorde därav en skuren och en gjuten gudabild, vilka sedan
ställdes in i Mikas hus.
5. Mannen Mika hade så ett gudahus; han lät ock göra en efod och
husgudar och insatte genom handfyllning en av sina söner till
präst åt sig.
>1 Mos. 31,19. 2 Mos. 28,4,6,41. Dom. 8,27. 1 Sam. 19,13.
6. På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad
honom behagade.
>Dom.18,1. 21,25.
7. I Bet-Lehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt; han var
levit och bodde där såsom främling.
8. Denne man vandrade bort ifrån sin stad, Bet-Lehem i Juda, för
att se om han funne någon annan ort där han kunde bo; och under
sin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus.
9. Då fragade Mika honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade honom:
"Jag är en levit från Bet-Lehem i Juda, och jag är nu stadd på
vandring, för att se om jag finner någon annan ort där jag kan
bo."
10. Mika sade till honom: "Stanna kvar hos mig, och bliv fader[1]
och präst åt mig, så skall jag årligen giva dig tio siklar
silver och vad kläder du behöver, och därtill din föda." Då
följde leviten med honom.
11. Och leviten gick in på att stanna hos mannen, och denne
behandlade den unge mannen såsom sin son.
12. Och Mika insatte leviten genom handfyllning, så att den unge man
nen hlev präst åt honom; och han var sedan kvar i Mikas hus.
13. Och Mika sade: "Nu vet jag att HERREN skall göra mig gott,
eftersom jag har fått leviten till präst."
[1] Se Fader i Ordförkl.
Domarboken, 18 Kapitlet
Daniterna röva Mikas gudabilder, intaga
Lais och införa där bilddyrkan.
1. på den tiden fanns ingen konung i Israel. Och på den tiden sökte
sig daniternas stam en arvedel till att bo i, ty ända dittills
hade icke något område tillfallit den såsom arvedel bland
Israels övriga stammar.
>Jos. 19,40 f. Dom. 1,34. 17,6.
2. Så sände då Dans barn ur sin släkt fem män, uttagna bland dem,
tappra män, från Sorga och Estaol, till att bespeja landet och
undersöka det; och de sade till dem: "Gån åstad och undersöken
landet." Så kommo de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas
hus; där stannade de över natten.
3. När de nu voro vid Mikas hus och kände igen den unge levitens
sätt att tala, gingo de fram till honom och frågade honom: "Vem
har fört dig hit? Och vad gör du på detta ställe, och huru har
du det här?"
>Dom. 17,7 f.
4. Han omtalade då för dem: "Så och så gjorde Mika med mig; han gav
mig lön, och jag blev präst åt honom."
5. Då sade de till honom: "Fråga då Gud, så att vi få veta om den
resa som vi äro stadda på skall bliva lyckosam."
6. Prästen svarade dem: "Gån i frid. Den resa som I ären stadda på
står under HERRENS beskydd."
7. Då gingo de fem männen vidare och kommo till Lais; och de sågo
huru folket därinne bodde i trygghet, på sidoniernas sätt,
stilla och trygga, och att ingen gjorde någon skada i landet
genom att tillvälla sig makten; och de bodde långt ifrån
sidonierna och hade intet att skaffa med andra människor.
8. När de sedan kommo åter till sina bröder i Sorga och Estaol,
frågade deras bröder dem: "Vad haven I att säga?"
9. De svarade: "Upp, låt oss draga åstad mot dem! Ty vi hava besett
landet och funnit det mycket gott. Skolen då I sitta stilla?
Nej, varen ej sena till att tåga åstad, så att I kommen dit och
intagen landet.
10. När I kommen dit, kommen I till ett folk som känner sig tryggt,
och landet har utrymme nog. Ja, Gud har givit det i eder hand --
en ort där ingen brist är på något som jorden kan bära."
11. Så bröto sex hundra man av daniternas släkt, omgjordade med
vapen, upp därifrån, nämligen från Sorga och Estaol.
12. De drogo upp och lägrade sig vid Kirjat-Jearim i Juda. Därför
kallar man ännu i dag det stället för Dans läger; det ligger
bakom Kirjat-Jearim.
>Dom. 13,25.
13. Därifrån drogo de vidare till Efraims bergsbygd och kommo så
fram till Mikas hus.
14. De fem män som hade varit åstad för att bespeja Lais' land togo
då till orda och sade till sina bröder: "I mån veta att här i
husen finnas en efod och husgudar och en skuren och en gjuten
Gudabild. Så betänken nu vad I bören göra."
15. Då drogo de ditfram och kommo till den unge levitens hus, till
Mikas hus, och hälsade honom.
16. Men de sex hundra männen av Dans barn ställde sig vid ingången
till porten, omgjordade med sina vapen som de voro.
17. Och de fem män som hade varit åstad för att bespeja landet gingo
upp och kommo ditin och togo den skurna gudabilden och efoden,
så ock husgudarna och den gjutna gudabilden, under det att
prästen stod vid ingången till porten jämte de sex hundra
vapenomgjordade männen.
18. När nu de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit den
skurna gudabilden med efoden och husgudarna och den gjutna
gudabilden, sade prästen till dem: "Vad är det I gören!"
19. De svarade honom: "Tig, lägg handen på din mun, och gå med oss
och bliv fader[1] och präst åt oss. Vilket är bäst för dig: att
vara präst för en enskild mans hus eller att vara präst för en
hel stam och släkt i Israel?"
20. Då blev prästens hjärta glatt, och han tog emot efoden och
husgudarna och den skurna gudabilden och slöt sig till folket.
21. Sedan vände de sig åt annat håll och gingo vidare, och läto
därvid kvinnor och barn och boskapen och det dyrbaraste godset
föras främst i tåget.
22. Men när Dans barn hade kommit ett långt stycke väg från Mikas
hus, upphunnos de av de män som voro bosatta i närheten av Mikas
hus, och som under tiden hade samlat sig.
23. Vid dessas tillrop vände sig nu Dans barn om och frågade Mika:
"Vad fattas dig, eftersom du kommer med en sådan hop?"
24. Han svarade: "I haven tagit de gudar som jag har gjort åt mig,
därtill ock prästen, och så gån I eder väg. Vad har jag nu mer
kvar? Och ändå frågen I mig: 'Vad fattas dig?'!"
25. Men Dans barn sade till honom: "Låt oss icke höra ett ord mer
från dig. Eljest kan det bända att några män i förbittring hugga
ned eder, och då bliver du orsak till att I förloren livet, både
du själv och ditt husfolk."
26. Därefter fortsatte Dans barn sin väg; och när Mika såg att de
voro starkara än han, vände han om och drog tillbaka hem igen.
27. Sedan de så hade tagit både vad Mika hade låtit förfärdiga och
därtill hans präst, föllo de över folket i Lais, som levde
stilla och i trygghet, och slogo dem med svärdsegg; men staden
brände de upp i eld.
>Jos. 19,47.
28. Och ingen kunde komma den till hjälp, ty den låg långt ifrån
Sidon, och folket däri hade intet att skaffa med andra
människor; den låg i Bet-Rehobs dal. Sedan byggde de åter upp
staden och bosatte sig där.
29. Och de gåvo staden namnet Dan efter sin fader Dan, som var son
till Israel; förut hade staden hetat Lais.
30. Och Dans barn ställde där upp åt sig den skurna gudabilden; och
Jonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans söner voro
präster åt daniternas stam, ända till dess att landets folk
fördes bort i fångenskap.
>2 Mos. 2,22. 18,3. Dom. 17,10. 1 Kon. 12,30. 2 Kon. 17,23.
31. De ställde upp åt sig den skurna gudabild som Mika hade gjort,
och de hade denna kvar under hela den tid Guds hus var i
Silo.
>Jos. 18,1.
[1] Se Fader i Ordförkl.
Domarboken, 19 Kapitlet
Det skändliga dådet i Gibea.
1. På den tiden, då ännu ingen konung fanns i Israel, bodde en
levitisk man längst uppe i Efraims bergsbygd. Denne tog till
bihustru åt sig en kvinna från Bet-Lehem i Juda.
>Dom. 17,6. 18,1. 21,25.
2. Men hans bihustru blev honom otrogen och gick ifrån honom till
sin faders hus i Bet-Lehem i Juda; där uppehöll hon sig en tid
av fyra månader.
3. Då stod hennes man upp och begav sig åstad efter henne, för att
tala vänligt med henne och så föra henne tillbaka; och han hade
med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon förde honom då in i
sin faders hus, och när kvinnans fader fick se honom, gick han
glad emot honom.
4. Och hans svärfader, kvinnans fader, höll honom kvar, så att han
stannade hos honom i tre dagar; de åto och drucko och voro där
nätterna över.
5. När de nu på fjärde dagen stodo upp bittida om morgonen och han
gjorde sig redo att resa, sade kvinnans fader till sin måg:
"Vederkvick dig med ett stycke bröd; sedan mån I resa."
6. Då satte de sig ned ocb åto båda tillsammans och
drucko. Därefter sade kvinnans fader till mannen: "Beslut dig
för att stanna här över natten, och låt ditt hjärta vara glatt."
7. Och när mannen ändå gjorde sig redo att resa, bad hans svärfader
honom så enträget, att han ännu en gång stannade kvar där över
natten.
8. På femte dagen stod han åter upp bittida om morgonen för att
resa; då sade kvinnans fader: "Vederkvick dig först, och dröjen
så till eftermiddagen." Därefter åto de båda tillsammans.
9. När sedan mannen gjorde sig redo att resa med sin bihustru och
sin tjänare, sade hans svärfader, kvinnans fader, till honom:
"Se, det lider mot aftonen; stannen kvar över natten, dagen
nalkas ju sitt slut; ja, stanna kvar här över natten, och låt
ditt hjärta vara glatt. Sedan kunnen I i morgon bittida företaga
eder färd, så att du får komma hem till din hydda."
10. Men mannen ville icke stanna över natten, utan gjorde sig redo
och reste sin väg, och kom så fram till platsen mitt emot Jebus,
det är Jerusalem. Och han hade med sig ett par sadlade åsnor;
och hans bihustru följde honom.
11. Då de nu voro vid Jebus och dagen var långt framliden, sade
tjänaren till sin herre: "Kom, låt oss taga in i denna
jebusestad och stanna där över natten."
12. Men hans herre svarade honom: "Vi skola icke taga in i en
främmande stad, där inga israeliter bo; låt oss draga vidare,
fram till Gibea."
13. Och han sade ytterligare till sin tjänare: "Kom, låt oss försöka
hinna fram till en av orterna här och stanna över natten i Gibea
eller Rama."
14. Så drogo de vidare; och när de voro invid Gibea i Benjamin, gick
solen ned.
15. Då togo de in där och kommo för att stanna över natten i
Gibea. Och när mannen kom ditin, satte han sig på den öppna
platsen i staden, men ingen ville taga emot dem i sitt hus över
natten.
16. Men då, om aftonen, kom en gammal man från sitt arbete på
fältet, och denne man var från Efraims bergsbygd och bodde såsom
främling i Gibea; ty folket där på orten voro benjaminiter.
17. När denne nu lyfte upp sina ögon, fick han se den vägfarande
mannen på den öppna platsen i staden. Då sade den gamle mannen:
"Vart skall du resa, och varifrån kommer du?"
18. Han svarade honom: "Vi äro på genomresa från Bet-Lehem i Juda
till den del av Efraims bergsbygd, som ligger längst uppe;
därifrån är jag, och jag har gjort en resa till Bet-Lehem i
Juda. Nu är jag på väg till HERRENS hus, men ingen vill här taga
emot mig i sitt hus.
19. Jag har både halm och foder åt våra åsnor, så ock bröd och vin
åt mig själv och åt din tjänarinna och åt mannen som åtföljer
oss, dina tjänare, så att intet fattas oss."
20. Då sade den gamle mannen: "Frid vare med dig! Men låt mig få
sörja för allt som kan fattas dig. Härute på den öppna platsen
må du icke stanna över natten."
21. Därefter förde han honom till sitt hus och fodrade åsnorna. Och
sedan de hade tvått sina fötter, åto de och drucko.
22. Under det att de så gjorde sina hjärtan glada, omringades
plötsligt huset av männen i staden, onda män, som bultade på
dörren; och de sade till den gamle mannen, som rådde om huset:
"För hitut den man som har kommit till ditt hus, så att vi få
känna honom."
>1 Mos. 19,4 f. Hos. 9,9. 10,9.
23. Då gick mannen som rådde om huset ut till dem och sade till dem:
"Nej, mina bröder, gören icke så illa. Eftersom nu denne man har
kommit in i mitt hus, mån I icke göra en sådan galenskap.
24. Se, jag har en dotter som är jungfru, och han har själv en
bihustru. Dem vill jag föra hitut, så kunnen I kränka dem och
görs med dem vad I finnen för gott. Men med denne man mån I icke
göra någon sådan galenskap.
25. Men männen ville icke höra på honom; då tog mannen sin bihustru
och förde henne ut till dem. Och de kände henne och hanterade
henne skändligt hela natten ända till morgonen; först när
morgonrodnaden gick upp, läto de henne gå.
26. Då kom kvinnan mot morgonen och föll ned vid ingången till
mannens hus, där hennes herre var, och låg så, till dess det
blev dager.
27. När nu hennes herre stod upp om morgonen och öppnade dörren till
huset och gick ut för att fortsätta sin färd, fick han se sin
bihustru ligga vid ingången till huset med händerna på tröskeln.
28. Han sade till henne: "Stå upp och låt oss gå." Men hon gav intet
svar. Då tog han och lade henne på åsnan; sedan gjorde mannen
sig redo och reste hem till sitt.
29. Men när han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bi-
hustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv
stycken oeh sände styckena omkring över hela Israels land.
30. Och var och en som såg detta sade: "Något sådant har icke haänt
eller blivit sett allt ifrån den dag då Israels barn drogo upp
ur Egyptens land ända till denna dag. Övervägen detta, rådslån
och sägen edert ord."
Domarboken, 20 Kapitlet
Utrotningskriget mot Benjamin.
1. Då drogo alla Israels barn ut, och menigheten församlade sig
såsom en man, från Dan ända till Beer. Seba, så ock från
Gileads land, inför HERREN i Mispa.
>Dom. 11,11.
2. Och de förnämsta i hela folket alla Israels stammar, trädde fram
i Guds folks församling: fyra hundra tusen svärdbeväpnade mån
till fots.
3. Men Benjamins barn fingo höra att de övriga israeliterna hade
dragit upp till Mispa.
Och Israels barn sade: "Omtalen huru denna ogärning har
tillgått."
4. Då tog den levitiske mannen, den mördade kvinnans man, till orda
och sade: "Jag och min bihustru kommo till Gibea i Benjamin för
att stanna där över natten.
>Dom. 19,15 f.
5. Då blev jag överfallen av Gibeas borgare; de omringade huset om
natten för att våldföra sig på mig. Mig tänkte de dräpa, och
min bihustru kränkte de, så att hon dog.
>Dom. 19,22 f.
6. Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena
omkring över Israels arvedels hela område, eftersom de hade
gjort en sådan skändlighet och galenskap i Israel.
7. Se, nu ären I allasammans här, I Israels barn. Läggen nu fram
förslag och råd här på stället."
8. Då stod allt folket upp såsom en man och sade: "Ingen av oss må
gå hem till sin hydda, ingen må begiva sig hem till sitt hus.
9. Detta är vad vi nu vilja göra med Gibea: vi skola låta lotten gå
över det.
10. På vart hundratal i alla Israels stammar må vi taga ut tio män,
och på vart tusental hundra, och på vart tiotusental tusen, för
att dessa må skaffa munförråd åt folket, så att folket, när det
kommer till Geba i Benjamin, kan göra med staden såsom
tillbörligt är för all den galenskap som den har gjort i
Israel."
11. Så församlade sig vid staden alla män i Israel, endräktigt såsom
en man.
12. Och Israels stammar sände åstad män till alla Benjamins stammar
och läto säga; "Vad är det för en ogärning som har blivit
begången ibland eder!
13. Lämnen nu ut de onda män som bo i Gibea, så att vi få döda dem
och skaffa bort ifrån Israel vad ont är." Men benjaminiterna
ville icke lyssna till sina bröders, de övriga israeliternas,
ord.
14. I stället församlade sig Benjamins barn från sina städer till
Gibea, för att draga ut till strid mot de övriga israeliterna.
15. På den dagen mönstrades Benjamins barn, de utgjorde från dessa
städer tjugusex tusen svärdbeväpnade män; vid denna mönstring
medräknades icke de som bodde i Gibea, vilka utgjorde sju hundra
utvalda män.
16. Bland allt detta folk funnos sju hundra utvalda män som voro
vänsterhänta; alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret,
utan att fela.
17. Och när Israels män -- Benjamin frånräknad -- mönstrades,
utgjorde de fyra hundra tusen svärdbeväpnade män; alla dessa
voro krigsmän.
18. Dessa bröto nu upp och drogo åstad till Betel och frågade Gud.
Israels barn sade: "Vem bland oss skall först draga ut i striden
mot Benjamins barn?" HERREN svarade: "Juda först."
>Dom. 1,1.
19. Då bröto Israels barn upp följande morgon och lägrade sig
framför Gibea.
20. Därefter drogo Israels män ut till strid mot Benjamin; Israels
män ställde upp sig till strid mot dem vid Gibea.
21. Men Benjamins barn drogo ut ur Gibea och nedgjorde på den dagen
tjugutvå tusen man av Israel.
22. Folket, Israels män, tog dock åter mod till sig och ställde upp
sig ännu en gång till strid på samma plats där de hade ställt
upp sig första dagen.
23. Israels barn gingo nämligen upp och gräto inför HERRENS ansikte
ända till aftonen; och de frågade HERREN: "Skall jag ännu en
gång inlåta mig i strid med min broder Benjamins barn?" Och
HERREN svarade: "Dragen ut mot honom."
>Jos. 7,8.
24. När så Israels barn dagen därefter ryckte fram mot Benjamins
barn,
25. drog ock Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn
och nedgjorde av dem ytterligare aderton tusen man, allasammans
svärdbeväpnade män.
26. Då drogo alla Israels barn upp, allt folket, och kommo till
Betel och gräto och stannade där inför HERRENS ansikte och
fastade på den dagen ända till aftonen; och de offrade
brännoffer och tackoffer inför HERRENS ansikte.
>Dom. 21,2.
27. Och Israels barn frågade HERREN (ty Guds förbundsark stod på den
tiden där,
28. och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför
den på den tiden); de sade: "Skall jag ännu en gång draga ut
till strid mot min broder Benjamins barn, eller skall jag avstå
därifrån?" HERREN svarade: "Dragen upp; ty i morgon skall jag
giva honom i din hand."
>Jos. 22,13, 30. 24,33.
29. Då lade Israel manskap i bakhåll mot Gibea, runt omkring det.
>Jos. 8,12 f.
30. Och därefter drogo Israels barn upp mot Benjamins barn, på
tredje dagen, och ställde upp sig i slagordning mot Gibea
likasom de förra gångerna.
31. Och Benjamins barn drogo ut mot folket och blevo lockade långt
bort ifrån staden; och likasom det hade skett de förra gångerna,
fingo de i början slå ihjäl några av folket på vägarna (både på
den som går upp till Betel och på den som går til Gibea över
fältet), kanhända ett trettiotal av Israels män.
32. Då tänkte Benjamins barn: "De äro slagna av oss, nu likasom
förut." Men Israels barn hade träffat det avtalet: "Vi vilja fly
och så locka dem långt bort ifrån staden, ut på vägarna.
33. Och alla Israels män hade brutit upp från platsen där de voro,
och hade ställt upp sig i slagordning vid Baal-Tamar, under det
att de israeliter som lågo i bakhåll bröto fram ifrån sin plats
vid Maare-Geba.
34. Så kommo då tio tusen man, utvalda ur hela Israel, fram gent
emot Gibea, och striden blev hård, utan att någon visste att
olyckan var dem så nära.
35. Och HERREN lät Benjamin bliva slagen av Israel, och Israels barn
nedgjorde av Benjamin på den dagen tjugufem tusen ett hundra
man, allasammans svärdbeväpnade män.
36. Nu sågo Benjamins barn att de voro slagna. Israels män gåvo
nämligen plats åt Benjamin, ty de förlitade sig på bakhållet som
de hade lagt mot Gibea.
>Jos. 8,18 f.
37. Då skyndade sig de som lågo i bakhåll att falla in i Gibea; de
som lågo i bakhåll drogo åstad och slogo alla invånarna i staden
med svärdsegg.
38. Men de övriga israeliterna hade träffat det avtalet med dem som
lågo i bakhåll, att dessa skulle låta en tjock rök såsom tecken
stiga upp från staden.
39. Israels män vände alltså ryggen i striden. Men sedan Benjamin i
början hade fått slå ihjäl några av Israels man, kanhända ett
trettiotal, och därvid hade tänkt: "Förvisso äro de slagna av
oss, nu likasom i den förra striden",
40. då kommo de att vanda sig om, vid det att rökpelaren, det
avtalade tecknet, begynte stiga upp från staden. Och de fingo nu
se hela staden förvandlad i lågor som slogo upp mot himmelen.
41. När då Israels män åter vände om, blevo Benjamins män
förskräckta, ty nu sågo de att olyckan var dem nära.
42. Och de vände om för Israels män, bort åt öknen till, men
fienderna hunno upp dem; och de som bodde i staderna där
nedgjorde dem som hade kommit mitt emellan.
43. De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade ned
dem på deras viloplats, ända fram emot Gibea, österut.
44. Så föllo av Benjamin aderton tusen man, allasammans tappert
folk.
45. Då vände de övriga sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons
klippa; men de andra gjorde en efterskörd bland dem på vägarna,
fem tusen man, och satte så efter dem ända till Gideom och slogo
av dem två tusen man.
46. Alltså utgjorde de som på den dagen föllo av Benjamin
tillsammans tjugufem tusen svärdbeväpnade män; alla dessa voro
tappert folk.
47. Men av dem som vände sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons
klippa, hunno sex hundra man ditfram; dessa stannade på Rimmons
klippa i fyra månader.
48. Emellertid vände Israels män tillbaka till Benjamins barn och
slogo dem med svärdsegg, både dem av stadens befolkning, som
ännu voro oskadda, och jämväl boskapen, korteligen, allt vad de
träffade på; därtill satte de eld på alla städer som de träffade
på.
Domarboken, 21 Kapitlet
Benjamins stam upprättas åter.
1. Men Israels män hade svurit i Mispa och sagt: "Ingen av oss
skall giva sin dotter till hustru åt någon benjaminit."
2. Och nu kom folket till Betel och stannade där ända till aftonen
inför Guds ansikte; och de brusto ut i bitter gråt
>Dom. 20,26.
3. och sade: "Varför, o HERRE, Israels Gud, har sådant fått ske i
Israel, att i dag en hel stam fattas i Israel?"
4. Dagen därefter stod folket bittida upp och byggde där ett altare
och offrade brännoffer och tackoffer.
5. och Israels barn sade: "Finnes någon bland Israels alla stammar,
som icke kom upp till HERREN med den övriga församlingen?" Ty
man hade svurit en dyr ed, att den som icke komme upp till
HERREN i Mispa skulle straffas med döden.
6. Och Israels barn ömkade sig över sin broder Benjamin och sade:
"Nu har en hel stam blivit borthuggen från Israel.
7. Vad skola vi göra för dem som äro kvar, så att de kunna få
hustrur? Ty själva hava vi ju svurit vid HERREN att icke åt dem
giva hustrur av våra döttrar."
8. Och då frågade åter: "Finnes bland Israels stammar någon som
icke kom upp till HERREN i Mispa?" Och se, från Jabes i Gilead
hade ingen kommit till lägret, till församlingen där.
>Dom. 20,1 f.
9. Ty när folket mönstrades, befanns det att ingen av invånarna i
Jabes i Gilead var där.
10. Då sände menigheten dit tolv tusen av de tappraste männen och
bjöd dessa och sade: "Gån åstad och slån invånarna i Jabes i
Gilead med svärdsegg, också kvinnor och barn.
11. Ja, detta är vad I skolen göra: allt mankön och alla de kvinnor
som hava haft med mankön att skaffa skolen I giva till spillo.
>4 Mos. 31,17.
12. Men bland invånarna i Jabes i Gilead funno de fyra hundra unga
kvinnor som voro jungfrur och icke hade haft med män, med
mankön, att skaffa. Dessa förde de då till lägret i Silo i
Kanaans land.
13. Sedan sände hela menigheten åstad och underhandlade med de
benjaminiter som befunno sig på Rimmona klippa, och tillbjöd dem
fred.
>Dom. 20,47.
14. Så vände nu Benjamin tillbaka; och man gav dem till hustrur de
kvinnor från Jabes i Gilead, som man hade låtit leva. Men dessa
räckte ingalunda till för dem.
15. Och folket ömkade sig över Benjamin, eftersom HERREN hade gjort
en rämna bland Israels stammar.
16. Och de äldste i menigheten sade: "Vad skola vi göra med dem som
äro kvar, så att de kunna få hust rur? Ty alla kvinnor äro ju
utrotade ur Benjamin."
>Dom. 20,48.
17. Och de sade ytterligare: "De undkomna av Benjamin måste få en
besittning, så att icke en stam bliver utplånad ur Israel.
18. Men själva kunna vi icke åt de giva hustrur av våra döttrar, ty
Israels barn hava svurit och sagt: Förbannad vare den som giver
en hustru åt Benjamin."
19. Och de sade vidare: "En HERREN högtid plägar ju hållas år efter
år i Silo, som ligger norr om Betel, öster om den väg som går
från Betel upp till Sikem, och söder om Lebona."
20. Och de bjödo Benjamins barn och sade: "Gån åstad och läggen eder
i försåt i vingårdarna.
21. När I då fån se Silos döttrar komma ut för att uppföra sina
dansar, skolen I komma fram ur vingårdarna, och var och en av
eder skall bland Siloa döttrar rycka till sig en som kan bliva
hans hustru; därefter skolen I begiva eder hem till Benjamins
land.
22. Om sedan deras fäder eller deras bröder komma och beklaga sig
för oss, vilja vi säga till dem: 'Förunnen oss dem; ty ingen av
oss har tagit sig någon hustru i kriget. I haven ju då icke
själva givit dem åt dessa; ty i sådant fall haden I ådragit eder
skuld.'"
23. Och Benjamins barn gjorde så och skaffade sig hustrur, lika
många som de själva voro, bland de dansande kvinnor som de
rövade. Sedan begåvo de sig tillbaka till sin arvedel och byggde
åter upp städerna och bosatte sig i dem.
24. Också de övriga israeliterna begåvo sig bort därifrån, var och
en till sin stam och sin släkt, och drogo ut därifrån, var och
en till sin arvedel.
25. På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad
honom behagade.
>Dom. 17,6. 18,1.
|