Första Samuelsboken, 1 Kapitlet
Samuels födelse.
1. I Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd, levde en man som hette
Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son
till Suf, en efraimit.
>1 Krön. 6,27, 33 f.
2. Han hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna.
Och Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.
3. Den mannen begav sig år efter år upp från sin stad för att
tillbedja och offra åt HERREN Sebaot i Silo, där Elis båda
söner, Hofni och Pinehas, då voro HERRENS präster.
>2 Mos. 23,17. 5 Mos. 16,16. Jos. 18,1.
4. En dag offrade nu Elkana. Och han plägade giva sin hustru
Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin andel av
offret;
>3 Mos. 7,15. 5 Mos. 27,7.
5. men åt Hanna gav han då en dubbelt så stor andel, ty han hade
Hanna kär, fastän HERREN hade gjort henne ofruktsam.
6. Men hennes medtävlerska plägade, för att väcka hennes vrede,
mycket retas med benne, därför att HERREN hade gjort henne
ofruktsam.
7. För vart år, så ofta hon hade kommit upp till HERRENS hus,
gjorde han på samma sätt, och den andra retades då med henne på
samma sätt. Och nu grät hon och åt intet.
8. Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du?
Varför äter du icke? Varför är du så sorgsen? Är jag icke mer
för dig än tio söner?
9. En gång när de hade ätit och druckit i Silo hände sig, medan
prästen Eli satt på sin stol vid dörren till HERRENS tempel, att
Hanna stod upp
10. och i sin djupa bedrövelse begynte bedja till HERREN under
bitter gråt.
11. Och hon gjorde ett löfte och sade: HERRE Sebaot, om du vill se
till din tjänarinnas lidande och tänka på mig och icke förgäta
din tjänarinna, utan giva din tjänarinna en manlig avkomling, så
vill jag giva denne åt HERREN för hela hans liv, och ingen
rakkniv skall komma på hans huvud."
>4 Mos. 6,5. 30,7 f. Dom. 13,6.
12. När hon nu länge så bad inför HERREN och Eli därvid gav akt på
hennes mun
13. -- Hanna talade nämligen i sitt hjärta; allenast hennes
läpparrörde sig, men hennes röst hördes icke -- då trodde Eli
att hon var drucken.
14. Därför sade Eli till henne: "Huru länge skall du bete dig såsom
en drucken? Laga så, att ruset går av dig."
15. Men Hanna svarade och sade: "Nej, min herre, jag är en hårt
prövad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men
jag utgöt nu min själ för HERREN.
>Ps. 42,5. 62,9.
16. Anse icke din tjänarinna för en ond kvinna, ty det är mitt
myckna bekymmer och min myckna sorg som har drivit mig att tala
ända till denna stund."
17. Då svarade Eli och sade: "Gå i frid. Israels Gud skall giva dig
vad du har utbett dig av honom."
18. Hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon." Så gick
kvinnan sin väg och fick sig mat, och hon såg sedan icke mer så
sorgsen ut.
19. Bittida följande morgon, sedan de hade tillbett inför HERREN,
vände de tillbaka och kommo hem igen till Rama. Och Elkana kände
sin hustru Hanna, och HERREN tänkte på henne,
20. Och Hanna blev havande och födde en son, när tiden hade gått om;
denne gav hon namnet Samuel, "ty", sade hon, "av HERREN har jag
utbett mig honom."[1]
21. När sedan mannen Elkana med hela sitt hus begav sig upp för att
offra åt HERREN sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer,
22. gick Hanna icke med ditupp, utan sade till sin man: "Jag vill
vänta, till dess att gossen har blivit avvand, då skall jag föra
honom med mig, för att han må ställas fram inför HERRENS ansikte
ooh sedan stanna där för alltid."
23. Hennes man Elkana sade till henne: "Gör vad du finner för gott;
stanna, till dess du har avvant honom; må HERREN allenast
uppfylla sitt ord." Så stannade då hustrun hemma och gav sin son
di, till dess hon skulle avvanja honom.
24. Men sedan hon hade avvant[2] honom, tog hon honom med sig
ditupp, jämte tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel; så förde
hon honom in i HERRENS hus i Silo. Men gossen var ännu helt ung.
25. Och de slaktade tjuren och förde så gossen fram till Eli.
26. Och hon sade: "Hör mig, min herre; så sant du lever, min herre,
jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.
27. Om denne gosse bad jag; nu har HERREN givit mig vad jag utbad
mig av honom.
28. Därför vill ock jag nu giva honom tillbaka åt HERREN; så länge
han lever, skall han vara given åt HERREN." Och de tillbådo där
HERREN.
[1] Namnet Samuel är sammansatt av två hebreiska ord som betyda höra
och Gud.
[2] Se Avvänja i Ordförkl.
Första Samuelsboken, 2 Kapitlet
Hannas lovsång. Samuel i Herrens hus.
Elis söner. Domsordet över Eli.
1. Och Hanna bad och sade:
"Mitt hjärta fröjdar sig i HERREN;
mitt horn är upphöjt genom HERREN.
Min mun är vitt upplåten mot mina fiender;
ty jag gläder mig över din frälsning.
>Luk. 1,46 f.
2. Ingen är helig såsom HERREN
ty ingen finnes förutom dig;
ingen klippa är såsom vår Gud.
>Ps. 86,8. Jes. 44,8.
3. Fören icke beständigt så mycket högmodigt tal;
vad fräckt är gånge icke ut ur eder mun.
Ty HERREN är en Gud som vet allt,
och hos honom vägas gärningarna.
4. Hjältarnas bågar äro sönderbrutna,
men de stapplande omgjorda sig med kraft.
5. De som voro mätta måste taga lega för bröd,
men de som ledo hunger hungra icke mer.
Ja, den ofruktsamma föder sju barn,
men den moder som fick många
barn vissnar bort.
>Ps. 34,11.
6. HERREN dödar och gör levande,
han för ned i dödsriket och upp
därifrån.
>5 Mos. 32,39. Ps. 71,20. Vish. 16,13. Tob. 13,2.
7. HERREN gör fattig, han gör ock rik;
han ödmjukar, men han upphöjer ock.
>Syr. 7,11. 11,l4.
8. Han upprättar den ringe ur stoftet,
ur dyn Iyfter han den fattige upp,
ty han vill låta dem sitta bredvid furstar,
och en härlig tron giver han dem till arvedel.
Ty jordens grundfästen äro HERRENS,
och jordkretsen har han ställt på dem.
>Job 5,11. Ps. 24,1 f. 75,8. 102,26. 104,5. 113,7 f.
9. Sina frommas fötter bevarar han,
men de ogudaktiga förgöras i mörkret,
ty ingen förmår något genom egenkraft.
>Ps. 91,11. 97,10. 121,8. 145,20.
10. De som strida mot HERREN bliva krossade,
ovan dem dundrar han i himmelen;
ja, HERREN dömer jordens ändar.
Men han giver makt åt sin konung,
han upphöjer sin smordes horn.
>2 Mos. 9,23 f. Dom. 5,20. 1 Sam. 7,10. Ps. 89,25.
11. Och Elkana gick hem igen till Rama; gossen däremot gjorde tjänst
inför HERREN under prästen Eli.
12. Men Elis söner voro onda män, de ville icke veta av HERREN.
>Jer. 2,8.
13. På följande sätt plägade nämligen prästerna gå till väga med
folket: så ofta någon offrade ett slaktoffer, kom prästens
tjänare, medan köttet koktes, och hade en treuddig gaffel i sin
hand;
>3 Mos. 7,34. 10,14.
14. den stack han ned i kitteln eller pannan eller krukan eller
grytan, och allt vad han så fick upp med gaffeln, det tog
prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kommo dit till
Silo.
15. Ja, till och med innan man hade förbränt det feta, kom prästens
tjänare och sade till den som offrade: "Giv hit kött, så att jag
kan steka det åt prästen, ty han vill icke hava kokt kött av
dig, utan rått."
>3 Mos. 3,3 f. 7,31.
16. Om då mannen svarade honom: "Först skall man nu förbränna det
feta; tag sedan vad dig lyster", så sade han: "Nej, nu strax
skall du lämna det, eljest tager jag det med våld."
17. Och de unga männens synd var så mycket större inför HERREN som
folket därigenom lärde sig att förakta HERRENS offer.
18. Men Samuel gjorde tjänst inför HERRENS ansikte, och var redan
såsom gosse iklädd linne-efod.
>2 Mos. 28,4, 6 f.
19. Därtill plägade hans moder vart år göra åt honom en liten kåpa,
som hon hade med sig till honom, när hon jämte sin man begav sig
upp för att offra det årliga slaktoffret.
20. Då plägade Eli välsigna Elkana jämte hans hustru och säga:
"HERREN skänke dig ytterligare avkomma med denna kvinna, i
stället för den som hon utbad sig genom sin bön till HERREN."
Och så gingo de hem igen.
21. Och HERREN såg till Hanna, och hon blev havande och födde tre
söner och två döttrar. Men gossen Samuel växte upp i HERRENS
hus.
22. Då nu Eli, som var mycket gammal, fick höra allt vad hans söner
gjorde mot hela Israel, och att de lågo hos de kvinnor som hade
tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet,
>2 Mos. 38,8. 1 Sam. 4,15.
23. sade han till dem: "Varför gören sådant, allt detta onda som jag
hör allt folket här tala om eder?
24. Icke så, mina söner! Det rykte jag hör vara gängse bland HERRENS
folk är icke gott.
25. Om en människa försyndar sig mot en annan, så kan Gud medla för
henne; men om en människa försyndar sig mot HERREN, vem kan då
göra sig till medlare för henne?" Men de lyssnade icke till sin
faders ord, ty HERREN ville döda dem.
26. Gossen Samuel däremot växte till i ålder och välbehag både för
HERREN och för människor.
>Luk 2,40, 52.
27. Och en gudsman kom till Eli och sade till honom: "Så säger
HERREN: Har jag icke uppenbarat mig för din faders hus, när de
ännu voro i Egypten och tjänade Faraos hus?
28. Och har jag icke utvalt honom bland alla Israels stammar till
präst åt mig, till att offra på mitt altare och antända rökelse
och bära efod inför mitt ansikte? Och gav jag icke åt din faders
hus Israels barns alla eldsoffer?
29. Varför förtrampen I då de slaktoffer och spisoffer som jag har
påbjudit i min boning? Och huru kan du ära dina söner mer än
mig, så att I göden eder med det bästa av var offergåva som mitt
folk Israel bär fram?
30. Därför säger HERREN, Israels Gud: Väl har jag sagt att ditt och
din faders hus skulle få göra tjänst inför mig evärdligen. Men
nu säger HERREN: Bort det! Ty dem som ära mig vill jag ock ära,
men de som förakta mig skola komma på skam.
>1 Kon. 2,27.
31. Se, dagar skola komma, då jag skall avhugga din arm och din
faders hus' arm, så att ingen skall bliva gammal i ditt hus.
32. Och du skall få se min boning lida nöd, trots allt det goda som
vederfares Israel. Och ingen skall någonsin bliva gammal i ditt
eget hus.
33. Dock vill jag icke från mitt altare utrota var man av din slakt,
så att jag kommer dina ögon att förtvina och din själ att
försmäkta; men alla som växa upp i ditt hus skola dö, när de
hava hunnit till manlig ålder.
34. Och tecknet härtill skall för dig vara det som skall övergå dina
båda söner Hofni och Pinehas: på en och samma dag skola de båda
dö.
>1 Sam. 4,11.
35. Men jag skall låta en präst uppstå åt mig, som bliver
beståndande, en som gör efter vad i mitt hjärta och min själ är;
åt honom skall jag bygga ett hus som bliver beståndande, och han
skall göra tjänst inför min smorde beständigt.
>1 Kon. 2,35. 1 Krön. 29,22.
36. Och var och en som bliver kvar: av ditt hus skall komma och
falla ned för honom, för att få en silverpenning eller en kaka
bröd; han skall säga: 'Anställ mig vid någon prästsyssla, så att
jag får en bit bröd att äta.'"
Första Samuelsboken, 3 Kapitlet
Herren uppenbarar sig för Samuel.
1. Så gjorde nu den unge Samuel tjänst inför HERREN under Eli. Och
HERRENS ord var sällsynt på den tiden, profetsyner voro icke
vanliga.
>Ps. 74,9. Klag. 2,9. Am. 8,11.
2. Då nu en gång Eli, vilkens ögon hade begynt att bliva skumma, så
att han icke kunde se, låg och sov på sin plats,
>1 Sam. 1,15.
3. innan ännu Guds lampa hade slocknat, och medan också Samuel låg
och sov, då hände sig i HERRENS tempel, där Guds ark stod,
>2 Mos. 27,20 f. 3 Mos. 24,2 f.
4. att HERREN ropade på Samuel Denne svarade: "Här är jag."
5. Därefter skyndade han till Eli och sade: "Här är jag; du ropade
ju på mig." Men han svarade: "Jag har icke ropat; gå tillbaka
och lägg dig." Och han gick och lade sig.
6. Men HERREN ropade ännu en gång på Samuel; och Samuel stod upp
och gick till Eli och sade: "Här är jag; du ropade ju på mig."
Men han svarade: "Jag har icke ropat, min son; gå tillbaka och
lägg dig."
7. Samuel hade nämligen ännu icke lärt att känna igen HERREN, och
ännu hade icke något HERRENS ord blivit uppenbarat för honom.
8. Men HERREN ropade åter på Samuel, för tredje gången; och han
stod upp och gick till Eli och sade: "Här är jag; du ropade ju
på mig. Då förstod Eli att det var HERREN som ropade på
ynglingen.
9. Därför sade Eli till Samuel: "Gå och lägg dig; och om han vidare
ropar på dig, så säg: 'Tala, HERRE; din tjänare hör." Och Samuel
gick och lade sig på sin plats.
10. Då kom HERREN och ställde sig där och ropade såsom de förra
gångerna: "Samuel! Samuel!" Samuel svarade: "Tala, din tjänare
hör."
11. Då sade HERREN till Samuel: "Se, jag skall i Israel göra något
som kommer att genljuda i båda öronen på var och en som får höra
det.
>2 Kon. 21,12. Jer. 19,3.
12. På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har
uttalat över hans hus, det första till det sista.
>1 Sam. 2,30 f.
13. Ty jag har förkunnat för honom att jag skall vara domare över
hane hus till evig tid, därför att han har syndat, i det han
visste huru hans söner drogo förbannelse över sig och dock icke
höll dem tillbaka.
14. Därför har jag ock med ed betygat om Elis hus: Sannerligen, Elis
hus' missgärning skall icke någonsin kunna försonas, vare sig
med slaktoffer eller med någon annat offergåva."
>3 Mos. 4,8 f.
15. Och Samuel låg kvar ända tills morgonen, då han öppnade
dörrarna till HERRENS hus. Och Samuel fruktade för att omtala
synen for Eli.
16. Men Eli ropade på Samuel och sade: "Samuel, min son! Denne
svarade: "Här är jag."
17. Han sade: "Vad var det han ta lade till dig? Dölj det icke för
mig. Gud straffe dig nu och framgent, om du döljer for mig
något enda ord av det han talade till dig."
18. Då omtalade Samuel för honom alltsammans och dolde intet för
honom. Och han sade: "Han är HERREN; han göre vad honom täckes.
19. Men Samuel växte upp, och HERREN var med honom och lät intet av
allt vad han hade talat falla till jorden.
>1 Sam. 2,21 26. Judit 6,9
20. Och hela Israel, från Dan ända till Beer-Seba, förstod att
Samuel var betrodd att vara HERRENS profet.
>Dom. 20,1. Syr. 46,15
21. Och HERREN fortfor att låta se sig i Silo; ty HERREN uppenbarade
sig för Samuel i Silo genom HERRENS ord.
22. Och Samuels ord kom till hela Israel.
Första Samuelsboken, 4 Kapitlet
Israels nederlag i striden mot
filistéerna; arken tagen och Elis söner
dödade. Elis död. I-Kabod.
1. Och Israel drog ut till strid mot filisteerna och lägrade sig
vid Eben-Haeser, under det filisteerna hade lägrat sig vid
Afek.
>1 Sam. 7,12
2. Filisteerna ställde då upp sig i slagordning mot Israel, och
striden utbredde sig, och israeliterna blevo slagna av
filisteerna; dessa nedgjorde på slagfältet vid pass fyra tusen
man.
3. När folket kom tillbaka till lägret sade de äldste i Israel:
"Varför har HERREN i dag låtit oss bliva slagna av filisteerna?
Låt oss hämta hit till oss från Silo HERRENS förbundsark, för
att den må komma och vara ibland oss och frälsa ose från våra
fienders hand."
>1 Sam. 14,18.
4. Så sände då folket till Silo, och dc buro därifrån HERREN
Sebaots förbundsark, hans som tronar på keruberna; och Elis båda
söner, Hofni och Pinehas, följde därvid med Guds förbundsark.
>2 Mos. 25,17 f. 2 Sam. 6,2. Ps. 80,2. 99,1.
5. Då nu HERRENS förbundsark kom in i lägret, hov hela Israel upp
ett stort jubelrop, så att det dånade i marken.
6. När då filisteerna hörde jubelropet, sade de: "Vad betyder detta
stora jubelrop i hebreernas läger?" Och de fingo veta att
HERRENS ark hade kommit in i lägret.
7. Då blevo filisteerna förskräckta, ty de tänkte: "Gud har kommit
in i lägret." Och de sade: "Ve oss! Något sådant har förut icke
hänt.
8. Ve oss! Vem kan rädda oss från denne väldige Guds hand? Det var
denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen.
>2 Mos. 7-10.
9. Men fatten dock mod och varen män, I filisteer, så att I icke
bliven trälar åt hebreerna, såsom de hava varit trälar åt
eder. Ja, varen män och striden."
>Dom. 13,1. 15,11.
10. Så stridde nu filisteerna, och israeliterna blevo slagna och
flydde var och en till sin hydda, och nederlaget blev mycket
stort: av Israel föllo trettio tusen man fotfolk.
11. Därtill blev Guds ark tagen, och Elis båda söner, Hofni och
Pinehas, blevo dödade.
>1 Sam. 2,34. Ps. 78,61.
12. Och en benjaminit sprang från slagfältet och kom till Silo samma
dag, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud.
>Jos. 7,G. 2 Sam. 1,2.
13. Och när han kom dit, satt Eli på sin stol vid sidan av vägen och
såg utåt, ty hans hjärta bävade av oro för Guds ark. Då nu
mannen kom in i staden med budskapet, höjde hela staden upp
klagorop.
14. Och när Eli hörde klagoropet, sade han: "Vad betyder detta
larm?" Då kom mannen skyndsamt dit och berättade det för Eli.
15. Men Eli var nittioåtta år gammal och hans ögon voro starrblinda,
så att han icke kunde se.
>1 Sam. 3,2. 1 Kon. 14,4;
16. Och mannen sade till Eli: "Jag är den som har kommit från
slagfältet; jag har i dag flytt ifrån slagfältet." Då sade han:
"Huru har det gått, min son?"
17. Budbäraren svarade och sade: "Israel har flytt för filisteerna,
mycket folk har också stupat; dina båda söner, Hofni och
Pinehas, äro ock döda, och därtill har Guds ark blivit tagen."
18. När han nämnde om Guds ark, föll Eli baklänges av stolen vid
sidan av porten och bröt nacken av sig och dog; ty mannen var
gammal och tung. Han hade då varit domare i Israel i fyrtio år.
19. Och när hans sonhustru, Pinehas' hustru, som var havande och
nära att föda, fick höra ryktet om att Guds ark var tagen, och
att hennes svärfader och hennes man voro döda, sjönk hon ned och
födde sitt barn, ty födslovåndorna kommo över henne.
20. Och när hon då höll på att dö, sade kvinnorna som stodo omkring
henne: "Frukta icke; du har fött en son." Men hon svarade intet
och aktade icke därpå.
>1 Mos. 35,17.
21. Och hon kallade gossen I-Kabod[1], och sade: "Härligheten är
borta från Israel." Därmed syftade hon på att Guds ark var
tagen, så ock på sin svärfader och sin man.
22. Hon sade: "Härligheten är borta från Israel", eftersom Guds ark
var tagen.
[1] Namnet kan översättas med utan härlighet
Första Samuelsboken, 5 Kapitlet
Herrens ark i Dagons tempel. Filistéerna
hemsökta av Herrens hand.
1. När filisteerna hade tagit Guds ark, förde de den från
Eben-Haeser till Asdod.
2. Där togo filisteerna Guds ark och förde in den i Dagons tempel
och ställde den bredvid Dagon.
>Dom. 16,23.
3. Men när asdoditerna bittida dagen därefter kommo dit, fingo de
se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS ark. Då togo
de Dagon och satte honom upp igen på hans plats.
4. Men när de dagen därefter åter kommo dit bittida om morgonen,
fingo de ånyo se Dagon ligga framstupa på jorden framför HERRENS
ark; och Dagons huvud och hans båda händer lågo avslagna på
tröskeln, allenast fiskdelen[1] satt kvar på honom.
5. I Asdod trampar därför ännu i dag ingen på Dagons tröskel,
varken någon av Dagons präster, ej heller någon annan som går in
i Dagons tempel.
6. Och HERRENS hand var tung över asdoditerna; han anställde
förödelse bland dem, i det han slog dem med bölder, såväl i
Asdod som inom tillhörande områden.
7. Då nu invånarna i Asdod sågo att så skedde, sade de: "Israels
Guds ark får icke stanna hos oss, ty hans hand vilar hårt på oss
och på vår gud Dagon."
8. Och de sände bud och läto församla till sig alla filisteernas
hövdingar och sade: "Vad skola vi göra med Israels Guds ark?" De
svarade: "Israels Guds ark må flyttas till Gat." Då flyttade de
Israels Guds ark dit.
9. Men sedan de hade flyttat den dit, kom genom HERRENS hand en
mycket stor förvirring i staden; han slog invånarna i staden,
både små och stora, så att bölder slogo upp på dem.
10. Då sände de Guds ark till Ekron. Men när Guds ark kom till
Ekron, ropade ekroniterna: "De hava flyttat Israels Guds ark
till oss för att döda oss och vårt folk."
11. Och de sände bud och läto för samla alla filisteernas hövdingar
och sade: "Sänden bort Israels Guds ark, så att den får komma
tillbaka till sin plats igen och icke dödar oss och vårt folk."
Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden; Guds hand
låg mycket tung på den.
12. De av invånarna som icke dogo blevo slagna med bölder; och ropet
från staden steg upp mot himmelen.
[1] Se Dagon i Ordförkl.
Första Samuelsboken, 6 Kapitlet
Herrens ark föres tillbaka till Israels
land.
1. Sedan nu HERRENS ark hade varit i filisteernas land i sju
månader,
2. tillkallade filisteerna sina präster och spåmän och sade: "Vad
skola vi göra med HERRENS ark? Låten oss veta på vilket sätt vi
skola sända den till dess plats igen."
3. De svarade: "Om I viljen sända bort Israels Guds ark, skolen I
icke sända bort den utan skänker; I måsten giva åt honom ett
skuldoffer. Då skolen I bliva botade, och det skall då också
bliva eder kunnigt varför hans hand icke drager sig tillbaka
från eder."
4. Då frågade de: "Vad för ett skuldoffer skola vi giva åt honom?"
De svarade: "Fem bölder av guld och fem jordråttor av guld, lika
många som filisteernas hövdingar; ty en och samma hemsökelse har
träffat alla, också edra hövdingar.
5. I skolen gora avbildningar av edra bölder och avbildningar av
jordråttorna som fördärva edert land; given så ära åt Israels
Gud. Kanhända tager han då bort sin tunga hand från eder, så ock
från eder gud och från edert land.
>1 Sam. 5,6.
6. Varför tillsluten I edra hjärtan, såsom egyptierna och Farao
tillslöto sina hjärtan? Måste icke dessa, sedan han hade utfört
stora gärningar bland dem, släppa israeliterna, så att de fingo
gå?
>1 Mos 7,13, 22. 8,15. 12,29 f.
7. Så gören eder nu en ny vagn, och tagen två kor som giva di, och
som icke hava burit något ok, och spännen korna för vagnen, men
skiljen deras kalvar ifrån dem och låten dem stanna hemma.
8. Tagen så HERRENS ark och sätten den på vagnen, och läggen de
gyllene klenoder I given honom såsom skuldoffer ned i ett skrin
vid sidan av den, och låten den så gå åstad.
9. Sedan skolen I se efter: om den tager vägen till sitt land, upp
mot Bet-Semes, så var det han som gjorde oss allt detta stora
onda; men om så icke sker, då veta vi att det icke var hans hand
som hemsökte oss. Detta har då träffat oss allenast av en
händelse."
10. Männen gjorde så; de togo två kor som gåvo di och spände dem för
vagnen; men deras kalvar behöllo de hemma.
11. Och de satte HERRENS ark på vagnen, därtill ock skrinet med
jordråttorna av guld och med avbildningarna av svulsterna.
12. Och korna gingo raka vägen fram åt Bet-Semes till; de höllo
alltjämt samma stråt och gingo där råmande, utan att vika av
vare sig till höger eller till vänster. Och filisteernas
hövdingar gingo efter dem ända till Bet-Semes' område.
13. Men betsemesiterna höllo på med veteskörd i dalen. När de nu
lyfte upp sina ögon, fingo de se arken; och de blevo glada, då
de sågo den.
14. Men när vagnen kom till betsemesiten Josuas åker, stannade den
där; och där låg en stor sten. Då höggo de sönder trävirket på
vagnen och offrade korna till brännoffer åt HERREN.
15. Leviterna hade nämligen lyft ned HERRENS ark jämte skrinet som
stod därbredvid, det vari de gyllene klenoderna funnos, och hade
satt detta på den stora stenen. Sedan offrade invånarna i
Bet-Semes på den dagen brännoffer och slaktoffer åt HERREN.
16. Och när filisteernas fem hövdingar hade sett detta, vände de
samma dag tillbaka till Ekron.
17. De svulster av guld som filisteerna gåvo såsom skuldoffer åt
HERREN utgjorde: för Asdod en, för Gasa en, för Askelon en, för
Gat en, för Ekron en.
18. Men jordråttorna av guld voro lika många som filisteernas alla
städer under de fem hövdingarna, varvid medräknas både befästa
städer och landsbygdens byar, intill den stora Sorgestenen, på
vilken de satte ned HERRENS ark, och som finnes kvar ännu i dag,
på betsemesiten Josuas åker.
19. Av invånarna i Bet-Semes blevo ock många slagna, därför att de
hade sett på HERRENS ark; han slog sjuttio man bland folket,
femtio tusen man. Och folket sörjde däröver att HERREN hade
slagit så många bland folket.
>4 Mos. 4,6 f., 20.
20. Och invånarna i Bet-Semes sade: "Vem kan bestå inför HERREN,
denne helige Gud? Och till vem skall han draga bort ifrån oss?"
21. Och de skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och
läto säga: "Filisteerna hava sänt tillbaka HERRENS ark; kommen
hitned och hämten den upp till eder.
Första Samuelsboken, 7 Kapitlet
Arken i Kirjat-Jearim. Vattenösningen i
Mispa. Seger över filistéerna. Samuel
såsom domare.
1. Då kommo Kirjat-Jearims män och hämtade HERRENS ark ditupp och
förde den in i Abinadabs hus på höjden. Och hans son Eleasar
helgade de till att hava vården om HERRENS ark.
>2 Sam. 6,4.
2. Och från den dag då arken fick sin plats i Kirjat-Jearim förflöt
en lång tid: tjugu år förgingo; och hela Israels hus suckade nu
efter HERREN.
3. Men Samuel sade till hela Israels hus: "Om I av allt edert
hjärta viljen vända om till HERREN, så skaffen bort ifrån eder
de främmande gudarna och Astarterna, och rikten edra hjärtan
till HERREN och tjänen honom allena, så skall han rädda eder
ifrån filisteernas hand."
>1 Mos. 35,2. 5 Mos. 6,4 f. Jos. 24,23. Matt. 4,10. Luk. 4,8.
4. Då skaffade Israels barn bort Baalerna och Astarterna och
tjänade HERREN allena.
>Dom. 10,16.
5. Och Samuel sade: "Församlen hela Israel i Mispa, så vill jag där
bedja till HERREN för eder."
>Dom. 20,1. 1 Sam. 10,l7.
6. Då församlade de sig i Mispa och öste upp vatten och göto ut det
in. för HERREN och fastade den dagen; och de sade där: "Vi hava
syndat mot HERREN." Och Samuel dömde Israels barn i Mispa.
>Klag.2,19.
7. Men när filisteerna hörde att Israels barn hade församlat sig i
Mispa, drogo filisteernas hövdingar ditupp mot Israel. Då
Israels barn hörde detta, blevo de förskräckta för filisteerna.
8. Och Israels barn sade till Samuel: "Hör icke upp att ropa för
oss till HERREN, vår Gud, att han må frälsa oss ifrån
filisteernas hand."
>Syr. 46,16.
9. Då tog Samuel ett dilamm och offrade det såsom ett heloffer,
till brännoffer åt HERREN; och Samuel ropade till HERREN för
Israel, och HERREN bönhörde honom.
10. Under det att Samuel offrade brännoffret, ryckte nämligen
filisteerna fram till strid mot Israel; men HERREN lät ett
starkt tordön dundra över filisteerna på den dagen och
förvirrade dem, så att de blevo slagna av Israel.
>Jos. 1O,10. 1 Sam. 2,10. 2 Sam. 22,14.
11. Och Israels män drogo ut från Mispa och förföljde filisteerna
och nedgjorde dem, under det att de förföljde dem ända till
trakten nedanför Bet-Kar.
12. Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav
den namnet Eben-Haeser[1], i det ban sade: "Allt härintill har
HERREN hjälpt oss."
>1 Sam. 4,2.
13. Så blevo filisteerna kuvade och kommo icke mer in i Israels land
Och HERRENS hand var emot filisteerna, så länge Samuel levde.
14. Och de städer som filisteerna hade tagit från Israel kommo
tillbaka till Israel, allasammans, från Ekron ända till Gat; och
det tillhörande området tog Israel också igen ifrån
filisteerna. Och mellan Israel och amoreerna blev fred.
15. Och Samuel var domare i Israel, så länge han levde.
16. Vart år färdades han omkring till Betel, Gilgal och Mispa; och
han dömde Israel på alla dessa platser.
17. Sedan plägade han vända tillbaka till Rama, ty där var hans hem,
och där dömde han eljest Israel där byggde han ock ett altare åt
HERREN.
[1] D. ä. hjälpstenen.
Första Samuelsboken, 8 Kapitlet
Samuels söner. Israels barns önskan att
få en konung.
1. Men när Samuel blev gammal, satte han sina söner till domare
över Israel
2. Hans förstfödde son hette Joel, och hans andre son Abia; de hade
sitt domarsäte i Beer-Seba.
>1 Krön. 6,28.
3. Men hans söner vandrade icke på hans väg, utan veko av därifrån
och sökte orätt vinning; de togo mutor och vrängde rätten.
>2 Mos. 23,8. 5 Mos. 16,19. 24,17.
4. Då församlade sig alla de äldste i Israel och kommo till Samuel
i Rama.
>1 Sam. 7,17.
5. Och de sade till honom: "Du är ju nu gammal, och dina söner
vandra icke på dina vägar. Så sätt nu en konung över oss till
att döma oss, såsom alla andra folk hava."
>5 Mos. 17,14 f. Hos. 13,10 f. Apg. 13,21.
6. Men det misshagade Samuel, detta att de sade då: "Giv oss en
konung, for att han må döma oss." Och Samuel bad till HERREN.
>1 Sam. 12,l7.
7. Då sade HERREN till Samuel "Lyssna till folkets ord, och gör
allt vad de begära av dig; ty det ar icke dig de hava förkastat,
nej, mig hava de förkastat, i det de icke vilja att jag skall
vara konung över dem.
>1 Sam. 10,l9. Hos. 8,4.
8. Såsom de alltid hava gjort, från den dag då jag förde dem upp ur
Egypten ända till denna dag, i det att de hava övergivit mig och
tjänat andra gudar, så göra de nu ock mot dig.
9. Så lyssna nu till deras ord. Dock må du högtidligt varna dem och
förkunna för dem den konungs rätt, som kommer att regera över
dem."
>5 Mos. 17,14 f.
10. Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
allt vad HERREN hade talat.
11. Han sade: "Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
löpa framför hans vagnar.
>2 Sam. 15,1.
12. Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
vagnsredskåp.
13. Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
bagerskor.
14. Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
och skall giva dem åt sina tjänare;
15. och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
och giva åt sina hovmän och tjänare.
16. Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
behov.
17. Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
trälar.
18. När I då ropen om hjälp för dem konungs skull som I själva haven
utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.
19. Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: "Nej,
en konung måste vi hava över oss."
20. Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
våra krig."
21. Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
till HERREN.
22. Men HERREN sade till Samuel: "Lyssna till deras ord, ooh sätt en
konung över dem." Då sade Samuel till Israels män: "Gån hem, var
och en till sin stad."
Första Samuelsboken, 9 Kapitlet
Saul utses av Herren till konung genom
Samuel.
1. I Benjamin levde en man som hette Kis, son till Abiel, son till
Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit;
ooh han var en rik man.
>1 Sam. 14,61.
2. Han hade en son som hette Saul, en ståtlig och fager man; bland
Israels barn fanns ingen man som var fagrare än han; han var
huvudet högre än allt folket.
3. Nu hade Kis', Sauls faders, åsninnor kommit bort för honom;
därför sade Kis till sin son Saul: "Tag med dig en av tjänarna
och stå upp och gå åstad och sök efter åsninnorna."
4. Då gick han genom Efraims bergsbygd och därefter genom
Salisalandet; men de funno dem icke. Så gingo de genom
Saalimslandet, men där voro de icke; sedan gick han genom
Benjamins land, men de funno dem icke heller där.
5. När de så hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren
som han hade med sig: "Kom, låt oss gå hem igen; min fader kunde
eljest, stället för att tänka på åsninnorna, bliva orolig för
vår skull."
6. Men han svarade honom: "Se, i denna stad finnes en gudsman; han
är en ansedd man; allt vad han säger, det sker. Låt oss nu gå
dit; måhända kan han säga oss något om den färd vi hava
företagit oss."
7. Då sade Saul till sin tjänare: "Men om vi gå dit, vad skola vi
då taga med oss åt mannen? Brödet är ju slut i våra ränslar, och
vi hava icke heller någon annan gåva att taga med oss åt
gudsmannen. Eller vad hava vi väl?"
>1 Kon. 14,3. 2 Kon. 4,42.
8. Tjänaren svarade Saul ännu en gång och sade: "Se, här har jag i
min ägo en fjärdedels sikel silver; den vill jag giva åt
gudsmannen, för att han må säga oss vilken väg vi böra gå."
9. (Fordom sade man så i Israel, när man gick för att fråga Gud:
"Kom, låt oss gå till siaren." Ty den som man nu kallar profet
kallade man fordom siare.)
>4 Mos. 12,6.
10. Saul sade till sin tjänare: "Ditt förslag är gott; kom, låt oss
gå." Så gingo de till staden där gudsmannen fanns.
11. När de nu gingo uppför höjden där staden låg, träffade de några
flickor som hade gått ut för att hämta vatten; dem frågade de:
"Är siaren här?"
12. De svarade dem och sade: "Ja, helt nära. Skynda dig nu, ty han
har i dag kommit till staden; folket firar nämligen i dag en
offerfest på offerhöjden.
13. Om I nu gån in i staden, träffen I honom, innan han går upp på
höjden till måltiden, ty folket äter icke, förrän han
kommer. Han skall välsigna offret; först sedan begynna de
inbjudna att äta. Gån därför nu ditupp, ty just nu kunnen I
träffa honom."
14. Så gingo de upp till staden. Och just när de kommo in i staden,
mötte de Samuel, som var stadd på väg upp till offerhöjden.
15. Men dagen innan Saul kom hade HERREN uppenbarat för Samuel och
sagt:
16. "I morgon vid denna tid skall jag sända till dig en man från
Benjamins land, och honom skall du smörja till furste över mitt
folk Israel; han skall frälsa mitt folk ifrån filisteernas
hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har
kommit till mig."
>2 Mos. 3,9.
17. När nu Samuel fick se Saul, gav HERREN honom den uppenbarelsen:
"Se där är den man om vilken jag sade till dig: Denne skall
styra mitt folk."
18. Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: "Säg mig var
siaren bor."
19. Samuel svarade Saul och sade: "Jag är siaren. Gå före mig upp på
offerhöjden, ty I skolen äta där med mig i dag. Men i morgon
vill jag låta dig gå; och om allt vad du har på hjärtat vill jag
giva dig besked.
20. Och vad angår åsninnorna, som nu i tre dagar hava varit borta
för dig, skall du icke bekymra dig för dem, ty de äro
återfunna. Vem tillhör för övrigt allt vad härligt är i Israel,
om icke dig och hela din faders hus?"
21. Saul svarade ooh sade: "Jag är ju en benjaminit, från en av de
minsta stammarna i Israel, och min släkt är ju den ringaste
bland alla släkter i Benjamins stammar. Varför talar du då till
mig på det sättet?"
22. Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem upp i salen
och gav dem plats överst bland de inbjudna, vilka voro vid pass
trettio män.
23. Och Samuel sade till kocken: "Giv hit det stycke som jag gav
dig, och som jag sade att du skulle förvara hos dig."
24. Då tog kocken fram lårstycket med vad därtill hörde, och satte
det fram för Saul; och Samuel sade: "Se, här sättes nu fram för
dig det som har blivit sparat; ät därav. Ty just för denna stund
blev det undanlagt åt dig, då när jag sade att jag hade inbjudit
folket." Så åt Saul den dagen med Samuel.
25. Därefter gingo de ned från offerhöjden och in i staden. Sedan
samtalade han med Saul uppe på taket.
26. Men bittida följande dag, när morgonrodnaden gick upp, ropade
Samuel uppåt taket till Saul och sade: "Stå upp, så vill jag
ledsaga dig till vägs." Då stod Saul upp, och de gingo båda
åstad, han och Samuel.
>5 Mos. 22,8.
27. När de så voro på väg ned mot ändan av staden, sade Samuel till
Saul: "Säg till tjänaren att han skall gå före oss" -- och han
fick gå -- "men du själv må nu stanna här, så vill jag låta dig
höra vad Gud har talat."
Första Samuelsboken, 10 Kapitlet
Saul smord till konung av Samuel.
Konungavalet i Mispa.
1. Och Samuel tog sin oljeflaska och göt olja på hans huvud och
kysste honom och sade: "Se, HERREN har smort dig till furste
över sin arvedel.
>5 Mos. 9,26. 32,9.
2. När du nu går ifrån mig, skall du invid Rakels grav, vid
Benjamins gräns, vid Selsa, träffa två män; dessa skola säga
till dig: 'Åsninnorna som du gick åstad att söka äro återfunna;
din fader tänker därför icke mer på åsninnorna, men han är
orolig för eder skull och säger: Vad skall jag göra för att
finna min son?'
>1 Mos. 35,19. 1 Sam. 9,5.
3. Och när du har gått därifrån ett stycke fram och kommit till
Tabors terebint skall du där möta tre män som äro på väg upp
till Gud i Betel. En bär tre killingar, en bar tre brödkakor,
och en bär en vinlägel.
4. Dessa skola hälsa dig och giv dig två bröd, ooh du skall taga
emot vad de giva.
5. Sedan kommer du till Guds Gibea, där filisteernas fogdar
äro. Och när du kommer dit in i staden, skall du träffa på en
skara profeter, som komma ned från offerhöjden där, med
psaltare, puka, flöjt och harpa före sig, under det att de
själva äro i profetisk hänryckning.
6. Och HERRENS Ande skall komma över dig, sa att också du fattas av
hänryckning likasom de; och du skall då bliva förvandlad till en
annan människa.
7. När du nu ser att dessa tecken inträffa, då må du göra vad
tillfället giver vid handen, ty Gud är med dig.
8. Sedan må du gå ned före mig till Gilgal, så skall jag komma
ditned till dig, för att offra brännoffer och tackoffer; sju
dagar skall du vänta till dess jag kommer till dig och förkunnar
för dig vad du skall göra.
>1 Sam. 13,8.
9. I det han nu vände sig om för att gå ifrån Samuel, förvandlade
Gud hans sinne och gav honom ett annat hjärta; och alla dessa
tecken inträffade samma dag.
10. När de kommo till Gibea, mötte bonom där en skara profeter; då
kom Guds Ande över honom, så att han, mitt ibland dem, själv
fattades av profetisk hänryckning.
11. Då nu alla som förut kande honom fingo se honom vara i
hänryckning likasom profeterna, sade folket sinsemellan: "Vad
har skett med Kis' son? Är ock Saul bland profeterna?"
12. Men en av männen därifrån svarade och sade: "Vem är då dessas
fader?" -- Härav uppkom ordspråket: "Är ock Saul bland
profeterna?"
>1 Sam. 19,24.
13. Men när hans profetiska hänryckning hade upphört, gick han upp
på offerhöjden.
14. Då frågade Sauls farbroder honom och hans tjänare: "Var haven I
varit?" Han svarade: "Borta för att söka åsninnorna. Men nar vi
sågo att de ingenstädes voro att finna, gingo vi till Samuel."
>1 Sam. 14,50.
15. Då sade Sauls farbroder: "Tala om for mig vad Samuel sade till
eder."
16. Saul svarade sin farbroder: "Han omtalade för oss att åsninnorna
voro återfunna." Men vad Samuel hade sagt om konungadömet
omtalade han icke för honom.
17. Därefter kallade Samuel folket tillsammans till HERREN, i Mispa.
18. Och han sade till Israels barn: "Så säger HERREN, Israels Gud:
Jag har fört Israel upp ur Egypten, ooh jag räddade eder icke
allenast undan Egypten, utan ock undan alla andra konungadömen
som förtryckt eder.
19. Men nu haven I förkastat eder Gud, som själv frälste eder ur
alla edra olyckor och trångmål, och haven sagt till honom: 'Sätt
en konung över oss.' Så träden nu fram inför HERREN efter edra
stammar och edra ätter."
>1 Sam. 8,7,19 f. l2,12.
20. Därpå lät Samuel alla Israels stammar gå fram; då träffades
Benjamin stam av lotten.
>Jos. 7,14.
21. När han sedan lät Benjamins stam gå fram efter dess släkter,
träffade Matris släkt av lotten; därpå träffades Saul, Kis' son,
av lotten, men när de då sökte efter honom, stod han icke att
finna.
22. Då frågade de HERREN ännu en gång: "Har någon mer kommit hit?
HERREN svarade: "Han har gömt sig bland trossen."
23. Då skyndade de dit och hämtad honom därifrån, och när han nu
trädde fram bland folket, var han huvudet högre än allt folket.
>1 Sam. 9,2.
24. Och Samuel sade till allt folket: "Här sen I nu den som HERREN
har utvalt; ingen är honom lik bland allt folket." Då jublade
allt folket och ropade: "Leve konungen!"
>1 Kon. 1,25,39 2 Kon. 11,12.
25. Och Samuel kungjorde för folket konungadömets rätt och tecknade
upp den i en bok och lade ned den inför HERREN. Sedan lät Samuel
allt folket gå hem, var och en till sitt.
>5 Mos. 17,14 f. 1 Sam. 8,11 f.
26. Också Saul gick hem till Gibea; och honom följde en härskara av
män vilkas hjärtan Gud hade rört.
27. Men några onda män sade: "Vad hjälp skulle denne kunna giva
oss?" Och de föraktade honom och buro icke fram skänker till
honom. Men han låtsade som om han icke märkte det.
>2 Krön. 17,5.
Första Samuelsboken, 11 Kapitlet
Saul besegrar ammoniterna. Han får sitt
konungadöme förnyat.
1. Och ammoniten Nahas drog upp och belägrade Jabes i Gilead. Då
sade alla män i Jabes till Nahas: "Slut fördrag med oss, så
vilja vi bliva dig underdåniga."
2. Men ammoniten Nahas svarade dem: "På det villkoret vill jag
sluta fördrag med eder, att jag får sticka ut högra ögat på eder
alla och därmed tillfoga hela Israel smälek."
3. De aldste i Jabes sade till honom: "Giv oss sju dagars uppskov,
så att vi kunna skicka sändebud över hela Israels land; om då
ingen vill hjälpa oss, så skola vi giva oss åt dig."
4. Så kommo nu sändebuden till Sauls Gibea och omtalade detta för
folket. Då brast allt folket ut i gråt.
5. Men just då kom Saul gående bakom sina oxar från åkern. Och Saul
frågade: "Vad fattas folket, eftersom de gråta?" Och de
förtäljde för honom vad mannen från Jabes hade sagt.
6. Då kom Guds Ande över Saul, när han hörde detta, och hans vrede
upptändes högeligen.
>Dom. 14,6. 1 Sam. 10,10
7. Och han tog ett par oxar och styckade dem och sände styckena
omkring över hela Israels land med sändebuden och lät säga: "Den
som icke drager ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall så
göras." Då föll en förskräckelse ifrån HERREN över folket, så
att de drogo ut såsom en man.
>Dom. 20,1.
8. Och han mönstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde då tre
hundra tusen, och Juda män trettio tusen.
9. Och de sade till sändebuden som hade kommit: "Så skolen I säga
till männen i Jabes i Gilead: I morgon skolen I få hjälp, när
solen bränner som hetast." Och sändebuden kommo och förkunnade
detta för männen i Jabes; och dessa blevo glada däröver.
10. Nu läto männen i Jabes säga: "I morgon vilja vi giva oss åt
eder, och I mån då göra med oss vadhelst I finnen för gott."
11. Dagen därefter fördelade Saul folket i tre hopar; och de trängde
in i lägret vid morgonväkten och nedgjorde ammoniterna, ooh
upphörde först när det var som hetast på dagen. Och de som kommo
undan blevo så kringspridda, att icke två av dem kommo undan
tillsammaus.
12. Då sade folket till Samuel: "Vilka voro de som sade: 'Skulle
Saul bliva konung över oss!' Given hit dessa män, så att vi få
döda dem."
>1 Sam. 10,27.
13. Men Saul sade: "På denna dag skall ingen dödas, ty i dag har
HERREN givit seger åt Israel."
>2 Sam. 19,22.
14. Och Samuel sade till folket: "Kom, låt oss gå till Gilgal och
där förnya konungadömet."
15. Då gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till konung där,
inför HERRENS ansikte, i Gilgal; och de offrade där tackoffer
inför HERRENS ansikte. Och Saul och alla Israels män voro där
uppfyllda av glädje.
Första Samuelsboken, 12 Kapitlet
Samuel avlägger räkenskap för sin
förvaltning och talar till folket.
1. Och Samuel sade till hela Israel: "Se, jag har lyssnat till edra
ord och gjort allt vad I haven begärt av mig; jag har satt en
konung över eder.
>1 Sam 8,7,22.
2. Nu är det eder konung som skall vara eder ledare, nu då jag är
gammal och grå; I haven ju redan mina söner ibland
eder. Hittills är det jag som har varit eder ledare, från min
ungdom ända till denna dag.
3. Se har står jag, vittnen nu mot mig inför HERREN och inför hans
smorde. Har jag tagit någons oxe, eller har jag tagit någons
åsna? Har jag förtryckt någon eller övat våld mot någon? Har
jag tagit mutor av någon, för att jag skulle se genom fingrarna
med honom? Jag vill då giva eder ersättning därför."
>Syr. 46,19. Apg. 20,33.
4. De svarade: "Du har icke förtryckt oss, du har icke övat våld
mot oss; och från ingen människa har du tagit något."
5. Då sade han till dem: "HERREN vare vittne mot -- eder, och hans
smorde vare ock vittne denna dag, att I icke haven funnit något
i min hand." De svarade: "Ja, vare det så."
6. Samuel sade till folket: "Ja, HERREN vare vittne, han som lät
Mose och Aron uppstå och förde edra fäder upp ur Egyptens land.
7. Så träden nu fram, för att jag må gå till rätta med eder inför
HERREN angående allt gott som HERREN i sin rättfärdighet har
gjort mot eder och mot edra fäder.
8. När Jakob hade kommit fram till Egypten, ropade edra fäder till
HERREN, och HERREN sände Mose och Aron, som förde edra fäder ut
ur Egypten och läto dem bosätta sig här i landet.
>1 Mos. 46,6. 2 Mos. 2,23 f. 3,9 f. 4,14f. Jos.24,5.
9. Men när de glömde HERREN, sin Gud, sålde han dem i Siseras hand,
härhövitsmannens i Hasor, och i filisteernas hand och i Moabs
konungs hand, och dessa stridde mot dem.
>Dom. 3,12 f.4,1 f. 10,6 f. 13,1. Ps. 44,13.
10. Men då ropade till HERREN och sade: 'Vi hava syndat, ty vi hava
övergivit HERREN oah tjänat Baalerna och Astarterna; men rädda
oss nu från våra fienders hand, så vilja vi tjäna dig.'
>Dom. 10,10.
11. Då sände HERREN Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel och
räddade eder från edra fienders hand runt omkring, så att I
fingen bo i trygghet.
>Dom. 6,11 f. 11,1 f. 1 Sam. 7,5 f., 7 f.
12. Men när I sågen att Nahas, Ammons barns konung, kom emot eder,
saden I till mig: 'Nej, en konung måste regera över oss', fastän
det är HERREN, eder Gud, som är eder konung.
>1 Sam. 8,5 f., 19 f.
13. Och se, här är nu den konung I haven utvalt, den som I haven
begärt; se, HERREN har satt en konung över eder.
>1 Sam. 10,19.
14. Allenast man I nu frukta HERREN och tjäna honom och höra hans
röst och icke vara gensträviga mot HERRENS befallning. Ja, både
I och den konung som regerar över eder mån följa HERREN, eder
Gud.
15. Men om I icke hören HERRENS röst, utan ären gensträviga mot
HERRENS befallning, då skall HERRENS hand drabba eder likasom
edra fäder.
16. Träden nu ock fram och sen det stora under som HERREN skall göra
inför edra ögon.
17. Nu är ju tiden för veteskörden; men jag vill ropa till HERREN
att han må låta det dundra och regna. Så skolen I märka och se
huru mycket ont I haven gjort i HERRENS ögon genom eder begäran
att få en konung."
>1 Sam. 8,6.
18. Och Samuel ropade till HERREN, och HERREN lät det dundra och
regna på den dagen. Då betogs allt folket av stor fruktan för
HERREN och för Samuel.
19. Och allt folket sade till Samuel: "Bed för dina tjänare till
HERREN, din Gud, att vi icke må dö, eftersom vi till alla våra
andra synder ock hava lagt det onda att vi hava begärt att få en
konung."
20. Samuel sade till folket: "Frukten icke. Väl haven I gjort allt
detta onda; men viken nu blott icke av ifrån HERREN, utan tjänen
HERREN av allt edert hjärta.
>5 Mos. 6,3.
21. Viken icke av; ty då följen I tomma avgudar, som varken kunna
hjälpa eller rädda, eftersom de äro allenast tomhet.
>Jess. 44,9 f.
22. Ty HERREN skall icke förskjuta sitt folk, för sitt stora namns
skull, eftersom HERREN har behagat att göra eder till sitt
folk.
>Ps. 100,3.
23. Vare det ock fjärran ifrån mig att jag skulle så synda mot
HERREN, att jag upphörde att bedja för eder! Jag vill fastmer
lära eder den goda och rätta vägen.
24. Allenast frukten HERREN och tjänen honom troget av allt edert
hjärta. Ty sen vilka stora ting han har gjort med eder!
25. Men om I gören vad ont är, så skolen både I och eder konung
förgås."
Första Samuelsboken, 13 Kapitlet
Kriget mot filistéerna. Sauls
egenmäktiga offer. Israels betryck.
1. Saul hade varit konung ett år, och när han nu regerade över
Israel på andra året,
2. utvalde han åt sig tre tusen män ur Israel. Av dessa hade Saul
själv hos sig två tusen i Mikmas och i Betels bergsbygd, och ett
tusen hade Jonatan hos sig i Gibea i Benjamin. Men det övriga
folket hade han låtit gå hem, var och en till sin hydda.
3. Och Jonatan dräpte filisteerna fogde i Geba; och filisteerna
fingo höra det. Men Saul lät stöta i basun över hela landet och
säga: "Detta må hebreerna höra."
4. Så fick hela Israel höra omtalas att Saul hade dräpt
filisteernas fogde, och att Israel därigenom hade blivit
förhatligt för filisteerna. Och folket bådades upp att följa
Saul till Gilgal.
5. Under tiden hade filisteerna församlat sig för att strida mot
Israel: trettio tusen vagnar och sex tusen ryttare, och fotfolk
så talrikt som sanden på havets strand; och de drogo upp och
lägrade sig vid Mikmas, öster om Bet-Aven.
6. Då nu israeliterna sågo sig vara i nöd, i det att folket svårt
ansattes, gömde sig folket i grottor, i skogssnår och bland
klippor, i fasta valv och i gropar.
7. Och somliga av hebreerna gingo över Jordan in i Gads och Gileads
land. Men Saul var ännu kvar i Gilgal; och allt folket följde
honom med bävan.
8. När han nu hade väntat sju dagar, intill den tid Samuel hade
bestämt men Samuel likväl icke kom till Gilgal, begynte folket
skingra sig och gå ifrån honom.
>1 Sam. 10,8.
9. Då sade Saul: "Fören fram till mig brännoffers- och
tackoffersdjuren." Därpå frambar han brännoffret.'
10. Men just när han hade slutat att frambära brännoffret, kom
Samuel. Då gick Saul honom till mötes för att hälsa honom.
11. Men Samuel sade: "Vad har du gjort!" Saul svarade: "När jag såg
att folket skingrade sig och gick ifrån mig, under det att du
icke kom inom den bestämda tiden, fastän filisteerna voro
församlade vid Mikmas,
12. då tänkte jag: Nu komma filisteerna hitned mot mig i Gilgal, och
jag har ännu icke bönfallit inför HERREN. Då tog jag mod till
mig och offrade brännoffret."
13. Samuel sade till Saul: "Du har handlat dåraktigt. Du har icke
hållit det bud HERREN, din Gud, har givit dig; eljest skulle
HERREN hava befäst ditt konungadöme över Israel för evig tid.
14. Men nu skall ditt konungadöme icke bliva beståndande. HERREN har
sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har HERREN
förordnat till furste över sitt folk, eftersom du icke har
hållit vad HERREN bjöd dig."
>Ps. 89,20 f. Apg. 13,22.
15. Därefter stod Samuel upp ooh gick från Gilgal till Gibea i
Benjamin. Men Saul mönstrade det folk som fanns hos honom: vid
pass sex hundra man.
16. Och Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det
folk som fanns hos dem, under det att filisteerna hade lägrat
sig vid Mikmas.
17. Och en härskara, delad i tre hopar, drog ut ur filsteernas läger
för att härja: en hop tog vägen till Ofra i Sualslandet,
18. en hop tog vägen till Bet-Horon, och en hop tog vägen till det
område som vetter åt Seboimsdalen, åt öknen till.
19. Ingen smed fanns då i hela Israels land, ty filisteerna fruktade
att hebreerna skulle låta göra sig svärd eller spjut.
>Dom. 5,8
20. Och så måste en israelit alltid begiva sig ned till filisteerna,
om han ville låta vässa sin lie eller sin plogbill eller sin yxa
eller sin skära,
21. när det hade blivit något fel med eggen på skärorna eller
plogbillarna, eller med gafflarna eller yxorna eller när
oxpikarnas uddar behövde rätas.
22. Härav kom sig, att när striden skulle stå, ingen enda av Sauls
och Jonatans folk hade ett svärd eller ett spjut; allenast Saul
själv och hans son Jonatan hade sådana.
23. Men filisteerna läto en utpost rycka fram till passet vid
Mikmas.
Första Samuelsboken, 14 Kapitlet
Jonatans tappra bedrift. Filistéernas
nederlag. Sauls obetänksamma förbud.
Hans strider med grannfolken. Hans
släktförhållanden.
1. Så hände sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin
vapendragare: "Kom, låt oss gå över till filisteernas utpost där
på andra sidan." Men han omtalade det icke för sin fader.
2. Saul vistades då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron,
och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra
man;
>1 Sam. 13,15.
3. och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till
Pinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, har då efoden. Och
folket visste icke om, att Jonatan hade gått bort.
>1 Sam 4,19 f.
4. Men i passet, där Jonatan sökte gå över för att komma till
filisteernas utpost, låg på vardera sidan en brant klippa; den
ena hette Boses och den andra Sene.
>1 Sam. 13,23.
5. Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i
söder, mitt emot Geba.
6. Och Jonatan sade till sin vapendragare: "Kom, låt oss gå över
till dessa oomskurnas utpost, kanhända skall HERREN göra något
för oss. Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom få
likasåväl som genom många."
>Dom. 7,4, 7. 2 Krön. 14,11. 1 Mack. 3,18.
7. Hans vapendragare svarade honom: "Gör allt vad du har i sinnet.
Gå du åstad; jag följer dig vart du vill."
8. Da sade Jonatan: "Välan, vi skola gå över till männen där och
laga så, att de få se oss.
9. Om de då säga till oss så: 'Stån stilla, till dess vi komma fram
till eder', då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upp
till dem.
>1 Mos. 24,12 f.
10. Om de däremot säga så: 'Kommen hitupp till oss', då skola vi
stiga ditupp, ty då har HERREN givit dem i vår hand; detta skall
för oss vara tecknet härtill."
11. När nu de två hade blivit synliga för filisteernas utpost, sade
filisteerna: "Se, hebreerna krypa ut ur hålen där de hava gömt
sig."
>1 Sam. 13,6.
12. Därpå ropade utpostens manskap till Jonatan och hans
vapendragare och sade: "Kommen hitupp till oss, så skola vi väl
lära eder!" Då sade Jonatan till sin vapendragare: "Följ mig
ditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand."
13. Och Jonatan klättrade på händer och fötter uppför, och hans
vapendragare följde honom. Och de föllo för Jonatan; och hans
vapendragare gick efter honom och gav dem dödsstöten.
>3 Mos. 26,7 f.
14. I det första allfallet nedgjorde så Jonatan och hans
vapendragare vid pass tjugu män, på en sträcka av vid pass ett
halvt plogland.
15. Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt
folket; utposterna och de som hade gått ut för att härja grepos
ock av förskräckelse. Och marken darrade, så att en
förskräckelse ifrån Gud uppstod.
>1 Mos. 35,5. 2 Mos. 14,24 f. 1 Sam. 7,10. 13,16 f. Ps. 76,13.
16. Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i
upplösning, och att man sprang hit och dit.
17. Då sade Saul till folket som han hade hos sig: "Hållen mönstring
och sen efter, vem som har gått ifrån oss." När de då höllo
mönstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro
där.
18. Då sade Saul tili Ahia: "För hit Guds ark." Ty Guds ark fanns på
den tiden bland Israels barn.
>1 Sam. 4,3 f.
19. Medan Saul ännu talade med prästen, tilltog larmet i
filisteernas läger allt mer och mer. Då sade Saul till prästen:
"Låt det vara."
20. Och Saul och allt det folk som han hade hos sig församlade sig
och drogo till stridsplatsen; där fingo de se att den ene hade
lyft sitt svärd mot den andre, så att en mycket stor förvirring
hade uppstått.
>Dom. 7,22. 2 Kron. 20,23.
21. Och de hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna, och
som hade dragit hitupp med dem och voro här ooh där i lägret,
dessa slöto sig nu ock till de israeliter som anfördes av Saul
och Jonatan.
22. Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd
hörde att filisteerna flydde, satte alla dessa också efter dem
och deltogo i striden.
23. Så gav HERREN Israel seger på den dagen, och striden fortsattes
ända bortom Bet-Aven.
24. När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saul
folket med följande ed: "Förbannad vare den man som förtär någon
föda före aftoncn, och innan jag har tagit hämnd på mina
fiender." Så smakade då ingen av folket någon föda.
25. Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung på
marken.
26. Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se den
utflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp till
munnen, ty folket fruktade för eden.
27. Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket med
eden; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand och
doppade dess ända i honungskakan, och förde så handen till
munnen, då kunde hans ögon åter se klart.
28. Men en man bland folket tog till orda och sade: "Din fader har
bundit folket med en dyr ed och sagt: 'Förbanna I vare den man
som dag förtär någon föda.'" Och folket var uttröttat.
29. Jonatan svarade: "Min fader har därmed dragit olycka över
landet. Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jag
smakade något litet av honungen här.
30. Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta av
bytet som de hade tagit från sina fiender -- huru mycket större
skulle icke då filisteernas nederlag hava blivit!"
31. Emellertid slogo de filisteerna på den dagen och förföljde dem
från Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttröttat.
32. Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och
kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet
med blodet i.
33. När man berättade detta för Saul och sade: "Se, folket syndar
mot HERREN genom att äta kött med blodet i", utropade han: "I
haven handlat brottsligt. Vältren nu fram till mig en stor
sten."
>1 Mos. 9,4. 3 Mos. 3,17. 7,26 f. 17 10 f. 13 f. 19,26.
>5 Mos. 12,16,23 f. 15,23.
34. Och Saul sade vidare: "Gån ut bland folket och sägen till dem
'Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slakten
dem här och äten; synden icke mot HERREN genom att äta köttet
med blodet i.'" Då förde allt folket, var och en med egen hand,
om natten fram sina oxar och slaktade dem där.
35. Och Saul byggde ett altare åt HERREN; detta var det första
altare som han byggde åt HERREN.
36. Och Saul sade: "Låt oss i natt draga ned och förfölja
filisteerna och anställa plundring bland dem, ända till dess det
bliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dem
bliver kvar." De svarade: "Gör allt vad dig täckes." Men prästen
sade: "Låt oss träda fram hit till Gud."
37. Då frågade Saul Gud: "Skall jag draga ned och förfölja
filisteerna? Vill du då giva dem i Israels hand?" Men han gav
honom intet svar den dagen.
>1 Sam. 28,6.
38. Då sade Saul: "Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, för
att I mån få veta och se vari den synd består, som i dag har
blivit begången.
39. Ty så sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den
ock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö." Men
ingen bland allt folket svarade honom.
40. Då sade han till hela Israel: "Ställen I eder på ena sidan, så
vill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan." Folket
svarade Saul: "Gör vad dig täckes."
41. Och Saul sade till HERREN, "Israels Gud: "Låt sanningen komma i
dagen." Då träffades Jonstan och Saul av lotten, och folket gick
fritt.
>Jos. 7,14 f. Jon. 1,7.
42. Saul sade: "Kasten lott mellan mig och min son Jonatan." Då
träffades Jonatan av lotten.
43. Saul sade till Jonatan: "Omtala för mig vad du har gjort." Då
omtalade Jonatan det för honom och sade: "Med ändan av staven
som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå
-- och så skall jag nu dö!"
44. Saul svarade: "Ja, Gud straffe mig nu ooh framgent: du måste
döden dö, Jonatan."
45. Men folket sade till Saul: "Skulle Jonatan dö, han som har
förskaffat Israel denna stora seger? Bort det! Så sant HERREN
lever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; ty
med Guds hjälp har han i dag utfört detta." Och folket köpte
Jonatan fri ifrån döden.
46. Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filisteerna;
filisteerna begåvo sig ock hem till sitt.
47. När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning,
förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot
Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot
filisteerna; och vart han vände sig tuktade han dem.
48. Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israel
från dess plundrares hand.
49. Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans båda
döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.
>1 Sam. 31,2. 1 Krön. 8,33. 9,39.
50. Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas' dotter. Hans härhövitsman
hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder.
51. Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner till
Abiel.
>1 Sam. 9,1
52. Men kriget mot filisteerna pågick häftigt, så länge Saul
levde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog
han honom i sin tjänst.
Första Samuelsboken, 15 Kapitlet
Sauls seger över amalekiterna. Hans
ohörsamhet och förkastelse. Samuel och
Agag.
1. Men Samuel sade till Saul: "Det var mig HERREN sände att smörja
dig till konung över sitt folk Israel. Så hör nu HERRENS ord.
>1 Sam. 9,15 f. 10,1.
2. Så säger HERREN Sebaot: Jag vill hemsöka Amalek för det som han
gjorde mot Israel, att han lade sig i vägen för honom, när han
drog upp ur Egypten.
>2 Mos. 17,8 f. 5 Mos. 25,17 f.
3. Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo,
med allt vad de hava, och skona dem icke, utan döda både män och
kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både
kameler och åsnor."
4. Då bådade Saul upp folket och mönstrade dem i Telaim: två hundra
tusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man från Juda.
5. När Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakhåll i
dalen.
6. Men till kaineerna lät Saul säga: "Skiljen eder från
amalekiterna och dragen ned, för att jag icke må utrota eder
tillsammans med dem. I bevisaden ju barmhärtighet mot alla
Israels barn, när de drogo ut ur Egypten." Då skilde sig
kaineerna från alnalekiterna.
>4 Mos. 10,29. 24,21. Dom. 1,16. 4,11.
7. Och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila fram
emot Sur, som ligger öster om Egypten.
>1 Mos. 25,18.
8. Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till fånga, och allt
folket gav han till spillo, och han slog dem med
svärdsegg.
>4 Mos. 24,7.
9. Men Saul och folket skonade Agae, så ock det bästa och det näst
bästa av får och fäkreatur jämte lammen, korteligen, allt som
var av värde; sådant ville de icke giva till spillo. All boskap
däremot, som var dålig och mager, gåvo de till spillo.
10. Då kom HERRENS ord till Samuel; han sade:
11. "Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har vänt
sig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar." Detta
gick Samuel hårt till sinnes, och han ropade till HERREN hela
den natten.
>1 Mos. 6,6 f.
12. Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick för att möta
Saul. Då blev det berättat för Samuel att Saul hade kommit till
Karmel och där rest åt sig en minnesstod, och att han sedan hade
vänt om och dragit därifrån ned till Gilgal.
13. När nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: "Välsignad
vare du av HERREN. Jag har nu fullgjort HERRENs befallning."
14. Men Samuel sade: "Vad är det då för ett läte av får som ljuder i
mina öron, och vad är det för ett läte av fäkreatur som jag
hör?"
15. Saul svarade: "Från amalekiterna hava de fört dem med sig, ty
folket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offra
det åt HERREN, din Gud; men det övriga hava vi givit till
spillo."
16. Då sade Samuel till Saul: "Håll nu upp, så vill jag förkunna för
dig vad HERREN i natt har talat till mig. Han sade till honom:
"Tala."
17. Samuel sade: "Se, fastän du var ringa i dina egna ögon, har du
blivit ett huvud för Israels stammar, ty HERREN smorde dig till
konung över Israel.
>1 Sam. 9,21. 10,1
18. Och HERREN sände dig åstad och sade: 'Gå och giv till spillo
amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att du
har förgjort dem.'
19. Varför har du då icke hört HERRENS röst, utan kastat dig över
bytet och gjort vad ont är i HERRENS ögon?"
20. Saul svarade Samuel: "Jag har ju hört HERRENS röst och gått den
väg på vilken HERREN har sänt mig. Jag har fört hit Agag,
Amaleks konung, och givit Amalek till spillo.
21. Men folket tog av bytet far och fäkreatur, det bästa av det
tillspillogivna, för att offra det åt HERREN din Gud, i Gilgal."
22. Då sade Samuel: "Menar du att HERREN har samma behag till
brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst?
Nej, lydnad är bättre än offer,
och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.
>Pred. 4,l7. Hos. 6,6. Syr. 35,1 f. Matt. 9,13. 12,7.
23. Ty gensträvighet är trolldomssynd,
och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan.
Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han ock förkastat
dig, och du skall icke längre vara konung."
>Hos. 4,6.
24. Saul sade till Samuel: "Jag har syndat därmed att jag har
överträtt HERRENS befallning och handlat emot dina ord; ty jag
fruktade för folket och lyssnade till deras ord.
25. Men förlåt mig nu min synd, och vänd tillbaka med mig, så att
jag får tillbedja HERREN."
26. Samuel sade till Saul: "Jag vänder icke tillbaka med dig; ty då
du har förkastat HERRENS ord, har HERREN ock förkastat dig, så
att du icke längre får vara konung över Israel."
>1 Sam. 16,1.
27. Nar nu Samuel vände sig om för att gå, fattade han i hörnet på
hans mantel, och den rycktes sönder.
28. Och Samuel sade till honom: "HERREN har i dag ryckt Israels ko-
nungarike från dig och givit det åt en annan, som är bättre än
du.
>1 Sam. 28,17.
29. Och den Härlige i Israel Ijuger icke och ångrar sig icke; ty han
är icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig."
>4 Mos. 23,19. Ps. 33,4.
30. Han svarade: "Jag har syndat; men bevisa mig dock nu den äran
inför de äldste i mitt folk och inför Israel, att du vänder
tillbaka med mig, så att jag får tillbedja HERREN, din Gud."
31. Då vände Samuel tillbaka och följde med Saul; och Saul tillbad
HERREN.
32. Och Samuel sade: "Fören fram till mig Agag, Amaleks konung." Då
gick Agag med glatt mod fram till honom. Och Agag sade: "Välan,
snart är dödens bitterhet överstånden."
33. Men Samuel sade: "Såsom ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa så
skall ock din moder bliva barnlös framför andra kvinnor." Därpå
högg Samuel Agag i stycken inför HERREN, i Gilgal.
34. Sedan begav sig Samuel till Rama; men Saul drog upp till sitt
hem i Sauls Gibea.
35. Och Samuel ville icke mer se Saul så länge han levde, ty Samuel
sörjde över Saul, eftersom HERREN ångrade att han hade gjort
Saul till konung över Israel.
Första Samuelsboken, 16 Kapitlet
David smörjes till konung. Han kommer
till Sauls hov.
1. Och HERREN sade till Samuel: "Huru länge tänker du sörja över
Saul? Jag har ju förkastat honom, ty jag vill icke längre att
han skall vara konung över Israel. Fyll ditt horn med olja och
gå åstad jag vill sända dig till betlehemiten Isai, ty en av
hans söner har jag utsett åt mig till konung."
>1 Sam. 15,26. 17,12. Apg. 13,22.
2. Men Samuel sade: "Huru skall jag kunna gå dit? Om Saul får höra
det, så dräper han mig." HERREN svarade: "Tag en kviga med dig
och säg: 'Jag har kommit för att offra åt HERREN.'
3. Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då själv
låta dig veta vad du bör göra, och du skall smörja åt mig den
jag säger dig."
4. Samuel gjorde vad HERREN hade sagt, och kom så till Bet-Lehem
Men när de äldste i staden fingo se honom, blevo de förskräckta
och frågade: "Allt står väl rätt till?"
5. Han svarade: "Ja. Jag har kommit för att offra åt HERREN. Helgen
eder och kommen med mig tid offret." Och han helgade Isai och
hans söner och inbjöd dem till offret.
>2 Mos. 19,10.
6. När de nu kommo dit och han fick se Eliab, tänkte han: "Förvisso
står HERRENS smorde här inför honom."
>1 Sam. 17,13 f.
7. Men HERREN sade till Samuel "Skåda icke på hans utseende och på
hans högväxta gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det är
icke såsom en människa ser; en människa ser på det som är för
ögonen men HERREN ser till hjärtat."
>5 Mos. 10,17. 1 Krön. 28,9. 2 Krön.19,7. Ps. 7,10.
>Jer. 11,20. 17,10. 20,12. Apg. 10,34.
8. Då kallade Isai på Abinadab och lät honom gå fram för
Samuel. Men han sade: "Icke heller denne har HERREN utvalt."
9. Då lät Isai Samma gå fram. Men han sade: "Icke heller denne har
HERREN utvalt."
10. På detta sätt lät Isai sju av sina söner gå fram för Samuel; men
Samuel sade till Isai: "HERREN har icke utvalt någon av dessa."
11. Och Samuel frågade Isai: "Är detta alla ynglingarna?" Han
svarade: "Ännu återstår den yngste, men han går nu i vall med
fåren." Då sade Samuel till Isai: "Sänd åstad och hämta hit
honom, ty vi skola icke sätta oss till bords, förrän han kommer
hit."
>2 Sam. 7,8. Ps. 78,70 f. 89,20 f.
12. Då sände han åstad och lät hämta honom, och han var ljuslätt och
hade sköna ögon och ett fagert utseende. Och HERREN sade: "Stå
upp och smörj honom, ty denne är det."
13. Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans
bröder; och HERRENS Ande kom över David, från den dagen och allt
framgent. Sedan stod Samuel upp och gick till Rama.
>1 Sam. 11,6.
14. Men sedan HERRENS Ande hade vikit ifrån Saul, kvaldes han av en
ond ande från HERREN.
15. Då sade Sauls tjänare till honom: "Eftersom en ond ande från Gud
kväljer dig,
16. må du, vår herre, tillsäga dina tjänare, som stå inför dig, att
de söka upp en man som är kunnig i harpospel, på det att han må
spela på harpan, när den onde anden från Gud kommer över dig; så
skall det bliva bättre med dig."
17. Då sade Saul till sina tjänare: "Sen eder för min räkning om
efter en man som är skicklig i strängaspel, och fören honom till
mig."
18. En av männen svarade då och sade: "Betlehemiten Isai har en son
som jag har funnit vara kunnig i strängaspel, en käck stridsman
och en förståndig man, därtill en fager man; och HERREN är med
honom."
19. Så sände då Saul bud till Isai och lät säga: "Sänd till mig din
son David, som vaktar fåren."
20. Då tog Isai en åsna, som han lastade med bröd, vidare en
vinlägel och en killing, och sände detta med sin son David till
Saul.
21. Så kom David till Saul och trädde i hans tjänst och blev honom
mycket kär, så att han fick bliva hans vapendragare.
22. Och Saul sände till Isai och lät säga: "Låt David stanna kvar i
min tjänst, ty han har funnit nåd för mina ögon."
23. När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan och
spelade; då kände Saul lindring, och det blev bättre med honom,
och den onde anden vek ifrån honom.
Första Samuelsboken, 17 Kapitlet
David dödar filistéen Goljat.
1. Men filisteerna församlade sina härar till strid; de församlade
sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan
Soko oeh Aseka, vid Efes-Dammim.
2. Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i
Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot
filisteerna.
3. Filisteerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna
stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan
sig.
4. Då framträdde ur filisteernas skaror en envigeskämpe vid namn
Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.
>Jos. 11,22.
5. Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett
fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar
koppar.
6. Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på
sin rygg.
7. Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet
höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför
honom.
>2 Sam. 21,19. 1 Krön. 20,5.
8. Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till
dem: "Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag
står här på filisteernas vägnar, och I ären Sauls tjänare;
väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.
9. Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara
eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned
honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss."
10. Och filisteen sade ytterligare: "Jag har i dag smädat Israels
här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!
11. Då Saul och hela Israel hörde dessa filisteens ord, blevo de
gripna av förfäran och stor fruktan.
12. Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i
Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid
en gammal man vid framskriden ålder.
>1 Sam. 16,1.
13. Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul
ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i
kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och
den tredje Samma.
>1 Sam. 16,6 f.
14. David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.
>1 Sam. 16,11.
15. Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta
sin faders får i Bet-Lehem.
16. Och filisteen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom
han och ställde sig där.
17. Nu sade Isai en gång till sin son David: "Tag för dina bröders
räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och
skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.
18. Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du
skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära
av dem en mottagningspant.
19. Saul oah de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen
och strida mot filisteerna."
20. Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare,
tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade
bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som
då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.
21. Och Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot
varandra.
22. Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade
bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.
23. Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han
som hette Goljat, filisteen ifrån Gat, fram ur filisteernas här
och talade såsom förut; och David hörde det.
24. Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom
och fruktade storligen.
25. Och Israels män sade: "Sen I mannen där, som nu träder upp? Han
träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom
vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han
giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i
Israel."
26. Och David sade till de man som stodo bredvid honom: "Vad får den
man som slår ned denne filiste och därmed tager bort sådan
smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filiste, som vågar
smäda den levande Gudens här?"
27. Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de
sade: "Detta får den man som slår ned honom."
28. Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen;
då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: "Varför har
du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla
fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas
ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned."
>1 Sam. 16,6 f.
29. David svarade: "Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en
fråga."
30. Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin
fråga, och folket gav honom samma svar som förut.
31. Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för
Saul, och denne lät hämta honom.
32. Och David sade till Saul: "Må ingen låta sitt mod falla. Din
tjänare vill gå åstad och strida mot denne filiste."
33. Saul sade till David: "Icke kan du gå åstad mot denne filiste
och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han
är en stridsman allt ifrån ungdomen."
34. Men David svarade Saul: "Din tjänare har gått i vall med sin
faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett
får av hjorden,
>Syr. 47,3 f.
35. så följde jag efter viiddjuret och slog ned det och ryckte rovet
ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så
fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.
36. Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det
gå denne oomskurne filiste såsom det gick vart och ett av dessa
djur, ty han har smädat den levande Gudens här."
37. Och David sade ytterligare: "HERREN, som räddade mig undan lejon
och björn, han skall ock rädda mig undan denne filiste." Då sade
Saul till David: "Gå då åstad; HERREN skall vara med dig."
38. Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en
kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.
39. Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och
prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något
sådant. Och David sade till Saul: "Jag kan icke gå så klädd, ty
jag har aldrig försökt sådant." Därpå lade David det av sig.
40. Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta
stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och
tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filisteen.
41. Och filisteen gick framåt och kom David allt närmare, och hans
sköld bärare gick framför honom.
42. Då nu filisteen såg upp och fick se David, föraktade han honom;
ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.
>1 Sam. 16,12.
43. Och filisteen sade till David: "Menar du att jag är en hund,
eftersom du kommer emot mig med käppar?" Och filisteen
förbannade David, i det han svor vid sina gudar.
44. Sedan sade filisteen till David: "Kom hit till mig, så skall jag
giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens diur."
45. David svarade filisteen: "Du kommer mot mig med svärd och spjut
och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som
är Israels härs Gud, den härs som du har smädat.
>Ps. 20,8. 118,10 f.
46. HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag
skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall
denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt
himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder
förnimma att Israel har en Gud.
47. Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd
och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han
skall giva eder i vår hand."
48. När då filisteen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig
David, sprang David med hast fram mot hären, filisteen till
mötes.
49. Och David stack sin band i väskan och tog därur en sten och
slungade och träffade filisteen i pannan; och stenen trängde in
i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.
50. Så övervann David filisteen med slunga och sten och slog
filisteen till döds,
51. utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang
David fram och ställde sig invid filisteen och fattade i hans
svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom
dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filisteerna nu
sågo att deras kämpe var död, flydde de.
>1 Mack. 4,30.
52. Men Israels och Juda man stodo upp och höjde ett härskri och
förföljde filisteerna ända dit där vägen går till Gai, och ända
intill Ekrons portar; och filisteer föllo och lågo slagna på
vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.
53. Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filisteerna,
vände de tillbaka och plundrade deras läger.
54. Och David tog filisteens huvud och förde det till Jerusalem, men
hans vapcn lade han i sitt tält.
>1 Sam. 21,9.
55. När Saul såg David gå ut mot filisteen, frågade han
härhövitsmannen Abner: "Vems son är denne yngling, Abner?" Abner
svarade: "Så sant du lever, konung, jag vet det icke."
56. Då sade konungen: "Hör då efter, vems son den unge mannen är."
57. När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl
filisteen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul,
medan han ännu hade filisteens huvud i sin hand.
58. Då sade Saul till honom: "Vems son är du, yngling" David
svarade: "Din tjanare Isais, betlehemitens, son."
Första Samuelsboken, 18 Kapitlet
Jonatans och Davids vänskap. Sauls avund
och mordiska anslag. Mikal given åt
David såsom hustru.
1. Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig
Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honon
lika kär som sitt eget liv.
>1 Sam. 19,1. 20,17.
2. Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer
vända tillbaka till sin faders hus.
>1 Sam. 17,15.
3. Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom
lika kär som sitt eget liv.
>1 Sam. 20,16 f. 23,18.
4. Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den
åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin
båge och sitt bälte
5. Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände
honom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folket
fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare.
6. Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava
slagit ned filisteen, gingo kvinnorna ut från alla Israels
städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel,
med pukor och trianglar.
>2 Mos. 15,20. Dom. 11,34.
7. Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda:
"Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen."
>2 Mos. 15,2l. 1 Sam. 21,11. 29,5.
8. Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han
sade: "Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de
givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet."
9. Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt
framgent.
10. Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han
rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han
dagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen.
>1 Sam. 16,14 f. 19,9 f.
11. Och Saul svängde spjutet och tänkte: "Jag skall spetsa David
fast vid väggen." Men David böjde sig undan för honom, två
gånger.
12. Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom,
sedan han hade vikit ifrån Saul.
13. Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde
honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare
och anförare.
14. Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med
honom.
15. Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom
än mer.
16. Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras
ledare och anförare.
17. Och Saul sade till David: "Se, min äldsta dotter, Merab, vill
jag giva dig till hustru; skicka dig allenast såsom en tapper
man i min tjänst, och för HERRENS krig." Ty Saul tänkte: "Min
hand må icke drabba honom, filisteernas hand må drabba honom."
18. Men David svarade Saul: "Vem är jag, vilka hava mina
levnadsförhållanden varit, och vad är min faders släkt i Israel,
eftersom jag skulle bliva konungens måg?"
19. När tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits åt
David, blev hon emellertid given till hustru åt meholatiten
Adriel. --
>2 Sam. 21,8.
20. Men Sauls dotter Mikal hade David kär. Och när man omtalade
detta för Saul, behagade det honom.
21. Saul tänkte nämligen: "Jag skall giva henne åt honom, för att
hon må bliva honom en snara, så att filisteernas hand drabbar
honom." Och Saul sade till David: "För andra gången kan du nu
bliva min mag."
22. Och Saul bjöd sina tjänare att de hemligen skulle tala så med
David: "Se, konungen har behag till dig, och alla hans tjänare
hava dig kär; du hör nu bliva konungens måg."
23. Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Men David
sade: "Tyckes det eder vara en så ringa sak att bliva konungens
måg? Jag är ju en fattig och ringa man."
24. Detta omtalade Sauls tjänare för honom och sade: "Så har David
sagt."
25. Då tillsade Saul dem att de skulle säga så till David: "Konungen
begär ingen annan brudgåva än förhudarna av ett hundra
filisteer, för att hämnd så må tagas på konungens fiender." Saul
hoppades nämligen att han skulle få David fälld genom
filisteernas hand.
>1 Mos. 34,12. 2 Mos. 22,16 f.
26. När så hans tjänare omtalade för David vad han hade sagt, ville
David gärna på det villkoret bliva konungens måg; och innan
tiden ännu var förlupen,
27. stod David upp ooh drog åstad med sina män och slog av
filisteerna två hundra man. Och David tog deras förhudar med
sig, och fulla antalet blev överlämnat åt konungen, för att han
skulle bliva konungens måg. Och Saul gav honom så sin dotter
Mikal till hustru.
>2 Sam. 3,14.
28. Men Saul såg och förstod att HERREN var med David; Och Sauls
dotter Mikal hade honom kär.
29. Då fruktade Saul ännu mer för David, och så blev Saul Davids
fiende för hela livet.
30. Men filisteernas furstar drogo i fält; och så ofta de drogo ut,
hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så
att hans namn blev mycket berömt.
Första Samuelsboken, 19 Kapitlet
Jonatans försök att blidka sin fader.
Sauls förnyade mordanslag och Davids
flykt. David hos Samuel i Rama och bland
profeterna.
1. Och Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om
att döda David; men Sauls son Jonatan var David mycket
tillgiven.
>1 Sam. 18,1. 20,17.
2. Därför omtalade Jonatan detta för David och sade: "Min fader
Saul söker att döda dig. Tag dig alltså till vara i morgon och
håll dig gömd på någon plats där du kan vara dold.
3. Men själv vill jag gå ut och ställa mig bredvid min fader på
marken, där du är, och jag vill tala om dig med min fader; om
jag då märker något, skall jag sedan omtala det för dig.
4. Och Jonatan talade till Davids bästa med sin fader Saul och sade
till honom: "Konungen må icke försynda sig på sin tjänare David
ty han har icke försyndat sig mot dig, utan vad han har gjort
har varit till stort gagn för dig.
5. Han tog ju sin själ[1] i sin hand och slog ned filisteen, och
HERREN gav så hela Israel en stor seger; du har själv sett det
och glatt dig däråt. Varför skulle du då försynda dig på
oskyldigt blod genom att döda David utan sak?"
>Dom. 12,3. 1 Sam. 17,48 f. 28,21. Ps 119,109.
6. Och Saul lyssnade till Jonatans ord; och Saul svor: "Så sant
HERREN lever, han skall icke dödas."
7. Sedan kallade Jonatan David till sig; ooh Jonatan omtalade för
honom allt som hade blivit sagt. Därefter förde Jonatan David
till Saul, och han var i hans tjänst såsom förut.
>1 Sam. 18,2.
8. När så kriget åter begynte, drog David ut och stridde mot
filisteerna och tillfogade dem ett stort nederlag, så att de
flydde för honom.
9. Men en ond ande från HERREN kom över Saul, där han satt i sitt
hus med spjutet i handen, under det att David spelade på harpan.
>1 Sam. 16,14 f. 18,10 f.
10. Då sökte Saul att med spjutet spetsa David fast vid väggen; men
denne vek undan för Saul, så att han allenast stötte spjutet in
i väg gen. Och David flydde och kom undan samma natt.
11. Emellertid sände Saul till Davids hus några män med uppdrag att
vakta på honom och att sedan om morgonen döda honom. Men Mikal,
Davids hustru, omtalade detta för honom och sade: "Om du icke i
natt räddar ditt liv, så är du i morgon dödens man."
>Ps. 59,1 f.
12. Darefter släppte Mikal ned David genom fönstret; och han begav
sig på flykten och kom så undan.
>Apg. 9,25.
13. Sedan tog Mikal husguden och lade honom i sängen och satte
myggnätet av gethår över huvudgärden och höljde täcket över
honom.
14. När sedan Saul sände sina män med uppdrag att hämta David, sade
hon: "Han är sjuk."
15. Då sände Saul dit männen med uppdrag att skaffa sig tillträde
till David själv och sade: "Bären honom i sängen hitupp till
mig, så att jag får döda honom."
16. Men när männen kommo in, fingo de se att det var husguden som
låg i sängen, med myggnätet över huvudgärden.
17. Då sade Saul till Mikal: "Varför har du så bedragit mig och
släppt min fiende, så att han har kommit undan?" Mikal svarade
Saul: "Han sade till mig: 'Släpp mig; eljest dö- dar jag dig.'"
18. När David nu hade flytt och kommit undan, begav han sig till
Samuel i Rama och omtalade för denne allt vad Saul hade gjort
honom. Och han och Samuel gingo till Najot och stannade där.
19. Och det blev berättat för Saul att David var i Najot vid Rama.
20. Då sände Saul dit några män med uppdrag att hämta David. Men när
Sauls utskickade fingo se skaran av profeterna i profetisk
hänryckning, och fingo se Samuel stå där såsom deras anförare,
kom Guds Ande över dem, så att också de fattades av hänryckning.
>1 Sam. 10,10 f.
21. När man omtalade detta för Saul, sände han dit andra män; men
också de fattades av hänryckning. Och när han då ytterligare,
för tredje gången, sände dit män med samma uppdrag, fattades
också dessa av hänryckning.
22. Då begav han sig själv till Rama; och när han kom till den stora
brunnen i Seku, frågade han: "Var äro Samuel och David?" Man
svarade: "De äro i Najot vid Rama."
23. Då begav han sig dit, till Najot vid Rama. Men Guds Ande kom
också över honom, så att han hela vägen gick i profetisk
hänryckning, ända till dess att han kom fram till Najot vid
Rama.
24. Då kastade också han av sig sina kläder, i det att också han
blev fattad av hänryckning inför Samuel; och han föll ned och
låg där naken hela den dagen och hela natten. Därför plägar man
säga: "Är ock Saul bland profeterna?"
>1 Sam. 10,12.
[1] Se själ i Ordförkl.
Första Samuelsboken, 20 Kapitlet
Jonatans sista försök att försona sin
fader med David. Förnyelse av Jonatans
och Davids vänskapsförbund.
1. Men David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och
sade: "Vad har jag gjort? Vilken missgärning, vilken synd har
jag begått mot dig fader, eftersom han står efter mitt liv?"
2. Han svarade honom: "Bort det! Du skall icke dö. Min fader gör
ju intet, varken något viktigt eller något oviktigt, utan att
uppenbara det för mig. Varför skulle då min fader dölja detta
för mig? Nej, så skall icke ske."
3. Men David betygade ytterligare med ed och sade: "Din fader vet
väl att jag har funnit nåd för dina ögon; därför tänker han:
'Jonatan skall icke få veta detta, på det att han icke må bliva
bedrövad.' Men så sant HERREN lever, och så sant du själv lever:
det är icke mer än ett steg mellan mig och döden."
4. Då sade Jonatan till David: "Vadhelst du önskar skall jag göra
för dig."
5. David sade till Jonatan: "I morgon är ju nymånad, och jag skulle
då rätteligen sitta till bords med konungen; men låt mig nu gå
och gömma mig ute på marken till i övermorgon afton.
>4 Mos. 10.10. 28,11 f. Ps. 81.4.
6. Om då din fader saknar mig, så säg: 'David utbad sig tillstånd
av mig att få göra ett hastigt besök i sin stad, Bet-Lehem, där
hela släkten nu firar sin årliga offerfest.'
7. Om han då säger: 'Gott!', så kan din tjänare vara trygg. Men om
han bliver vred, så märker du därav att han har beslutit min
ofärd.
8. Visa så din nåd mot din tjänare, eftersom du har låtit din
tjänare ingå ett HERRENS förbund med dig. Men om det finnes
någon missgärning hos mig, så döda mig du, ty varför skulle du
föra mig till din fader?"
>1 Sam. 18,8 f.
9. Då sade Jonatan: "Bort det! Om jag märker att min fader har
beslutit att låta ofärd komma över dig, skall jag förvisso
omtala det för dig."
10. Men David sade till Jonatan: "Vem skall omtala för mig detta,
eller säga mig om din fader giver dig ett hårt svar?"
11. Jonatan sade till David: "Kom, låt oss gå ut på marken." Och de
gingo båda ut på marken.
12. Och Jonatan sade till David: "Vid HERREN" Israels Gud: om jag
finner att det låter gott för David, när jag i morgon eller i
övermorgon vid denna tid utforskar min fader, så skall jag
förvisso sända bud tlll dig och uppenbara det för dig.
13. HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, såframt min
fader åstundar din ofärd, icke uppenbarar det för dig och låter
dig komma undan, så att du får gå dina färde i trygghet. Och
HERREN vare då med dig, såsom han har varit med min fader.
14. Och nog skall du väl, om jag då ännu är i livet, ja, nog skall
du väl bevisa barmhaätighet mot mig, såsom HERREN ar barmhärtig,
så att jag slipper att dö?
15. Icke skall du väl någonsin taga bort din barmhärtighet från mitt
hus, icke ens då när HERREN har tagit bort alla Davids fiender
ifrån jorden?"
16. Jonatan slöt då ett förbund med Davids hus; och HERREN utkrävde
sedan av Davids fiender vad de hade förskyllt.
>1 Sam. 18,3 f. 23,18.
17. Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin kärlek till honom,
ty han hade honom lika kär som han hade sitt eget liv;
>1 Sam. 18,1. 19,1.
18. Jonatan sade till honom: "I morgon är nymånad, och du skall då
saknas, ty din plats kommer ju att stå tom.
19. Men gå i övermorgon skyndsamt ned till den plats där du gömde
dig den dag då ogärningen skulle hava skett, och uppehåll dig
bredvid Eselstenen.
>1 Sam. 19,2 f.
20. Jag vill då själv i dess närhet avskjuta mina tre pilar, såsom
sköte jag till måls.
21. Sedan skall jag skicka min tjänare att gå och söka upp
pilarna. Om jag då säger till tjänaren: "Se, pilarna ligga bakom
dig, närmare hitåt', så tag du upp dem och kom fram, ty då kan
du vara trygg och ingenting är på färde, så sant HERREN lever.
22. Men om jag säger så till den unge mannen: 'Se, pilarna ligga
framför dig, längre bort', så gå dina färde, ty då sänder HERREN
dig bort.
23. Och i fråga om det som jag och du nu hava talat, är HERREN
vittne mellan mig och dig till evig tid."
24. Och David gömde sig ute på marken. Och när nymånaden var inne,
satte konungen sig till bords för att äta.
25. Konungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen;
och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men
Davids plats stod tom.
26. Saul sade dock intet den dagen, ty han tänkte: "Något har hänt
honom; han är nog icke ren, säkerligen är han icke ren."
>3 Mos. 7,19 f. 11,24 f. 15,16 f. 5 Mos. 23,10 f.
27. Men när Davids plats stod tom också dagen efter nymånadsdagen,
dagen därefter, sade Saul till sin son Jonatan: "Varför har
Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?"
28. Jonatan svarade Saul: "David utbad sig tillstånd av mig att få
gå till Bet-Lehem;
29. han sade: 'Låt mig gå, ty vi fira en släktofferfest i staden,
och min broder har själv bjudit mig att komma; om jag har funnit
nåd för dina ögon, så låt mig nu slippa härifrån för att besöka
mina bröder.' Därför har han icke kommit till konungens bord."
30. Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom:
"Du son till en otuktig kvinna! Visste jag då icke att du hade
funnit behag i Isais son, till skam för dig själv och till skam
för din moders blygd!
31. Ty så länge Isais son lever på jorden, är varken du eller din
konungamakt säker. Sänd därför nu åstad och låt hämta honom hit
till mig, ty han är dödens barn."
>1 Sam. 15,28.
32. Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: "Varför
skall han dödas? Vad har han gjort?"
>1 Sam. 19,4.
33. Då slängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; och
nu märkte Jonatan att hans fader hade beslutit att döda David.
34. Och Jonatan stod upp från bordet i vredesmod och åt intet på den
andra nymånadsdagen, ty han var bedrövad för Davids skull,
därför att hans fader hade gjort sådan orätt mot denne.
35. Följande morgon gick Jonatan ut på marken, vid den tid han hade
utsatt för David; och han hade en liten gosse med sig.
36. Och han sade till gossen: "Spring och sök reda på pilarna som
jag skjuter av." Medan nu gossen sprang, sköt han pilen över
honom.
37. Och när gossen kom till det ställe dit Jonatan hade avskjutit
pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: "Pilen ligger ju
framför dig, längre bort."
38. Och Jonatan ropade ytterligare eftergossen: "Fort, skynda dig,
stanna icke!" Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen
och kom till sin herre.
39. Men gossen visste icke varom fråga var; allenast Jonatan ooh
David visste det.
40. Och Jonatan lämnade sina vapen åt gossen som han hade med sig
och sade till honom: "Gå och bär dem in i staden."
41. Men sedan gossen hade gått, reste David sig upp på södra sidan;
och han föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre
gånger; och de kysste varandra och gräto med varandra, och David
grät överljutt.
42. Och Jonatan sade till David: "Gå i frid. Blive det såsom vi båda
svuro vid HERRENS namn, när vi sade: 'HERREN vare vittne mellan
mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig
tid.'"
43. Sedan stod han upp och gick sina färde, men Jonatan gick in i
staden igen.
Första Samuelsboken, 21 Kapitlet
David hos prästen Ahimelek i Nob. Hans
flykt till konung Akis i Gat.
1. Och David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev
förskräckt, när han fick se David, och fragade honon: "Varför
kommer du ensam och har ingen med dig?"
2. David svarade prästen Ahimelek: "Konungen har givit mig ett
uppdrag, men han sade till mig: 'Ingen får veta något om det
uppdrag vari jag sänder dig, och som jag har givit dig.' Och
mina män har jag visat till det och det stället.
3. Giv mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kan
finnas."
4. Prästen svarade David och sade "Vanligt bröd har jag icke till
hands; allenast heligt bröd finnes -- om eljest dina män hava
avhållit sig från kvinnor."
>2 Mos. 19,16. 3 Mos. 24,5 f.
5. David svarade prästen och sade till honom: "Ja, sannerligen,
kvinnor hava pa sista tiden varit skilda från oss; när jag drog
åstad, voro ock mina mäns tillhörigheter heliga. Därför, om
också vårt förehavande är av helt vanligt slag, är det dock i
dag heligt, vad våra tillhörigheter angår."
>3 Mos. 15,16 f.
6. Då gav prästen honom av det heliga; ty där fanns icke något
annat bröd än skådebröden, som hade legat inför HERRENS ansikte,
men som man hade burit undan, för att lägga fram nybakat bröd
samma dag det gamla togs bort.
>Matt. 12,3 f. Mark. 2,25 f. Luk. 6,3 f.
7. Men där befann sig den dagen en av Sauls tjänare, som var satt i
förvar inför HERREN, en edome vid namn Doeg, den förnämste av
Sauls herdar.
>1 Sam. 22,9. Ps. 52,1 f.
8. Och David frågade Ahimelek ytterligare: "Har du icke här till
hands något spjut eller något svärd? Ty varken mitt svärd eller
mina andra vapen tog jag med mig, eftersom konungens uppdrag
krävde så stor skyndsamhet."
9. Prästen svarade: "Jo, det svärd som har tillhört filisteen
Goljat, honom som du slog ned i Terebintdalen; det finnes,
inhöljt i ett kläde, där bakom efoden. Vill du taga det med dig,
så tag det; ty något annat än det har jag icke." David sade:
"Dess like finnes icke; giv mig det."
>1 Sam. 17,54. 22,10. 23,6.
10. Och David stod upp och flydde samma dag för Saul och kom till
Akis, konungen i Gat.
>1 Sam. 27,2. Ps. 56,1.
11. Men Akis' tjänare sade till honom: "Detta är ju David, landets
konung! Det är ju till dennes ära man sjunger så under dansen:
'Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.'
>1 Sam. 18,7. 29,5.
12. David lade märke till dessa ord, och han begynte storligen
frukta för Akis, konungen i Gat.
13. Därför ställde han sig vansinnig inför deras ögon och betedde
sig såsom en ursinnig, när de ville fasthålla honom, och ritade
på dörrarna i porten och lät spotten rinna ned i sitt skägg.
>Ps. 34,1.
14. Då sade Akis till sina tjänare: "I sen ju huru vanvettigt mannen
beter sig. Varför fören I honom till mig?
15. Har jag då sådan brist på vanvettiga människor, att I behövden
föra denne hit, för att han skulle bete sig vanvettigt inför
mig? Skulle en sådan få komma in i mitt hus?"
Första Samuelsboken, 22 Kapitlet
David flykting i Juda och Moab. Doegs
angivelse. Mordet på prästerna.
1. Då begav sig David därifrån och flydde undan till Adullams
grotta. Och när hans bröder och hela hans faders hus fingo höra
detta, kommo de ditned till honom.
>Ps. 57,1. 142,1.
2. Och till honom församlade sig alla slags män som voro i något
trångmål, alla som ansattes av fordringsägare och alla
missnöjda, och han blev deras hövding; vid pass fyra hundra man
slöto sig så till honom.
3. Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Och han sade till
konungen i Moab: "Låt min fader och min moder få komma hitöver
och vara hos eder till dess jag får veta vad Gud vill göra med
mig."
4. Och han förde dem fram inför konungen i Moab; och de fingo
stanna hos denne, så länge David var på borgen.
5. Men profeten Gad sade till David: "Du skall icke stanna här på
borgen; drag bort härifrån ooh begiv dig in i Juda land." Då
drog David bort därifrån och kom till Heretskogen.
>Ps. 63,1.
6. Och Saul fick höra att man hade fått spaning på David och de män
som voro med honom. Då nu Saul en dag satt i Gibea under
tamarisken på höjden, med sitt spjut i handen, under det att
alla hans tjänare stodo omkring honom,
7. sade han till sina tjänare, där de stodo omkring honom: "Hören,
I benjaminiter. Skall då också Isais son åt eder alla giva
åkrar oeh vingårdar och göra eder alla till över- och
underhövitsmän?
>1 Sam. 8,14.
8. Ty I haven ju alla sammansvurit eder mot mig, oah ingen har
uppenbarat för mig att min son har slutit förbund med Isais
son. Ingen av eder bekymrar sig så mycket om mig, att han har
uppenbarat det för mig. Min son har ju uppeggat min tjänare till
att stämpla mot mig, såsom nu sker."
>1 Sam. 18,3. 20,16.
9. Edomeen Doeg, som ock stod där bland Sauls tjänare, svarade då
och sade: "Jag har sett Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs
son, i Nob.
>1 Sam. 21,7. Ps. 52,1 f.
10. Denne frågade då HERREN för honom och gav honom reskost; han gav
honom ock filisteen Goljats svärd."
>1 Sam. 21,6,9.
11. Då sände konungen och lät kalla till sig prästen Ahimelek,
Ahitubs son, och hela hans faders hus, prästerna i Nob. Och de
kommo alla till konungen.
12. Då sade Saul: "Hör mig, du Ahitubs son." Han svarade: "Jag hör
dig, min herre."
13. Saul sade till honom: "Varför haven I sammansvurit eder mot mig,
du och Isais son, i det att du har givit honom bröd och svärd
och frågat Gud för honom, så att han skulle kunna sätta sig upp
mot mig och stämpla mot mig, såsom nu sker?"
14. Ahimelek svarade konungen och sade: "Vem bland alla dina tjänare
är väl så betrodd som David, han som därtill är konungens måg
och hövding för din livvakt och högt ärad i ditt hus?
>1 Sam. 18,27.
15. Är det då nu för första gången som jag har frågat Gud för honom?
Bort det! Icke må konungen lägga mig, sin tjänare, och hela min
faders hus något till last, ty din tjänare visste alls intet om
allt detta."
16. Men konungen sade: "Du måste döden dö, Ahimelek, du själv och
hela din faders hus."
17. Och konungen sade till drabanterna som stodo där omkring honom:
"Träden fram och döden HERRENS präster; ty också de hålla med
David; och fastän de visste att han flydde, uppenbarade de det
icke för mig." Men konungens tjänare ville icke uträcka sina
händer till att stöta ned HERRENS präster.
18. Då sade konungen till Doeg: "Träd du fram och stöt ned
prästerna." Edomeen Doeg trädde då fram och stötte ned prästerna
och dödade på den dagen åttiofem män som buro linne-efod.
>2 Mos. 28,40.
19. Och invånarna i präststaden Nob blevo slagna med svärdsegg, både
män och kvinnor, både barn och spenabarn; också fäkreatur, åsnor
och får blevo slagna med svärdsegg.
>1 Sam. 21,1.
20. Allenast en son till Ahimelek, Ahitubs son, vid namn Ebjatar,
kom undan, och denne flydde bort till David.
21. Och Ebjatar omtalade för David att Saul hade dräpt HERRENS
präster.
22. Då sade David till Ebjatar: "Jag förstod redan då att edomeen
Doeg, eftersom han var där, skulle omtala allt för Saul. Det är
jag som är orsaken till att hela din faders hus har förgåtts.
>1 Sam. 21,7.
23. Bliv kvar hos mig, frukta intet; ty den som står efter mitt liv,
han står ock efter ditt liv. Hos mig är du i gott förvar."
Första Samuelsboken, 23 Kapitlet
Kegilas räddning genom David. Jonatan
hos David. Sifiternas förräderi. David
i öknen Maon.
1. Och man berättade för David: "Filisteerna hålla nu på att
belägra Kegila, och de plundra logarna."
2. Då frågade David HERREN: "Skall jag draga åstad och slå dessa
filisteer?" HERREN svarade David: "Drag åstad och slå
filisteerna och fräls Kegila."
>1 Sam. 30,7 f. 2 Sam. 5,19.
3. Men Davids män sade till honom: "Vi leva ju i fruktan redan här
i Juda. Och nu skulla vi därtill draga åstad till Kegila, mot
filisteernas här!"
4. Då frågade David HERREN ännu en gång, och HERREN svarade honom
och sade: "Stå upp och drag ned till Kegila; ty jag vill giva
filisteerna i din hand."
5. Då drog David med sina män till Kegila ooh stridde mot
filisteerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ett
stort nederlag. Så frälste David invånarna i Kegila.
6. När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, förde
han efoden med sig ditned.
>1 Sam. 21,9. 22,20.
7. Och det blev berättat för Saul att David hade dragit in i
Kegila. Då sade Saul: "Gud har förkastat honom och givit honom i
min hand, ty han har själv stängt in sig genom att gå in i en
stad med portar och bommar."
8. Därefter bådade Saul upp allt folket till strid, för att draga
ned till Kegila och där innesluta David och hans man.
9. Men när David fick veta att Saul stämplade ont mot honom, sade
han till prästen Ebjatar: "Bär hit etoden."
>1 Sam. 30,7.
10. Och David sade: "HERRE, Israels Gud, din tjänare har hört att
Saul har i sinnet att komma mot Kegila och fördärva staden för
min skull.
11. Skola Kegilas borgare då utlämna mig åt honom? Skall Saul komma
hitned, såsom din tjänare har hört? HERRE, Israels Gud,
förkunna det för din tjänare." HERREN svarade: "Han skall komma
hitned."
12. David frågade ytterligare: "Skola Kegilas borgare då utlämna mig
och mina man åt Saul?" HERREN svarade: "De skola utlämna eder."
13. Då bröt David upp med sitt folk, som utgjorde vid pass sex
hundra man, och de drogo ut från Kegila och vandrade vart de
kunde. När det då blev berättat för Saul att David hade flytt
undan från Kegila avstod han från att draga ut.
14. Så uppehöll sig nu David i öknen på bergfästena; han uppehöll
sig bland bergen i öknen Sif. Och Saul sökte alltjämt efter
honom, men Gud gav honom icke i hans hand.
15. Och medan David var i Hores i öknen Sif, förnam han att Saul
hade dragit ut för att söka döda honom.
16. Men Jonatan, Sauls son, stod upp och gick till David i Hores och
styrkte hans mod i Gud.
17. Han sade till honom: "Frukta icke; ty min fader Sauls hand skall
icke träffa dig, utan du skall bliva konung över Israel, och jag
skall då hava andra platsen, näst efter dig. Detta vet ock min
fader Saul."
>1 Sam. 15,28. 20,31. 24,21.
18. Sedan slöto de båda ett förbund inför HERREN. Och David stannade
kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.
>1 Sam. 18,3 f. 20,16.
19. Men några sifiter drogo upp till Saul i Gibea och sade: "David
håller sig nu gömd hos oss på bergfästena i Hores, på
Hakilahöjden, som ligger söder om ödemarken.
>1 Sam. 26,1. Ps. 54,1 f.
20. Så drag nu ditned, o konung, så snart det lyster dig att göra
det. står sak bliver det då att utlämna honom åt konungen."
21. Då sade Saul: "Varen välsignade av HERREN, därför att I haven
velat spara mig bekymmer.
22. Men gån nu och skaffen eder ytterligare visshet, och tagen reda
på och sen efter, på vilket ställe han nu vistas, och vem som
har sett honom där; ty man har sagt mig att han är mycket
listig.
23. Och sen efter och tagen reda på alla gömställen där han kan
gömma sig; och kommen så igen till mig, när I haven fått
visshet, så vill jag sedan gå med eder. Ty finnes han i landet,
skall jag veta att söka upp honom, om jag än måste söka bland
alla Juda ätter."
24. Då stodo de upp och gingo till Sif före Saul. Men David och hans
män voro i öknen Maon, på hedmarken, söder om ödemarken.
25. När nu Saul drog åstad med sina män för att söka efter David, om
talade man det för denne, och han drog då ned till klippan och
stannade så i öknen Maon. När Saul hörde detta, satte han efter
David in i öknen Maon.
26. Och Saul gick på ena sidan om berget, och David med sina män på
andra sidan. Men just som David var stadd på flykt för att komma
undan Saul, under det att Saul och hans män sökte kringränna
David och hans män för att taga dem till fånga
27. kom en budbärare till Saul och sade: "Skynda dig och kom, ty
filisteerna hava fallit in i landet."
28. Då upphörde Saul att förfölja David och drog mot
filisteerna. Värav fick det stället namnet Sela-Hammalekot[1].
[1] Betydelsen oviss; möjligen skiljeklippan
Första Samuelsboken, 24 Kapitlet
David och Saul i grottan.
1. Men David drog upp därifrån och uppehöll sig sedan på En-Gedis
bergfästen.
2. Och när Saul kom tillbaka från tåget mot filisteerna, omtalade
man för honom att David var i En-Gedis öken.
>1 Sam. 23,27 f.
3. Då tog Saul tre tusen män, utvalda ur hela Israel, och drog
åstad för att söka efter David och hans män på
Stenbocksklipporna.
>1 Sam. 26,2.
4. Och när han kom till boskapsgårdarna vid vägen, fanns där en
grotta; då gick han ditin för något avsides bestyr. Men David
och hans män sutto längst inne i grottan.
>Dom. 3,24.
5. Då sade Davids män till honom: "Se, detta är den dag om vilken
HERREN har sagt till dig: Jag vill nu giva din fiende i din
hand, så att du far göra med honom vad du finner för gott." Då
stod David upp och skar oförmärkt av en flik på Sauls mantel.
>1 Sam. 26,8.
6. Men därefter slog Davids samvete honom, därför att han hade
skurit av fliken på Sauls mantel.
7. Och han sade till sina män: "HERREN låte det vara fjärran ifån
mig att jag skulle göra detta mot min herre, mot HERRENS smorde,
att jag skulle uträcka min hand mot honom; han är ju HERRENS
Smorde."
>2 Sam. 1,14 f.
8. Och David höll sina män tillbaka med stränga ord och tillstadde
dem icke att överfalla Saul. Men när Saul hade stått upp och
gått ut ur grottan och fortsatt sin färd,
9. då stod ock David upp och gick ut ur grottan och ropade efter
Saul: "Min herre konung!" När då Saul såg sig tillbaka, böjde
David sig ned, med ansiktet mot jorden, och bugade sig.
10. Och David sade till Saul: "Varför hör du på sådana människors
ord, som säga att David söker din ofärd?
11. Du har ju i dag med egna ögon sett hurusom jag skonade dig, när
HERREN i dag hade givit dig i min hand i grottan Och man
uppmanade mig att dräpa dig; jag tänkte: 'Jag vill icke uträcka
min hand mot min herre; han är ju HERRENS Smorde.
12. Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min
hand. Ty därav att jag skar av fliken på din mantel, men icke
dräpte dig, må du märka och se att jag icke har velat göra något
ont eller begå någon förbrytelse, och att jag icke har försyndat
mig mot dig, fastän du traktar eftcr att taga mitt liv.
13. HERREN skall döma mellan mig och dig, och HERREN skall hämnas
mig på dig, men min hand skall icke röra dig.
>3 Mos. 19,18. Rom. 12,19. 1 Petr. 2,23.
14. Det är såsom det gamla ordspråket säger: 'Från de ogudaktiga
kommer vad ogudaktigt är'; därför skall hand icke röra dig."
15. Efter vem har Israels konung dragit ut? Efter vem är det du
jagar? Efter en död hund, efter en enda liten loppa!
>1 Sam. 26,20.
16. Så vare då HERREN domare och döme mellan mig och dig; må han se
härtill och utföra min sak, ja, må han döma mig fri ifrån din
hand."
>Ps. 43,1
17. När David hade talat dessa ord till Saul, sade Saul: "De är ju
din röst, min son David." Och Saul brast ut i gråt.
>1 Sam. 26,17.
18. Och han sade till David: "Du är rättfärdigare än jag, ty du har
bevisat mig gott, under det jag har bevisat dig ont.
19. Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig, därigenom att du
icke har dräpt mig, fastän HERREN hade överlämnat mig i din
hand.
>1 Sam. 26,21.
20. Ty när någon träffar på sin fiende, plägar han då låta honom gå
sin väg i ro? HERREN vedergälle dig med sitt goda för vad du
denna dag har gjort mig.
21. Och nu vet jag väl att du skall bliva konung, och att Israels
konungadöme skall förbliva i din hand.
>1 Sam. 23,17.
22. Men lova mig nu med ed vid HERREN att du icke utrotar mina
avkomlingar efter mig och icke utplånar mitt namn ur min faders
hus."
23. Då svor David Saul denna ed. Därefter drog Saul hem; men David
och hans män drogo upp till borgen.
Första Samuelsboken, 25 Kapitlet
Samuels död och begravning. Nabal och
Abigail. Davids hustrur.
1. Och Samuel dog, och hela Israel församlade sig och höll
dödsklagan efter honom; och de begrovo honom där han bodde i
Rama.
Och David stod upp och drog ned till öknen Paran.
>1 Sam. 7,17. 28,3.
2. I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel, och
den mannen var mycket rik; han ägde tre tusen får och ett tusen
getter. Och han höll just då på att klippa sina får i
Karmel.
>Jos. 15,55.
3. Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hustrun hade
ett gott förstånd och ett skönt utseende; men mannen var hård
och ondskefull; och han var en avkomling av Kaleb.
4. När nu David i öknen fick höra att Nabal klippte sina får,
5. sände han dit tio unga män; och David sade till männen: "Gån upp
till Karmel och begiven eder till Nabal och hälsen honom från
mig.
6. Och I skolen säga till mina bröder där: "Frid vare med dig själv
frid vare med ditt hus, och frid vare med allt vad du har.
7. Jag har nu hört att du håller på med fårklippning. Nu är det så
att dina herdar hava vistats i vårt grannskap, utan att vi hava
gjort dem något förfång, och utan att något har kommit bort för
dem under hela den tid de hava varit i Karmel.
8. Fråga dina tjänare därom, så skola de själva säga dig det. Låt
nu våra män finna nåd för dina ögon. Vi hava ju kommit hit på
en glad dag. Giv därför åt dina tjänare och åt din son David vad
du kan hava till hands."
9. När nu Davids män kommo dit, talade de på Davids vägnar till
Nabal alldeles såsom det var dem befallt, och sedan väntade de
stilla.
10. Men Nabal svarade Davids tjänare och sade: "Vem är David, vem är
Isais son? I denna tid är det många tjänare som rymma från sina
herrar.
11. Skulle jag taga min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag
har slaktat åt mina fårklippare, och giva detta åt män om vilka
jag icke ens vet varifrån de äro?"
12. Då vände Davids män om och gingo sin väg; och när de hade kommit
tillbaka, berättade de for honom allt, såsom det hade tillgått.
13. Då sade David till sina män: "Var och en omgjorde sig med sitt
svärd." Och var och en omgjordade sig med sitt svärd; jämväl
David själv omgjordade sig med sitt svärd. Och vid pass fyra
hundra man följde med David ditupp, men två hundra stannade vid
trossen.
14. Men en av tjänarna berättade för Abigail, Nabals hustru, och
sade: "David har skickat sändebud hit från öknen och låtit hälsa
vår herre, men han visade av dem.
15. Dessa män hava likväl varit oss mycket nyttiga; vi hava aldrig
lidit något förfång, och aldrig har något kommit bort för oss
under hela den tid vi drogo omkring i deras närhet, medan vi
voro därute på marken.
16. De voro en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi
vistades i deras grannskap, medan vi vaktade hjorden.
17. Så betänk nu och se till, vad du bör göra, ty något ont är nog
beslutet mot vår herre och över hela hans hus; och han är ju en
ond man, så att ingen vågar säga något åt honom."
18. Då gick Abigail strax och tog två hundra bröd, två vinläglar,
fem tillredda får, fem sea-mått rostade ax, ett hundra
russinkakor och två hundra fikonkakor, och lastade detta på
åsnor.
19. Och hon sade till sina tjänare: "Gån framför mig, jag vill komma
efter eder." Men för sin man Nabal sade hon intet härom.
20. När hon nu red på sin åsna och kom ned i en hålväg i berget,
fick hon se David och hans män komma ned från motsatta sidan, så
att hon måste möta dem.
21. Men David hade sagt: "Förgäves har jag skyddat allt vad den
mannen hade i öknen, så att intet av allt vad han ägde har
kommit bort; men har har vedergällt mig med ont för gott.
>Ps. 35,12.
22. Sa sant Gud må straffa Davids fiender nu och framgent, jag skall
av allt som tillhör honom icke låta någon av mankön leva kvar
till i morgon."
23. Då nu Abigail fick se David, steg hon strax ned från åsnan och
föll ned inför David på sitt ansikte och bugade sig mot jorden.
24. Hon föll till hans fötter och sade: "På mig vilar denna
missgärning, herre. Men låt din tjänarinna få tala inför dig,
och hör på din tjänarinnas ord.
25. Icke må min herre fästa något avseende vid Nabal, den onde
mannen, ty vad hans namn betyder, det är han; Nabal heter han,
och dårskap[1] bor i honom. Men jag, din tjänarinna, har icke
sett de män som du, min herre, sände.
26. Och nu, min herre, så sant HERREN lever, och så sant du själv
lever, du som av HERREN har avhållits från att ådraga dig
blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand: må det nu gå dina
fiender och dem som söka bereda min herre ofärd såsom det må gå
Nabal.
27. Och låt nu dessa hälsningsskänker, som din trälinna har medfört
till min herre, givas åt de män som följa min herre.
>1 Mos. 33,11.
28. Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall
förvisso åt min herre uppbygga ett hus som bliver beståndande,
eftersom min herre för HERRENS krig; och du skall lcke bliva
skyldig till något ont, så länge du lever.
29. Och om någon står upp för att förfölja dig och söka döda dig, så
må min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN,
din Gud; men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och
slunga det bort.
>Ps. 6,11. 31,21. 73,19. 97,10.
30. När nu HERREN gör med min herre allt det goda varom han har
talat till dig, ooh förordnar dig til furste över Israel,
31. skall alltså detta icke bliva dig en stötesten eller vara till
hjärteångest för min herre, att du har utgjutit blod utan sak,
och att min herre själv har skaffat sig rätt. Men när HERREN gör
min herre gott, så tänk på din tjänarinna."
32. Då sade David till Abigal: "Väl signad vare HERREN, Israels Gud
som i dag har sänt dig mig til mötes!
33. Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själr,
som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld och
skaffa mig rätt med egen hand!
34. Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig
från att göra dig något ont: om du icke strax hade kommit mig
till mötes, så skulle i morgon, när det hade blivit dager, ingen
av mankön hava funnits kvar av Nabals hus."
35. Därefter tog David emot av henne vad hon hade medfört åt honom;
och han sade till henne: "Far i frid hem igen. Se, jag har
lyssnat till dina ord och gjort dig till viljes."
>Ords. 15,1.
36. När sedan Abigail kom hem till Nabal, höll denne just i sitt hus
ett gästabud, som var såsom en konungs gästabud; och Nabals
hjärta var glatt i honom, och han var mycket drucken. Därför
omtalade hon alls intet för honom förrän om morgonen, när det
blev dager.
37. Men om morgonen, när ruset hade gått av Nabal, omtalade hans
hustru för honom vad som hade hänt. Då blev hans hjärta såsom
dött i hans bröst, och han blev såsom en sten.
38. Och vid pass tio dagar därefter slog HERREN Nabal, så att han
dog.
39. När David hörde att Nabal var död, sade han: "Lovad vare HERREN,
som på Nabal har hämnats den smälek han tillfogade mig, och som
har bevarat sin tjänare från att göra vad ont var, under det att
HERREN lät Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!"
Och David sände åstad och lät säga Abigail att han önskade få
henne till sin hustru.
40. När så Davids tjänare kommo till Abigail i Karmel, talade de
till henne och sade: "David har sänt oss till dig för att få dig
till hustru åt sig."
41. Då stod hon upp och föll ned till jorden på sitt ansikte och
sade: "Må din tjänarinna bliva en trälinna, som tvår min herres
tjänares fötter."
42. Därefter stod Abigail upp med hast och satte sig på sin åsna,
likaledes de fem tärnor som utgjorde hennes följe. Och hon
följde med dem som David hade sänt till henne och blev hans
hustru.
43. David hade ock tagit till hustru Ahinoam från Jisreel, så att
dessa båda blevo hans hustrur.
44. Men Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti,
Lais' son, från Gallim.
>2 Sam. 3,15.
[1] Hebr. nebala
Första Samuelsboken, 26 Kapitlet
David skonar för andra gången Sauls liv.
1. Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: "David håller
sig nu gömd på Hakilahöjden, gent emot ödemarken."
>1 Sam. 23,19. Ps. 54,1 f.
2. Då bröt Saul upp och drog ned till öknen Sif med tre tusen män
utvalda ur Israel, för att söka efter David i öknen Sif.
>1 Sam. 24,3.
3. Och Saul lägrade sig på Hakilahöjden, som ligger gent emot
ödemarken, vid vägen. Men David uppehöll sig då i öknen. Och när
David förnam att Saul hade kommit efter honom in i öknen,
4. sände han ut spejare och fick så full visshet om att Saul hade
kommit.
5. Då bröt David upp och begav sig till det ställe där Saul hade
lägrat sig; och David såg platsen där Saul låg med sin
härhövitsman Abner, Ners son. Saul låg nämligen i vagnborgen,
och folket var lägrat runt
6. Och David tog till orda och sade I till hetiten Ahimelek och
till Abisai, Serujas son, Joabs broder: "Vem vill gå med mig ned
till Saul i lägret?" Då svarade Abisai: "Jag vill gå med dig
ditned."
>1 Krön. 2,16.
7. Så kommo då David och Abisai om natten till folket där, och sågo
Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden
invid huvudgärden; och Abner och folket lågo runt omkring honom.
8. Då sade Abisai till David: "Gud har i dag överlämnat din fiende
i din hand; så låt mig nu få spetsa honom fast i jorden med
spjutet; det skall ske genom en enda stöt, jag skall icke behöva
giva honom mer än den."
>1 Sam. 24,5. 2 Sam.16,9.
9. Men David svarade Abisai: "Du får icke förgöra honom; ty vem har
uträckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?"
10. Och David sade ytterligare: "Så sånt HERREN lever, HERREN må
själv slå honom, eller ock må hans dödsdag komma i vanlig
ordning, eller må han draga ut i strid och så få sin bane;
>Rom. 12,19.
11. men HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle
uträcka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likväl spjutet som
står vid hans huvudgärd och vattenkruset; och låt oss sedan gå
vår väg.
12. Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvudgärd, och
sedan gingo de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller ens
vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade låtit en tung
sömn falla över dem.
13. Sedan, när David hade kommit över pa andra sidan, ställde han
sig på toppen av berget, långt ifrån så att avståndet var stort
mellan dem.
14. Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade:
"Vill du icke svara, Abner?" Abner svarade och sade: "Vem är du
som så ropar till konungen?"
15. David sade till Abner: "Du är ju en man som icke har sin like i
Israel. Varför har du då icke vakat över din herre, konungen? En
av folket har ju kommit in för att förgöra konungen, din herre.
16. Vad du har gjort är icke väl gjort. Så sant HERREN lever, I
haden förtjänat att dö, därför att I icke haven vakat över eder
herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var äro konungens spjut och
vattenkruset som stodo vid hans huvudgärd?"
17. Då kände Saul igen Davids röst och sade: "Det är ju din röst,
min son David." David svarade: "Ja, min herre konung."
>1 Sam. 24,17.
18. Och han sade ytterligare: "Varför jagar min herre så efter sin
tjänare? Vad har jag då gjort, och vad för ont är i min hand?
19. Må nu min herre konungen höra sin tjänares ord: Om det är HERREN
som har uppeggat dig emot mig, så låt honom få känna lukten av
en offergåva; men om det är människor, så vare de förbannade
inför HERREN, därför att de nu hava drivit mig bort, så att jag
icke får uppehålla mig i HERRENS arvedel. De säga ju: 'Gå bort
och tjäna andra gudar.'
20. Och må nu icke mitt blod falla på jorden fjärran ifrån HERRENS
ansikte, då Israels konung har dragit ut för att söka efter en
enda liten loppa, såsom man jagar rapphöns på bergen."
>1 Sam. 24,15.
21. Då sade Saul: "Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty
jag vill icke mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag
har varit dyrt aktat i dina ögon. Se, ja har handlat i mycket
stor dårskap och förvillelse."
>1 Sam. 24,18 f.
22. David svarade och sade: "Se här är spjutet, o konung; låt nu en
av dina män komma hitöver och hämta det.
23. Och HERREN skall vedergälla var och en för hans rättfärdighet
och trofasthet. HERREN gav dig ju dag i min hand, men jag ville
icke uträcka min hand mot HERRENS smorde.
24. Och likasom ditt liv i dag har varit högt aktat i mina ögon, så
så ock mitt liv vara högt aktat i HERRENS ögon, så att han
räddar mig ur all nöd."
25. Saul sade till David: "Välsignad vare du, min son David! Vad du
företager dig, det skall du ock förmå utföra." Därefter gick
David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.
Första Samuelsboken, 27 Kapitlet
David hos Akis i Gat och i Siklag.
1. Men David sade till sig själv: "En dag skall jag nu i alla fall
omkomma genom Sauls hand. Ingen annan räddning finnes för mig än
att fly undan till filisteernas land; då måste Saul avstå ifrån
att vidare söka efter mig över hela Israels område, och så
undkommer jag hans hand."
2. Och David bröt upp och drog med sina sex hundra man över till
Akis, Maoks son, konungen i Gat.
>1 Sam. 21,10.
3. Och David stannade hos Akis i Gat med sina män, var och en med
sitt husfolk, David med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel
och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
>1 Sam. 25,42 f.
4. Och när det blev berättat för Saul att David hade flytt till
Gat, sökte han icke vidare efter honom.
5. Men David sade till Akis: "Om jag har funnit nåd för dina ögon,
så låt mig få min bostad i någon av landsortsstäderna, så att
jag får vistas där. Varför skulle din tjänare bo i huvudstaden
hos dig?"
6. Då gav Akis honom samma dag Siklag. Därför hör Siklag ännu i dag
under Juda konungar.
7. Den tid David bodde i filisteernas land var sammanräknat ett år
och fyra månader.
>1 Sam. 29,3.
8. Men David drog upp med sina män, och de företogo plundringståg i
gesureernas, girsiternas och amalekiternas land. Ty dessa
stammar bodde sedan gammalt där i landet, fram emot Sur och ända
intill Egyptens land.
>1 Sam. 15,7.
9. Och så ofta David härjade i landet, lät han varken män eller
kvinnor bliva vid liv; men får och fäkreatur och åsnor och
kameler och kläder tog han med sig och vände så tillbaka och kom
till Akis.
>2 Mos. 17,14. 5 Mos. 25,19.
10. När då Akis sade: "Haven I väl i dag företagit något
plundringståg?", svarade David: "Ja, i den del av Sydlandet, som
tillhör Juda", eller: "I den del av Sydlandet, som tillhör
jerameeliterna", eller: "I den del av Sydlandet, som tilIhör
kaineerna."
>Dom. 1,16.
11. Men att David lät varken män eller kvinnor bliva vid liv och
komma till Gat, det skedde därför att han tänkte: "De kunde
eljest förråda oss och säga: 'Så och så har David gjort, så har
han betett sig under hela den tid han har bott i filisteernas
land.'"
12. Därför trodde Akis David och tänkte: "Han har nu gjort sig
förhatlig för sitt folk Israel och kommer att bliva min tjänare
för alltid.
Första Samuelsboken, 28 Kapitlet
David i filistéernas här. Saul hos
andebesvärjerskan i En-Dor.
1. Vid den tiden församlade filisteerna sina krigshärar för att
strida mot Israel. Och Akis sade till David: "Du må veta att du
med dina män nu måste draga ut med mig i härnad."
2. David svarade Akis: "Välan, då skall du ock få märka vad din
tjänare kan uträtta." Akis sade till David "Välan, jag sätter
dig alltså till väktare över mitt huvud för beständigt."
3. Samuel var nu död, och hela Israel hade hållit dödsklagan efter
honom; och de hade begravit honom i hans stad, i Rama. Och Saul
hade utdrivit andebesvärjare och spåmän ur landet.
>2 Mos. 22,18. 3 Mos. 19,31. 20,27. 5 Mos. 18,10 f.
>1 Sam. 25,1.
4. Så församlade sig nu filisteerna och kommo och lägrade sig vid
Sunem. Då församlade ock Saul hela Israel, och de lägrade sig
vid Gilboa.
5. Men när Saul såg filieteernas läger, fruktade han och
förskräcktes högeligen i sitt hjärta.
6. Och Saul frågade HERREN, men HERREN svarade honom icke, varken
genom drömmar eller genom urim eller genom profeter.
>2 Mos. 28,30. 4 Mos. 12,6. 27,21. 1 Sam. 14,37.
7. Då sade Saul till sina tjänare: "Söken upp åt mig någon
andebesvärjerska, så vill jag gå till henne och fråga henne."
Hans tjänare svarade honom: "I En-Dor finnes en
andebesvärjerska."
8. Då gjorde Saul sig oigenkännlig och tog på sig andra kläder och
gick åstad med två män; och de kommo till kvinnan om natten. Och
han sade: "Spå åt mig genom anden, och mana upp åt mig den jag
säger dig."
9. Men kvinnan svarade honom: "Du vet ju själv vad Saul har gjort,
huru han har utrotat andebesvärjare och spåmän ur landet. Varför
lägger du då ut en snara för mitt liv och vill döda mig?"
10. Då svor Saul henne en ed vid HERREN ooh sade: "Så sant HERREN
lever, i denna sak skall intet tillräknas dig såsom
missgärning."
11. Kvinnan frågade: "Vem skall jag då mana upp åt dig?" Han
svarade: "Mana upp Samuel åt mig."
12. Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop. Och
kvinnan sade till Saul: "Varför har du bedragit mig? Du är ju
Saul."
13. Konungen sade till henne: "Frukta icke. Vad är det då du ser?"
Kvinnan svarade Saul: "Jag ser ett gudaväsen komma upp nr
jorden."
14. Han frågade henne: "Huru ser han ut?" Hon svarade: "Det är en
gammal man som kommer upp, höljd i en kåpa." Då förstod Saul att
det var Samuel, och böjde sig ned med ansiktet mot jorden och
bugade sig.
15. Och Samuel sade till Saul: "Varför har du stört min ro och manat
mig upp?" Saul svarade: "Jag är i stor nöd: filisteerna hava
begynt krig mot mig, och Gud har vikit ifrån mig och svarar mig
icke mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har
jag kallat dig upp, på det att du må låta mig veta vad jag skall
göra."
>1 Sam. 18,12.
16. Men Samuel svarade: "Varför frågar du mig, då nu HERREN har
vikit ifrån dig och blivit din fiende?
>1 Sam. 16,14.
17. HERREN har efter sitt behag gjort vad han hade sagt genom mig:
HERREN har ryckt riket ur din hand och givit det åt en annan, åt
David.
>1 Sam. 15,28. 1 Kon. 11,11.
18. Eftersom du icke hörde HERRENS röst och icke lät Amalek känna
hans vredes glöd, därför har HERREN nu gjort dig detta.
>1 Sam. 15,18 f.
19. HERREN skall giva både dig och Israel i filisteernas hand, och i
morgon skall du med dina söner vara hos mig; ja, också Israels
läger skall HERREN giva i filisteernas hand.
>1 Sam. 31,6 f.
20. Då föll Saul strax raklång till jorden; så förfärad blev han
över Samuels ord. Också voro hans krafter uttömda, ty på ett
helt dygn hade han ingenting ätit.
21. Men kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg huru högeligen
förskräckt han var, sade hon till honom: "Se, din tjänarinna
lyssnade till din begäran; Jag tog min själ[1] i min hand och
hörsammade den önskan du uttalade till mig.
>Dom. 12,3. 1 Sam. 19,5. Ps. 119,109.
22. Så lyssna nu också du till dina tjänarinnas ord och låt mig
sätta fram litet mat för dig, och ät, så att du hämtar krafter,
innan du går dina färde."
23. Men han vägrade och sade: "Jag vill icke äta." Då bådo honom
hans tjänare jämte kvinnan så enträget, att han lyssnade till
deras ord; han stod upp från jorden och satte sig på vilobädden.
24. Och kvinnan hade en gödd kalv. i huset; den slaktade hon nu i
hast. Därpå tog hon mjöl och knådade det och bakade därav
osyrat bröd.
25. Sedan satte hon fram det för Saul: och hans tjänare, och de
åto. Därefter stodo de upp och gingo samma natt sina färde.
[1] Se själ i Ordförkl.
Första Samuelsboken, 29 Kapitlet
David misstänkes av filistéernas
hövdingar och bortvisas.
1. Filisteerna församlade nu alla sina härar i Afek, medan
israeliterna voro lägrade vid källan i Jisreel.
>1 Sam. 4,1.
2. Då nu filisteernas hövdingar tågade fram med avdelningar på
hundra och tusen, och David och hans män därvid tågade sist
fram, tillika med Akis,
3. sade filisteernas furstar: "Vad hava dessa hebreer här att
göra?" Men Akis svarade filisteernas furstar: "Denne David är ju
Sauls, Israels konungs, tjänare, som nu har varit hos mig över
år och dag, och jag har icke funnit något ont hos honom, från
den dag han gick över till mig ända till denna dag.
>1 Sam. 27,7.
4. Då blevo filisteernas furstar förtörnade på honom; och
filisteernas furstar sade till honom: "Låt mannen vända om och
gå tillbaka till den ort du har anvisat honom; han får icke
draga med med oss till strid, för att han icke under striden må
bliva vår motståndare. Ty varigenom skulle han väl bättre kunna
göra sig behaglig för sin herre än genom dessa mäns huvuden?
>1 Krön. 12,19.
5. Han är ju den David till vilkens ära man sjunger så under
dansen:
'Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.'"
>1 Sam. 18,7. 21,11.
6. Då kallade Akis David till sig och sade till honom: "Så sant
HERREN lever, du är en redlig man, och att du går ut och in här
hos mig i lägret är mig välbehagligt, ty jag har icke funnit
något ont hos dig, från den dag du kom till mig ända till denna
dag; men för hövdingarna är du icke välbehaglig.
7. Så vänd nu tillbaka och gå i frid, för att du icke må göra något
som misshagar filisteernas hövdingar."
8. David sade till Akis: "Vad har jag då gjort, och vad har du
funnit hos din tjänare, från den dag jag kom i din tjänst ända
till denna dag, eftersom jag icke får gå åstad och strida mot
min herre konungens fiender?"
9. Akis svarade och sade till David: "Jag vet bäst att du är mig
välbehaglig såsom en Guds ängel; men filisteernas furstar säga:
'Han får icke draga upp med oss i striden.'
10. Så stå nu upp bittida i morgon, jämte din herres tjänare som
hava kommit hit med dig; och när morgon haven stått bittida upp,
mån I draga edra färde, så snart det har blivit dager."
11. Då stod David bittida upp med sina män för att om morgonen drag
tillbaka till filisteernas land. Men filisteerna drogo upp till
Jisreel
Första Samuelsboken, 30 Kapitlet
Siklags förstöring genom amalekiterna
och Davids hämnd på dem.
1. När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade
amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade
intagit Siklag och bränt upp det i eld.
>1 Sam. 27,8 f
2. Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört
bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört
bort dem och gått sin väg.
3. När nu David med sina män kom till staden och fick se att den
var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och
döttrar voro bortförda såsom fångar,
4. brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess
att de icke förmådde gråta mer.
5. Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail,
karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.
>1 Sam. 25,42 f. 27,3.
6. Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så
förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och
döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.
7. Och David sade till prästen Ebjatar, Ahineleks son: "Bär hit
till mig efoden." Då bar Ebjatar fram efoden till David.
>1 Sam. 23,9.
8. David frågade nu HERREN: "Skall jag sätta efter denna
rövarskara? Kan jag då hinna upp den?" Han svarade honom: "Sätt
efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa
räddning."
>1 Sam. 23,2. 2 Sam.5,19.
9. Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo
till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.
10. Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som
sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå
över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.
11. Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med
sig till David. Och när de hade givit honom bröd att äta och
vatten att dricka
12. och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och
två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom
igen. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.
13. Och David frågade honorn: "Vem tillhör du, och varifrån är du?"
Han svarade: "Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en
amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan,
därför att jag blev sjuk.
14. Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör
kereteerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av
Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i
eld."
>Jos 14,13 f. 15,13 f. Hes. 25,16. Sef. 2,5.
15. David sade till honom: "Vill du föra mig ned till den
rövarskaran?" Han svarade: "Lova mig med ed vid Gud att du icke
dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig
ned till den rövarskaran."
16. Så förde han honom ditned, och de lågo då kringsyridda överallt
på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det
stora byte som de hade tagit ur filisteernas land och ur Juda
land.
17. Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på
med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra
hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.
18. Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda
hustrur räddade David också.
19. Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens
dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade
tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.
20. David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför
den övriga boskapen och ropade: "Detta är Davids byte."
21. Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit
för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar
vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det
folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och
hälsade dem.
22. Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt
med David, togo till orda och sade: "Eftersom dessa icke följde
med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava
räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina
barn med sig och gå hem."
23. Men David svarade: "Så skolen I icke göra, mina bröder, med det
som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand
denna rövarskara, som kom över oss.
24. Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder?
Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall
deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med
varandra."
>4 Mos. 31,26 f. Jos. 22,8.
25. Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han
gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i
dag.
26. När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till
de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: "Detta är en
skänk till eder av bytet från HERRENS fiender."
27. Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet
och de äldste i Jattir;
28. till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i
Estemoa;
29. till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och
de äldste i kaineernas städer;
30. till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i
Atak;
31. till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade
vandrat omkring med sina män.
Första Samuelsboken, 31 Kapitlet
Sauls och hans söners död i striden mot
filistéerna. Deras begravning.
1. Och filisteerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för
filisteerna och föllo slagna på berget Gilboa.
>1 Sam. 28,4. 1 Krön. 10,1 f.
2. Och filisteerna ansatte ivrigt Saul och hans söner. Och
filisteerna dödade Jonatan, Abinadab och MalkiSua, Sauls söner.
>1 Sam. 14,49. 1 Krön. 8,33. 9,39.
3. När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo
över honom, greps han av stor förskräckelse för skyttarna.
4. Och Saul sade till sin vapendragare: "Drag ut ditt svärd och
genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och
genomborra mig och hantera mig skändligt." Men hans vapendragare
ville det icke, ty han fruktade storligen. Då tog Saul själv
svärdet och störtade sig därpå.
>Dom. 9,54.
5. Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock
på sitt svärd och följde honom i döden.
6. Så dogo då med varandra på den dagen Saul och hans tre söner och
hans vapendragare, och därjämte alla hans män.
7. Och när israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan
Jordan förnummo att Israels män hade flytt, och att Saul och
hans söner voro döda, övergåvo de städerna och flydde; sedan
kommo filisteerna och bosatte sig i dem.
8. Dagen därefter kommo filisteerna för att plundra de slagna och
funno då Saul och hans tre söner, där de lågo fallna på berget
Gilboa.
9. Då höggo de av hans huvud och drogo av honom hans vapen och
sände dem omkring i filisteernas land och läto förkunna det
glada budskapet i sitt avgudahus och bland folket.
10. Och de lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde
de upp på Bet-Sans mur.
11. Men när invånarna i Jabes i Gilead hörde vad filisteerna hade
gjort med Saul,
12. stodo de upp, alla stridbara män, och gingo hela natten och togo
Sauls och hans söners kroppar ned från Bet-Sans mur, och begåvo
sig därefter till Jabes och förbrände dem där.
>2 Krön. 16,14. 21,19. Jer. 34,5.
13. Sedan togo de deras ben och begrovo dem under tamarisken i Jabes
och fastade så i sju dagar.
|