Andra Samuelsboken, 1 Kapitlet
Budskapet om Sauls död. Davids klagosång
över Saul och Jonatan.
1. Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över
Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i
Siklag,
>1 Sam. 30,17 f., 26.
2. då hände sig pa tredje dagen att en man kom från Sauls läger,
med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han
kom in till David, föll han ned till jorden och bugade
sig.
>Jos.7,6. 1 Sam. 4,12.
3. David frågade honom: "Varifrån kommer du?" Han svarade honom:
"Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger."
4. Då sade David till honom: "Huru har det gått? Säg mig det." Han
svarade: "Folket har flytt ur striden, många av folket hava
också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda."
5. David frågade den unge mannen som berättade detta för honom:
"Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?"
6. Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom
svarade: "Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där
fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar
och ryttare ansatte honom.
>1 Sam. 31,1 f.
7. När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och
jag svarade: 'Har är jag.'
8. Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag
var en amalekit.
9. Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig
dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet
ännu alltjämt är kvar i mig.'
10. Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju
att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog
diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på
hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre."
11. Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock
alla de män som voro där med honom.
12. Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen
för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och
för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.
13. Och David frågade den unge mannen som hade framfört
underrättelsen till honom: "Varifrån är du?" Han svarade: "Jag
är son till en amalekit som lever här såsom främling."
14. David sade till honom: "Kände du då ingen fruktan för att
uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?"
>1 Sam. 24,7. 26,11. s. 105,15.
15. Och David kallade på en av sina män och sade: "Kom hit och stöt
ned honom." Och han slog honom till döds.
16. Och David sade till honom: "Ditt blod komme över ditt huvud, ty
din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har
dödat HERRENS smorde.'"
17. Och David sjöng följande klagosång över Saul och kans son
Jonatan,
18. och han befallde att man skulle lära Juda barn "Bågsången"; den
är upptecknad i "Den redliges bok":
>Jos. 10,13.
19. "Din härlighet, Israel,
ligger slagen på dina höjder.
Huru hava icke hjältarna fallit!
>1 Mack. 9 21.
20. Förkunnen det icke i Gat,
bebåden det ej på Askelons gator,
för att filisteernas döttrar icke må glädja sig,
de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.
>Mik. 1,10.
21. I Gilboa berg,
på eder må ej falla
dagg eller regn,
ej ses offergärdsskördar.
Ty hjältarnas sköld
blev där till smälek,
Sauls sköld,
ej sedan smord med olja.
22. Från slagnas blod,
från hjältars hull
vek Jonatans båge
icke tillbaka,
vände Sauls svärd
ej omättat åter.
>1 Sam. 14,6 f., 47 f.
23. Saul och Jonatan,
så kära och ljuvliga
för varandra i livet,
de blevo ej heller
skilda i döden,
de två, som voro snabbare än örnar,
starka mer än lejon.
24. Israels döttrar,
gråten över Saul,
över honom som klädde eder
i scharlakan och praktskrud
och prydde edra kläder
med gyllene smycken.
25. Huru hava icke hjältarna
fallit i striden!
Jonatan ligger slagen
på dina höjder.
26. Jag sörjer över dig,
du min broder Jonatan;
mycket ljuvlig var du mig.
Dyrbar var mig din kärlek,
mer än kvinnokärlek.
>1 Sam. 18,3. 19,1.
27. Huru hava icke hjältarna fallit,
de båda stridssvärden förgåtts!"
Andra Samuelsboken, 2 Kapitlet
David kommer över Juda. Is-Boset konung
över Israel. Krig mellan dem. Asael
dödad av Abner.
1. Därefter frågade David HERREN: "Skall jag draga upp till någon
av Juda städer?" HERREN svarade honom: "Drag upp." Då frågade
David: "Vart skall jag draga upp?", Han svarade: "Till Hebron."
>1 Sam 23.2 f. 30,7 f.
2. Så drog då David ditupp jämte sina båda hustrur, Ahinoam från
Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
>1 Sam. 25,40 f. 27,3.
3. David lät ock sina män draga ditupp, var och en med sitt
husfolk; och de bosatte sig i Hebrons städer.
>Jos. 21,11.
4. Dit kommo nu Juda män och smorde David till konung över Juda
hus.
När man berättade för David att det var männen i Jabes i Gilead
som hade begravit Saul,
>1 Sam. 31,13.
5. skickade David sändebud till männen i Jabes i Gilead och lät
säga till dem: "Varen välsignade av HERREN, därför att I haven
bevisat eder herre Saul den barmhärtighetstjänsten att begrava
honom!
6. Så må nu ock HERREN bevisa barmhärtighet och trofasthet mot
eder. Själv vill jag också göra eder gott, därför att I haven
gjort detta.
7. Varen alltså nu vid gott mod och oförskrackta, fastän eder herre
Saul är död; det är nu jag som av Juda hus har blivit smord till
konung över dem."
8. Men Abner, Ners son, Sauls härhövitsman, tog Sauis son Is-Boset
och förde honom över till Mahanaim
>1 Sam. 14,50.
9. och gjorde honom till konung i Gilead och asureernas land och
Jisreel, så ock över Efraim, Benjamin och hela det övriga
Israel.
10. Sauls son Is-Boset var fyrtio år gammal, när han blev konung
över Israel, och han regerade i två år. Allenast Juda hus höll
sig till David.
11. Den tid David var konung i Heblon över Juda hus utgjorde
sammanräknat sju år och sex månader.
>2 Sam. 5,5.
12. Och Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Is-Bosets folk ifrån
Mahanaim till Gibeon.
13. Joab, Serujas son, och Davids folk drogo också ut; och de mötte
varandra vid Gibeons damm. Där stannade de på var sin sida om
dammen.
>1 Krön. 2,16.
14. Och Abner sade till Joab: "Må vi låta några unga män stå upp och
utföra en krigslek i vår åsyn." Joab svarade: "Må så ske."
15. Då stodo de upp och gingo fram i lika antal: tolv för Benjamin
och för Sauls son Is-Boset, och tolv av Davids folk.
16. Och de fattade varandra i huvudet och stötte svärdet i sidan på
varandra och föllo så allasammans därför blev detta ställe
kallat Helkat-Hassurim[1] vid Gibeon.
17. Sedan begynte en mycket hård strid på den dagen; men Abner och
Israels män blevo slagna av Davids folk.
18. Nu funnos där tre söner till Seruja: Joab, Abisai och Asael. Och
Asael var snabbfotad såsom en gasell på fältet.
19. Och Asael förföljde Abner, utan att vika undan vare sig till
höger eller till vänster från Abner.
20. Då vände Abner sig om och sade: "Är det du, Asael?" Han svarade:
"Ja."
21. Då sade Abner till honom: "Vänd dig åt annat håll, åt höger
eller åt vänster. Angrip någon av de yngre och försök att taga
hans rustning." Men Asael ville icke låta honom vara.
22. Då sade Abner ännu en gång till Asael: "Låt mig vara. Du vill
väl icke att jag skall slå dig till jorden? Huru skulle jag
sedan kunna se din broder Joab i ansiktet?"
23. När han ändå icke ville låta honom vara, gav Abner honom med
bakandan av sitt spjut en stöt i underlivet, så att spjutet gick
ut baktill; och han föll ned där och dog på stället. Och var och
en som kom till platsen där Asael hade fallit ned och dött
stannade där.
>2 Sam. 3,27, 30. 20,12.
24. Och Joab och Abisai förföljde Abner. Men när solen hade gått ned
och de bade kommit till Ammahöjden, som ligger gent emot Gia, åt
Gibeons öken till,
25. då samlade sig Betljamins barn tillhopa bakom Abner, så att de
utgjorde en sluten skara, och intogo en ställning på toppen av
en och samma höjd.
26. Och Abner ropade till Joab och sade: "Skall då svärdet få
oavlåtligen frossa? Förstår du icke att detta måste leda till
ett bittert slut?" Huru länge tänker du dröja, innan du befaller
ditt folk att upphöra med att förfölja sina bröder?"
27. Joab svarade: "Så sant Gud lever: om du ingenting hade sagt, då
hade folket först i morgon fått draga sig tillbaka och upphöra
att förfölja sina bröder."
28. Därefter lät Joab stöta i basunen; då stannade allt folket och
förföljde icke mer lsrael. Och sedan stridde de icke vidare.
29. Men Abner och hans män tågade genom Hedmarken hela den natten;
därefter gingo de över Jordan och tågade vidare hela förmiddagen
och kommo så till Mahanaim.
30. Joab åter samlade tillhopa allt folket, sedan han hade upphört
att förfölja Abner; då fattades av Davids folk nitton man utom
Asael.
31. Davids folk hade däremot slagit till döds tre hundra sextio man
av Benjamin och av Abners folk.
32. Och de togo upp Asael och begrovo honom i hans faders grav i
Bet-Lehem. Därefter tågade Joab och hans män hela natten och
kommo i dagningen till Hebron.
[1] Betydelsen oviss; möjligen svärdsåkern
Andra Samuelsboken, 3 Kapitlet
Davids söner. Abner går över till David,
men dödas av Joab. David sörjer däröver.
1. Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev långvarigt. Därunder
blev David allt starkare och starkare, men Sauls hus allt
svagare och svagare.
>1 Sam. 13,14. 15,23, 28.
2. I Hebron föddes söner åt David. hans förstfödde var Amnon, som
han fick med Ahinoam från Jisreel.
>1 Sam. 25,43. 1 Krön. 3,1 f
3. Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigal, kameliten
Nabals hustru, och den tredje var Absalom, son till Maaka, som
var dotter till Talmai, konungen i Gesur.
>1 Sam. 25,42. 27,3
4. Den fjärde var Adonia, Haggits son, och den femte var Sefatja,
Abitals son.
5. Den sjätte var Jitream, som David fick med sin hustru
Egla. Dessa föddes åt David i Hebron.
6. Så länge kriget varade mellan Sauls hus och Davids hus, bistod
Abner kraftigt Sauls hus.
7. Men Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter; och
Is-Boset sade till Abner: "Varför har du gått in till min faders
bihustru?"
>2 Sam. 21,8.
8. För dessa hans ord blev Abner mycket vred och sade: "Är jag då
ett hundhuvud från Juda land? Just då jag bevisar barmhärtighet
mot din fader Sauls hus, mot hans bröder och hans vänner, och
icke har låtit dig falla i Davids hand, just då tillvitar du mig
att hava begått en missgärning med denna kvinna
9. Gud straffe Abner nu och framgent, om jag icke hädanefter
handlar så mot David som HERREN med ed har lovat honom:
10. jag vill göra så, att konungadömet tages ifrån Sauls hus, och
att i stället Davids tron bliver upprest över både Israel ooh
Juda, från Dan ända till Beer-Seba."
>Dom. 20,1. 1 Sam. 3 20.
11. Då tordes hab icke säga ett ord mer åt Abner, av fruktan för
honom.
12. Men Abner skickade strax sändebud till David och lät saga: "Vem
tillhör landet?", och lät vidare säga: "Slut förbund med mig,
så skall jag bistå dig och göra så, att hela Israel går över
till dig."
13. Han svarade: "Gott! Jag vill sluta förbund med dig. Men en sak
fordrar jag av dig, nämligen att du icke träder fram inför mitt
ansikte utan att hit medföra Mikal, Sauls dotter, när du kommer
för att träda fram inför mitt ansikte."
14. Därefter skickade David sändebud till Is-Boset, Sauls son, och
lät säga: "Giv mig åter min hustru Mikal, som jag förvärvade mig
för ett hundra filisteers förhudar."
>1 Sam. 18,25 f.
15. Då sände Is-Boset åstad och lät taga henne ifrån hennes man,
Paltiel, Lais' son.
>1 Sam. 25,44.
16. Men hennes man gick med henne och följde henne under beständig
gråt ända till Bahurim. Här sade Abner till honom: "Vänd om och
gå dina färde." Då vände han om.
17. Och Abner hade underhandlat med de äldste i Israel och sagt:
"Sedan lång tid tillbaka haven I sökt att få David till konung
över eder.
18. Fullborden nu edert uppsåt, ty så har HERREN sagt om David:
Genom min tjänare Davids hand skall jag frälsa mitt folk israel
ifrån filisteernas hand och ifrån alla dess fienders hand."
19. Likaledes talade Abner härom med, benjaminiterna. Därefter gick
Abner ock åstad for att tala med David i Hebron om allt vad
Israel och hela Benjamins hus hade funnit lämpligt att svara.
>1 Krön 12,29.
20. När då Abner, åtföljd av tjugu man, kom till David i Hebron,
gjorde David ett gästabud för Abner och hans män.
21. Och Abner sade till David: "Jag vill stå upp och gå åstad och
församla hela Israel till min herre konungen, för att de må
sluta förbund med dig, så att du bliver konung på vad villkor
dig lyster." Sedan lät David Abner gå, och han drog bort i Erid.
22. Just då kommo Davids folk och Joab hem från ett strövtåg och
förde med sig ett stort byte; men Abner var nu icke längre kvar
hos David i Hebron, ty denne hade låtit honom gå, och han hade
dragit bort i frid.
23. Men när Joab och hela hans här kom hem, berättade man för honom
och sade: "Abner, Ners son, kom till konungen, och denne lät
honom gå, och han drog bort i frid."
24. Då gick Joab in till konungen och sade: "Vad har du gjort! Då nu
Abner hade kommit till dig, varför lät du då honom gå, så att
han fritt kunde draga sina färde?
25. Du känner väl Abner, Ners son? Han kom hit för att bedraga dig.
Han ville utforska ditt görande och låtande, och utforska allt
vad du förehar.
26. Sedan, när Joab hade gått ut från David, sände han bud efter
Abner, och sändebuden förde denne tillbaka från Bor-Hassira. Men
David visste intet därom.
27. När Abner så hade kommit tillbaka till Hebran, förde Joab honom
avsides till mitten av porten, under förevändning att tala
enskilt med honom; där sårade han honom till döds med en stöt i
underlivet -- detta for att hämnas sin broder Asaels blod.
>2 Sam. 2,23. 20,10. 1 Kon. 2,5.
28. När David sedan fick höra detta, sade han: "Jag och mitt
konungadöme äro oskyldiga inför HERREN evinnerligen till Abners,
Ners sons blod.
29. Må det komma över Joabs huvud och över hela hans faders hus; och
må i Joabs hus aldrig fattas män som hava flytning, eller som
äro spetälska, eller som stödja sig på krycka, eller som falla
för svärd, eller som lida brist på bröd."
>3 Mos 15,2 f. 1 Kon. 2,5 f., 28 f.
30. Så hade nu Joab och hans broder Abisai dräpt Abner, därför att
denne hade dödat deras broder Asael vid Gibeon, under striden.
31. Och David sade till Joab och allt folket som var med honom:
"Riven sönder edra kläder och höljen eder i sorgdräkt och hållen
dödsklagan efter Abner." Och konung David gick själv bakom
båren.
32. Så begrovo; de Abner i Hebron; och konungen brast ut i gråt vid
Abners grav, och allt folket grät.
33. Och konungen sjöng följande klago sång över Abner:
"Måste då Abner dö en gudlös dåres död?
34. Dina händer voro ju ej bundna,
dina fötter ej slagna i fjättrar.
Du föll såsom man faller för ogärningsmän."
Då begrät allt folket honom ännu mer."
35. Och allt folket kom för att förmå David att äta något under
dagens lopp; men David betygade med ed och sade: "Gud straffe
mig nu och framgent, om jag smakar bröd eller något annat,
förrän solen har gått ned."
36. När folket hörde detta, behagade: det dem all väl, likasom allt
annat som konungen gjorde behagade allt folket väl.
37. Och allt folket och hela Israel insåg då att konungen ingen del
hade haft i att Abner, Ners son, hade blivit dödad.
38. Och konungen sade till sina tjänare: "I veten nogsamt att en
furste och en stor man i dag har fallit i Israel.
39. Men jag är ännu svag, fastän jag är smord till konung, och dessa
män, Serujas söner, äro starkare än jag. HERREN vedergälle den
som ont gör, efter hans ondska."
>Ps. 62,18. 125,5.
Andra Samuelsboken, 4 Kapitlet
Is-Boset mördas. Mördarna bestraffas av
David.
1. Då nu Sauls son hörde att Abner var död i Hebron, sjönk allt
hans mod, och hela Israel var förskräckt.
2. Men Sauls son hade till hövitsmän för sina strövskaror två män,
av vilka den ene hette Baana och den andre Rekab, söner till
Rimmon från Beerot, av Benjamins barn. Ty också Beerot räknas
till Benjamin;
>Jos. 18,25.
3. men beerotiterna flydde till Gittaim och bodde där sedan såsom
främlingar, vilket de göra ännu i dag.
>Neb. 11,33.
4. (Också Jonatan, Sauls son, hade lämnat efter sig en son, som nu
var ofärdig i fötterna. Han var namligen fem år gammal, när
budskapet om Saul och Jonatan kom från Jisreel, och då tog hans
sköterska honom och flydde; men under hennes bråda flykt föll
han omkull och blev därefter halt; och han hette Mefiboset.)
>2 Sam. 9,3 f. 1 Krön. 8,34.
5. Nu gingo beerotiten Rimmons söner Rekab och Baana åstad och
kommo till Is-Bosets hus, då det var som hetast på dagen, medan
han låg i sin middagssömn.
6. När de så, under förevändning att hämta vete, hade kommit in i
det inre av huset, sårade de honom med en stöt i underlivet;
därefter flydde Rekab oeh hans broder Baana undan.
7. De kommo alltså in i huset, när han låg på sin vilobädd i
sovkammaren, och sårade honom till döds ochh höggo huvudet av
honom; därpå togo de hans huvud och färdades genom Hedmarken
hela natten.
8. Och de förde så Is-Bosets huvud till David i Hebron och sade
till konungen: "Se här är Is-Bosets, Sauls sons, din fiendas,
huvud, hans som stod efter ditt liv. HERREN har i dag givit min
herre konungen hämnd på Saul och hans efterkommande."
9. Då svarade David Rekab och hans broder Baana, beerotiten Rimmons
söner, och sade till dem: "Så sant HERRRN lever, han som har
förlossat mig från all nöd:
>1 Kon. 1,29.
10. den som förkunnade för mig och sade: 'Nu är Saul död', och som
menade sig vara en glädjebudbärare, honom lät jag gripa och
dräpa i Siklag, honom som jag eljest skulle hava givit
budbärarlön;
>2 Sam. 1,15.
11. huru mycket mer skall jag icke då nu, när ogudaktiga män hava
dräpt en oskyldig man i hans eget hus, på hans säng, utkräva
hans blod av eder hand och utrota eder från jorden!"
12. På Davids befallning dräpte hans män dem sedan och höggo av
deras händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron.
Men Is-Bosets huvud togo de, och de begrovo det i Abners grav i
Hebron.
>2 Sam. 3,32.
Andra Samuelsboken, 5 Kapitlet
David konung över hela Israel. Hans
erövring av Jerusalem. Hans vänskap med
Hiram. Davids hustrur och söner.
Filistéernas anfall och nederlag.
1. Sedan; kommo alla Israels stammar till David i Hebron och sade
så: "Vi äro ju ditt kött och ben.
>1 Krön. 11,1 f.
2. Redan för länge sedan, då Saul ännu var konung över oss, var det
du som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har
HERREN sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja, du
skall vara en furste över Israel."
>1 Sam. 25,30. 2 Sam. 7,8. Ps. 78,71.
3. När så alla de äldste i Israel kolllmo till konungen i Hebron,
slöt konung David ett förbund med dem där i Hebron, inför
HERREN; och sedan smorde de David till konung över Israel.
>1 Sam. 16,13. 2 Sam. 2,4. 1 Krön. 12,23 f.
4. David var trettio år gammal, när han blev konung, och han
regerade i fyrtio år.
>1 Kon. 2,11. 1 Krön. 29,27 f.
5. I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i
Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel oah
Juda.
>2 Sam. 2,11. 1 Krön. 3,4.
6. Och konungen drog med sina män till Jerusalem, mot jebuseerna,
som bodde där i landet. De sade då till David: "Hitin kommer du
icke; blinda och halta skola driva dig bort, de mena att David
icke skall komma hitin."
>Jos. 15,68. Dom. 1,21.
7. Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad.
8. Och David sade på den dagen: "Vemhelst som slår ihjäl en jebuse
och tränger fram till vattenledningen, han slår ihjäl just dessa
halta och blinda, som David hatar." Därför plägar man säga:
"Ingen blind och halt må komma in i huset."
9. Sedan tog David sin boning på borgen och kallade den Davids
stad. Där uppförde David byggnader runt omkring, från Millo och
vidare inåt.
10. Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN,
härskarornas Gud, var med honom.
>2 Sam. 3,1.
11. Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med
cederträ, därjämte ock timmermän och stenbuggare; och de byggde
ett hus åt David.
>1 Krön. 14,1 f.
12. Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över
Israel, och att han hade upp höjt hans konungadöme, för sitt
folk Israels skull.
13. Och David tog sig ännu flera bihustrur oah hustrur från
Jerusalem, sedan han hade kommit från Hebron; och åt David
föddes ännu flera söner och döttrar.
>1 Krön. 3,9.
14. Dessa äro namnen på de söner sorn föddes åt honom i Jerusalem:
Sammua, Sobab, Natan, Salomo,
>1 Krön. 3,5 f.
15. Jibhar, Elisua, Nefeg, Jafia,
16. Elisama, Eljada och Elifelet.
17. Men när filisteerna hörde att David hade blivit smord till
konung över Israel, drogo de allasammans upp för att fånga
David. När David hörde detta, drog han ned till borgen.
18. Och sedan filisteerna hade kommit fram, spridde de sig i
Refaimsdalen.
19. Då frågade David HERREN: "Skall jag draga upp mot filisteerna?
Vill du då giva dem i min hand?" HERREN svarade David: "Drag
upp; ty jag skall giva filisteerna i din hand.
>1 Sam. 23,2. 30,7 f.
20. Och David kom till Baal-Perasim, och där slog David dem. Då sade
han: "HERREN har brutit ned[1] mina fiender inför mig, likasom
en vattenflod bryter ned." Därav fick det stället namnet
Baal-Perasim.
>Jes. 28,21.
21. De lämnade där efter sig sina avgudabilder, och David och hans
män togo dessa med sig.
22. Men filisteerna droga upp ännu en gång och spridde sig i
Refaimsdalen.
23. När David då frågade HERREN, svarade han: "Du skall icke draga
ditupp; du må kringgå dem bakifrån, så att du kommer över dem
från det håll där bakaträden stå.
24. Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar,
skynda då raskt fram, ty då har HERREN dragit ut framför dig
till att slå filisteernas här."
25. David gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; och han slog
filisteerna och förföljde dem från Geba ända fram emot Geser.
Andra Samuelsboken, 6 Kapitlet
Guds ark föres från Abinadabs hus och
sättes in i Obed-Edoms hus. Den hämtas
sedan till Jerusalem. Mikal visar David
missaktning.
1. Åter församlade David allt utvalt manskap i Israel, trettio
tusen man.
>1 Krön. 137l f.
2. Och David bröt upp och drog åstad med allt sitt folk ifrån
BaaleJuda, för att därifrån föra upp Guds ark, som hade fått
sitt namn efter HERREN Sebaot, honom som tronar på keruberna.
>2 Mos. 25,17 f. Jos. 15,9,60. 1 Sam. 4,4. Ps. 80,2. 99,1.
3. Och de satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort ifrån
Abinadabs hus på höjden; och Ussa och Ajo, Abinadabs söner,
körde den nya vagnen.
>1 Sam. 6,7. 7,1.
4. Så förde de Guds ark bort ifrån Abinadabs hus på höjden, och
följde själva med, och Ajo gick därvid framför arken.
5. Och David och hela Israels hus fröjdade sig inför HERREN, med
allahanda instrumenter av cypressträ, med harpor, psaltare,
pukor, sknllror och cymbaler.
6. Men när de kommo till Nakonslogen, räckte Ussa ut sin hand mot
Guds ark och fattade i den, ty oxarna snavade.
7. Då upptändes HERRENS vrede mot Ussa, och Gud slog honom där för
hans förseelse, så att han föll ned död där vid Guds
ark.
>4 Mos. 4,15, 20.
8. Men det gick David hårt till sinne att HERREN så hade brutit ned
Ussa[1]; och han kallade det ställe Peres-Ussa, såsom det heter
änn i dag.
9. Och David betogs av sådan fruktan för HERREN på den dagen, att
han sade: "Huru skulle jag töras låta HERRENS ark komma till
mig?"
10. Därför ville David icke låta flytta in HERRENS ark till sig i
David stad, utan lät sätta in den i gatiten Obed-Edoms hus.
>2 Sam 5,7,9.
11. Sedan blev HERRES ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre
månader; men HERREN välsignade ObedEdom och hela hans hus.
12. När det nu blev berättat för konung David att HERREN hade
välsignat Obed-Edoms hus och altt vad han hade, för Guds arks
skull, då gick David åstad och hämtade Guds ark ur Obed-Edoms
hus upp till Davids stad under jubel.
>1 Kron. 15,11 f.
13. Och när de som buro HERRENS ark hade gått sex steg framåt,
offrade han en tjur och en gödkalv.
>1 Kon. 8,5.
14. Själv dansade David med all makt inför HERREN, och därvid var
David iklädd en linne-efod.
>Ps. 84,3.
15. Så hämtade David och hela Israel HERRENS ark ditupp under jubel
och basuners ljud.
16. När då HERRENs ark kom in i Davids stad, blickade Mikal, Sauls
dotter, ut genom fönstret, och när hon såg konung David hoppa
och dansa inför HERREN fick hon förakt för honom i sitt hjärta.
>1 Kron. 15,29.
17. Sedan de hade fört HERRENS ark ditin, ställde de den på dess
plats i tältet som David hade slagit upp åt den; ooh därefter
offrade David brännoffer inför HERREN, så ock tackoffer.
>Krön 15,1. 16,1 f.
18. När David hade offrat brännoffret och tackoffret välsignade han
folket i HERREN Sebaots namn.
>1 Kon. 8,55.
19. Och åt allt folket, åt var och en i hela hopen av israeliter,
både man och kvinna, gav han en kaka bröd, ett stycke kött och
en druvkaka. Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt.
20. Men när David kom tillbaka för att hälsa sitt husfolk, gick
Mikal, Sauls dotter, ut emot honom och sade: "Huru härlig har
icke Israels konung visat sig idag, då han i dag har blottat sig
för sina tjänares tjänstekvinnors ögon, såsom löst folk plägar
göra!"
21. Då sade David till Mikal: "Inför HERREN, som har utvalt mig
framför din fader och hela hans hus, och som har förordnat mig
till furste över HERRENS folk, över Israel -- inför HERREN
fröjdade jag mig.
22. Dock kände jag mig rätteligen för ringa till detta, ja, jag var
i mina ögon allt för låg därtill. Skulle jag då söka ära hos
tjänstekvinnorna, om vilka du talade?"
23. Och Mikal, Saula dotter, fick inga barn, så länge hon levde.
[1] Hebr. paras peres be-Ussa
Andra Samuelsboken, 7 Kapitlet
David vill bygga ett hus åt Herren, men
Herren förkunnar att han i stället skall
bygga ett hus åt David. Davids
tacksägelse och bön.
1. Då nu konungen satt i sitt hus, sedan HERREN hade låtit honom få
ro runt omkring for alla hana fiender,
>1 Krön. 17,1 f.
2. sade han till profeten Natan: "Se, jag bor i ett hus av
cederträ, under det att Guds ark bor i ett tält.
>2 Sam. 5,11. 6,17.
3. Natan sade till konungen: "Välan, gör allt vad du har i sinnet;
ty HERREN är med dig."
4. Men om natten kom HERRENS ord till Natan; han sade:
5. "Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Skulle du
bygga mig ett hus att bo i?
>1 Krön. 22,6 f. Jes. 66,1.
6. Jag har ju icke bott i något hus, allt ifrån den dag då jag
förde Israela barn upp ur Egypten finda till denna dag, utan jag
har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.
>2 Mos. 26,1 f. 1 Kon. 8 16.
7. Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med alla
Israels barn, talat ooh sagt så till någon enda av Iaraels
stammar, som jag har förordnat till herde för mitt folk Israel:
'Varför haven I icke byggt mig ett hus av cederträ?'
8. Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN
Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat
dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel.
>1 Sam. 16,11 f. 2 Sam. 5,2. Ps. 78,70 f.
9. Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla
dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, så stort
som de störstes namn på jorden.
10. Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det,
så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva
oroat. Orättfärdiga människor skola icke mer förtrycka det,
såsom fordom skedde,
>2 Mos. 15,17. Ps. 44,8. 80,9.
11. och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade
domare över mitt folk Israel; och jag skall låta dig få ro för
alla dina fiender. Så förkunnar nu HERREN för dig att HERREN
skall uppbygga ett hus åt dig.
12. När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter
dig upphöja den son som skall utgå ur ditt liv; och jag skall
befästa hans konungadöme.
>1 Kon. 8,1 f.
13. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans
konungatron för evig tid.
>1 Kon. 5,6. 6,1. 1 Krön. 28,6 f. Ps. 89,4 f.
14. Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, så att
jag visserligen, om han gör något illa, skall straffa honom med
ris, såsom människor pläga tuktas, och med plågor, sådana som
hemsöka människors barn;
>1 Krön. 22,lO. Ps. 89,27. Hebr. 1,5. Upp.21,7.
15. men min nåd skall icke vika ifrån honom, såsom jag lät den vika
ifrån Saul, vilken jag lät vika undan för dig.
>1 Sam. 15,26.
16. Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig
till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid."
17. Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn
talade nu Natan till David.
18. Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte
och sade: "Vem är jag, Herre, HERRE, ooh vad är mitt hus,
eftersom du har låtit mig komma härtill?
>1 Mos. 32,10.
19. Och detta har ändå synts dig vara för litet, Herre, HERRE; du
har ock talat angående din tjänares hus om det som ligger långt
fram i tiden. och härom har du talat på människosätt, Herre,
HERRE!
20. Vad skall nu David vidare tala till dig? Du känner ju din
tjänare, Herre, HERRE.
>Ps. 139 1.
21. För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt
detta stora och förkunnat det för din tjänare.
22. Därför är du ock stor HERRE Gud, ty ingen är dig lik, och ingen
Gud finnes utom dig, efter allt vad vi hava hört med våra öron.
>5 Mos. 3,24. 4,35. 32,39. 1Sam. 2,2. Ps. 83,19. 86,19.
>Jes. 44,6. 45,21. Mark. 12,29 32.
23. Och var finnes på jorden något enda folk likt ditt folk Israel,
något folk som en Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig
till ett folk, för att så göra sig ett namn -- ja, för att göra
dessa stora ting med eder och dessa fruktansvärda gärningar med
ditt land, inför ditt folk, det som du förlossade åt dig från
Egypten, från hedningarna ocb deras gudar.
>5 Mos. 4,7 f., 32 f. 33,29. Ps. 147,19 f.
24. Och du har berett åt dig ditt folk Israel, dig till ett folk för
evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud.
25. Så uppfyll nu, HERRE Gud, för evig tid vad du har talat om din
tjänare och om hans hus; gör såsom du har talat.
26. Då skall ditt namn bliva stort till evig tid, så att man skall
säga: 'HERREN Sebaot är Gud över Israel.' Och så skall din
tjänare Davids hus bestå inför dig.
27. Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare
och sagt: 'Jag vill bygga dig ett hus.' Därför har din tjänare
fått frimodighet att bedja till dig denna bön.
28. Och nu, Herre, HERRE, du är Gud, ooh dina ord äro sanning; och
du du har lovat din tjänare detta goda,
29. så värdes nu välsigna din tjänares hus, så att det förbliver
evinnerligen inför dig. Ja, du, Herre, i HERRE, har lovat det,
och genom din välsignelse skall din tjänares hus bliva välsignat
evinnerligen."
Andra Samuelsboken, 8 Kapitlet
Davids segrar och byte. Hans inre
styrelse och hans ämbetsmän.
1. En tid härefter slog David filisteerna och kuvade dem. Därvid
bemäktigade sig David huvudstaden och tog den ur filisteernas
hand.
>1 Krön. 18,1 f.
2. Han slog ock moabiterna och mätte dem med snöre, i det att han
lät dem lägga sig ned på jorden: med två snörlängder mätte han
ut den del av dem, som skulle dödas, och med en full snörlängd
den del som han låt leva. Så blevo moabiterna David underdåniga
och förde till honom skänker.
>4 Mos. 24,17.
3. Likaledes slog David Hadadeser, Rehobs son, konungen i Soba, när
denne hade dragit åstad för att utsträcka sitt välde till
floden.
>1 Sam. 14,47.
4. Och David tog till fånga av han folk ett tusen sju hundra
ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät avskära
fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra hästar, som
han skonade.
>Jos. 11,6.
5. När sedan arameerna från Damaskus kommo för att hjälpa
Hadadeser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man
av dem.
6. Och David insatte fogdar bland arameerna i Damaskus, och
arameerna blevo David underdåniga och förde till honom
skänker. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.
7. Och David tog de gyllene sköldar som Hadadesers tjänare hade
burit och förde dem till Jerusalem.
8. Och från Hadadesers stader Beta och Berotai tog konung David
koppar i stor myckenhet.
9. Då nu Toi, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit
Hadadesers hela här,
10. sände han sin son Joram till konung David för att hälsa honom
och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med
Hadadeser och slagit honom; ty Hadadeser hade varit Tois
fiende. Och han hade med sig kärl av silver, av guld och av
koppar.
11. Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade
gjort med det silver och guld han hade tagit från alla de folk
som han hade underlagt sig:
12. från arameerna, moabiterna, Ammons barn, filisteerna och
amalekiterna, så ock med det byte han hade tagit från Hadadeser,
Rehobs son, konungen i Soba.
13. Och när David kom tillbaka från sin seger över arameerna, gjorde
han sig ytterligare ett namn i Saltdalen, där han slog aderton
tusen man.
>Ps. 60,2.
14. Och han insatte fogdar i Edom, i hela Edom insatte han fogdar;
och alla edomeer blevo David underdåniga. Så gav HERREN seger åt
David, varhelst han drog fram.
>4 Mos. 24,18. 2 Kon. 8,20 f.
15. David regerade nu över hela Israel; och David skipade lag och
rätt åt allt sitt folk.
16. Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat
Ahiluds son, var kansler.
>2 Sam. 20,23 f.
17. Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Ebjatars son, voro präster,
och Seraja var sekreterare.
18. Benaja, Jojadas son, hade befälet över kereteerna och
peleteerna; dessutom voro Davids söner präster.
>1 Kon. 1,38.
Andra Samuelsboken, 9 Kapitlet
David bevisar barmhärtighet mot
Mefiboset.
1. Och David sade: "Finnes ännu någon kvar av Sauls hus, mot vilken
jag kan bevisa barmhärtighet för Jonatans skull?"
2. Nu hade Sauls hus haft en tjänare vid namn Siba; honom hämtade
man till David. Då sade konungen till honom: "Är du Siba?" Han
svarade: "Ja, din tjänare."
3. Konungen frågade: "Finnes ingen kvar av Sauls hus, mot vilken
jag kan bevisa barmhärtighet, såsom Gud är barmhärtig?" Siba
svarade konungen: "Ännu finnes kvar en son till Jonatan, en som
är ofärdig i fötterna."
>1 Sam. 20,14 f. 2 Sam. 4,4.
4. Konungen frågade honom "Var är han?" Siba svarade konungen: "Han
är nu i Makirs, Ammiels sons, hus i Lo-Debar."
>2 Sam. 17,27 f.
5. Då sände konung David och lät hämta honom från Makirs, Ammiels
sons, hus i Lo-Debar.
6. När så Mefiboset, Sauls son Jonatans son, kom in till David,
föll han ned på sitt ansikte och bugade sig. Då sade David:
"Mefiboset!" Han svarade: "Ja, din tjänare hör."
7. David sade tilI honom: "Frukta icke, ty jag vill bevisa
barmhärtighet mot dig för din fader Jonatans skull, och jag vill
giva dig allt din faders Sauls jordagods tillbaka, och du skall
äta vid mitt bord beständigt."
8. Då bugade han sig och sade: "Vad är jag, din tjänare, eftersom
du vänder dig till en sådan död hund som jag är?"
>1 Sam. 24,15. 2 Kon. 8,13.
9. Därefter tillkallade konungen Siba, Sauls tjänare, och sade till
honom; "Allt som Saul och hela hans hus har sagt giver jag åt
din herres son.
10. Och du med dina söner och dina, tjänare skall bruka jorden åt
honom och inbärga skörden, för att din herres son må hava bröd
att äta, dock skall Mefiboset, din herres son, beständigt äta
vid mitt bord." Siba hade nämligen femton söner och tjugu
tjänare.
11. Då sade Siba till konungen: "Din tjänare skall i alla stycken
göra såsom min herre konungen bjuder sin tjänare." "Ja", svarade
han, "Mefiboset skall äta vid mitt bord, såsom vore han en av
konungens söner."
12. Mefiboset hade en liten son, som hette Mika. Och alla som bodde
i Sibas hus blevo Mefibosets tjänare.
13. Själv bodde Mefiboset i Jerusalem, eftersom han beständigt
skulle äta vid konungens bord. Och han var halt på båda
fötterna.
Andra Samuelsboken, 10 Kapitlet
Ammons barn vanära Davids sändebud.
David slår dem och deras bundsförvanter
araméerna.
1. En tid härefter dog Ammons barns konung, och hans son Hanun blev
konung efter honom.
>1 Krön. 19,1 f.
2. Då sade David: "Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap,
likasom hans fader bevisade mig vänskap." Och David sände några
av sina tjänare för att trösta honom i hans sorg efter
fadern. När så Davids tjänare kommo till Ammons barns land,
3. sade Ammons barns furstar till sin herre Hanun: "Menar du att
David därmed att han sänder tröstare till dig vill visa dig att
han ärar din fader? Nej, för att undersöka staden, för att
bespeja och sedan fördärva den har David sänt sina tjänare till
dig."
4. Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka av dem halva skägget
och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lät
dem så gå.
5. När man berättade detta för David, sände han bud emot dem; ty
männen voro ju mycket vanärade. Och konungen lät säga: "Stannen
i Jeriko, till dess edert skägg hinner växa ut, och kommen så
tillbaka.
6. Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för
David, sände de bort och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba
tjugu tusen man fotfolk, av konungen i Maaka ett tusen man och
av Tobs män tolv tusen.
7. När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de
tappraste krigarna.
8. Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid framför
stadsporten; men de från Aram-Soba och Rehob, ävensom Tobs män
och maakateerna, ställde upp sig för sig själva på fältet.
>Dom. 11,3.
9. Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom
sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och
ställde sedan upp sig mot arameerna.
10. Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai,
vilken med dem ställde upp sig mot Ammons barn.
11. Och han sade: "Om arameerna bliva mig övermäktiga, så skall du
komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga,
så vill jag tåga till din hjälp.
12. Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt
folk och för vår Guds städer. Sedan må HERREN göra vad honom
täckes."
13. Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot arameerna
och de flydde för honom.
14. Men när Ammons barn sågo att arameerna flydde, flydde också de
för Abisai och begåvo sig in i staden. Då drog Joab bort ifrån
Ammons barn och begav sig tillbaka till Jerusalem.
15. Då alltså arameerna sågo att de hade blivit slagna av Israel,
församlade de sig allasammans.
16. Och Hadadeser sände bud att de arameer som bodde på andra sidan
floden skulle rycka ut; dessa kommo då till Helam, anförda av
Sobak, Hadadesers härhövitsman.
17. När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel
och gick över Jordan och kom till Helam; och arameerna ställde
upp sig i slagordning mot David och gåvo sig i strid med honom.
18. Men arameerna flydde för Israel, och David dräpte av arameerna
manskapet på sju hundra vagnar, så ock fyrtio tusen ryttare;
deras härhövitsman Sobak slog han ock där till döds.
19. Då alltså Hadadesers alla lydkonungar sågo att de hade blivit
slagna av israeliterna, ingingo de fred med dem och blevo dem
underdåniga. Efter detta fruktade arameerna för att vidare
hjälpa Ammons barn.
Andra Samuelsboken, 11 Kapitlet
Rabbas belägring. Davids äktenskapsbrott
med Bat-Seba och hans blodskuld.
1. Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält,
sällde David åstad Joab och med honom sina tjänare och hela
Israel; och de härjade Ammons barns land och belägrade Rabba,
medan David stannade kvar i Jerusalem.
>2 Sam. 12,26 f. 1 Krön. 20,1.
2. Då hände sig en afton, när David hade stått upp från sitt läger
och gick omkring på konungshusets tak, att han från taket fick
se en kvinna som badade; och kvinnan var mycket fager att skåda.
3. David sände då åstad och förfrågade sig om kvinnan, och man
sade: "Det är Bat-Seba, Eliams dotter, hetiten Urias hustru."
4. Då sände David några män med uppdrag att hämta henne, och hon
kom till honom, och han låg hos henne, när hon hade helgat sig
från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
>3 Mos. 15,19.
5. Men kvinnan blev havande; hon sände då åstad och lät underrätta
David därom och säga: "Jag är havande."
6. Då sände David till Joab detta bud: "Sänd till mig hetiten
Uria." Så sände då Joab Uria till David.
7. Och när Uria kom till David, frågade denne om det stod väl till
med Joab och med folket, och huru kriget gick.
8. Därefter sade David till Uria: "Gå nu ned till ditt hus och två
dina fötter." När då Uria gick ut ur konungens hus, sändes en
gåva från konungen efter honom.
9. Men Uria lade sig till vila vid ingången till konungshuset,
jämte hans herres alla andra tjänare, och gick icke ned till
sitt eget hus.
10. Detta berättade man för David och sade: "Uria har icke gått ned
till sitt hus." Då sade David till Uria: "Du kommer ju från
resan; varför har du då icke gått ned till ditt hus?"
11. Uria svarade David: "Arken och Israel och Juda bo nu i
lagerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare äro
lägrade ute på marken: skulle jag då gå in i mitt hus för att
äta och dricka och ligga hos min hustru? Så sant du lever, så
sant din själ lever: jag vill icke göra så."
>1 Sam. 4,3 f.
12. Då sade David till Uria: "Stanna här också i dag, så vill jag i
morgon sända dig åstad." Så stannade då Uria i Jerusalem den
dagen och den följande.
13. Och David inbjöd honom till sig och lät honom äta och dricka med
sig och gjorde honom drucken. Men om aftonen gick han ut och
lade sig på sitt läger tillsammans med sin herres tjänare, och
gick icke ned till sitt hus.
14. Följande morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med
Uria.
15. I brevet skrev han så: "Ställen Uria längst fram, där striden är
som häftigast, och dragen eder sedan tillbaka från honom, så att
han bliver slagen till döds."
16. Under belägringen av staden skickade då Joab Uria till den plats
där han visste att de tappraste männen funnos.
17. Och männen i staden gjorde ett utfall och gåvo sig i strid med
Joab, och flera av folket, av Davids tjänare, föllo; också
hetiten Uria dödades.
18. Då sände Joab och lät berätta för David allt vad som hade hänt
under striden.
19. Och han bjöd budbäraren och sade: "När du har omtalat för
konungen allt vad som har hänt under striden,
20. då upptändes kanske konungens vrede, och han säger till dig:
'Varför gingen I under striden så nära intill staden? Vissten I
icke att de skulle skjuta uppifrån muren?
21. Vem var det som slog ihäl bimelek, Jerubbesets son? Var det icke
en kvinna som kastade en kvarnsten ned på honom från muren, så
att han dödades, där i Tebes? Varför gingen I då så nära intill
muren?' Men då skall du säga: 'Din tjänare Uria, hetiten, är ock
död.'"
>Dom. 9,53.
22. Budbäraren gick åstad och kom och berättade för David allt vad
Joab hade sänt honom att säga;
23. budbäraren sade till David: "Männen blevo oss övermäktiga och
drogo ut mot oss på fältet, men vi slogo dem tillbaka ända till
stadsporten.
24. Då sköto skyttarna uppifrån muren på dina tjänare, så att flera
av konungens tjänare dödades; din tjänare Uria, hetiten, är ock
död."
25. Då sade David till budbäraren: "Så skall du säga till Joab: 'Låt
icke detta förtryta dig, ty svärdet förtär än den ene, än den
andre; fortsatt med kraft stadens belägring och förstör den.'
Och intala honom så mod."
26. Då nu Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon
dödsklagan efter sin man,
27. Och när sorgetiden var förbi, sände David och lät hämta henne
hem till sig, och hon blev hans hustru; därefter födde hon honom
en son. Men vad David hade gjort misshagade HERREN.
Andra Samuelsboken, 12 Kapitlet
Natans strafftal till David. Davids
ånger. Barnets död. Salomos födelse.
Rabbas erövring.
1. Och HERREN sände Natan till David. När han kom in till honom,
sade han till honom: "Två män bodde i samma stad; den ene var
rik och den andre fattig.
2. Den rike hade får och fäkreatur i stor myckenhet.
3. Men den fattige hade icke mer än ett enda litet lamm, som han
hade köpt; han uppfödde det, och det växte upp hos honom och
hans söner, tillsammans med dem: det åt av hans brödstycke och
drack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom såsom
en dotter.
4. Så kom en vägfarande till den rike mannen; då nändes han icke
taga av sina får och fäkreatur för att tillreda åt den resande
som hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannens
lamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom."
5. Då upptändes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sade
till Natan: "Så sant HERREN lever: dödens barn är den man som
har gjort detta.
6. Och lammet skall han ersätta fyradubbelt, därför att han gjorde
sådant, och eftersom han var så obarmhärtig."
>2 Mos. 22,1.
7. Men Natan sade till David: "Du är den mannen. Så säger HERREN,
Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jag
har räddat dig ur Sauls hand.
>1 Sam. 16,1, 13.
8. Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i
din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om
detta skulle vara för litet, så vore jag villig att ytterligare
giva dig både ett och annat.
9. Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort vad ont är i
hans ögon? Hetiten Uria har du låtit slå ihjäl med svärd, och
hans hustru har du tagit till hustru åt dig själv; ja, honom har
du dräpt med Ammons barns svärd.
>2 Sam. 11,15 f., 27.
10. Så skall nu icke heller svärdet vika ifrån ditt hus till evig
tid, därför att du har föraktat mig och tagit hetiten Urias
hustru till hustru åt dig.
11. Så säger HERREN: Se, jag skall låta olyckor komma över dig från
ditt eget hus, och jag skall taga dina hustrur inför dina ögon
och giva dem åt en annan, och han skall ligga hos dina hustrur
mitt på ljusa dagen.
>5 Mos. 28,30. 2 Sam. 13,1 f. 15,1 f. 16,22. 18,9 f. 1 Kon. 1,5 f.
12. Ty val har du gjort sådant i hemlighet, men jag vill låta detta
ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen."
13. Då sade David till Natan: "Jag har syndat mot HERREN." Natan
sade till David: "Så har ock HERREN tillgivit dig din synd; du
skall icke dö.
>Ps. 51,1 f. Syr. 47,11.
14. Men eftersom du genom denna gärning har kommit HERRENS fiender
att förakta honom, skall ock den son som har blivit född åt dig
döden dö."
>2 Sam. 11,27.
15. Sedan gick Natan hem igen. Och HERREN slog barnet som Urias
hustru hade fött åt David, han slog det, så att det blev
dödssjukt.
16. Då sökte David Gud för gossens skull; och David höll fasta, och
när han kom hem, låg han på bara marken över natten.
17. Då stodo de äldste i hans hus upp och gingo till honom, för att
förmå honom att stiga upp från marken; men han ville icke, och
han åt icke heller något med dem.
18. Men på sjunde dagen dog barnet. Då fruktade Davids tjänare att
om tala för honom att barnet hade dött, ty de tänkte: "När vi
talade till honom, medan barnet ännu levdee, ville han; ju icke
lyssna till våra ord. Huru skulle vi då kunna säga till honom
att barnet har dött? Han kunde göra något ont."
19. Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstod
han att barnet hade dött. Då frågade David sina tjänare: "Har
barnet dött?" De svarade: "Ja."
20. Då stod David upp från marken och tvådde sig och smorde sig och
bytte om kläder och gick in i HERRENS hus och tillbad. Och när
han kom hem igen, begärde han att man skulle satta fram mat åt
honom, och han åt.
21. Då sade hans tjänare till honom: "Varför gör du på detta sätt?
Medan barnet levde, fastade du och gråt för dess skull; men så
snart barnet har dött, står du upp och äter!"
22. Han svarade: så lange barnet ännu levde, fastade och grät jag,
ty jag tänkte: 'Vem vet, kanhända bliver HERREN mig nådig och
låter barnet få leva.'
23. Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag
väl skaffa honom tillbaka igen? Jag går bort till honom, men han
kommer icke tillbaka till mig."
24. Och David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne
och låg hos henne. Och hon födde en son, åt vilken han gav
namnet Salomo. Och HERREN älskade honom
>1 Krön. 3,5. 22,9. Matt. 1,6.
25. och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav honom
namnet Jedidja[1], för HERRENS skull.
26. Och Joab angrep Rabba i Ammons barns land och intog
konungastaden.
>2 Sam. 11,1. 1 Krön. 20,1.
27. Sedan sände Joab bud till David och lät säga honom: "Jag har
angripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden.
28. Så församla du nu det övriga folket och belägra staden och intag
den, så att det icke bliver jag som intager staden och får bära
namnet därför."
29. Då församlade David allt folket och tågade till Rabba och angrep
det och intog det.
30. Och han tog deras konungs krona från hans huvud; den vägde en
talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu på
Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor
myckenhet.
31. Och folket därinne förde han ut och lade dem under sågar och
tröskvagnar av järn och bilor av järn och överlämnade dem åt
Molok. Så gjorde han mot Ammons barns alla städer. Sedan vände
David med allt folket tillbaka till Jerusalem.
[1] D. ä. Herrens älskling.
Andra Samuelsboken, 13 Kapitlet
Amnon kränker Tamar och dödas av
Absalom; denne flyr.
1. Därefter tilldrog sig följande Davids son Absalom hade en skön
syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kärlek till
henne.
>2 Sam. 3,2.
2. Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sådan vånda att
han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke
vara möjligt att göra henne något.
3. Men Amnon hade en vän, som hette Jonadab, en son till Davids
broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.
>1 Sam. 16,9. 2 Sam. 21,21. 1 Krön. 2,13.
4. Denne sade nu till honom: "Varför ser du var morgon så avtärd
ut, du konungens son? Vill du icke säga mig det?" Amnon
svarade honom: "Jag har fattat kärlek till min broder Absaloms
syster Tamar."
5. Jonadab sade till honom: "Lägg dig på din säng och gör dig sjuk.
När då din fader kommer för att besöka dig, så säg till honom:
'Låt min syster Tamar komma och giva mig något att äta, men låt
henne tillreda maten inför mina ögon; så att jag ser det och kan
ta den ur hennes hand att äta.'"
6. Då lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. När nu konungen kom för
att besöka honom, sade Amnon till konungen: "Låt min syster
Tamar komma hit och tillaga två kakor inför mina ögon, så att
jag kan få dem ur hennes hand att äta."
7. Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: "Gå till
din broder Amnons hus och red till åt honom något att äta."
8. Tamar gick då åstad till sin broder Amnons hus, där denne låg
till sängs. Och hon tog deg och knådade den och gjorde därav
kakor inför hans ögon och gräddade kakorna.
9. Därefter tog hon pannan och lade upp dem därur inför hans ögon;
men han ville icke äta. Och Amnon sade: "Låt alla gå ut
härifrån. Då gingo alla ut därifrån.
10. Sedan sade Amnon till Tamar: "Bär maten hitin i kammaren, så att
jag får den ur din hand att äta." Då tog Tamar kakorna som hon
hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.
11. Men när hon kom fram med dem till honom, för att han skulle äta,
fattade han i henne och sade till henne: "Kom hit och ligg hos
mig, min syster."
12. Hon sade till honom: "Ack nej, min broder, kränk mig icke; ty
sådant får icke ske i Israel. Gör icke en sådan galenskap.
>3 Mos 18,9. 20,17. 5 Mos. 27,22.
13. Vart skulle jag då taga vägen med min skam? Och du själv skulle
ju sedan i Israel hållas för en dåre. Tala nu med konungen; han
vägrar nog icke att giva mig åt dig."
14. Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne
övermäktig och kränkte henne och låg hos henne.
15. Men därefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja,
den motvilja han fick mot henne var större än den kärlek han
hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: "Stå upp och gå
din väg."
16. Då sade hon till honom: "Gör dig icke skyldig till ett så svårt
brott som att driva bort mig; det vore värre än det andra som du
har gjort med mig."
17. Men han ville icke höra på henne, utan ropade på den unge man
som han hade till tjänare och sade: "Driven denna kvinna ut
härifrån, och rigla du dörren efter henne."
18. Och hon hade en fotsid livklädnad på sig; ty i sådana kåpor voro
konungens döttrar klädda, så länge de voro jungfrur. När
tjänaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,
19. tog hon aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida
livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon lade
handen på sitt huvud och gick där ropande och klagande.
>Job 2,12. Jer. 2,37.
20. Då sade hennes broder Absalom till henne: "Har din broder Aminon
varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han är ju din broder.
Lägg denna sak icke så på sinnet." Så stannade då Tamar i sin
broder Absaloms hus i svår sorg.
21. Men när konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.
22. Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty
Absalom hatade Amnon, därfor att denne hade kränkt hans syster
Tamar.
23. Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som
ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.
24. Absalom kom till konungen och sade: "Din tjänare skall nu hava
fårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gå
med din tjänare."
>1 Sam. 25,2, 36.
25. Men konungen svarade Absalom "Nej, min son, vi må icke
allasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär." Och
fastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honom
sin avskedshälsning.
26. Då sade Absalom: "Om du icke vill, så låt dock min broder Amnor
gå med oss." Konungen frågade honom: "Varför skall just han gå
med dig?"
27. Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla de
övriga konungasönerna gå med honom.
28. Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: "Sen efter, när Amnons
hjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder:
'Huggen ned Amnon', så döden honom utan fruktan. Det är ju jag
som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsom
käcka män."
29. Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit.
Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en på
sin mulåsna och flydde.
30. Medan de ännu voro på väg, kom till David ett rykte om att
Absalom hade huggit ned alla konungens söner, så att icke en
enda av dem fanns kvar.
31. Då stod konungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på
marken, under det att alla hans tjänare stodo där med
sönderrivna kläder.
32. Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda
och sade: "Min herre må icke tänka att de hava dödat alla de
unga männen, konungens söner, det är Amnon allena som är död.
Ty Absaloms uppsyn har bådat olycka ända ifrån den dag då denne
kränkte hans syster Tamar.
33. Så må nu min herre konungen icke akta på detta som har bllvit
sagt, att alla konungens söner äro döda; nej, Amnon allena är
död."
34. Emellertid flydde Absalom. -- När nu mannen som stod på vakt
lyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma från vägen
bakom honom, vid sidan av berget.
35. Då sade Jonadab till konungen: "Se, där komma konungens söner.
Såsom din tjänare sade, så har det gått till."
36. Just när han hade sagt detta, kommo konungens söner; och de
brusto ut i gråt. Också konungen och alla hans tjänare gräto
häftigt och bitterligen.
37. Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs
son, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.
>2 Sam. 3,3.
38. Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade
han där i tre år.
39. Och konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han
tröstade sig over att Amnon var död.
Andra Samuelsboken, 14 Kapitlet
Kvinnan från Tekoa inför David. Absaloms
återkomst och benådning.
1. Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt mot
Absalom.
2. Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna
och sade till henne: "Låtsa att du har sorg, och kläd dig i
sorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom en
kvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.
3. Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig."
Joab lade nu orden i hennes mun.
4. Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned till
jorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: "Hjälp, o
konung!"
5. Konungen sade till henne: "Vad fattas dig?" Hon svarade: "Ack,
jag är änka; min man är död.
6. Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta med
varandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellan
och hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.
7. Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och de
säga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få döda
honom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom;
på det sättet förgöra vi ock arvingen.' På det att efter min
man varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, vilja
de utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar."
>5 Mos. 19,11 f.
8. Då sade konungen till kvinnan: "Gå hem igen; jag vill giva
befallning om dig."
9. Kvinnan från Tekoa sade till konungen: "På mig, o min herre
konung, och på min faders hus vile missgarningen, men konungen
och hans tron vare utan skuld."
10. Konungen sade: "Om någon säger något åt dig, så för honom till
mig; han skall sedan icke mer antasta dig.
11. Hon sade: "Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så att
blodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de icke
förgöra min son." Då sade han: "Så sant HERREN lever, icke ett
hår av din son skall falla på jorden."
>4 Mos 35,10 f. 5 Mos. 19,2 f. Jos. 20,1 f.
12. Men kvinnan sade: "Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min
herre konungen." Han sade: "Tala."
13. Då sade kvinnan: "Varför är du då så sinnad mot Guds folk? När
konungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld,
eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.
14. Vi måste ju alla dö ooh äro då såsom vatten som spilles på
jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke
livet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att den
förskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.
>Ps. 89,49. Hes. 18,23, 32.
15. Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herre
konungen, det har skett därför att folket förskräckte mig. Då
tänkte din tjänarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhända
skall konungen uppfylla sin trälinnas önskan.
16. Ja, konungen skall lyssna till sin trälinna och rädda mig från
den mans hand, som vill förgöra både mig och min son från Guds
arvedel.
17. Och din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall giva
mig ro. Ty min herre konungen är lik Guds ängel däri att han hör
allt, både gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.
>2 Sam. 19,27.
18. Då svarade konungen och sade till kvinnan: "Dölj icke för mig
något av det varom jag nu vill fråga dig." Kvinnan sade: "Min
herre konungen tale."
19. Då sade konungen: "Har icke Joab sin hand med i allt detta?"
Kvinnan svarade och sade: "Så sant du lever, min herre konung:
om min Herre konungen talar något, så kan ingen komma undan det,
vare sig åt höger eller åt vänster. Ja, det är din tjänare Joab
som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjänarinnas mun
allt vad jag har sagt.
20. För att giva saken ett annat utseende har din tjänare Joab
handlat på detta sätt; men min herre liknar i vishet Guds ängel
och vet allt som sker på jorden."
21. Så sade då konungen till Joab: "Välan, jag vill göra såsom du
önskar. Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom."
22. Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och
välsignade konungen; och Joab sade: "I dag märker din tjänare
att jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersom
konungen uppfyller sin tjänares önskan."
23. Och Joab stod upp och begav sig till Gesur ooh förde Absalom
till Jerusalem.
>2 Sam. 13,27.
24. Men konungen sade: "Han får begiva sig till sitt hus, men han
får icke komma inför mitt ansikte. Då begav sig Absalom till
sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.
25. Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som
man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa
fanns icke något fel på honom
26. Och när han lät klippa håret på sitt huvud -- vid slutet av vart
år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han
måste låta klippa det -- så befanns det, att när man vägde håret
från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter
konungsvikt.
27. Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet
Tamar; hon var en skön kvinna.
>2 Sam. 18,18
28. Nar Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma
inför konungens ansikte,
29. sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till
konungen; men han ville icke komma till honom. Och han sände
bud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.
30. Då sade han till sina tjänare: "I sen att Joab där har ett
åkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nu
dit och tänden eld därpå." Så tände då Absaloms tjänare eld på
åkerstycket.
31. Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom:
"Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?"
32. Absalom svarade Joab: "Jag sände ju till dig och lät säga: Kom
hit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga:
'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre
för mig, om jag ännu vore kvar där.' Nu vill jag komma inför
konungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så må
han döda mig.
33. Då gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade
då till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned
för honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden inför
konungen. Och konungen kysste Absalom.
Andra Samuelsboken, 15 Kapitlet
Absaloms stämplingar och uppror. Davids
flykt.
1. En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar, därtill
ock femtio man som löpte framför honom.
>1 Kon. 1,5.
2. Och Absalom plägade bittida om morgonen ställa sig vid sidan av
vägen som ledde till porten, och så ofta någon då var på väg
till konungen med en rättssak som han ville hava avdömd, kallade
Absalom honom till sig och frågade: "Från vilken stad är du?"
När han då svarade: "Din tjänare är från den och den av Israels
stammar",
3. sade Absalom till honom: "Din sak är visserligen god och rätt,
men du har ingen som hör på dig hos konungen."
4. Och Absalom tillade: "Ack om jag bleve satt till domare i
landet! Om då var och en som hade någon rätts- och domssak komme
till mig, så skulle jag skaffa honom rättvisa."
5. Och när någon gick fram för att buga sig för honom, räckte han
ut sin hand och fattade i honom och kysste honom.
6. På detta sätt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo för
att få någon sak avdömd hos konungen Så förledde Absalom Israels
män.
7. Fyrtio år voro nu förlidna, då Absalom en gång sade till
konungen: "Låt mig begiva mig till Hebron för att där infria det
löfte som jag har gjort åt HERREN.
8. Ty din tjänare gjorde ett löfte, när jag bodde i Gesur i Aram;
jag sade: 'Om HERREN låter mig komma tillbaka till Jerusalem, så
vill jag hålla en gudstjänst åt HERREN.'"
>1 Mos. 28,20 f. 2 Sam. 13.37 f
9. Konungen sade till honom: "Gå i frid." Då stod han upp och begav
sig till Hebron.
10. Men Absalom sände ut hemliga budbärare till alla Israels stammar
och lät säga: "När I hören basunen ljuda, så sägen: 'Nu har
Absalom blivit konung i Hebron.'"
11. Och med Absalom hade följt två hundra män från Jerusalem, som
voro inbjudna och följde med i all oskuld, utan att veta om
någonting.
12. Medan Absalom offrade slaktoffren, sände han också och lät hämta
giloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Och
sammansvärjningen växte i styrka, och i allt större myckenhet
gick folket över till Absalom.
>1 Krön. 27,33.
13. Men en budbarare kom till David och sade: "Israels män hava vänt
sina hjärtan till Absalom."
14. Då sade David till alla sina tjänare, dem som han hade hos sig i
Jerusalem: "Upp, låt oss fly, ty ingen annan räddning finnes för
oss undan Absalom. Skynden eder åstad, sa att han icke med hast
kommer över oss och för olycka över oss och slår stadens
invånare med svärdsegg."
>Ps. 3,1 f.
15. Konungens tjänare svarade konungen: "Till allt vad min herre
konungen behagar äro dina tjänare redo.
16. Då drog konungen ut, och allt hans husfolk följde honom; dock
lämnade konungen kvar tio av sina bihustrur för att vakta huset.
17. Så drog då konungen ut, och allt folket följde honom; men de
stannade vid Bet-Hammerhak.
18. Och alla hans tjänare tågade förbi på sidan om honom, så ock
alla kereteerna och peleteerna; och alla gatiterna, sex hundra
man, som hade följt med honom från Gat, tågade likaledes förbi
framför konungen.
>2 Sam. 8,18.
19. Då sade konungen till gatiten Ittai: "Varför går också du med
oss? Vänd om och stanna hos den som nu är konung; du är ju en
främling och därtill landsflyktig från ditt hem.
20. I går kom du; skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss
på var färd, nu då jag själv går jag vet icke vart? Vänd
tillbaka och för dina bröder tillbaka med dig; må nåd och
trofasthet bevisas eder."
21. Men Ittai svarade konungen och sade: "Så sant HERREN lever, och
så sant min herre konungen lever: på den plats där min herre
konungen är, där vill ock din tjänare vara, det mä gälla liv
eller död."
>Rut 1,16 f.
22. Då sade David till Ittai: "Kom då och drag med." Och gatiten
Ittai drog med Järme alla sina män och alla kvinnor och barn som
han hade med sig.
23. Och hela landet grät högljutt, när allt folket drog fram. Och då
nu konungen gick över bäcken Kidron, gick allt folket över och
tog vägen åt öknen.
>Job. 18,1.
24. Bland de andra såg man ock Sadok jämte alla leviterna, och de
buro med sig Guds förbundsark; men de satte ned Guds ark --
varvid också Ebjatar kom ditupp -- till dess att allt folket
hade hunnit draga fram ur staden.
25. Då sade konungen till Sadok: "För Guds ark tillbaka in i
staden. Om jag finner nåd för HERRENS ögon, låter han mig komma
tillbaka, så att jag åter får se honom och hans boning.
>Ps. 27,4.
26. Men om han säger så: 'Jag har icke behag till dig' -- se, då är
jag redo; han göre då med mig såsom honom täckes."
>1 Sam. 3,18. 2 Sam. 10,12.
27. Och konungen sade till prästen Sadok: "Du är ju siare; vänd
tillbaka till staden i frid. Och din son Ahimaas och Ebjatars
son Jonatan, båda edra söner, må följa med eder.
>1 Sam. 9,9. 2 Sam. 17,17.
28. Se, jag vill dröja vid färställena i öknen, till dess att ett
budskap kommer från eder med underrättelser till mig.
29. Då förde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och
stannade där.
30. Men David gick gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvud
ock bara fötter; och allt folket som följde med honom hade ock
höljt över sina huvuden och gingo ditupp under gråt.
>2 Sam. 19,4. Est. 6,12. Jer. 14,3 f
31. Och när man berättade för David att Ahitofel var med bland dem
som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: "HERRE, gör
Ahitofels råd till dårskap."
>Jobs 5,12.
32. När sedan David hade kommit upp på bergstoppen, där man plägade
tillbedja Gud, då kom arkiten Husai emot honom, med sönderriven
livklädnad och med jord på sitt huvud.
33. Darid sade till honom: "Om du går med mig, så bliver du mig till
besvär.
34. Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom:
'Din tjänare vill jag vara, o konung; jag har förut varit din
faders tjänare, men nu vill jag vara din tjänare', så kan du
gagna mig med att göra Ahitofels råd om intet.
>2 Sam. 17,6 f.
35. Där har du ju ock prästerna Sadok och Ebjatar; allt vad du får
höra från konungens hus må du meddela prästerna Sadok och
Ebjatar.
36. De hava ju ock där sina båda söner hos sig: Sadok har Ahimaas,
och Ebjatar Jonatan; genom dem kunnen I sända mig bud om allt
vad I fån höra."
37. Så gick då Husai, Davids vän[1], in i staden. Och jämval Absalom
drog in i Jerusalem.
[1] Se Vän i Ordförkl.
Andra Samuelsboken, 16 Kapitlet
Sibas anklagelse mot Mefiboset. Simeis
förbannelser. Husais list. Ahitofels
skändliga råd.
1. När David hade gått framåt ett litet stycke från bergstoppen, då
mötte honom Siba, Mefibosets tjänare, med ett par lastade åsnor,
som buro två hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundra
fruktkakor ooh en vinlägel.
>2 Sam. 9,2 f.
2. Då sade konungen till Siba: "Vad vill du med detta?" Siba
svarade: "Åsnorna skola vara för konungens husfolk till att rida
på, brödet och fruktkakorna skola tjänarna hava att äta, och
vinet skola de törstande hava att dricka i öknen."
3. Konungen sade: "Men var är din herres son?" Siba svarade
konungen: "Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: 'Nu skall
Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.'"
>2 Sam. 19,27.
4. Då sade konungen till Siba: "Se, allt vad Mefiboset äger skall
vara ditt." Siba svarade: "Jag faller ned för dig; låt mig finna
nåd för dina ögon, min herre konung."
5. När sedan konung David hade kommit till Bahurim, då trädde
därifrån ut en man som var besläktad med Sauls hus och hette
Simei, Geras son; han trädde fram och for ut i förbannelser.
>2 Sam. 19,19. 1 Kon. 2,8 f.
6. Och han kastade stenar på David och på alla konung Davids
tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgåvo denne,
både till höger och till vänster.
7. Och Simeis ord, när han förbannade honom, voro dessa: "Bort,
bort, du blodsman, du ogärningsman!
8. HERREN låter nu allt Sauls hus' blod komma tillbaka över dig, du
som har blivit konung i hans ställe; HERREN giver nu
konungadömet åt din son Absalom. Se, nu har du kommit i den
olycka du förtjänade, ty en blodsman är du."
9. Då sade Abisai, Serujas son, till konungen: "Varför skall den
döda hunden där få förbanna min herre konungen? Låt mig gå dit
och hugga huvudet av honom."
>1 Sam. 24,15. 26,8. 2 Sam. 9,8. 19,21.
10. Men konungen svarade: "Vad haven I med mig att göra, I Serujas
söner? Om han förbannar, och om det är HERREN som har bjudit
honom att förbanna David, vem törs då fråga: 'Varför gör du så?'
>2 Sam. 19,22. 1 Kon. 2,8 f., 36 f. Joh. 18,11.
11. Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina
tjänare: "Min son, han som har utgått från mitt eget liv, står
mig ju efter livet; med huru mycket mer skäl då denne
benjaminit! Låten honom vara, må han förbanna; ty HERREN har
befallt honom det.
12. Kanhända skall HERREN se till den orätt mig sker, så att HERREN
åter giver mig lycka, till gengäld för den förbannelse som i dag
uttalas över mig."
13. Och David gick med sina män vägen fram, under det att Simei gick
längs utmed berget, jämsides med honom, och for ut i
förbannelser och kastade stenar och grus, där han gick jämsides
med honom.
14. Nar så konungen, med allt folket som följde honom, hade kommit
till Ajefim, rastade han där.
15. Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till
Jerusalem; han hade då också Ahitofel med sig.
16. När nu arkiten Husai, Davids vän, kom till Absalom, ropade Husai
till Absalom: "Leve konungen! Leve konungen!"
17. Absalom sade till Husai: "Är det så du visar din kärlek mot din
vän? Varför har du icke följt med din vän?"
18. Husai svarade Absalom: "Nej, den som HERREN och detta folk och
alla Israels män hava utvalt, honom vill jag tillhöra, och hos
honom vill jag stanna.
19. Och dessutom, vilken bör jag tjäna? Bör jag icke tjäna inför
hans son? Jo, såsom jag har tjänat inför din fader, så vill jag
ock göra det inför dig."
20. Och Absalom sade till Ahitofel: "Given nu ett råd om vad vi
skola göra."
21. Ahitofel sade till Absalom: "Gå in till din faders bihustrur,
som han har lämnat kvar för att vakta huset. Då får hela Israel
höra att du har gjort dig förhatlig för din fader, och så
styrkes modet hos alla dem som hålla med dig.
>2 Sam. 15,16.
22. Därefter slog man upp ett tält åt Absalom ovanpå taket, och så
gick Absalom in till sin faders bihustrur inför hela Israels
ögon.
>2 Sam. 12,11 f.
23. Den tiden gällde nämligen ett råd som Ahitofel gav lika mycket
som om man hade frågat Gud till råds; så mycket gällde vart råd
av Ahitofel både för David och för Absalom.
Andra Samuelsboken, 17 Kapitlet
Ahitofels råd förkastas. Han dödar sig
själv. David i Mahanaim.
1. Och Ahitofel sade till Absalom: "Låt mig utvälja tolv tusen män,
så vill jag bryta upp och förfölja David i natt.
2. Då kan jag komma över honom och förskräcka honom, medan han är
utmattad och modlös, och allt hans folk skall då taga till
flykten; sedan kan jag döda konungen, när han står där
övergiven.
3. Därefter skall jag föra allt folket tillbaka till dig. Ty om det
så går den man du söker, så är detta som om alla vände tillbaka;
allt folket får då frid."
4. Detta behagade Absalom och alla de äldste i Israel.
5. Likväl sade Absalom: "Kalla ock arkiten Husai hit, så att vi
också få höra vad han har att säga.
>2 Sam. 16,16.
6. När då Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: "Så
och så har Ahitofel talat. "Skola vi göra såsom han har sagt?
Varom icke, så tala du."
7. Husai svarade Absalom: Det råd som Ahitofel denna gång har givit
är icke gott."
>2 Sam. 15,34.
8. Och Husai sade ytterligare: "Du känner din fader och hans män,
och vet att de äro hjältar oah bistra såsom en björninna från
vilken man har tagit ungarna ute på marken. Och din fader är ju
en krigsman som icke vilar med sitt folk under natten.
9. Nu har han säkerligen gömt sig i någon håla eller på något annat
ställe. Om nu redan i början några av folket här fölle, så
skulle var och en som finge höra talas därom säga att det folk
som följer Absalom har lidit ett nederlag;
10. och då skulle till och med den tappraste, den som hade mod såsom
ett lejon, bliva högeligen förfärad; ty hela Israel vet att din
fader är en hjälte, och att de som följa honom äro tappra män.
11. Därför är nu mitt råd: Låt hela Israel från Dan ända till
Beer-Seba församla sig till dig, så talrikt som sanden vid
havet; och själv må du draga med i striden.
>Dom. 20,1.
12. När vi så drabba ihop med honom, varhelst han må påträffas,
skola vi slå ned på honom, såsom daggen faller över marken; och
då skall intet bliva kvar av honom och alla de män som äro med
honom
13. Ja, om han också droge sig tillbaka in i någon stad, så skulle
hela Israel kasta linor omkring den staden, och vi skulle draga
den ned i dalen, till dess att icke minsta sten vore att finna
därav.
14. Då sade Absalom och alla Israels man: "Arkiten Husais råd är
bättre än Ahitofels råd." HERREN hade nämligen kickat det så,
att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att HERREN skulle
låta olycka komma över Absalom.
>Job 5,12 f.
15. Och Husai sade till prästerna Sadok och Ebjatar: "Det och det
rådet har Ahitofel givit Absalom och de äldste i Israel, men jag
har givit det och det rådet.
16. Så sänden nu med hast bud och låten säga David: 'Stanna icke
över natten vid färjställena i öknen, utan gå hellre över, för
att icke konungen och allt hans folk må drabbas av fördärv.'"
17. Nu hade Jonatan och Ahirnaas sitt tillhåll vid Rogelskällan, och
en tjänstekvinna gick dit med budskap; sedan plägade de själva
gå med budskapet till konung David. Ty de tordes icke gå in i
staden och visa sig där.
>Jos. 15,7. 18,16. 2 Sam. 15,27.
18. Men en gosse fick se dem och berättade det för Absalom. Då gingo
båda med hast sin väg och kommo in i en mans hus i Bahurim, som
på sin gård hade en brunn; i den stego de ned.
19. Och hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över
brunnshålet och strödde gryn därpå, så att man icke kunde märka
något.
>Jos. 2,4, 6.
20. Då nu Absaloms tjänare kommo in i huset till hustrun och frågade
var Ahimaaa och Jonatan voro, svarade hon dem: "De gingo över
bäcken där." Då sökte de, men utan att finna, och vände så
tillbaka till Jerusalem.
21. Men sedan de hade gått sin väg, stego de andra upp ur brunnen
och gingo med sitt budskap till konung David; de sade till
David: "Bryten upp och gån med hast över vattnet, ty det och det
rådet har Allitofel givit, till eder ofärd."
22. Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig, och de
gingo över Jordan; och om morgonen, när det blev dager, saknades
ingen enda, utan alla hade kommit över Jordan.
23. Men när Ahitofel såg att man icke följde hans råd, sadlade han
sin åsna och stod upp och for hem till sin stad, och sedan han
hade beställt om sitt hus, hängde han sig. Och när han var död,
blev han begraven i sin faders grav.
24. Så hade nu David kommit till Mahanaim, när Absalom med alla
Israels män gick över Jordan.
25. Men Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären. Och Amasa
var son till en man vid namn Jitra, en israelit, som hade gått
in till Abigal, Nahas' dotter och Serujas, Joabs moders, syster.
>2 Sam. 19,13. 1 Krön. 2,16 f.
26. Och Israel och Absalom lägrade sig i Gileads land.
27. Men när David kom till Mahanaim, hade Sobi, Nahas' son, från
Rabba i Ammons barns land, och Makir, Ammiels son, från
Lo-Debar, och Barsillai, en gileadit från Rogelim,
>2 Sam. 9,4. 19,31 f. 1 Kon. 2.7.
28. låtit föra dit sängar, skålar, lerkärl, så oak vete, korn, mjöl
och rostade ax, ävensom bönor, linsärter och annat rostat,
29. därjämte honung, gräddmjölk, får och nötostar till mat åt David
och hans folk; ty de tänkte: "Folket är hungrigt, trött och
törstigt i öknen.
Andra Samuelsboken, 18 Kapitlet
Striden mellan David och Absalom.
Absaloms död. Davids klagan vid
budskapet därom.
1. Och David mönstrade sitt folk och satte över- och underhövitsmän
över dem.
2. Därefter lät David folket tåga åstad: en tredjedel under Joabs
befal, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders,
befäl, och en tredjedel under gatiten Ittais befäl. Och konungen
sade till folket: "Jag vill ock själv draga ut med eder."
3. Men folket svarade: "Du får icke draga ut; ty om vi måste fly,
aktar ingen på oss, och om hälften av oss bliver dödad, aktar
man icke heller på oss, men du är nu så god som tio tusen av
oss. Därför är det nu bättre att du står redo att komma oss till
hjälp från staden.
>2 Sam. 21,17.
4. Då sade konungen till dem: "Vad I ansen vara bäst vill jag
göra." Och konungen ställde sig vid sidan av porten, under det
att allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen.
5. Men konungen bjöd Joab, Abisai och Ittai och sade: "Faren nu
varligt med den unge mannen Absalom." Och allt folket hörde huru
konungen så bjöd alla hövitsmännen angående Absalom.
6. Så drog då folket ut på fältet mot Israel, och striden stod i
Efraims skog.
7. Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare, och många
stupade där på den dagen: tjugu tusen man.
8. Och striden utbredde sig över hela den trakten; och skogen
förgjorde mer folk, än svärdet förgjorde på den dagen.
9. Och Absalom kom i Davids tjänares väg. Absalom red då på sin
mulåsna; och när mulåsnan kom under en stor terebint med täta
grenar, fastnade hans huvud i terebinten, så att han blev
hängande mellan himmel och jord, ty mulåsnan som han satt på
sprang sin väg.
>2 Sam. 14,26.
10. Och en man fick se det och berättade för Joab och sade: "Jag såg
där borta Absalom hänga i en terebint."
11. Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: "Om du
såg det, varför slog du honom då icke strax till jorden? Jag
skulle då gärna hava givit dig tio siklar silver och ett bälte."
12. Men mannen svarade Joab: "Om jag ock finge väga upp tusen siklar
silver i mina händer, skulle jag dock icke vilja uträcka min
hand mot konungens son, ty konungen bjöd ju dig och Abisai och
Ittai, så att vi hörde det: 'Tagen vara, I alla, på den unge
mannen Absalom.'
13. Dessutom, om jag lömskt hade förgripit mig på hans liv, så hade
du säkerligen lämnat mig i sticket, eftersom intet kan förbliva
dolt för konungen."
14. Joab sade: "Jag vill icke på detta sätt förhala tiden med dig."
Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms
bröst, medan denne ännu var vid liv, där han hängde under
terebinten.
15. Sedan kommo tio unga män, Joabs vapendragare, ditfram, och av
dem blev Absalom till fullo dödad.
16. Och Joab lät stöta i basunen, och folket upphörde att förfölja
Israel, ty Joab ville skona folket.
17. Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen
och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Men
hela Israel flydde, var och en till sin hydda.
>Jos. 7,26. 8,29.
18. Och Absalom hade, medan han ännu levde, låtit resa åt sig en
stod som står i Konungsdalen; ty han tänkte: "Jag har ingen son
som kan bevara mitt namns åminnelse. Den stoden hade han
uppkallat efter sitt namn, och den heter ännu i dag Absaloms
minnesvård.
>1 Mos. 14,17. 2 Sam. 14,27.
19. Oeh Ahimaas, Sadoks son, sade: "Låt mig skynda åstad och
förkunna för konungen glädjebudskapet att HERREN har dömt honom
fri ifrån hans fienders hand."
20. Men Joab svarade honom: "Idag: bliver du ingen glädjebudbärare;
en annan dag må du förkunna glädjebudskap, men denna dag
förkunnar du icke något glädjebudskap, eftersom nu konungens son
är död."
21. Därefter sade Joab till en etiopier: "Gå och berätta för
konungen vad du har sett." Då föll etiopiern ned för Joab och
skyndade därpå åtad.
22. Men Ahimaas, Sadoks son; sade ännu en gång till Joab: "Låt också
mig, vad än må ske, få skynda åstad, efter etiopiern." Joab
sade: "Varför vill du skynda åstad, min son, då detta ju icke
kan vara ett glädjebudskap som skaffar dig någon lön?"
23. Han svarade: "Vad än må ske vill jag skynda åstad." Då sade han
till honom: "Så skynda då." Och Ahimaas skyndade åstad och tog
vägen över Jordanslätten och hann om etiopiern.
24. Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på
porttaket invid muren; när han där lyfte upp sina ögon, fick han
se en man komma ensam springande.
25. Väktaren ropade och förkunnade det för konungen. Då sade
konungen: "Är han ensam, så har han ett glädjebudskap att
kullgöra." Och han kom allt närmare
26. Därefter fick väktaren se en annan man komma springande; då
ropade väktaren till portväktaren och sade: "Nu ser jag åter en
man komma ensam springande." Konungen sade: "Denne är ock en
glädjebudbärare."
27. Och väktaren sade: "Efter sitt sätt att springa tyckes mig den
förste vara Ahimaas, Sadoks son." Då sade konungen: "Det är en
god man han kommer säkerligen med ett gott glädjebudskap."
28. Och Ahimaas ropade och sade till konungen: "AIlt väl!" Därefter
föll han ned till Jorden på sitt ansikte inför konungen ooh
sade: "Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de
människor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen
29. Då frågade konungen: "Står det väl till med den unge mannen
Absalom?" Ahimaas svarade: "Jag såg en stor hop folk, när Joab
avsände konungens andre tjänare och mig, din tjänare; men jag
vet icke vad det var."
30. Konungen sade: "Gå åt sidan ooh ställ dig där." Då gick han åt
sidan och blev stående där
31. Just då kom etiopiern. Och etiopiern sade: "Mottag, min herre
konung, det glädjebudskapet att HERREN i dag har dömt dig fri
ifrån alla de mäns hand, som hava rest sig upp mot dig."
32. Konungen frågade etiopiern: "Står det väl till med den unge
mannen Absalom?" Etiopiern svarade: "Må det så gå med min herre
konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig för att
göra dig ont, såsom det har gått med den unge mannen.
33. Då blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen över
porten och grät. Och under det att han gick, ropade han så: "Min
son Absalom, min son, min son Absalom! Ack att jag hade fått dö
i ditt ställe! Absalom, min son, min son!"
>2 Sam. 19,4.
Andra Samuelsboken, 19 Kapitlet
Joabs strafftal till David. Israels
ånger. Juda mäns uppmaning till David
att vända tillbaka. Simeis benådning.
Mefibosets självförsvar. Barsillai. Kiv
mellan Israel och Juda.
1. Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjde
Absalom.
2. Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket,
eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen var
bedrövad för sin sons skull.
3. Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människor
pläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flytt
under striden.
4. Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med
hög röst: "Min son Absalom! Absalom, min son, min son!"
>2 Sam. 18,33.
5. Då gick Joab in i huset till konungen och sade: "Du kommer i dag
alla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i dag
hava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars liv
och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.
6. Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig.
I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän och
tjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalom
vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulle
detta hava varit dig mer till behag.
7. Men stå nu upp, ooh gå ut och tala vänligt med dina tjänare; ty
jag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke en
enda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skall
för dig bliva en större olycka än alla de olyckor som hava
övergått dig från din ungdom ända till nu."
8. Då stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde
kunnigt för allt folket och sade: "Konungen sitter nu i porten."
Då kom allt folket inför konungen. Men Israel hade flytt, var
och en till sin hydda.
>2 Sam. 18,17.
9. Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebrå
varandra och säga: "Konungen har räddat oss från vara fienders
hand och hjälpt oss ifrån filisteernas hand, och nu har han måst
fly ur landet för Absalom.
10. Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss har blivit
dödad i striden. Varför sägen I då icke ett ord om att föra
konungen tillbaka?"
11. Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok och
Ebjatar ooh låtit säga: "Talen så till de äldste i Juda: 'Varför
skolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem? Ty vad
hela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.
12. I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben. Varför
skolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?'
13. Och till Amasa skolen I säga: 'Är du icke mitt kött och ben? Gud
straffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skall
bliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.'"
>2 Sam. 17,25. 1 Krön. 2,16 f.
14. Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så att
de sände detta budskap till konungen: "Vänd tillbaka, du själv
med alla dina tjänare."
15. Da vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade
kommit till Gilgal för att möta konungen ooh föra konungen över
Jordan.
16. Också Simei, deras son, benjaminiten, som var från Bahurim,
skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konung
David.
17. Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba,
vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton soner
och tjugu tjänare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan före
konungen.
>2 Sam. 9,2, 10. 16,1 f.
18. Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och för
att användas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son,
föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,
19. och sade till konungen: "Må min herre icke tillräkna mig min
missgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde på
den dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; må
konungen icko akta därpå.
>1 Sam. 16,5 f.
20. Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jag
nu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta min
herre konungen.
21. Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: "Skulle icke
Simei dödas för detta? Han har ju förbannat HERRENS smorde."
>2 Sam. 16,9.
22. Men David svarade: "Vad haven I med mig att göra, I Serujas
söner, eftersom I idag ären mig till hinders? Skulle väl i dag
någon dödas i Israel? Vet jag då icke att hag i dag har blivit
konung över Israel?"
>1 Sam. 11,13.
23. Därefter sade konungen till Simei: "Du skall icke dö." Och
konungen gav honom sin ed därpå.
>1 Kon. 2,8 f., 36 f.
24. Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned för att möta konungen.
Han hade varken ansat sina fötter eller sitt skägg, ej heller
hade han låtit två sina kläder allt ifrån den dag då konungen
drog bort, ända till den dag då han kom igen i frid.
25. När han nu kom till Jerusaler för att möta konungen, sade
konungen till honom: "Varför följde du icke med mig, Mefiboset?"
26. Han svarade: "Min herre konung, min tjänare bedrog mig. Ty din
tjänare sade: 'Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och
så begiva mig till konungen'; din tjänare är ju halt.
27. Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen. Min
herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu vad dig
täckes.
>2 Sam. 14,17, 20. 16,1 f.
28. Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min
herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem
som få äta vid ditt bord. Vad har jag då rätt att ytterligare
begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?"
>2 Sam. 9,10 f.
29. Konungen sade till honom: "Varför ordar du ytterligare härom?
Jag säger att du och Siba skolen dela jordagodset."
>2 Sam. 16,4.
30. Då sade Mefiboset till konungen: "Han må gärna taga alltsammans,
sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid."
31. Gileaditen Barsillai hade ock farit ned från Rogelim och drog
sedan med konungen till Jordan, för att få ledsaga honom över
Jordan.
>2 Sam. 17,27 f.
32. Barsillai var då mycket gammal: åttio år. Han hade sörjt för
konungens behov, medan denne uppehöll sig i Mahanaim, ty han var
en mycket rik man.
>1 Kon. 2,7.
33. Konungen sade nu till Barsillai: "Du skall draga med mig, så
skall jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem."
34. Men Barsillai svarade konungen: "Huru många år kan jag väl ännu
hava att leva, eftersom jag skulle följa med konungen upp till
Jerusalem?
35. Jag är nu åttio år gammal; kan jag då känna skillnad mellan
bättre och sämre, eller har väl din tjänare någon smak för vad
jag äter eller för vad jag dricker? Eller kan jag ännu njuta av
att höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle din
tjänare då ytterligare bliva min herre konungen till besvär?
36. Allenast för en stund vill din tjänare fara med konungen över
Jordan. Varför skulle väl konungen giva mig en sådan
vedergällning?
37. Låt din tjänare vända tillbaka, så att jag får dö i min stad,
där jag har min faders och min moders grav. Men se här är din
tjänare Kimham, låt honom få draga med min herre konungen; och
gör för honom vad dig täckes."
38. Då sade konungen: "Så må då Kimham draga med mig, och jag skall
göra för honom vad du vill. Och allt vad du begär av mig skall
jag göra dig."
39. Därefter gick allt folket över Jordan, och konungen själv gick
också över. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av
honom. Sedan vände denne tillbaka hem igen.
40. Så drog nu konungen till Gilgal, och Kimham följde med honom, så
ock allt Juda folk. Och de, jämte hälften av. Israels folk,
förde konungen ditöver.
41. Men då kommo alla de övriga israeliterna till konungen och sade
till honom: "Varför hava våra bröder, Juda män, fått hemligen
bemäktiga sig dig och föra konungen och hans familj, tillika med
alla Davids män, över Jordan?"
42. Alla Juda män svarade Israels män: "Konungen står ju oss
närmast; varför vredgens I då häröver? Hava vi levat på
konungen eller skaffat oss någon vinning genom honom?"
43. Då svarade Israels män Juda män och sade: "Tio gånger större del
än I hava vi i den som är konung, alltså ock i David. Varför
haven I då ringaktat oss? Och voro icke vi de som först talade
om att hämta vår konung tillbaka?" Men Juda män läto ännu
hårdare ord falla än Israels män.
>2 Sam. 5,1 f.
Andra Samuelsboken, 20 Kapitlet
Sebas uppror. Joabs mordiska falskhet
mot Amasa. Sebas död. Davids ämbetsmän.
1. Nu hände sig att där fanns en illa- sinnad man vid namn Seba,
Bik- ris son, en benjaminit. Denne stötte i basun och sade:
"Vi hava ingen del i David
och ingen arvslott i Isais son.
Israel drage hem, var och en till sin hydda."
>1 Kon. 12,16.
2. Då övergåvo alla Israels män David och följde Seba, Bikris son;
men Juda män höllo sig till sin konung och följde honom från
Jordan ända till Jerusalem.
3. Så kom David hem igen till Jerusalem. Och konungen tog då de tio
bihustrur som han hade lämnat kvar för att vakta huset och satte
in dem i ett särskilt hus till att där förvaras; och han gav dem
underhåll, men gick icke in till dem. Där förblevo de nu
instängda till sin dödsdag och levde redan under hans livstid
såsom änkor.
>2 Sam. 15,16. 16,21 f.
4. Och konungen sade till Amasa: "Båda upp åt mig Juda män inom tre
dagar, och inställ dig sedan själv här."
>2 Sam. 19,13.
5. Amasa begav sig då åstad för att uppbåda Juda; men när han
dröjde utöver den tid som hade blivit honom förelagd,
6. sade David till Abisai: "Nu kommer Seba, Bikris son, att bliva
farligare för oss än Absalom. Tag du din herres tjänare och sätt
efter honom, så att han icke bemäktigar sig några befästa städer
och tillfogar oss för stor skada."
7. Alltså drogo Joabs män tillika med, kereteerna och peleteerna
och alla hjältarna ut efter honom; de drogo ut från Jerusalem
för att sätta efter Seba, Bikris son.
8. Men när de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon, kom
Amasa emot dem. Joab var då klädd i livrocken som plägade utgöra
hans dräkt, och ovanpå den hade han ett bälte, med ett svärd i
skidan, bundet över sina länder; men när han gick fram, föll det
ut.
9. Och Joab sade till Amasa: "Står det väl till med dig, min
broder?" Därvid fattade Joab Amasa i skägget med högra handen
såsom för att kyssa honom.
10. Och då Amasa icke tog sig till vara för det svärd som Joab hade
i sin andra hand, gav denne honom därmed en stöt i underlivet,
så att hans inälvor runno ut på jorden. Så dog han, utan att
den andre behövde giva honom någon ytterligare stöt. Därefter
fortsatte. Joab och hans broder Abisai att förfölja Seba, Bikris
son.
>2 Sam. 3,27. 1 Kon. 2,5.
11. Men en av Joabs tjänare stod kvar därbredvid oeh ropade: "Var
och en som är Joabs vän och håller med David, han följe efter
Joab."
12. Nu låg Amasa sölad i sitt blod mitt på vägen; och mannen såg
allt folket stannade. Då förde han Amasa undan från vägen in på
åkern och kastade ett kläde över honom, eftersom han såg huru
alla de som kommo därförbi stannade.
13. Så snart han var bortskaffad från vägen, drogo alla förbi och
följde Joab för att sätta efter Seba, Bikris son.
14. Denne drog emellertid genom alla Israels stammar till Abel och
Bet-Maaka och genom hela Habberim; och folk samlade sig och
följde honom ända ditin.
15. Men de kommo och belägrade honom där i Abel vid Bet-Hammaaka och
kastade upp mot staden en vall, som reste sig inemot yttermuren.
Och allt Joabs folk arbetade på att förstöra muren och
kullstörta den.
16. Då ropade en klok kvinna från staden: "Hören! Hören! Sägen till
Joab att han kommer hit, så att jag får tala med honom."
17. När han då kom fram till kvinnan, frågade hon: "Är du Joab?" Han
svarade: "Ja." Hon sade till hononl: "Hör din tjänarinnas ord."
Han svarade: "Jag hör."
18. Då sade hon: "Fordom plägade man säga så: 'I Abel skall man
fråga till råds'; sedan kunde man utföra sina planer.
19. Vi äro de fridsammaste och trognaste i Israel, och du söker att
förgöra en stad som är en moder i Israel. Varför vill du
förstöra HERRENS arvedel?"
20. Joab svarade och sade: "Bort det, bort det, att jag skulle vilja
förstöra och fördärva!
21. Det är icke så, utan en man från Efraims bergsbygd vid namn
Seba, Bikris son, har rest sig upp mot konung David; utlämnen
allenast honom, så vill jag draga bort ifrån staden." Kvinnan
svarade Joab: "Hans huvud skall strax bliva utkastat till dig
över muren."
22. Sedan vände sig kvinnan med sitt kloka råd till allt folket, och
de höggo huvudet av Seba, Bikris son, och kastade ut det till
Joab. Då stötte denne i basunen, och krigsfolket skingrade sig
och drog bort ifrån staden, var och en till sin hydda. Och Joab
vände tillbaka tillkonungen i Jerusalem.
23. Joab hade nu befälet över hela krigshären i Israel, och Benaja,
Jojadas son, hade befälet över kereteerna och peleteerna.
>2 Sam. 8,16 f. 1 Kon. 4,2 f. 1 Krön. 18,15 f.
24. Adoram hade uppsikten över de allmänna arbetena, och Josafat,
Ahiluds son, var kansler.
25. Seja var sekreterare, och Sadok och Ebjatar voro präster.
26. Dessutom var ock jairiten Ira präst hos David.
Andra Samuelsboken, 21 Kapitlet
Treårig hungersnöd. Försoning för Sauls
blodsdåd mot gibeoniterna. Strider med
filistéerna.
1. Men under Davids tid uppstod en hungersnöd, som varade oavbrutet
i tre år; då sökte David HERRENS ansikte. HERREN svarade: "För
Sauls och hans blodbefläckade hus' skull sker detta, därför att
han dödade gibeoniterna.
>4 Mos. 27,21.
2. Då kallade konungen till sig gibeoniterna och talade med dem.
Men gibeoniterna voro icke israeliter, utan en kvarleva av
amoreerna och fastän Israels barn hade givit dem sin ed, hade
Saul, i sin nitälskan för Israels barn och för Juda försökt att
nedgöra dem.
>Jos. 9,15, 19.
3. David sade nu till gibeoniterna: "Vad skall jag göra för eder,
och varmed skall jag bringa försoning, så att I välsignen
HERRENS arvedel?"
4. Gibeoniterna svarade honom: "Vi fordra icke silver och guld av
Saul och hans hus, ej heller hava vi rätt att döda någon man i
Israel." Han frågade: "Vad begären I då att jag skall göra för
eder?"
5. De svarade konungen: "Den man som ville förgöra oss, och som
stämplade mot oss, för att vi skulle bliva utrotade och icke mer
hava bestånd någonstädes inom Israels land,
6. av hans söner må sju utlämnas till oss, så att vi få upphänga
dem för HERREN i Sauls, HERRENs utvaldes, Gibea." Konungen sade:
"Jag skall utlämna dem."
>4 Mos. 25,4.
7. Men konungen skonade Mefiboset, Sauls son Jonatans son, för den
ed vid HERREN, som de, David och Jonatan, Sauls son, hade svurit
varndra.
>1 Sam. 18,3 f. 20,15 f., 23, 42. 23,18.
8. Däremot tog konungen de två söner, Armoni ooh Mefiboset, som
Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, och de fem söner som
Mikal, Sauls dotter, hade fött åt meholatiten Adriel, Barsillais
son
>1 Sam. 18,19. 2 Sam. 3,7.
9. och överlämnade dem åt gibeoniterna, och dessa upphängde dem på
berget inför HERREN, så att de omkommo, alla sju på en gång. Och
det var under de första skördedagarna, när kornskörden begynte,
som de blevo dödade.
10. Då tog Rispa, Ajas dotter, sin sorgdräkt och hade den till sitt
läger ovanpå klippan från det att skörden begynte, ända till
dess att vattnet strömmade ned över dem från himmelen; och hon
tillstadde icke himmelens fåglar att slå ned på dem om dagen, ej
heller markens vilda djur att göra det om natten.
11. När det blev berättat för David vad Rispa, Ajas dotter, Sauls
bihustru, hade gjort
12. begav sig David åstad och hämtade Sauls och hans son Jonatans
ben från borgarna i Jabes i Gilead. Dessa hade nämligen i
hemlighet tagit deras kroppar bort ifrån den öppna platsen i
Bet-San, där filisteerna hade hängt upp dem, när filisteerna
slogo Saul på Gilboa.
>1 Sam. 31,11 f.
13. Och då han hade fört Sauls och hans son Jonatans ben upp
därifrån, samlade man ock ihop de upphängdas ben.
14. Sedan begrov man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins
land, i Sela, i hans fader Kis' grav; man gjorde allt vad
konungen hade bjudit. Och därefter hörde Gud landels bön.
>Jos. 18,28.
15. Åter uppstod krig mellan filisteerna och Israel. Och David drog
ned med sina tjänare, och de stridde mot filisteerna. Men David
blev trött;
16. och Jisbo-Benob, en av rafaeernas avkomlingar, vilkens lans
vägde tre hundra siklar koppar, och som var iklädd en ny
rustning, tänkte då döda David.
17. Men Abisai, Serujas son, kom honom till hjälp och slog filisteen
till döds. Då besvuro Davids män honom att han icke mer skulle
draga ut med dem i striden, sa att han icke utsläckte Israels
lampa.
>2 Sam. 18,3. 1 Kon. 11,36. 15,4. 2 Kon. Ps. 132,17. Ords. 13,9.
18. Därefter stod åter en strid med filisteerna vid Gob; husatiten
Sibbekai slog då ned Saf, en av rafaeernaa avkomlingar.
>1 Krön. 20,4.
19. Åter stod en strid med filisteerna vid Gob- Elhanan,
Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog då ned gatiten Goljat, som
hade ett spjut vars skaft liknade en vävbom.
>1 Sam. 17,7. 1 Krön. 20,5.
20. Åter stod en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex
fingrar på var hand och sex tår på var fot, eller tillsammans
tjugufyra; han var ock en avkomling av rafaeerna.
21. Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till
Simeai, Davids broder.
>1 Sam. 16,9. 2 Sam. 13,3. 1 Krön. 2,13.
22. Dessa fyra voro avkomlingar avrafaeerna i Gat; och de föllo för
Davids och hans tjänares hand.
Andra Samuelsboken, 22 Kapitlet
David prisar Herrens frälsande
segerkraft.
1. Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade
räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.
>Ps. 18,1 f.
2. Han sade:
HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,
>5 Mos. 32,4
3. Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn och min tillflykt,
min frälsare, du som frälsar mig från våldet!
>Ps. 3,4. 144,2. Luk. 1,69. Hebr. 2,13.
4. HERREN, den högtlovade, åkallar jag,
och från mina fiender bliver jag frälst.
>Ps. 146,2.
5. Ty dädens bränningar omvärvde mig,
fördärvets strömmar förskräckte mig,
>Ps. 55,5.
6. dödsrikets band omslöto mig,
dödens snaror föllo över mig.
>Ps. 116,3.
7. Men jag akållade HERREN i min nöd,
ja, jag gick med min åkallan till min Gud.
Och han hörde från sin himmelska boning min röst,
och mitt rop kom till hans öron.
>Ps. 3,5. Jon. 2,3 f.
8. Då skalv jorden och bävade,
himmelens grundvalar darrade;
de skakades, ty hans vrede var upptänd.
>Ps. 68,9.
9. Rök steg upp från hans näsa
och förtärande eld från hans mun,
eldsglöd ljungade från honom.
>2 Mos. 19,18. 24.17. 5 Mos. 4,24. 32,22.
10. Och han sänkte himmelen och for ned
och töcken var under hans fötter.
11. Han for på keruben och flög,
han sågs komma på vindens vingar
>PS. 99,1. 104,3. Hes. 9,3.
12. Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom:
vattenhopar, tjocka moln.
>Ps. 97,2. Jes. 45,15. 50,3
13. Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.
14. HERREN dundrade från himmelen
den Högste lät höra sin röst.
>Ps. 29,3.
15. Han sköt pilar och förskringrade dem,
ljungeld och förvirrade dem.
>1 Sam. 7,10. Ps. 148,8.
16. Havets bäddar kommo i dagen,
jordens grundvalar blottades,
för HERRENs näpst,
för hans vredes stormvind.
17. Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig,
han drog mig upp ur de stora vattnen.
>Ps. 32,6. 69,2 f. 144,7.
18. Han räddade mig från min starke fiende,
från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
>1 Sam. 23,1 f.
19. De överföllo mig på min olyckas dag,
men HERREN blev mitt stöd.
20. Han förde mig ut på rymlig plats
han räddade mig, ty han hade behag till mig.
21. HERREN lönar mig efter min rättfärdighet;
efter mina händers renhet vedergäller han mig.
>Job 22,30. Ps. 17,1.
22. Ty jag höll mig på HERRENS vägar
och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
23. nej, alla hans rätter hade jag för ögonen,
och från hans stadgar vek jag icke av.
24. Så var jag ostrafflig för honom
och tog mig till vara för missgärning.
>1 Kon. 14,8. 15,5.
25. Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet,
efter min renhet inför hans ögon.
>1 Sam. 26,23 f.
26. Mot den fromme bevisar du dig from,
mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.
27. Mot den rene bevisar du dig ren,
men mot den vrånge bevisar du dig avog.
>3 Mos. 26,23 f. Ords. 3,34. Hes. 7,27.
28. och du frälsar ett betryckt folk,
men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.
>Dan. 4,34. Luk. 1,51 f.
29. Ja, du, HERRE, är min lampa;
ty HERREN gör mitt mörker ljust.
>Ps. 112,4.
30. Ta, med dig kan jag nedslå härskaror,
med min Gud stormar jag murar.
>Ps. 60,14. Fil. 4,13.
31. Guds väg är ostrafflig,
HERRENS tal är luttrat.
En sköld är han för alla
som taga sin tillflykt till honom.
>Ps. 12,7. Ords. 30,5.
32. Ty vem är Gud förutom HERREN,
och vem är en klippa förutom vår Gud?
>5 Mos. 4,35. 32,39. 1 Sam. 2,2. Jes. 43,11. 44,6, 8.
33. Gud, du som var mitt starka värn
och ledde den ostrafflige på hans väg,
34. du som gjorde hans fötter såsom hindens
och ställde mig på mina höjder,
>Hab. 3,19.
35. du som lärde mina händer att strida
och mina armar att spänna kopparbågen!
>Ps. 144,1.
36. Du gav mig din frälsnings sköld
och din bönhörelse gjorde mig stor,
37. du skaffade rum för mina steg, där jag gick,
och mina fötter vacklade icke.
>Ps. 17,5. 31,9.
38. Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem;
jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
39. Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem,
så att de icke mer reste sig;
de fallo under mina fötter.
40. Du omgjordade mig med kraft till striden,
du böjde mina motståndare under mig.
41. Mina fiender drev du på flykten för mig,
dem som hatade mig förgjorde jag.
42. De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste;
efter HERREN, men han svarade dem icke.
>Joh. 9,31.
43. Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden,
jag krossade och förtrampade dem
såsom orenlighet på gatan.
44. Du räddade mig ur mitt folks strider,
du bevarade mig till ett huvud över hedningar;
folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
45. Främlingar visade mig underdånighet;
vid blotta ryktet hörsammade de mig.
>5 Mos 33,29.
46. Ja, främlingarnas mod vissnade bort;
de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.
47. HERREN lever! Lovad vare min klippa,
upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
48. Gud, som har givit mig hämnd
och lagt folken under mig;
49. du som har fört mig ut fran mina fiender
och upphöjt mig över mina motståndare,
räddat mig från våldets man!
50. Fördenskull vill jag tacka dig,
HERRE, bland hedningarna,
och lovsjunga ditt namn.
>Rom. 15,#.
51. Ty du giver din konung stor seger
och gör nåd mot din smorde,
mot David och hans säd till evig tid.
>2 Sam. 7,8 f.
Andra Samuelsboken, 23 Kapitlet
Davids sista ord. Förteckning på hans
hjältar.
1. Dessa voro Davids sista ord:
Så säger David, Isais son,
så säger den man som blev högt upphöjd,
Jakobs Guds smorde,
Israels ljuvlige sångare:
2. HERRENS Ande har talat genom mig,
och hans ord är på min tunga;
>Matt. 22,43. Apg. 1,16.
3. Israels Gud har så sagt,
Israels klippa har så talat till mig:
"Den som råder över människorna rätt,
den som råder i Guds fruktan,
4. han är lik morgonens ljus,
när solen går upp,
en morgon utan moln,
då jorden grönskar
genom solsken efter regn.
>Job 22,28. Ps. 97,11.
5. Ja, är det icke så
med mitt hus inför Gud?
Han har ju upprättat med mig
ett evigt förbund,
i alio stadgat och betryggat.
Ja, visst skall han låta
all frälsning och glädje
växa upp åt mig.
>2 Sam. 7,12 f.
6. Men de onda äro allasammans
lika bortkastade törnen,
som man ej vill taga i med handen.
7. Och måste man röra vid dem,
så rustar man sig
med järn och med spjutskaft,
och bränner sedan upp dem
i eld på stället.
8. Dessa äro namnen på Davids hjäl- tar: Joseb-Bassebet, en
takemonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt
spjut över åtta hundra som hade blivit slagna på en gång.
>1 Krön. 11,10 f.
9. Och näst honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en
ahoait. Han var en av de tre hjältar som voro med David, när de
blevo smädade av filisteerna, som där hade församlat sig till
strid; Israels män drogo sig då tillbaka.
>1 Krön. 27,4.
10. Men han höll stånd och högg in på filisteerna, till dess att
hans hand blev så trott att den var såsom faststelnad vid
svärdet; och HERREN beredde så en stor seger på den dagen. Sedan
hade folket allenast att vända om och följa med honom för att
plundra.
11. Och efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En gång
hade filisteerna församlat sig, så att de utgjorde en hel
skara. Och där var ett åkerstycke, fullt med linsärter. Och
folket flydde för filisteerna.
12. Då ställde han sig mitt på åkerstycket och försvarade det och
slog filisteerna; och HERREN beredde så en stor seger.
13. En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned och kommo
vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara
filisteer var lägrad i Refaimsdalen.
>1 Sam. 22,1. 2 Sam. 5,18.
14. Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost
fanns i Bet-Lehem.
15. Och David greps av lystnad och sade: "Ack att någon ville giva
mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!"
16. Da bröto de tre hjältarna sig igenom filisteernas läger och
hämtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det
och buro det till David. Men han ville icke dricka det, utan göt
ut det såsom ett drickoffer åt HERREN.
17. Han sade nämligen: "Bort det, HERRE, att jag skulle göra detta!
Skulle jag dricka de mäns blod, som gingo åstad med fara för
sina liv?" Och han ville icke dricka det. Sådana ting hade de
tre hjältarna gjort.
18. Abisai, broder till Joab, Serujas son, var den förnämste av tre
andra; han svängde en gång sitt spjut över tre hundra som hade
blivit slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre.
19. Han var visserligen mer ansedd än någon annan i detta tretal,
och han var de andras hövitsman, men upp till de tre första kom
han dock icke.
20. Och Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper,
segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab,
och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl
lejonet i brunnen.
21. Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så ansenlig att
skåda. Fastän egyptiern hade ett spjut i handen, gick han ned
mot honom, väpnad allenast med sin stav. Och han ryckte spjutet
ur egyptierns hand och dräpte honom med hans eget spjut.
22. Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett
stort namn bland de tre hjältarna.
23. Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre
första kom han icke. Och David insatte honom i sin livvakt.
24. Till de trettio hörde: Asael, Joabs broder; Elhanan, Dodos son,
från Bet-Lehem;
>1 Krön. 27,7.
25. haroditen Samma; haroditen Elika;
26. peletiten Heles; tekoaiten Ira, Ickes' son;
>1 Krön. 27,9 f.
27. anatotiten Abieser; husatiten Mebunnai;
28. ahoaiten Salmon; netofatiten Maherai;
>1 Krön. 27,13
29. netofatiten Heleb, Baanas son; Ittai, Ribais son, från Gibea i
Beujamins barns stam;
30. Benaja, en pirgatonit; Hiddai från Gaas' dalar;
>1 Krön. 27,14.
31. srabatiten Abi-Albon; barhumiten Asmavet;
32. saalboniten Eljaba; Bene-Jasen; Jonatan;
33. harariten Samma; arariten Ahiam, Sarars son;
34. Elifelet, son till Ahasbai, maakatitens son; giloniten Eliam,
Ahitofels son;
>2 Sam. 15,12.
35. Hesro från Karmel; arabiten Paarai;
36. Jigeal, Natans son, från Soba; gaditen Bani;
37. ammoniten Selek; beerotiten Naharai, vapendragare åt Joab,
Serujas son;
38. jeteriten Ira; jeteriten Gareb;
39. hetiten Uria.
Tillsammans utgjorde de trettiosju.
>2 Sam. 11,3, 6 f.
Andra Samuelsboken, 24 Kapitlet
Folkräkning. Pest. Altaret på Araunas
tröskplats.
1. Men HERRENS vrede upptändes åter mot Israel, så att han
uppeggade David mot dem och sade: "Gå åstad och räkna Israel och
Juda."
>1 Krön. 21,1 f.
2. Då sade konungen till Joab, hövitsmannen för hans här: "Far
igenom alla Israels stammar, från Dan ända till Beer-Seba, och
anställen en folkräkning, så att jag får veta huru stor
folkmängden är."
>2 Mos. 30,12 f. Dom. 20,1.
3. Joab svarade konungen: "Må HERREN, din Gud, föröka detta folk
hundrafalt, huru talrikt det än är, och må min herre konungen få
se detta med egna ögon. Men varför har min herre konungen fått
lust till sådant?"
4. Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab och härens
andra hövitsmän; alltså drog Joab jämte härens andra hövitsmän
ut i konungena tjänst för att anställa folkräkning i Israel.
5. Och de gingo över Jordan och lägrade sig vid Aroer, på högra
sidan om staden i Gads dal, ooh ål Jaeser till.
>5 Mos. 2,36. Jos. 13,16.
6. Därifrån kommo de till Gilead och Tatim-Hodsis land; sedan kommo
de till Dan-Jaan och å runt omkring till Sidon.
7. Därefter kommo de till Tyrus' befästningar och till hiveernas
och kananeernas alla städer; slutligen drogo de till Beer-Seba i
Juda sydland.
8. Och sedan de så hade farit igenom hela landet, kommo de efter
nio månader och tjugu dagar hem till Jerusalem.
9. Och Joab uppgav för konungen vilken slutsumma folkräkningen
utvisade: i Israel funnos åtta hundra tusen stridbara, svärd
beväpnade män, och Juda män voro fem hundra tusen.
>1 Krön. 27,24.
10. Men Davids samvete slog honom, sedan han hade låtit räkna
folket, och David sade till HERREN: "Jag har syndat storligen i
vad jag har gjort; men tillgiv nu, HERRE, din tjänares
missgärning, ty jag har handlat mycket dåraktigt."
>2 Sam. 12,13.
11. Då nu David stod upp om morgonen, hade HERRENS ord kommit till
profeten Gad, Davids siare; han hade sagt:
>1 Sam. 9,9. 22,5.
12. "Gå och tala till David: Så säger HERREN: Tre ting förelägger
jag dig; välj bland dem ut åt dig ett som du vill att jag skall
göra dig."
13. Då gick Gad in till David och förkunnade detta för honom. Han
sade till honom: "Vill du att hungersnöd under sju år skall
komma i ditt land? Eller att du i tre månader skall nödgas fly
för dina ovänner, medan de förfölja dig? Eller att pest i tre
dagar skall hemsöka ditt land? Betänk nu och eftersinna vilket
svar jag skall giva honom som har sänt mig."
>Jer. 29,17. Hes 6,11 f.
14. David svarade Gad: "Jag är i stor vånda. Men låt oss då falla i
HERRENS hand, ty bans barmhärtighet är stor; i människohand vill
jag icke falla."
>Syr. 2,18.
15. Så lät då HERREN pest komma i Israel, från morgonen intill den
bestämda tiden; därunder dogo av folket, ifrån Dan ända till
Beer-Seba, sjuttio tusen män.
16. Men när ängeln räckte ut sin hand över Jerusalem för att
fördärva det, ångrade HERREN det onda, och han sade till ängeln,
folkets fördärvare: "Det är nog; drag nu din hand tillbaka." Och
HERRENS ängel var då vid jebuseen Araunas tröskplats.
>2 Mos. 12,23.
17. Men när David fick se ängeln som slog folket, sade han till
HERREN så: "Det är ju jag som har syndat, det är jag som har
gjort illa; men dessa, min hjord, vad hara de gjort? Må din
hand vända sig mot mig och min faders hus."
>4 Mos 16,22.
18. Och Gad kom till David samma dag och sade till honom: "Gå åstad
och res ett altare åt HERREN pa jebuseen Araunas tröskplats."
19. Och David gick åstad efter Gads ord, såsom HERREN hade bjudit.
20. När Arauna nu blickade ut och fick se att konungen och hans
tjänare kommo till honom, gick han ut och föll ned till jorden
på sitt ansikte för konungen.
21. Och Arauna sade: "Varför kommer min herre konungen till sin
tjänare?" David svarade: "För att köpa tröskplatsen av dig och
där bygga ett altare åt HERREN; och må så hemsökelsen upphöra
bland folket."
22. Då sade Arauna till David: "Min herre konungen tage till sitt
offer vad honom täckes. Se här äro fäkreaturen till brännoffer,
och här äro tröskvagnarna, jämte fäkreaturens ok, till ved.
23. Alltsammans, o konung, giver Arauna åt konungen." Och Arauna
sade ytterligare till konungen: "Må HERREN, din Gud, vara dig
nådig."
24. Men konungen svarade Arauna: "Nej, jag vill köpa det av dig för
ett bestämt pris; ty jag vill icke offra åt HERREN, min Gud,
brännoffer som jag har fått för intet." Och David köpte
tröskplatsen och fäkreaturen för femtio siklar silver.
25. Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer
och tackoffer. Och HERREN lyssnade till landets bön, och
hemsökelsen upphörde bland Israel.
>1 Krön. 22,1. 2 Krön. 3,1.
|