Nehemja, 1 Kapitlet
Nehemjas bön vid underrättelsen om
tillståndet i Jerusalem.
1. Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse. I månaden Kisleu, i det
tjugonde året, när jag var i Susans borg,
2. hände sig att Hanani, en av mina bröder, och några andra män
kommo från Juda. Och jag frågade dem om judarna, den räddade
skara som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem.
3. De sade till mig: "De kvarblivna, de som efter fångenskapen
finnas kvar i hövdingdömet, lida stor nöd och smälek, och
Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i
eld."
4. När jag hade hört detta, satt jag gråtande och sörjande i flera
dagar och fastade och bad inför himmelens Gud.
5. Och jag sade: "Ack HERRE, himmelens Gud, du store och
fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem
som älska dig och hålla dina bud,
6. låt ditt öra akta härpå, och låt dina ögon vara öppna, och hör
din tjänares bön, den som jag nu beder inför dig både dag och
natt, för Israels barn, dina tjänare, i det att jag bekänner
Israels barns synder, dem som vi hava begått mot dig; ty också
jag och min faders hus hava syndat.
7. Vi hava svårt förbrutit oss mot dig; vi hava icke hållit de bud
och stadgar och rätter som du gav din tjänare Mose.
8. Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose, när du sade:
'Om I ären otrogna, så skall jag förströ eder bland folken;
9. men om I vänden om till mig och hållen mina bud och gören efter
dem, då vill jag, om än edra fördrivna vore vid himmelens ända,
likväl församla dem därifrån och låta dem komma till den plats
som jag har utvalt till boning åt mitt namn.'
10. De äro ju dina tjänare och ditt folk, som du har förlossat genom
din stora kraft och din starka hand.
11. Ack Herre, låt ditt öra akta på din tjänares bön, ja, på vad
dina tjänare bedja, de som vilja frukta ditt namn; låt nu din
tjänare vara lyckosam och låt honom finna barmhärtighet inför
denne man."
Jag var då munskänk hos konungen.
Nehemja, 2 Kapitlet
Nehemja får tillstånd att bygga upp
Jerusalems murar och vidtager
förberedelser därtill.
1. I månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, vid ett
tillfälle då vin stod framsatt för konungen, tog jag vinet och
gav det åt honom. Och jag hade icke förr visat mig sorgsen inför
honom;
2. men nu sade konungen till mig: "Varför ser du så sorgsen ut? Du
är ju icke sjuk; du måste hava någon hjärtesorg." Då blev jag
övermåttan häpen.
3. Och jag sade till konungen: "Må konungen leva evinnerligen!
Skulle jag icke se sorgsen ut, då den stad där mina fäders
gravar äro ligger öde och dess portar äro förtärda av eld?"
4. Konungen sade till mig: "Vad är det då du begär?" Då bad jag en
bön till himmelens Gud
5. och sade till konungen: "Om det så täckes konungen, och om du
finner behag i din tjänare, så beder jag att du ville låta mig
fara till Juda, till den stad där mina fäders gravar äro, på det
att jag åter må bygga upp den."
6. Då frågade konungen mig, allt under det att drottningen satt vid
hans sida: "Huru länge kan din resa räcka, och när kan du komma
tillbaka?" Då det nu alltså täcktes konungen att låta mig fara,
uppgav jag för honom en bestämd tid.
7. Och jag sade till konungen: "Om det så täckes konungen, så må
brev givas mig till ståthållarna i landet på andra sidan floden,
att de låta mig fara därigenom, till dess jag kommer till Juda,
8. så ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga
skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp
portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till
stadsmuren, så ock till det hus där jag själv skall hava min
bostad." Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds
goda hand var över mig.
9. När jag så kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden,
gav jag dem konungens brev. Och konungen hade sänt med mig
härhövitsmän och ryttare.
10. Men då horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske
tjänstemannen, hörde detta, förtröt det dem högeligen att någon
hade kommit för att se Israels barn till godo.
11. När jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit där i tre
dagar,
12. stod jag upp om natten jämte några få män, utan att hava omtalat
för någon människa vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för
Jerusalem; och det djur som jag red på var det enda jag hade med
mig.
13. Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakkällan
och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, huru de voro
nedbrutna, och huru dess portar voro förtärda av eld.
14. Och jag drog vidare till Källporten och till Konungsdammen, men
där var det icke möjligt för djuret att komma fram med mig.
15. Då begav jag mig uppför dalen om natten och besåg muren och
vände sedan åter in genom Dalporten och kom så tillbaka.
16. Och föreståndarna hade icke fått veta vart jag hade gått, och
vad jag ville göra, ty jag hade ännu icke omtalat något för
judarna, prästerna, ädlingarna, föreståndarna och de övriga, som
skulle få med arbetet att göra.
17. Men nu sade jag till dem: "I sen själva i vilken nöd vi äro,
huru Jerusalem ligger öde, och huru dess portar äro uppbrända i
eld. Välan då, låt oss bygga upp Jerusalems mur, för att vi icke
längre må vara till smälek."
18. Och jag omtalade för dem huru min Guds hand hade varit mig
nådig, så ock vad konungen hade lovat mig. Då sade de: "Vi vilja
stå upp och bygga." Och de togo mod till sig för det goda
verket.
19. Men när horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske
tjänstemannen, och araben Gesem hörde detta, bespottade de oss
och visade förakt för oss; och de sade: "Vad är det I gören?
Viljen I sätta eder upp mot konungen?"
20. Då gav jag dem detta svar: "Himmelens Gud skall låta det gå oss
väl, och vi, hans tjänare, vilja stå upp och bygga; men I haven
ingen del eller rätt eller åminnelse i Jerusalem."
Nehemja, 3 Kapitlet
Jerusalems murar och portar sättas i
stånd.
1. Och översteprästen Eljasib och hans bröder, prästerna, stodo upp
och byggde Fårporten, vilken de helgade, och i vilken de sedan
satte in dörrarna. Vidare byggde de ända fram till Hammeatornet,
som de helgade, och vidare fram till Hananeltornet.
2. Därbredvid byggde Jerikos män; och därbredvid byggde Sackur,
Imris son.
3. Fiskporten byggdes av Hassenaas barn; de timrade upp den och
satte in dess dörrar, dess riglar och bommar.
4. Därbredvid arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, på
att sätta muren i stånd; därbredvid arbetade Mesullam, son till
Berekja, son till Mesesabel; och därbredvid arbetade Sadok,
Baanas son.
5. Därbredvid arbetade tekoaiterna, men de förnämsta bland dem
ville icke böja sin hals till att tjäna sin Herre.
6. Gamla porten sattes i stånd av Jojada, Paseas son, och Mesullam,
Besodjas son; de timrade upp den och satte in dess dörrar, dess
riglar och bommar.
7. Därbredvid arbetade gibeoniten Melatja och meronotiten Jadon
jämte männen från Gibeon och Mispa, som lydde under ståthållaren
i landet på andra sidan floden.
8. Därbredvid arbetade Ussiel, Harhajas son, jämte guldsmederna;
och därbredvid arbetade Hananja, en av salvoberedarna. Det
nästföljande stycket av Jerusalem lät man vara, ända till Breda
muren.
9. Därbredvid arbetade Refaja, Hurs son, hövdingen över ena hälften
av Jerusalems område.
10. Därbredvid arbetade Jedaja, Harumafs son, mitt emot sitt eget
hus; och därbredvid arbetade Hattus, Hasabnejas son.
11. En annan sträcka sattes i stånd av Malkia, Harims son, och av
Hassub, Pahat-Moabs son, och därjämte Ugnstornet.
12. Därbredvid arbetade Sallum, Hallohes' son, hövdingen över andra
hälften av Jerusalems område, han själv med sina döttrar.
13. Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare; de byggde
upp den och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. De
byggde ock ett tusen alnar på muren, ända fram till Dyngporten.
14. Och Dyngporten sattes i stånd av Malkia, Rekabs son, hövdingen
över Bet-Hackerems område; han byggde upp den och satte in dess
dörrar, dess riglar och bommar.
15. Och Källporten sattes i stånd av Sallun, Kol-Hoses son,
hövdingen över Mispas område; han byggde upp den och lade tak
därpå och satte in dess dörrar, dess riglar och bommar. Han
byggde ock muren vid vattenledningsdammen, invid den kungliga
trädgården, ända fram till trapporna som föra ned från Davids
stad.
16. Därnäst sattes ett stycke i stånd av Nehemja, Asbuks son,
hövdingen över ena hälften av Bet-Surs område, nämligen stycket
ända fram till platsen mitt emot Davidsgravarna och vidare fram
till den grävda dammen och till Hjältehuset.
17. Därnäst arbetade leviterna under Rehum, Banis son; därbredvid
arbetade Hasabja, hövdingen över ena hälften av Kegilas område,
för sitt område.
18. Därnäst arbetade deras bröder under Bavai, Henadads son,
hövdingen över andra hälften av Kegilas område.
19. Därbredvid sattes en annan sträcka i stånd av Eser, Jesuas son,
hövdingen över Mispa, nämligen från platsen mitt emot uppgången
till tyghuset i Vinkeln.
20. Därnäst sattes, under ivrigt arbete, en annan sträcka i stånd av
Baruk, Sabbais son, från Vinkeln ända fram till ingången till
översteprästen Eljasibs hus.
21. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Meremot, son till
Uria, son till Hackos, från ingången till Eljasibs hus ända dit
där Eljasibs hus slutar.
22. Därnäst arbetade prästerna, männen från Jordanslätten.
23. Därnäst arbetade Benjamin och Hassub, mitt emot sitt eget hus;
därnäst arbetade Asarja, son till Maaseja, son till Ananja,
utmed sitt eget hus.
24. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Binnui, Henadads son,
från Asarjas hus ända fram till Vinkeln och vidare fram till
Hörnet.
25. Palal, Usais son, satte i stånd stycket från platsen mitt emot
Vinkeln och det torn som skjuter ut från det övre konungshuset,
vid fängelsegården; därnäst kom Pedaja, Pareos' son.
26. (Men tempelträlarna bodde på Ofel ända fram till platsen mitt
emot Vattenporten mot öster och det utskjutande tornet.)
27. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av tekoaiterna, från
platsen mitt emot det stora utskjutande tornet ända fram till
Ofelmuren.
28. Ovanför Hästporten arbetade prästerna, var och en mitt emot sitt
eget hus.
29. Därnäst arbetade Sadok, Immers son, mitt emot sitt eget hus; och
därnäst arbetade Semaja, Sekanjas son, som hade vakten vid Östra
porten.
30. Därnäst sattes en annan sträcka i stånd av Hananja, Selemjas
son, och Hanun, Salafs sjätte son; därnäst arbetade Mesullam,
Berekjas son, mitt emot sin tempelkammare.
31. Därnäst sattes ett stycke i stånd av Malkia, en av guldsmederna,
ända fram till tempelträlarnas och köpmännens hus, mitt emot
Mönstringsporten och vidare fram till Hörnsalen.
32. Och mellan Hörnsalen och Fårporten arbetade guldsmederna och
köpmännen på att sätta muren i stånd.
Nehemja, 4 Kapitlet
Svårigheter vid bygget.
1. När nu Sanballat hörde att vi höllo på att bygga upp muren,
vredgades han och blev högeligen förtörnad. Och han bespottade
judarna
2. och talade så inför sina bröder och inför Samariens krigsfolk:
"Vad är det dessa vanmäktiga judar göra? Skall man låta dem
hållas? Skola de få offra? Skola de kanhända i sinom tid
fullborda sitt verk? Skola de kunna giva liv åt stenarna i
grushögarna, där de ligga förbrända?"
3. Och ammoniten Tobia, som stod bredvid honom sade: "Huru de än
bygga, skall dock en räv komma deras stenmur att rämna, blott
han hoppar upp på den."
4. Hör, vår Gud, huru föraktade vi äro. Låt deras smädelser falla
tillbaka på deras egna huvuden. Ja, låt dem bliva utplundrade i
ett land dit de föras såsom fångar.
5. Överskyl icke deras missgärningar, och låt deras synd icke varda
utplånad ur din åsyn, eftersom de hava varit de byggande till
förargelse.
6. Och vi byggde på muren, och hela muren blev hopfogad till sin
halva höjd; och folket arbetade med gott mod.
7. Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och
asdoditerna hörde att man alltjämt höll på med att laga upp
Jerusalems murar, och att rämnorna begynte igentäppas, då blevo
de mycket vreda.
8. Och de sammansvuro sig allasammans att gå åstad och angripa
Jerusalem och störa folket i deras arbete.
9. Då bådo vi till vår Gud; och vi läto hålla vakt mot dem både dag
och natt för att skydda oss mot dem.
10. Men judarna sade: "Bärarnas kraft sviker, och gruset är alltför
mycket; vi förmå icke mer att bygga på muren."
11. Våra ovänner åter sade: "Innan de få veta eller se något, skola
vi stå mitt ibland dem och dräpa dem; så skola vi göra slut på
arbetet."
12. När nu de judar som bodde i deras grannskap kommo och från alla
håll uppmanade oss, väl tio gånger, att vi skulle draga oss
tillbaka till dem,
13. då ställde jag upp folket i de lägsta och mest öppna delarna av
staden bakom muren; jag ställde upp dem efter släkter, med sina
svärd, spjut och bågar.
14. Och sedan jag hade besett allt, stod jag upp och sade till
ädlingarna och föreståndarna och det övriga folket: "Frukten
icke för dem; tänken på Herren, den store och fruktansvärde, och
striden för edra bröder, edra söner och döttrar, edra hustrur
och edra hus."
15. Sedan våra fiender sålunda hade fått förnimma att saken var oss
bekant, och att Gud hade gjort deras råd om intet, kunde vi alla
vända tillbaka till muren, var och en till sitt arbete.
16. Från den dagen var ena hälften av mina tjänare sysselsatt med
arbetet, under det att andra hälften stod väpnad med sina spjut,
sköldar, bågar och pansar, medan furstarna stodo bakom hela Juda
hus.
17. De som byggde på muren och de som lassade på och buro bördor
gjorde sitt arbete med den ena handen, och med den andra höllo
de vapnet.
18. Och de som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid sin
länd, under det att de byggde; och bredvid mig stod en
basunblåsare.
19. Jag hade nämligen sagt till ädlingarna och föreståndarna och det
övriga folket: "Arbetet är stort och vidsträckt, och vi äro
spridda över muren, långt ifrån varandra.
20. Där I nu hören basunen ljuda, dit skolen I församla eder till
oss; vår Gud skall strida för oss."
21. Så gjorde ock vi vårt arbete, under det att hälften av folket
stod väpnad med sina spjut från morgonrodnadens uppgång, till
dess att stjärnorna kommo fram.
22. Vid samma tid sade jag ock till folket att var och en med sin
tjänare skulle stanna över natten inne i Jerusalem, så att vi om
natten kunna hava dem till vakt och om dagen till arbete.
23. Och varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som
gjorde vakt hos mig lade av kläderna; vapnen höllos av var och
en för lika nödvändiga som vatten.
Nehemja, 5 Kapitlet
Ockrarnas bestraffning. De rikas och
Nehemjas uppoffringar för
byggnadsarbetet.
1. Och männen av folket med sina hustrur hovo upp ett stort rop mot
sina judiska bröder.
2. Några sade: "Vi med våra söner och döttrar äro många; låt oss få
säd, så att vi hava att äta och kunna bliva vid liv."
3. Och några sade: "Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi
pantsätta; låt oss få säd till att stilla vår hunger."
4. Och andra sade: "Vi hava måst låna penningar på våra åkrar och
vingårdar till skatten åt konungen.
5. Nu äro ju våra kroppar lika goda som våra bröders kroppar, och
våra barn lika goda som deras barn; men ändå måste vi giva våra
söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar hava
redan blivit givna i träldom, utan att vi förmå göra något
därvid, eftersom våra åkrar och vingårdar äro i andras händer."
6. När jag nu hörde deras rop och hörde dessa ord, blev jag mycket
vred.
7. Och sedan jag hade gått till råds med mig själv, förebrådde jag
ädlingarna och föreståndarna och sade till dem: "Det är ocker I
bedriven mot varandra." Därefter sammankallade jag en stor
folkförsamling emot dem.
8. Och jag sade till dem: "Vi hava efter förmåga friköpt våra
judiska bröder som voro sålda åt hedningarna. Skolen nu I sälja
edra bröder? Skola de behöva sälja sig åt oss?" Då tego de och
hade intet att svara.
9. Och jag sade: "Vad I gören är icke rätt. I borden ju vandra i
vår Guds fruktan, så att våra fiender, hedningarna, ej finge
orsak att smäda oss.
10. Också jag och mina bröder och mina tjänare hava penningar och
säd att fordra av dem; låt oss nu avstå från vår fordran.
11. Given dem redan i dag tillbaka deras åkrar, vingårdar,
olivplanteringar och hus, och skänken efter den ränta på
penningarna, på säden, på vinet och oljan, som I haven att
fordra av dem."
12. De svarade: "Vi vilja giva det tillbaka och icke utkräva något
av dem; vi vilja göra såsom du har sagt." Och jag tog en ed av
dem, sedan jag hade tillkallat prästerna, att de skulle göra så.
13. Därjämte skakade jag fånget på min mantel och sade: "Var och en
som icke håller detta sitt ord, honom må Gud så skaka bort ifrån
hans hus och hans gods; ja, varde han så utskakad och tom på
allt." Och hela församlingen sade: "Amen", och lovade HERREN.
Därefter gjorde folket såsom det var sagt.
14. Ytterligare är att nämna att från den dag då jag förordnades att
vara ståthållare över dem i Juda land, alltså från Artasastas
tjugonde regeringsår ända till hans trettioandra, tolv hela år,
varken jag eller mina bröder åto av ståthållarkosten.
15. De förra ståthållarna, de som hade varit före mig, hade betungat
folket och tagit av dem mat och vin till ett värde av mer än
fyrtio siklar silver, och jämväl deras tjänare hade förfarit
hårt mot folket. Men så gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud.
16. Dessutom höll jag i att arbeta på muren, och ingen åker köpte vi
oss; och alla mina tjänare voro församlade vid arbetet där.
17. Och av judarna och deras föreståndare åto ett hundra femtio man
vid mitt bord, förutom dem som kommo till oss ifrån folken runt
omkring oss.
18. Och vad som tillreddes för var dag, nämligen en oxe och sex
utsökta får, förutom fåglar, det tillreddes på min bekostnad;
och var tionde dag anskaffades mycket vin av alla slag. Men
likväl krävde jag icke ut ståthållarkosten, eftersom arbetet
tyngde så svårt på folket.
19. Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk, och
räkna mig det till godo!
Nehemja, 6 Kapitlet
Försåtliga anslag mot Nehemja. Muren
färdig.
1. När nu Sanballat och Tobia och araben Gesem och våra övriga
fiender hörde att jag hade byggt upp muren, och att det icke mer
fanns någon rämna i den -- om jag ock vid den tiden ännu icke
hade satt in dörrar i portarna --
2. då sände Sanballat och Gesem bud till mig och läto säga: "Kom,
låt oss träda tillsammans i Kefirim i Onos dal." De tänkte
nämligen göra mig något ont.
3. Men jag skickade bud till dem och lät säga: "Jag har ett stort
arbete för händer och kan icke komma ned. Arbetet kan ju icke
vila, såsom dock måste ske, om jag lämnade det och komme ned
till eder."
4. Och de sände samma bud till mig fyra gånger; men var gång gav
jag dem samma svar som förut.
5. Då sände Sanballat för femte gången till mig sin tjänare med
samma bud, och denne hade nu med sig ett öppet brev.
6. Däri var skrivet: "Det förljudes bland folken, och påstås jämväl
av Gasmu, att du och judarna haven i sinnet att avfalla, och att
det är därför du bygger upp muren, ja, att du vill bliva deras
konung -- sådant säger man.
7. Du lär ock hava beställt profeter som i Jerusalem skola utropa
och förkunna att du är konung i Juda. Eftersom nu konungen nog
får höra talas härom, därför må du nu komma, så att vi få rådslå
med varandra."
8. Då sände jag bud till honom och lät svara: "Intet av det du
säger har någon grund, utan det är dina egna påfund."
9. De ville nämligen alla skrämma oss, i tanke att vi då skulle
förlora allt mod till arbetet, och att detta så skulle bliva
ogjort.
Styrk du nu i stället mitt mod!
10. Men jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till
Mehetabel; han höll sig då inne. Och han sade: "Låt oss
tillsammans gå till Guds hus, in i templet, och sedan stänga
igen templets dörrar. Ty de skola komma för att dräpa dig; om
natten skola de komma för att dräpa dig."
11. Men jag svarade: "Skulle en man sådan som jag vilja fly? Eller
kan väl en man av mitt slag gå in i templet och dock bliva vid
liv? Nej, jag vill icke gå dit."
12. Jag förstod nämligen att Gud icke hade sänt honom, utan att han
förebådade mig sådant, blott därför att Tobia och Sanballat hade
lejt honom.
13. Han var lejd, för att jag skulle låta skrämma mig till att göra
såsom han sade och därmed försynda mig; på detta sätt ville de
framkalla ont rykte om mig, för att sedan kunna smäda mig.
14. Tänk, min Gud på Tobia, ävensom Sanballat, efter dessa hans
gärningar, så ock på profetissan Noadja och de andra profeterna
som ville skrämma mig!
15. Och muren blev färdig på tjugufemte dagen i månaden Elul, efter
femtiotvå dagar.
16. När nu alla våra fiender hörde detta, betogos de, alla de
kringboende folken, av fruktan, och sågo att de hade kommit illa
till korta; ty de förstodo nu att detta arbete var vår Guds
verk.
17. Vid denna tid sände ock Juda ädlingar många brev till Tobia, och
brev från Tobia ankommo ock till dem.
18. Ty många i Juda voro genom ed förbundna med honom; han var
nämligen måg till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade
tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son.
19. Dessa plägade också inför mig tala gott om honom, och vad jag
sade buro de fram till honom. Tobia sände ock brev för att
skrämma mig.
Nehemja, 7 Kapitlet
Bevakningen av Jerusalem. Förteckning på
de med Serubbabel återkomna.
1. När nu muren var uppbyggd, satte jag in dörrarna; och
dörrvaktare, sångare och leviter blevo anställda.
2. Och till befälhavare över Jerusalem satte jag min broder Hanani
jämte Hananja, hövitsman i borgen, ty denne hölls för en
pålitlig man och var gudfruktig mer än många andra.
3. Och jag sade till dem: "Jerusalems portar må icke öppnas, förrän
solen är högt uppe; och medan vakten ännu står kvar, skall man
stänga dörrarna och sätta bommarna för. Och I skolen ställa ut
vakter av Jerusalems invånare, var och en på hans post, så att
envar får stå framför sitt eget hus."
4. Och staden var vidsträckt och stor, men där fanns icke mycket
folk, och husen voro icke uppbyggda.
5. Och min Gud ingav mig i hjärtat att jag skulle församla
ädlingarna, föreståndarna och folket för att upptecknas i
släktregister. Då fann jag släktförteckningen över dem som först
hade dragit upp, och jag fann däri så skrivet:
6. "Dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den
landsflykt och fångenskap till vilken de hade blivit bortförda
av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände tillbaka till
Jerusalem och till Juda, var och en till sin stad,
7. i det att de följde med Serubbabel, Jesua, Nehemja, Asarja,
Raamja, Nahamani, Mordokai, Bilsan, Misperet, Bigvai, Nehum och
Baana. Detta var antalet män av Israels meniga folk:
8. Pareos' barn: två tusen ett hundra sjuttiotvå;
9. Sefatjas barn: tre hundra sjuttiotvå;
10. Aras barn: sex hundra femtiotvå;
11. Pahat-Moabs barn, av Jesuas och Joabs barn: två tusen åtta
hundra aderton;
12. Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
13. Sattus barn: åtta hundra fyrtiofem;
14. Sackais barn: sju hundra sextio;
15. Binnuis barn: sex hundra fyrtioåtta;
16. Bebais barn: sex hundra tjuguåtta;
17. Asgads barn: två tusen tre hundra tjugutvå;
18. Adonikams barn: sex hundra sextiosju;
19. Bigvais barn: två tusen sextiosju;
20. Adins barn: sex hundra femtiofem;
21. Aters barn av Hiskia: nittioåtta;
22. Hasums barn: tre hundra tjuguåtta;
23. Besais barn: tre hundra tjugufyra;
24. Harifs barn: ett hundra tolv;
25. Gibeons barn: nittiofem;
26. männen från Bet-Lehem och Netofa: ett hundra åttioåtta;
27. männen från Anatot: ett hundra tjuguåtta;
28. männen från Bet-Asmavet: fyrtiotvå;
29. männen från Kirjat-Jearim, Kefira och Beerot: sju hundra
fyrtiotre;
30. männen från Rama och Geba: sex hundra tjuguen;
31. männen från Mikmas: ett hundra tjugutvå;
32. männen från Betel och Ai: ett hundra tjugutre;
33. männen från det andra Nebo: femtiotvå;
34. den andre Elams barn: ett tusen två hundra femtiofyra;
35. Harims barn: tre hundra tjugu;
36. Jerikos barn: tre hundra fyrtiofem;
37. Lods, Hadids och Onos barn: sju hundra tjuguen;
38. Senaas barn: tre tusen nio hundra trettio.
39. Av prästerna: Jedajas barn av Jesuas hus: nio hundra sjuttiotre;
40. Immers barn: ett tusen femtiotvå;
41. Pashurs barn: ett tusen två hundra fyrtiosju;
42. Harims barn: ett tusen sjutton.
43. Av leviterna: Jesuas barn av Kadmiel, av Hodevas barn:
sjuttiofyra;
44. av sångarna: Asafs barn: ett hundra fyrtioåtta;
45. av dörrvaktarna: Sallums barn, Aters barn, Talmons barn, Ackubs
barn, Hatitas barn, Sobais barn: ett hundra trettioåtta.
46. Av tempelträlarna: Sihas barn, Hasufas barn, Tabbaots barn,
47. Keros' barn, Sias barn, Padons barn,
48. Lebanas barn, Hagabas barn, Salmais barn,
49. Hanans barn, Giddels barn, Gahars barn,
50. Reajas barn, Resins barn, Nekodas barn,
51. Gassams barn, Ussas barn, Paseas barn,
52. Besais barn, Meunims barn, Nefusesims barn,
53. Bakbuks barn, Hakufas barn, Harhurs barn,
54. Basluts barn, Mehidas barn, Harsas barn,
55. Barkos' barn, Siseras barn, Temas barn,
56. Nesias barn, Hatifas barn.
57. Av Salomos tjänares barn: Sotais barn, Soferets barn, Peridas
barn,
58. Jaalas barn, Darkons barn, Giddels barn,
59. Sefatjas barn, Hattils barn, Pokeret-Hassebaims barn, Amons
barn.
60. Tempelträlarna och Salomos tjänares barn utgjorde tillsammans
tre hundra nittiotvå.
61. Och dessa voro de som drogo åstad från Tel-Mela, Tel-Harsa,
Kerub, Addon och Immer, men som icke kunde uppgiva sina familjer
och sin släkt, och huruvida de voro av Israel:
62. Delajas barn, Tobias barn, Nekodas barn, sex hundra fyrtiotvå.
63. Och av prästerna: Habajas barn, Hackos' barn, Barsillais barn,
hans som tog en av gileaditen Barsillais döttrar till hustru och
blev uppkallad efter deras namn.
64. Dessa sökte efter sina släktregister, men man kunde icke finna
dem; därför blevo de såsom ovärdiga uteslutna från prästadömet.
65. Och ståthållaren tillsade dem att de icke skulle få äta av det
högheliga, förrän en präst uppstode med urim och tummin.
66. Hela församlingen utgjorde sammanräknad fyrtiotvå tusen tre
hundra sextio,
67. förutom deras tjänare och tjänarinnor, som voro sju tusen tre
hundra trettiosju. Och till dem hörde två hundra fyrtiofem
sångare och sångerskor.
68. [1]
69. Och de hade fyra hundra trettiofem kameler och sex tusen sju
hundra tjugu åsnor.
70. Och somliga bland huvudmännen för familjerna gåvo skänker till
arbetet. Ståthållaren gav till kassan i guld ett tusen dariker,
därtill femtio skålar och fem hundra trettio prästerliga
livklädnader.
71. Och somliga bland huvudmännen för familjerna gåvo till
arbetskassan i guld tjugu tusen dariker och i silver två tusen
två hundra minor.
72. Och det övriga folkets gåvor utgjorde i guld tjugu tusen dariker
och i silver två tusen minor, så ock sextiosju prästerliga
livklädnader.
73. Och prästerna, leviterna, dörrvaktarna, sångarna, en del av
meniga folket samt tempelträlarna, korteligen hela Israel,
bosatte sig i sina städer."
[1] V. 68 se Gamla testamentets text i Ordförlk.
Nehemja, 8 Kapitlet
Lagen föreläses. Lövhyddohögtiden firas.
1. När sjunde månaden nalkades och Israels barn voro bosatta i sina
städer, församlade sig folket, alla såsom en man, på den öppna
platsen framför Vattenporten; och de bådo Esra, den skriftlärde,
att hämta fram Moses lagbok, den som HERREN hade givit åt
Israel.
2. Då framlade prästen Esra lagen för församlingen, för både män
och kvinnor, alla som kunde förstå vad de hörde; detta var på
första dagen i sjunde månaden.
3. Och han föreläste därur vid den öppna platsen framför
Vattenporten, från dagningen till middagen, för män och kvinnor,
dem som kunde förstå det; och allt folket lyssnade till
lagboken.
4. Och Esra, den skriftlärde, stod på en hög träställning som man
hade gjort för det ändamålet; och bredvid honom stodo Mattitja,
Sema, Anaja, Uria, Hilkia och Maaseja på hans högra sida, och
till vänster om honom Pedaja, Misael, Malkia, Hasum, Hasbaddana,
Sakarja och Mesullam.
5. Och Esra öppnade boken, så att allt folket såg det, ty han stod
högre än allt folket; och när han öppnade den, stod allt folket
upp.
6. Och Esra lovade den store HERREN Gud, och allt folket svarade:
"Amen, Amen", med uppräckta händer; och de böjde sig ned och
tillbådo HERREN med ansiktet mot jorden.
7. Och Jesua, Bani, Serebja, Jamin, Ackub, Sabbetai, Hodia,
Maaseja, Kelita, Asarja, Josabad, Hanan, Pelaja och de andra
leviterna undervisade folket i lagen, medan folket stod där, var
och en på sin plats.
8. Och de föreläste tydligt ur boken, ur Guds lag; och de utlade
meningen, så att man förstod det som lästes.
9. Och Nehemja, han som var ståthållare, och prästen Esra, den
skriftlärde, och leviterna, som undervisade folket, sade till
allt folket: "Denna dag är helgad åt HERREN, eder Gud; sörjen
icke och gråten icke." Ty allt folket grät, när de hörde lagens
ord.
10. Och han sade ytterligare till dem: "Gån bort och äten eder bästa
mat och dricken edert sötaste vin, och sänden omkring gåvor
därav till dem som icke hava något tillrett åt sig, ty denna dag
är helgad åt vår Herre. Och varen icke bedrövade, ty fröjd i
HERREN är eder starkhet."
11. Också leviterna lugnade allt folket och sade: "Varen stilla, ty
dagen är helig; varen icke bedrövade."
12. Och allt folket gick bort och åt och drack; de sände ock omkring
gåvor av den mat de hade tillagat och gjorde sig mycket glada;
ty de hade aktat på det som man hade kungjort för dem.
13. Dagen därefter församlade sig huvudmännen för hela folkets
familjer, så ock prästerna och leviterna, till Esra, den
skriftlärde, för att giva närmare akt på lagens ord.
14. Och de funno skrivet i lagen att HERREN genom Mose hade bjudit
att Israels barn skulle bo i lövhyddor under högtiden i sjunde
månaden,
15. och att man skulle kungöra och låta utropa i alla deras städer
och i Jerusalem och säga: "Gån ut på bergen och hämten löv av
olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmträd
och andra lummiga träd, och gören lövhyddor, såsom det är
föreskrivet."
16. Då gick folket ut och hämtade sådant och gjorde sig hyddor på
tak och på gårdar, var och en åt sig, så ock på gårdarna till
Guds hus och på den öppna platsen vid Vattenporten och på den
öppna platsen vid Efraimsporten.
17. Och hela församlingen, så många som hade kommit tillbaka ifrån
fångenskapen, gjorde sig lövhyddor och bodde i dessa hyddor. Ty
från Jesuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels
barn icke gjort så. Och där rådde mycket stor glädje.
18. Och man föreläste ur Guds lagbok var dag, från den första dagen
till den sista. Och de höllo högtid i sju dagar, och på åttonde
dagen hölls en högtidsförsamling på föreskrivet sätt.
Nehemja, 9 Kapitlet
Faste-, bot- och bönedag.
1. Men på tjugufjärde dagen i samma månad församlade sig Israels barn
och höllo fasta och klädde sig i sorgdräkt och strödde jord på sina
huvuden.
2. Och de som voro av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar
och trädde så fram och bekände sina synder och sina fäders
missgärningar.
3. Och de stodo upp, var och en på sin plats, och man föreläste ur
HERRENS, deras Guds, lagbok under en fjärdedel av dagen; och under
en annan fjärdedel bekände de sina synder och tillbådo HERREN, sin
Gud.
4. Och Jesua och Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebja, Bani och
Kenani trädde upp på leviternas upphöjning och ropade med hög röst
till HERREN, sin Gud.
5. Och leviterna Jesua och Kadmiel, Bani, Hasabneja, Serebja, Hodia,
Sebanja och Petaja sade:
"Stån upp och loven HERREN, eder Gud, från evighet till evighet.
Ja, lovat vare ditt härliga namn, som är upphöjt över allt lov
och pris.
6. Du allena är HERREN. Du har gjort himlarna och himlarnas himmel och
hela deras härskara, jorden och allt vad därpå är, haven och allt
vad som är i dem, och det är du som behåller det allt vid liv; och
himmelens härskara tillbeder dig.
7. Du är HERREN Gud, som utvalde Abram och förde honom ut från det
kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham.
8. Och du fann hans hjärta fast i tron inför dig, och du slöt med
honom det förbundet att du skulle giva åt hans säd kananéernas,
hetiternas, amoréernas, perisséernas, jebuséernas och girgaséernas
land, ja, giva det åt dem; och du uppfyllde dina ord, ty du är
rättfärdig.
9. Och du såg till våra fäders betryck i Egypten och hörde deras rop
vid Röda havet.
10. Du gjorde tecken och under på Farao och på alla hans tjänare och på
allt folket i hans land; ty du förnam att dessa handlade övermodigt
mot dem, och du gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag.
11. Havet klöv du itu för dem, så att de gingo mitt igenom havet på
torr mark; men deras förföljare lät du sjunka i djupet såsom
stenar, i väldiga vatten.
12. Du ledde dem om dagen med en molnstod, och om natten med en
eldstod, för att lysa dem på den väg de skulle gå.
13. Och du steg ned på berget Sinai och talade till dem från himmelen
och gav dem rättfärdiga rätter och riktiga lagar, goda stadgar och
bud.
14. Du gav dem kunskap om din heliga sabbat och gav dem bud och stadgar
och lag genom din tjänare Mose.
15. Och du gav dem bröd från himmelen, när de hungrade, och lät vatten
komma ut ur klippan, när de törstade; och du tillsade dem att gå
och taga i besittning det land som du med upplyft hand hade lovat
giva åt dem.
16. Men våra fäder, de voro övermodiga; de voro hårdnackade, så att de
icke hörde på dina bud.
17. De ville icke höra och tänkte icke på de under som du hade gjort
med dem, utan voro hårdnackade och valde i sin gensträvighet en
anförare, för att vända tillbaka till sin träldom. Men du är en
förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, långmodig och stor i mildhet;
och du övergav dem icke.
18. Nej, fastän de gjorde åt sig en gjuten kalv och sade: 'Detta är din
Gud, han som har fört dig upp ur Egypten', och fastän de gjorde sig
skyldiga till stora hädelser,
19. så övergav du dem likväl icke i öknen, efter din stora
barmhärtighet. Molnstoden vek om dagen icke ifrån dem, utan ledde
dem på vägen, ej heller eldstoden om natten, utan lyste dem på den
väg de skulle gå.
20. Din gode Ande sände du att undervisa dem, och ditt manna förvägrade
du icke deras mun, och vatten gav du dem, när de törstade.
21. I fyrtio år försörjde du dem i öknen, så att intet fattades dem;
deras kläder blevo icke utslitna, och deras fötter svullnade icke.
22. Och du gav dem riken och folk och utskiftade lotter åt dem på
skilda håll; och de intogo Sihons land, det land som tillhörde
konungen i Hesbon, och det land som tillhörde Og, konungen i Basan
23. Och du lät deras barn bliva talrika såsom stjärnorna på himmelen,
och förde dem in i det land varom du hade sagt till deras fäder att
de skulle komma dit och taga det i besittning.
24. Så kommo då barnen och togo landet i besittning, och du kuvade för
dem landets inbyggare, kananéerna, och gav dessa i deras hand, både
konungarna och folken där i landet, så att de gjorde med dem vad de
ville.
25. Och de intogo befästa städer och ett bördigt land och kommo i
besittning av hus, fulla med allt gott, och av uthuggna brunnar,
vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i myckenhet; och de åto
och blevo mätta och feta och gjorde sig glada dagar av ditt myckna
goda.
26. Men de blevo gensträviga och satte sig upp mot dig och kastade din
lag bakom sin rygg och dräpte dina profeter, som varnade dem och
ville omvända dem till dig; och de gjorde sig skyldiga till stora
hädelser.
27. Då gav du dem i deras ovänners hand, så att dessa förtryckte dem;
men när de i sin nöds tid ropade till dig, hörde du det från
himmelen, och efter din stora barmhärtighet gav du dem frälsare,
som frälste dem ur deras ovänners hand.
28. När de så kommo till ro, gjorde de åter vad ont var inför dig. Då
överlämnade du dem i deras fienders hand, så att dessa fingo råda
över dem; men när de åter ropade till dig, då hörde du det från
himmelen och räddade dem efter din barmhärtighet, många gånger.
29. Och du varnade dem och ville omvända dem till din lag; men de voro
övermodiga och hörde icke på dina bud, utan syndade mot dina
rätter, om vilka det gäller att den människa som gör efter dem får
leva genom dem; de spjärnade emot i gensträvighet och voro
hårdnackade och ville icke höra.
30. Du hade fördrag med dem i många år och varnade dem med din Ande
genom dina profeter, men de lyssnade icke därtill; då gav du
dem i de främmande folkens hand.
31. Men i din stora barmhärtighet gjorde du icke alldeles ände på dem
och övergav dem icke; ty du är en nådig och barmhärtig Gud.
32. Och nu, vår Gud, du store, väldige och fruktansvärde Gud, du som
håller förbund och bevarar nåd, nu må du icke akta för ringa all
den vedermöda som har träffat oss, våra konungar, våra furstar,
våra präster, våra fäder och hela ditt folk, ifrån de assyriska
konungarnas dagar ända till denna dag.
33. Nej, du är rättfärdig vid allt det som har kommit över oss; ty du
har visat dig trofast, men vi hava varit ogudaktiga.
34. Och våra konungar, våra furstar, våra präster och våra fäder
hava icke gjort efter din lag och icke aktat på dina bud och på de
varningar som du har låtit komma till dem.
35. Och fastän de sutto i sitt eget rike i det myckna goda som du hade
givit dem, och i det rymliga och bördiga land som du hade upplåtit
för dem, hava de ändå icke tjänat dig och icke omvänt sig från sina
onda gärningar.
36. Se, vi äro nu andras tjänare; i det land som du gav åt våra fäder,
för att de skulle äta dess frukt och dess goda, just där äro vi
andras tjänare,
37. och sin rika avkastning giver det åt de konungar som du för våra
synders skull har satt över oss. Och de råda över våra kroppar och
vår boskap såsom de vilja, och vi äro i stor nöd."
Nehemja, 10 Kapitlet
Förbundets förnyelse och innehåll.
38. På grund av allt detta slöto vi ett fast förbund och uppsatte det
skriftligen; och på skrivelsen, som försågs med sigill, stodo våra
furstars, våra leviters och våra prästers namn.
1. Följande namn stodo på skrivelserna som buro sigillen: Nehemja,
ståthållaren, Hakaljas son, och Sidkia,
2. Seraja, Asarja, Jeremia,
3. Pashur, Amarja, Malkia,
4. Hattus, Sebanja, Malluk,
5. Harim, Meremot, Obadja,
6. Daniel, Ginneton, Baruk,
7. Mesullam, Abia, Mijamin,
8. Maasja, Bilgai, Semaja; dessa voro prästerna.
9. Och leviterna voro: Jesua, Asanjas son, Binnui, av Henadads barn,
Kadmiel,
10. så ock deras bröder: Sebanja, Hodia, Kelita, Pelaja, Hanan,
11. Mika, Rehob, Hasabja,
12. Sackur, Serebja, Sebanja,
13. Hodia, Bani och Beninu.
14. Folkets huvudmän voro: Pareos, Pahat-Moab, Elam, Sattu, Bani,
15. Bunni, Asgad, Bebai,
16. Adonia, Bigvai, Adin,
17. Ater, Hiskia, Assur,
18. Hodia, Hasum, Besai,
19. Harif, Anatot, Nobai,
20. Magpias, Mesullam, Hesir,
21. Mesesabel, Sadok, Jaddua,
22. Pelatja, Hanan, Anaja,
23. Hosea, Hananja, Hassub,
24. Hallohes, Pilha, Sobek,
25. Rehum, Hasabna, Maaseja,
26. Ahia, Hanan, Anan,
27. Malluk, Harim och Baana.
28. Och det övriga folket, prästerna, leviterna, dörrvaktarna,
sångarna, tempelträlarna och alla de som hade avskilt sig från de
främmande folken och vänt sig till Guds lag, så ock deras hustrur,
söner och döttrar, alla som hade kommit till moget förstånd,
29. dessa slöto sig till sina förnämligare bröder och gingo ed och
svuro att de skulle vandra efter Guds lag, den som hade blivit
given genom Guds tjänare Mose, och att de skulle hålla och göra
efter alla HERRENS, vår HERRES, bud och rätter och stadgar,
30. att vi icke skulle giva våra döttrar åt de främmande folken, ej
heller taga deras döttrar till hustrur åt våra söner.
31. Och när de främmande folken förde in handelsvaror eller något slags
säd till salu på sabbatsdagen, skulle vi icke köpa det av dem på
sabbat eller helgdag; och vi skulle låta vart sjunde år vara friår
och då avstå från alla slags krav.
32. Och vi fastställde för oss den förpliktelsen att såsom vår gärd
årligen erlägga en tredjedels sikel till tjänsten i vår Guds hus,
33. nämligen till skådebröden, och till det dagliga brännoffret, och
till offren på sabbaterna, vid nymånaderna och högtiderna, och till
tackoffren, och till syndoffren för Israels försoning, och till
allt arbete i vår Guds hus.
34. Och vi, prästerna, leviterna och folket, kastade lott angående
vedoffret, huru man årligen skulle föra det till vår Guds hus på
bestämda tider, efter våra familjer, för att antändas på HERRENS,
vår Guds, altare, såsom det är föreskrivet i lagen.
35. Och vi skulle årligen föra till HERRENS hus förstlingen av vår
mark, och förstlingen av all frukt på alla slags träd,
36. och de förstfödda av våra söner och av vår boskap, såsom det är
föreskrivet i lagen; vi skulle föra till vår Guds hus de förstfödda
både av våra fäkreatur och av vår småboskap, till prästerna som
gjorde tjänst i vår Guds hus.
37. Och förstlingen av vårt mjöl och våra offergärder, så ock av allt
slags trädfrukt, av vin och olja skulle vi föra till prästerna, in
i kamrarna i vår Guds hus, och tionden av vår jord till leviterna;
ty det var leviterna som skulle uppbära tionden i alla de städer
vid vilka vi brukade jorden.
38. Och en präst, en av Arons söner, skulle vara med leviterna, när
leviterna uppburo tionden; och själva skulle leviterna föra tionden
av sin tionde upp till vår Guds hus, in i förrådshusets kamrar.
39. Ty såväl de övriga israeliterna som Levi barn skulle föra sin
offergärd av säd, vin och olja in i dessa kamrar, där helgedomens
kärl och de tjänstgörande prästerna, ävensom dörrvaktarna och
sångarna voro. Alltså skulle vi icke försumma vår Guds hus.
Nehemja, 11 Kapitlet
Folkets fördelning på Jerusalem och
landets övriga orter.
1. Och folkets furstar bodde i Jerusalem; men det övriga folket
kastade lott, för att så var tionde man skulle utses att bo i
Jerusalem, den heliga staden, medan nio tiondedelar skulle bo i de
andra städerna.
2. Och folket välsignade alla de män som frivilligt bosatte sig i
Jerusalem.
3. Och de huvudmän i hövdingdömet, som bodde i Jerusalem, bodde var
och en där han hade sin arvsbesittning, i sin stad; vanliga
israeliter, präster, leviter och tempelträlar, så ock Salomos
tjänares barn.
4. I Jerusalem bodde en del av Juda barn och en del av Benjamins barn,
nämligen: Av Juda barn: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja,
son till Amarja, son till Sefatja, son till Mahalalel, av Peres'
barn,
5. så ock Maaseja, son till Baruk, son till Kol-Hose, son till Hasaja,
son till Adaja, son till Jojarib, son till Sakarja, silonitens son.
6. Peres' barn som bodde i Jerusalem utgjorde tillsammans fyra hundra
sextioåtta stridbara män.
7. Och Benjamins barn voro dessa: Sallu, son till Mesullam, son till
Joed, son till Pedaja, son till Kolaja, son till Maaseja, son till
Itiel, son till Jesaja,
8. och näst honom Gabbai och Sallai, nio hundra tjuguåtta.
9. Joel, Sikris son, var tillsyningsman över dem, och Juda, Hassenuas
son, var den andre i befälet över staden.
10. Av prästerna: Jedaja, Jojaribs son, Jakin
11. samt Seraja, son till Hilkia, son till Mesullam, son till Sadok,
son till Merajot, son till Ahitub, fursten i Guds hus,
12. så ock deras bröder, som förrättade sysslorna i huset, åtta hundra
tjugutvå; vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pelalja, son
till Amsi, son till Sakarja, son till Pashur, son till Malkia,
13. så ock hans bröder, huvudmän för familjer, två hundra fyrtiotvå;
vidare Amassai, son till Asarel, son till Asai, son till
Mesillemot, son till Immer,
14. så ock deras bröder, dugande män, ett hundra tjuguåtta; och
tillsyningsman över dem var Sabdiel, Haggedolims son.
15. Och av leviterna: Semaja, son till Hassub, son till Asrikam, son
till Hasabja, son till Bunni,
16. så ock Sabbetai och Josabad, som hade uppsikten över de yttre
sysslorna vid Guds hus och hörde till leviternas huvudmän,
17. vidare Mattanja, son till Mika, son till Sabdi, son till Asaf,
sånganföraren, som vid bönen tog upp lovsången, och Bakbukja, den
av hans bröder, som var närmast efter honom, och Abda, son till
Sammua, son till Galal, son till Jeditun.
18. Leviterna i den heliga staden utgjorde tillsammans två hundra
åttiofyra.
19. Och dörrvaktarna, Ackub, Talmon och deras bröder, som höllo vakt
vid portarna, voro ett hundra sjuttiotvå.
20. Och de övriga israeliterna, prästerna och leviterna bodde i alla de
andra städerna i Juda, var och en i sin arvedel.
21. Men tempelträlarna bodde på Ofel, och Siha och Gispa hade uppsikten
över tempelträlarna.
22. Och tillsyningsman bland leviterna i Jerusalem vid sysslorna i Guds
hus var Ussi, son till Bani, son till Hasabja, son till Mattanja,
son till Mika, av Asafs barn, sångarna.
23. Ty ett kungligt påbud var utfärdat angående dem, och en bestämd
utanordning var för var dag fastställd för sångarna.
24. Och Petaja, Mesesabels son, av Seras, Judas sons, barn, gick
konungen till handa i var sak som rörde folket.
25. Och i byarna med tillhörande utmarker bodde ock en del av Juda
barn: i Kirjat-Arba och underlydande orter, I Dibon och
underlydande orter, i Jekabseel och dess byar,
26. vidare i Jesua, Molada, Bet-Pelet
27. och Hasar-Sual, så ock i Beer-Seba och underlydande orter,
28. i Siklag, ävensom i Mekona och underlydande orter,
29. i En-Rimmon, Sorga, Jarmut,
30. Sanoa, Adullam och deras byar, i Lakis med dess utmarker, i Aseka
och underlydande orter; och de hade sina boningsorter från Beer-
Seba ända till Hinnoms dal.
31. Och Benjamins barn hade sina boningsorter från Geba: i Mikmas och
Aja, så ock i Betel och underlydande orter,
32. i Anatot, Nob, Ananja,
33. Hasor, Rama, Gittaim,
34. Hadid, Seboim, Neballat,
35. Lod, Ono, och Timmermansdalen.
36. Och av leviterna blevo några avdelningar från Juda räknade till
Benjamin.
Nehemja, 12 Kapitlet
Förteckning på de präster och leviter
som återvände med Serubbabel. Murens
invigning. Prästers och leviters
tjänstgöring och avlöning.
1. Och dessa voro de präster och leviter som drogo upp med Serubbabel,
Sealtiels son, och Jesua: Seraja, Jeremia, Esra,
2. Amarja, Malluk, Hattus,
3. Sekanja, Rehum, Meremot,
4. Iddo, Ginnetoi, Abia,
5. Mijamin, Maadja, Bilga,
6. Semaja, Jojarib, Jedaja,
7. Sallu, Amok, Hilkia och Jedaja. Dessa voro huvudmän för prästerna
och för sina bröder i Jesuas tid.
8. Och leviterna voro: Jesua, Binnui, Kadmiel, Serebja, Juda och
Mattanja, som jämte sina bröder förestod lovsången;
9. vidare Bakbukja och Unno, deras bröder, som hade sina platser mitt
emot dem, så att var avdelning hade sin tjänstgöring.
10. Och Jesua födde Jojakim, och Jojakim födde Eljasib, och Eljasib
Jojada,
11. och Jojada födde Jonatan, och Jonatan födde Jaddua.
12. Och i Jojakims tid voro huvudmännen för prästernas familjer
följande: för Seraja Meraja, för Jeremia Hananja,
13. för Esra Mesullam, för Amarja Johanan,
14. för Malluki Jonatan, för Sebanja Josef,
15. för Harim Adna, för Merajot Helkai,
16. för Iddo Sakarja, för Ginneton Mesullam,
17. för Abia Sikri, för Minjamin, för Moadja Piltai,
18. för Bilga Sammua, för Semaja Jonatan,
19. för Jojarib Mattenai, för Jedaja Ussi,
20. för Sallai Kallai, för Amok Eber,
21. för Hilkia Hasabja, för Jedaja Netanel.
22. I Eljasibs, Jojadas, Johanans och Jadduas tid blevo
huvudmännen för leviternas familjer upptecknade, ävenså prästerna
under persern Darejaves' regering.
23. Huvudmännen för Levi barns familjer äro upptecknade i krönikeboken,
ända till Johanans, Eljasibs sons, tid.
24. Och leviternas huvudmän voro Hasabja, Serebja och Jesua, Kadmiels
son, samt deras bröder, som stodo mitt emot dem för att lova och
tacka, såsom gudsmannen David hade bjudit, den ena tjänstgörande
avdelningen jämte den andra.
25. Mattanja, Bakbukja, Obadja, Mesullam, Talmon och Ackub höllo såsom
dörrvaktare vakt över förrådshusen vid portarna.
26. Dessa levde i Jojakims, Jesuas sons, Josadaks sons, tid, och i
Nehemjas, ståthållarens, och i prästen Esras, den skriftlärdes,
tid.
27. Och när Jerusalems mur skulle invigas, uppsökte man leviterna på
alla deras orter och förde dem till Jerusalem för att hålla
invignings- och glädjehögtid under tacksägelse och sång, med
cymbaler, psaltare och harpor.
28. Då församlade sig sångarnas barn såväl från nejden runt omkring
Jerusalem som från netofatiternas byar,
29. ävensom från Bet-Haggilgal och från Gebas och Asmavets utmarker; ty
sångarna hade byggt sig byar runt omkring Jerusalem.
30. Och prästerna och leviterna renade sig och renade sedan folket,
portarna och muren.
31. Och jag lät Juda furstar stiga upp på muren. Därefter anordnade jag
två stora lovsångskörer och högtidståg; den ena kören gick till
höger ovanpå muren, fram till Dyngporten.
32. Och dem följde Hosaja och ena hälften av Juda furstar
33. samt Asarja, Esra och Mesullam,
34. Juda, Benjamin, Semaja och Jeremia,
35. ävensom några av prästerna söner med trumpeter, vidare Sakarja, son
till Jonatan, son till Semaja, son till Mattanja, son till Mikaja,
son till Sackur, son till Asaf,
36. så ock hans bröder Semaja, Asarel, Milalai, Gilalai, Maai, Netanel
och Juda samt Hanani, med gudsmannen Davids musikinstrumenter; och
Esra, den skriftlärde, gick i spetsen för dem.
37. Och de gingo över Källporten och rakt fram uppför trapporna till
Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till
Vattenporten mot öster.
38. Och efter den andra lovsångskören, som gick åt motsatt håll, följde
jag med andra hälften av folket, ovanpå muren, upp genom Ugnstornet
ända till Breda muren,
39. vidare över Efraimsporten, Gamla porten och Fiskporten och genom
Hananeltornet, ända fram till Fårporten; och de stannade vid
Fängelseporten.
40. Sedan trädde de båda lovsångskörerna upp i Guds hus, och likaså jag
och ena hälften av föreståndarna jämte mig,
41. så ock prästerna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenai,
Sakarja och Hananja, med trumpeterna,
42. och Maaseja, Semaja, Eleasar, Ussi, Johanan, Malkia, Elam och Eser.
Och sångarna läto sången ljuda under Jisrajas anförarskap.
43. Och de offrade på den dagen stora offer och voro glada, ty Gud hade
berett dem stor glädje; också kvinnor och barn voro glada. Och
glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.
44. Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna där
offergärder, förstling och tionde nedlades; de skulle i dem
hopsamla
från stadsåkrarna det som efter lagen tillkom prästerna och
leviterna. Ty glädje rådde i Juda över att prästerna och leviterna
nu gjorde sin tjänst.
45. Dessa iakttogo nu vad som var att iakttaga vid gudstjänsten och vid
reningarna, och likaså gjorde sångarna och dörrvaktarna sin tjänst,
såsom David och hans son Salomo hade bjudit.
46. Ty redan i fordom tid, på Davids och Asafs tid, hans som var
anförare för sångarna, sjöngos lov- och tacksägelsesånger till Gud.
47. Och nu under Serubbabels och Nehemjas tid gav hela Israel åt
sångarna och dörrvaktarna vad som tillkom dem för var dag; och man
gav åt leviterna deras helgade andel, och leviterna gåvo åt Arons
söner deras helgade andel.
Nehemja, 13 Kapitlet
Israels rening från allt främmande
väsen. Nehemjas anordningar härför vid
hans andra ankomst till Jerusalem.
1. Vid samma tid föreläste man ur Moses bok för folket, och man fann
däri skrivet att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få
komma in i Guds församling,
2. därför att de icke hade kommit Israels barn till mötes med mat och
dryck, utan hade lejt Bileam emot dem till att förbanna dem; fastän
vår Gud förvandlade förbannelsen till välsignelse.
3. Och när de hade hört lagen, avskilde de allt slags främmande folk
från Israel.
4. Men en tid förut hade prästen Eljasib, som var satt att förestå
kammaren i vår Guds hus, och som var en frände till Tobia,
5. åt denne inrett en stor kammare, där man förut plägade lägga in
spisoffret, rökelsen och kärlen och den tionde av säd, vin och
olja, som var bestämd åt leviterna, sångarna och dörrvaktarna, så
ock offergärden åt prästerna.
6. Men under allt detta var jag icke i Jerusalem; ty i den
babyloniske konungen Artasastas trettioandra regeringsår hade jag
återkommit till konungen. Men sedan jag efter någon tid hade utbett
mig tillstånd av konungen,
7. begav jag mig till Jerusalem. Och när jag där förnam det onda som
Eljasib hade gjort till förmån för Tobia, då han hade inrett åt
honom en kammare i förgårdarna till Guds hus,
8. misshagade detta mig högeligen; och jag lät kasta allt Tobias bohag
ut ur kammaren.
9. Därefter tillsade jag att man skulle rena kamrarna, och jag lät
åter ställa in i dem Guds hus' kärl, så ock spisoffret och
rökelsen.
10. Och när jag vidare fick veta att man icke hade givit åt leviterna
vad dem tillkom, varför ock leviterna och sångarna, i stället för
att förrätta sina sysslor, hade avvikit var och en till sitt
jordagods,
11. då förebrådde jag föreståndarna detta och sade: "Varför har Guds
hus blivit så försummat?" Och jag hämtade dem tillhopa och lät
dem inställa sig på sina platser.
12. Och hela Juda förde fram till förrådshusen sin tionde av säd, vin
och olja;
13. och jag satte prästen Selemja och Sadok, den skriftlärde, och
Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav
dem till biträde Hanan, son till Sackur, son till Mattanja; ty
dessa voro ansedda såsom pålitliga män, och de skulle nu ombesörja
utdelningen åt sina bröder.
14. Tänk fördenskull på mig, min Gud, och låt icke de fromma gärningar
bliva utplånade, som jag har gjort för min Guds hus och för
tjänstgöringen där!
15. Vid samma tid såg jag i Juda huru man trampade vinpressarna på
sabbaten och förde hem säd, som man lastade på åsnor, så ock vin,
druvor och fikon och annat lastgods av olika slag, och huru man
förde sådant till Jerusalem på sabbatsdagen; och jag varnade dem,
när de sålde dessa livsförnödenheter.
16. Och tyrierna, som vistades där, förde in fisk och alla slags varor
och sålde dem på sabbaten till judarna, och detta i Jerusalem.
17. Då förebrådde jag Juda ädlingar detta och sade till dem: "Huru
kunnen I handla så illa och därmed ohelga sabbatsdagen?
18. Var det icke därför att edra fäder gjorde sådant som vår Gud lät
all denna olycka komma över oss och över denna stad? Och nu dragen
I ännu större vrede över Israel genom att så ohelga sabbaten."
19. Och så snart det begynte bliva mörkt i Jerusalems portar före
sabbaten, tillsade jag att man skulle stänga dörrarna; jag tillsade
ock att man icke skulle öppna dem förrän efter sabbaten. Och jag
ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna, för att intet
lastgods skulle kunna föras in på sabbatsdagen.
20. Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför
Jerusalem över natten, och det både en och två gånger.
21. Men jag varnade dem och sade till dem: "Varför stannen I över
natten framför muren? Om I ännu en gång gören så, skall jag låta
min hand drabba eder."
22. Och jag tillsade leviterna att de skulle rena sig och komma och
hålla vakt vid portarna, för att sabbatsdagen måtte hållas helig.
Tänk ock därför på mig, min Gud, och hav misskund med mig efter din
stora nåd!
23. På den tiden såg jag också judiska män som hade tagit till sig
asdoditiska, ammonitiska och moabitiska kvinnor.
24. Och deras barn talade till hälften asdoditiska -- ty judiska kunde
de icke tala riktigt -- eller ock något av de andra folkens
tungomål.
25. Då förebrådde jag dem detta och uttalade förbannelser över dem, ja,
några av dem slog jag och ryckte jag i skägget. Och jag besvor dem
vid Gud och sade: "I skolen icke giva edra döttrar åt deras söner,
ej heller skolen I av deras döttrar taga hustrur åt edra söner
eller åt eder själva.
26. Var det icke med sådant som Salomo, Israels konung, försyndade sig?
Det fanns bland de många folken ingen konung som var hans like, ty
han var älskad av sin Gud, och Gud satte honom till konung över
hela Israel. Likväl kommo de främmande kvinnorna också honom att
synda.
27. Och nu skulle vi om eder få höra att I haven gjort allt detta
stora onda och varit otrogna mot vår Gud, i det att I haven tagit
till eder främmande kvinnor!"
28. Och en son till Jojada, översteprästen Eljasibs son, var måg till
horoniten Sanballat; honom drev jag bort ifrån mig.
29. Tänk på dem, min Gud, därför att de hava befläckat prästadömet och
prästadömets och leviternas förbund!
30. Så renade jag folket ifrån allt främmande väsen; och jag
fastställde vad prästerna och leviterna skulle iakttaga, var och en
i sin syssla,
31. och huru vedoffret på bestämda tider skulle avlämnas, och huru med
förstlingsgåvorna skulle förfaras.
Tänk härpå, min Gud, och räkna mig det till godo!
|