Ester, 1 Kapitlet
Konung Ahasveros' gästabud. Drottning
Vastis ohörsamhet och domen över henne.
1. I Ahasveros' tid -- den Ahasveros' som regerade från Indien ända
till Etiopien, över ett hundra tjugusju hövdingdömen --
2. under den tiden, medan konung Ahasveros satt på konungatronen i
Susans borg, tilldrog sig följande.
3. I sitt tredje regeringsår gjorde han ett gästabud för alla sina
furstar och tjänare, varvid Persiens och Mediens härförare och
hans förnämsta män och furstarna i hövdingdömena voro samlade
inför honom.
4. Och han lät dem under många dagar se sin konungsliga härlighet
och rikedom och sin storhets glans och prakt -- under ett hundra
åttio dagar.
5. Och när dessa dagar hade gått till ända, gjorde konungen ett sju
dagars gästabud för allt det folk som fanns i Susans borg, både
stora och små, i den inhägnade trädgård som hörde till
konungapalatset.
6. Där hängde tapeter av linne, bomull och mörkblått tyg, uppsatta
med vita och purpurröda snören i ringar av silver och på pelare
av vit marmor. Soffor av guld och silver stodo på ett golv som
var inlagt med grön och vit marmor och med pärlglänsande och
svart sten.
7. Och dryckerna sattes fram i gyllene kärl, det ena icke likt det
andra, och konungsligt vin fanns i myckenhet, såsom det hövdes
hos en konung.
8. Och när man drack, gällde den lagen att intet tvång skulle råda;
ty konungen hade befallt alla sina hovmästare att de skulle
rätta sig efter vars och ens önskan.
9. Samtidigt gjorde ock Vasti, drottningen, ett gästabud för
kvinnorna i konung Ahasveros' kungliga palats.
10. När då på sjunde dagen konungens hjärta var glatt av vinet,
befallde han Mehuman, Biseta, Harebona, Bigeta, Abageta, Setar
och Karkas, de sju hovmän som gjorde tjänst hos konung
Ahasveros,
11. att de skulle föra drottning Vasti, prydd med kunglig krona,
inför konungen, för att han skulle låta folken och furstarna se
hennes skönhet, ty hon var fager att skåda.
12. Men drottning Vasti ville icke komma, fastän konungen befallde
henne det genom hovmännen. Då blev konungen mycket förtörnad.
och hans vrede upptändes.
13. Och konungen frågade de vise som voro kunniga i tidstecknens
tydning (ty konungens ärenden plägade så läggas fram för alla i
lag och rätt kunniga;
14. och han hade vid sin sida Karsena, Setar, Admata, Tarsis, Meres,
Marsena och Memukan, de sju furstar i Persien och Medien, som
voro konungens närmaste män och innehade främsta platsen i
riket); han frågade:
15. "Vad skall man efter lag göra med drottning Vasti, då hon nu
icke har gjort vad konung Ahasveros befallde genom hovmännen?"
16. Memukan svarade inför konungen och furstarna: "Icke mot konungen
allena har drottning Vasti gjort illa, utan mot alla furstar och
alla folk i alla konung Ahasveros' hövdingdömen.
17. Ty vad drottningen har gjort skall komma ut bland alla kvinnor,
och skall leda till att de förakta sina män, då de ju kunna
säga: 'Konung Ahasveros befallde att man skulle föra drottning
Vasti inför honom, men hon kom icke.'
18. Ja, redan i dag skola furstinnorna i Persien och Medien, när de
få höra vad drottningen har gjort, åberopa detta inför alla
konungens furstar, och därav skall komma förakt och förtret mer
än nog.
19. Om det så täckes konungen, må han därför låta en kunglig
befallning utgå -- och må denna upptecknas i Persiens och
Mediens lagar, så att den bliver orygglig -- att Vasti icke mer
skall få komma inför konung Ahasveros' ansikte; och hennes
konungsliga värdighet give konungen åt en annan, som är bättre
än hon.
20. När så den förordning som konungen utfärdar bliver kunnig i hela
hans rike, så stort det är, då skola alla kvinnor giva sina män
tillbörlig ära, både stora och små."
21. Detta tal behagade konungen och furstarna, och konungen gjorde
såsom Memukan hade sagt.
22. Skrivelser blevo sända till alla konungens hövdingdömen, till
vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess
tungomål, att envar man skulle vara herre i sitt hus och tala
sitt folks tungomål.
Ester, 2 Kapitlet
Ester bliver drottning. Mordokai röjer
en sammansvärjning.
1. Efter en tids förlopp, sedan konung Ahasveros' vrede hade lagt
sig, tänkte han åter på Vasti och vad hon hade gjort, och vad
som var beslutet om henne.
2. Då sade konungens män som betjänade honom: "Må man för konungens
räkning söka upp unga och fagra jungfrur,
3. och må konungen i sitt rikes alla hövdingdömen förordna vissa
män som samla tillhopa alla dessa unga och fagra jungfrur till
fruhuset i Susans borg och överlämna dem åt konungens hovman
Hege, kvinnovaktaren, och man give dem vad nödigt är till deras
beredelse.
4. Och den kvinna som konungen finner behag i blive drottning i
Vastis ställe." Detta tal behagade konungen, och han gjorde så.
5. I Susans borg fanns då en judisk man som hette Mordokai, son
till Jair, son till Simei, son till Kis, en benjaminit;
6. denne hade blivit bortförd från Jerusalem med de fångar som
fördes bort tillsammans med Jekonja, Juda konung, när denne
fördes bort av Nebudkadnessar, konungen i Babel.
7. Han var fosterfader åt Hadassa, som ock kallades Ester, hans
farbroders dotter; ty hon hade varken fader eller moder. Hon
var en flicka med skön gestalt, fager att skåda; och efter
hennes faders och moders död hade Mordokai upptagit henne såsom
sin egen dotter.
8. Då nu konungens befallning och påbud blev kunnigt, och många
unga kvinnor samlades tillhopa till Susans borg och överlämnades
åt Hegai, blev ock Ester hämtad till konungshuset och överlämnad
åt kvinnovaktaren Hegai.
9. Och flickan behagade honom och fann nåd inför honom; därför
skyndade han att giva henne vad nödigt var till hennes
beredelse, så ock den kost hon skulle hava, ävensom att giva
henne från konungshuset de sju tärnor som utsågos åt henne. Och
han lät henne med sina tärnor flytta in i den bästa delen av
fruhuset.
10. Men om sitt folk och sin släkt hade Ester icke yppat något, ty
Mordokai hade förbjudit henne att yppa något därom.
11. Och Mordokai gick var dag fram och åter utanför gården till
fruhuset, för att få veta huru det stod till med Ester, och vad
som vederfors henne.
12. Nu var det så, att när ordningen kom till den ena eller andra av
de unga kvinnorna att gå in till konung Ahasveros, sedan med
henne hade förfarits i tolv månader såsom det var påbjudet om
kvinnorna (så lång tid åtgick nämligen till att bereda dem: sex
månader med myrraolja och sex månader med välluktande kryddor
och annat som var nödigt till kvinnornas beredelse),
13. när alltså en kvinna gick in till konungen, då fick hon taga med
sig ifrån fruhuset till konungshuset allt vad hon begärde.
14. Och sedan hon om aftonen hade gått ditin, skulle hon om
morgonen, när hon gick tillbaka, gå in i det andra fruhuset och
överlämnas åt konungens hovman Saasgas, som hade vakten över
bihustrurna. Hon fick sedan icke mer komma in till konungen, om
icke konungen hade funnit sådant behag i henne, att hon
uttryckligen blev kallad till honom.
15. Då nu ordningen att gå in till konungen kom till Ester, dotter
till Abihail, farbroder till Mordokai, som hade upptagit henne
till sin dotter, begärde hon intet annat än det som konungens
hovman Hegai, kvinnovaktaren, rådde henne till. Och Ester fann
nåd för allas ögon, som sågo henne.
16. Ester blev hämtad till konung Ahasveros i hans kungliga palats i
tionde månaden, det är månaden Tebet, i hans sjunde regeringsår.
17. Och Ester blev konungen kärare än alla de andra kvinnorna, och
hon fann nåd och ynnest inför honom mer än alla de andra
jungfrurna, så att han satte en kunglig krona på hennes huvud
och gjorde henne till drottning i Vastis ställe.
18. Och konungen gjorde ett stort gästabud för alla sina furstar och
tjänare, ett gästabud till Esters ära; och han beviljade
skattelindring åt sina hövdingdömen och delade ut skänker, såsom
det hövdes en konung.
19. När sedermera jungfrur för andra gången samlades tillhopa och
Mordokai satt i konungens port
20. (men Ester hade, såsom Mordokai bjöd henne, icke yppat något om
sin släkt och sitt folk, ty Ester gjorde efter Mordokais
befallning, likasom när hon var under hans vård),
21. vid den tiden, under det att Mordokai satt i konungens port,
blevo Bigetan och Teres, två av de hovmän hos konungen, som
höllo vakt vid tröskeln, förbittrade på konung Ahasveros och
sökte tillfälle att bära hand på honom.
22. Härom fick Mordokai kunskap, och han berättade det för drottning
Ester; därefter omtalade Ester det för konungen på Mordokais
vägnar.
23. Saken blev nu undersökt och så befunnen; och de blevo båda
upphängda på trä. Och detta upptecknades i krönikan, för
konungen.
Ester, 3 Kapitlet
Hamans onda anslag mot judarna.
1. En tid härefter upphöjde konung Ahasveros agagiten Haman,
Hammedatas son, till hög värdighet och gav honom främsta platsen
bland alla de furstar som voro hos honom.
2. Och alla konungens tjänare som voro i konungens port böjde knä
och föllo ned för Haman, ty så hade konungen bjudit om honom.
Men Mordokai böjde icke knä och föll icke ned för honom.
3. Då sade konungens tjänare som voro i konungens port till
Mordokai: "Varför överträder du konungens bud?"
4. Och när de dag efter dag hade sagt så till honom, utan att han
lyssnade till dem, berättade de det för Haman, för att se om
Mordokais förklaring skulle få gälla: ty han hade berättat för
dem att han var en jude.
5. När nu Haman såg att Mordokai icke böjde knä eller föll ned för
honom, uppfylldes han med vrede.
6. Men det syntes honom för ringa att bära hand allenast på
Mordokai, sedan man berättat för honom av vilket folk Mordokai
var, utan Haman sökte tillfälle att utrota alla judar som funnos
i Ahasveros' hela rike, därför att de voro Mordokais landsmän.
7. I första månaden, det är månaden Nisan, i Ahasveros' tolfte
regeringsår, kastades pur, det är lott, inför Haman om var
särskild dag och var särskild månad intill tolfte månaden, det
är månaden Adar.
8. Och Haman sade till konung Ahasveros: "Här finnes ett folk som
bor kringspritt och förstrött bland de andra folken i ditt rikes
alla hövdingdömen. Deras lagar äro olika alla andra folks, och
de göra icke efter konungens lagar; därför är det icke konungen
värdigt att låta dem vara.
9. Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas,
att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag
då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i
konungens skattkamrar."
10. Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten
Haman, Hammedatas son, judarnas ovän.
11. Därefter sade konungen till Haman: "Silvret vare dig skänkt, och
med folket må du göra såsom du finner för gott."
12. Så blevo då konungens sekreterare tillkallade på trettonde dagen
i första månaden, och en skrivelse, alldeles sådan som Haman
ville, utfärdades till konungens satraper och till ståthållarna
över de särskilda hövdingdömena och till furstarna över de
särskilda folken, till vart hövdingdöme med dess skrift och till
vart folk på dess tungomål. I konung Ahasveros' namn utfärdades
skrivelsen, och den beseglades med konungens ring.
13. Sedan kringsändes med ilbud till alla konungens hövdingdömen,
att man skulle utrota, dräpa och förgöra judarna, både unga och
gamla, både barn och kvinnor, alla på en och samma dag, nämligen
på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, varvid
ock deras ägodelar såsom byte skulle givas till plundring.
14. I skrivelsen stod att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll att de skulle
vara redo den dagen.
15. Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden med hast
åstad, så snart påbudet hade blivit utfärdat i Susans borg. Men
konungen och Haman satte sig ned till att dricka, under det att
bestörtning rådde i staden Susan.
Ester, 4 Kapitlet
Mordokais och judarnas bedrövelse.
Budskapen till Ester och Esters svar.
1. När Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han sönder
sina kläder och klädde sig i säck och aska, och gick så ut i
staden och uppgav högljudda och bittra klagorop.
2. Och han begav sig till konungens port och stannade framför den,
ty in i konungens port fick ingen komma, som var klädd i
sorgdräkt.
3. Och i vart hövdingdöme dit konungens befallning och påbud kom
blev stor sorg bland judarna, och de fastade, gräto och klagade,
ja, de flesta satte sig i säck och aska.
4. När nu Esters tjänarinnor och hovmän kommo och berättade detta
för henne, blev drottningen högeligen förskräckt; och hon
skickade ut kläder till Mordokai, för att man skulle kläda honom
i dem och taga av honom sorgdräkten; men han tog icke emot dem.
5. Då kallade Ester till sig Hatak, en av de hovmän som konungen
hade anställt i hennes tjänst, och bjöd honom att gå till
Mordokai, för att få veta vad som var på färde, och varför han
gjorde så.
6. När då Hatak kom ut till Mordokai på den öppna platsen i staden
framför konungens port,
7. berättade Mordokai för honom allt vad som hade hänt honom, och
uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat väga
upp till konungens skattkamrar, för att han skulle få förgöra
judarna.
8. Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i
Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom ock, för att
han skulle visa Ester den och berätta allt för henne, och ålägga
henne att gå in till konungen och bedja honom om misskund och
söka nåd hos honom för sitt folk.
9. Och Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokai hade sagt.
10. Då bjöd Ester Hatak att gå till Mordokai och säga:
11. "Alla konungens tjänare och folket i konungens hövdingdömen
veta, att om någon, vare sig man eller kvinna, går in till
konungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för
var och en samma lag: att han skall dödas, såframt icke konungen
räcker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken på att han
får leva. Men jag har icke på trettio dagar varit kallad att
komma till konungen."
12. När man nu berättade för Mordokai vad Ester hade sagt,
sade Mordokai att man skulle giva Ester detta svar: "Tänk icke
att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du
är i konungens hus.
14. Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp
och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och
din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet om du icke just för
en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?"
15. Då lät Ester giva Mordokai detta svar:
16. "Gå åstad och församla alla judar som finnas i Susan, och hållen
fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre
dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina tärnor vill ock
sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän
det är emot lagen. Och skall jag gå förlorad, så må det då ske."
17. Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles såsom Ester hade
bjudit honom.
Ester, 5 Kapitlet
Esters gästabud för konungen och Haman.
Hamans högmod och förtrytelse.
1. På tredje dagen klädde Ester sig i konungslig skrud och trädde
in på den inre gården till konungshuset, mitt emot själva
konungshuset; konungen satt då på sin konungatron i det kungliga
palatset, mitt emot palatsets dörr.
2. När nu konungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd
för hans ögon, så att konungen räckte ut mot Ester den gyllene
spira, som han hade i sin hand; då gick ester fram och rörde vid
ändan av spiran.
3. Och konungen sade till henne: "Vad önskar du, drottning Ester,
och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av riket, så
skall den beviljas dig."
4. Ester svarade: "Om det så täckes konungen, må konungen jämte
Haman i dag komma till ett gästabud, som jag har tillrett för
honom."
5. Då sade konungen: "Skynden att hämta hit Haman, för att så må
ske, som Ester har begärt." Så kommo då konungen och Haman till
gästabudet, som Ester hade tillrett.
6. Och när vinet dracks sade konungen till Ester: "Vad är din bön?
Den vare dig beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock
hälften av riket, så skall den uppfyllas."
7. Ester svarade och sade: "Min bön och min begäran är:
8. om jag har funnit nåd för konungens ögon, och det täckes
konungen att bevilja min bön och uppfylla min begäran, så må
konungen och Haman komma till ännu ett gästabud, som jag vill
tillreda för dem; då skall jag i morgon göra såsom konungen har
befallt."
9. Och Haman gick därifrån den dagen, glad och väl till mods. Men
när han fick se Mordokai i konungens port och denne varken stod
upp eller ens rörde sig för honom, då uppfylldes Haman med vrede
mot Mordokai.
10. Men Haman betvang sig och gick hem; därefter sände han och lät
hämta sina vänner och sin hustru Seres.
11. Och Haman talade för dem om sin rikedom och härlighet och om
sina många barn och om all den storhet, som konungen hade givit
honom, och om huru konungen i allt hade upphöjt honom över de
andra furstarna och konungens övriga tjänare.
12. Och Haman sade ytterligare: "Icke heller har drottning Ester
låtit någon annan än mig komma med konungen till det gästabud,
som hon hade tillrett; och jämväl i morgon är jag bjuden till
henne, jämte konungen.
13. Men vid allt detta kan jag dock icke vara tillfreds, så länge
jag ser juden Mordokai sitta i konungens port."
14. Då sade hans hustru Seres och alla hans vänner till honom: "Låt
resa upp en påle, femtio alnar hög, och bed i morgon konungen,
att Mordokai må bliva upphängd därpå; då kan du glad komma med
konungen till gästabudet." Detta behagade Haman, och han lät
resa upp pålen.
Ester, 6 Kapitlet
Mordokais upphöjelse. Hamans sorg.
1. Den natten kunde konungen icke sova; därför lät han hämta
krönikan, där minnesvärda händelser voro upptecknade, och man
föreläste ur den för konungen.
2. Då fann man där skrivet, att Mordokai hade berättat, hurusom
Bigetana och Teres, två av de hovmän, som höllo vakt vid
tröskeln, hade sökt tillfälle att bära hand på konung Ahasveros.
3. Konungen frågade: "Vilken ära och upphöjelse har vederfarits
Mordokai för detta?" Konungens män, som betjänade honom,
svarade: "Intet sådant har vederfarits honom."
4. Då sade konungen: "Är någon nu tillstädes på gården?" Och Haman
hade just kommit in på den yttre gården till konungshuset för
att bedja konungen, att Mordokai måtte bliva upphängd på den
påle, som han hade låtit sätta upp för hans räkning.
5. Så svarade honom då konungens tjänare: "Ja, Haman står därute på
gården." Konungen sade: "Låt honom komma in."
6. När då Haman kom in, sade konungen till honom: "Huru skall man
göra med den man, som konungen vill ära?" Men Haman tänkte i
sitt hjärta: "Vem skulle konungen vilja bevisa ära mer än mig?"
7. Därför sade Haman till konungen: "Om konungen vill ära någon,
8. så skall man hämta en konungslig klädnad, som konungen själv har
burit, och en häst, som konungen själv har ridit på, och på
vilkens huvud en kunglig krona är fäst;
9. och man skall överlämna klädnaden och hästen åt en av konungens
förnämsta furstar, och klädnaden skall sättas på den man, som
konungen vill ära, och man skall föra honom ridande på hästen
fram på den öppna platsen i staden och utropa framför honom: 'Så
gör man med den man, som konungen vill ära.'"
10. Då sade konungen till Haman: "Skynda dig att taga klädnaden och
hästen, såsom du har sagt, och gör så med juden Mordokai, som
sitter i konungens port. Underlåt intet av allt vad du har
sagt."
11. Så tog då Haman klädnaden och hästen och satte klädnaden på
Mordokai och förde honom ridande fram på den öppna platsen i
staden och utropade framför honom: "Så gör man med den man, som
konungen vill ära."
12. Och Mordokai vände tillbaka till konungens port; men Haman
skyndade hem, sörjande och med överhöljt huvud.
13. Och när Haman förtäljde för sin hustru Seres och alla sina
vänner vad som hade hänt honom, sade hans vise män och hans
hustru Seres till honom: "Om Mordokai, som du har begynt att stå
tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du intet mot honom,
utan skall komma alldeles till korta för honom."
14. Medan de ännu så talade med honom, kommo konungens hovmän för
att skyndsamt hämta Haman till gästabudet, som Ester hade
tillrett.
Ester, 7 Kapitlet
Hamans undergång.
1. Så kommo då konungen och Haman till gästabudet hos drottning
Ester.
2. Och när vinet dracks, sade konungen till Ester, också nu på
andra dagen: "Vad är din bön, drottning Ester? Den vare dig
beviljad. Och vad är din begäran? Gällde den ock hälften av
riket, så skall den uppfyllas."
3. Drottning Ester svarade och sade: "Om jag har funnit nåd för
dina ögon, o konung, och det så täckes konungen, så blive mitt
liv mig skänkt på min bön, och mitt folks på min begäran.
4. Ty vi äro sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dräpas och
förgöras. Om vi allenast hade blivit sålda till trälar och
trälinnor, så skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke
sådan, att vi borde besvära konungen därmed."
5. Då svarade konung Ahasveros och sade till drottning Ester: "Vem
är den, och var är den, som har fördristat sig att så göra?"
6. Ester sade: "En hätsk och illvillig man är det: den onde Haman
där." Då blev Haman förskräckt för konungen och drottningen.
7. Och konungen stod upp i vrede och lämnade gästabudet och gick ut
i palatsets trädgård; men Haman trädde fram för att bedja
drottning Ester om sitt liv, ty han såg, att konungen hade
beslutit hans ofärd.
8. När konungen därefter kom tillbaka till gästabudssalen från
palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, där
Ester satt; då sade konungen: "Vill han ock öva våld mot
drottningen, härinne i min närvaro?" Knappt hade detta ord gått
över konungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte.
9. Och Harebona, en av hovmännen hos konungen, sade: "Vid Hamans
hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman låtit resa
upp för Mordokai, vilkens ord en gång var konungen till sådant
gagn." Då sade konungen: "Hängen upp honom på den."
10. Så hängde de upp Haman på den påle, som han hade låtit sätta upp
för Mordokai. Sedan lade sig konungens vrede.
Ester, 8 Kapitlet
Judarna få tillåtelse att försvara sig
och hämnas på sina fiender.
1. Samma dag gav konung Ahasveros åt drottning Ester Hamans,
judarnas oväns, hus. Och Mordokai fick tillträde till konungen,
ty Ester hade nu omtalat, vad han var för henne.
2. Och konungen tog av sig ringen, som han hade låtit taga ifrån
Haman, och gav den åt Mordokai. Och Ester satte Mordokai över
Hamans hus.
3. Och Ester talade ytterligare inför konungen, i det att hon föll
ned för hans fötter; hon bönföll honom gråtande, att han skulle
avvända agagiten Hamans onda råd och det anslag, som denne hade
förehaft mot judarna.
4. Då räckte konungen ut den gyllene spiran mot Ester; och Ester
stod upp och trädde fram inför konungen
5. och sade: "Om det så täckes konungen, och om jag har funnit nåd
inför honom, och det synes konungen vara riktigt och jag är
honom till behag, så må en skrivelse utfärdas för att återkalla
de brev, som innehöllo agagiten Hamans, Hammedatas sons, anslag,
och som han skrev för att förgöra judarna i alla konungens
hövdingdömen.
6. Ty huru skulle jag kunna uthärda att se den olycka, som eljest
träffade mitt folk? Ja, huru skulle jag kunna uthärda att se
mina landsmän förgöras?"
7. Då sade konung Ahasveros till drottning Ester och till juden
Mordokai: "Se, Hamans hus har jag givit åt Ester, och han själv
har blivit upphängd på en påle, därför att han ville bära hand
på judarna.
8. Men utfärden nu ock I en skrivelse angående judarna i konungen
namn, såsom I finnen för gott, och beseglen den med konungens
ring. Ty en skrivelse, som är utfärdad i konungens namn och
beseglad med konungens ring, kan icke återkallas."
9. Så blevo nu strax konungens sekreterare tillkallade, på
tjugotredje dagen i tredje månaden, det är månaden Sivan, och en
skrivelse, alldeles sådan som Mordokai ville, utfärdades till
judarna och till satraperna, ståthållarna och furstarna i
hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, ett hundra
tjugosju hövdingdömen, till vart hövdingedöme med dess skrift
och till vart folk på dess tungomål, jämväl till judarna med
deras skrift och på deras tungomål.
10. Han utfärdade skrivelsen i konung Ahasveros' namn och beseglade
den med konungens ring. Därefter kringsände han brev med ilbud
till häst, som redo på kungliga travare från stuterierna,
11. att konungen tillstadde judarna i var särskild stad att församla
sig till försvar för sitt liv och att i vart folk och
hövdingdöme utrota, dräpa och förgöra alla väpnade skaror, som
angrepe dem, ävensom barn och kvinnor, varvid deras ägodelar
såsom byte skulle givas till plundring,
12. detta på en och samma dag i alla konung Ahasveros' hövdingdömen,
nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden
Adar.
13. I skrivelsen stod, att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll, att judarna
skulle vara redo till den dagen att hämnas på sina fiender.
14. Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden på de
kungliga travarna skyndsamt och med hast åstad, så snart påbudet
hade blivit utfärdat i Susans borg.
15. Men Mordokai gick ut från konungen i konungslig klädnad av
mörkblått och vitt tyg och med en stor gyllene krona och en
mantel av vitt och purpurrött tyg, under det att staden Susan
jublade och var glad.
16. För judarna hade nu uppgått ljus och glädje, fröjd och ära.
17. Och i vart hövdingdöme och i var stad, dit konungens befallning
och påbud kom, blev glädje och fröjd bland judarna, och de höllo
gästabud och högtid. Och många ur de främmande folken blevo
judar, ty förskräckelse för judarna hade fallit över dem.
Ester, 9 Kapitlet
Judarnas hämnd. Purimfesten.
1. På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den
dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då
judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga --
fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina
motståndare övermäktiga --
2. på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung
Ahasveros' hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte
deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för
dem hade fallit över alla folk.
3. Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och
ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty
förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem.
4. Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut
i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och
större.
5. Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland
sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de
ville med sina motståndare.
6. I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män.
7. Och Parsandata, Dalefon, Aspata,
8. Porata, Adalja, Aridata,
9. Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata,
10. judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men
till plundring räckte de icke ut sin hand.
11. Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i
Susans borg.
12. Då sade konungen till drottning Ester: "I Susans borg hava
judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner;
vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen?
Vad är nu din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är
ytterligare din begäran? Den skall uppfyllas."
13. Ester svarade: "Om det så täckes konungen, så må det också i
morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter
påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på
pålen."
14. Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev
utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda.
15. och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på
fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra
män; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
16. Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen,
församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för
sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina
motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
17. Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde
dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och
glädjedag.
18. De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den
trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den
femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag.
19. Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i
landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en
glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor
till varandra av den mat de hava tillagat.
20. Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser
till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och
fjärran,
21. och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år,
skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar,
22. eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för
sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade
blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid.
Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och
glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den
mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga.
23. Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra,
det varom Mordokai hade skrivit till dem --
24. detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän,
hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och
hade kastat pur, det är lott, till att plötsligt överfalla och
förgöra dem;
25. varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit
befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som
denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans
eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit
upphängda på pålen.
26. Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter ordet pur; och
fördenskull, i anledning av allt som stod i detta brev, och vad
de själva härav hade sett, och vad som hade vederfarits dem,
27. stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina
efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid,
år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem
och på den för dem bestämda tiden,
28. och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i
var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa
purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras
åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande.
29. Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai
uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att
stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om
purim.
30. Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till
alla judar i de ett hundra tjugosju hövdingdömena i Ahasveros'
rike,
31. för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar
på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning
Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva
och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och
övliga klagorop.
32. Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim
stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.
Ester, 10 Kapitlet
Mordokais makt.
1. Och konung Ahasveros tog skatt både av fastlandet och av öarna i
havet.
2. Och allt vad han i sin makt och sin väldighet gjorde, ävensom
berättelsen om den storhet, till vilken konungen upphöjde
Mordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiska
konungarnas krönika.
3. Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' närmaste man, och han
var stor bland judarna och älskad av alla sina bröder, eftersom
han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sina
landsmän till deras välfärd.
|