Daniel, 1 Kapitlet
Daniels och hans medbröders fångenskap
och uppfostran i Babel.
1. I Jojakims, Juda konungs, tredje regeringsår kom Nebukadnessar,
konungen i Babel, mot Jerusalem och belägrade det.
>2 Krön. 36,6 f.
2. Och Herren gav Jojakim, Juda konung, i hans hand, så ock en del
av kärlen i Guds hus; och han förde dem till Sinears land, in i
sin guds hus. Och kärlen förde han in i sin guds skattkammare.
>1 Mos. 10,10.
3. Och konungen befallde Aspenas, sin överste hovman, att han
skulle av Israels barn taga till sig ynglingar av konungslig
släkt eller av förnäm börd,
>2 Kon. 20,18. Jes. 39,7.
4. sådana som icke hade något lyte, utan voro fagra att skåda och
utrustade med förstånd till att inhämta allt slags visdom, kloka
och läraktiga ynglingar, som kunde bliva dugliga att tjäna i
konungens palats; dem skulle han låta undervisa i kaldéernas
skrift och tungomål.
5. Och konungen bestämde åt dem ett visst underhåll för var dag, av
konungens egen mat och av det vin han själv drack, och befallde
att man skulle uppfostra dem i tre år; när den tiden vore
förliden, skulle de få göra tjänst hos konungen.
6. Bland dessa voro nu Daniel, Hananja, Misael och Asarja, av Juda
barn.
7. Men överste hovmannen gav dem andra namn: Daniel kallade har
Beltesassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.
>Dan. 4,5.
8. Men Daniel lät sig angeläget vara att icke orena sig med
konungens mat eller med vinet som denne drack av; och han bad
överste hovmannen att han icke skulle nödgas orena sig.
>Tob. 1,10 f.
9. Och Gud lät Daniel finna nåd och barmhärtighet inför överste
hovmannen.
>1 Mos. 39,21.
10. Men överste hovmannen sade till Daniel: "Jag fruktar att min
herre, konungen, som har beställt om eder mat och dryck, då
skall finna edra ansikten magrare än de ynglingars som äro
jämnåriga med eder, och att I så skolen draga skuld över mitt
huvud inför konungen."
11. Då sade Daniel till hovmästaren som av överste hovmannen hade
blivit satt till att hava uppsikt över Daniel, Hananja, Misael
och Asarja:
12. "Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar, och låt giva oss
grönsaker att äta och vatten att dricka.
13. Sedan må du jämföra vårt utseende med de ynglingars som hava
ätit av konungens mat; och efter vad du då anser må du göra med
dina tjänare."
14. Och han lyssnade till denna deras begäran och gjorde ett försök
med dem i tio dagar.
15. Och efter de tio dagarnas förlopp befunnos de vara fagrare att
skåda och stadda vid bättre hull än alla de ynglingar som hade
ätit av konungens mat.
16. Då lät hovmästaren dem allt fortfarande slippa den mat som hade
varit bestämd för dem och det vin som de skulle hava druckit,
och gav dem grönsaker.
17. Åt dessa fyra ynglingar gav nu Gud kunskap och insikt i allt
slags skrift och visdom; och Daniel fick förstånd på alla slags
syner och drömmar.
18. Och när den tid var förliden, efter vilken de, enligt konungens
befallning, skulle föras fram för honom, blevo de av överste
hovmannen förda inför Nebukadnessar
19. När då konungen talade med dem, fanns bland dem alla ingen som
kunde förliknas med Daniel, Hananja, Mikael och Asarja; och de
fingo så göra tjänst hos konungen.
20. Och närhelst konungen tillfrågade dem i en sak som fordrade
vishet i förståndet, fann han dem vara tio gånger klokare än
någon av de spåmän och besvärjare som funnos i hela hans rike.
21. Och Daniel fortfor så intill konung Kores' första regeringsår.
>Dan. 6,28. 10,1.
Daniel, 2 Kapitlet
Nebukadnessars dröm om de fyra
världsrikena.
1. I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar av vilka han
blev orolig till sinnes, och sömnen vek bort ifrån honom.
>1 Mos. 41,1, 8.
2. Då lät konungen tillkalla sina spåmän, besvärjare, trollkarlar
och kaldéer[1], för att de skulle giva konungen till känna vad
han hade drömt, och de kommo och trädde fram för konungen.
>Jes. 47,12 f.
3. Och konungen sade till dem: "Jag har haft en dröm, och jag är
orolig till sinnes och ville veta vad jag har drömt."
4. Då talade kaldéerna till konungen på arameiska: "Må du leva
evinnerligen, o konung! Förtälj drömmen för dina tjänare, så
skola vi meddela uttydningen."
>Dan. 3,9. 5,10. 6,6,21.
5. Konungen svarade och sade till kaldéerna: "Nej, mitt oryggliga
beslut är, att om I icke sägen mig drömmen och dess uttydning,
skolen I huggas i stycken, och edra hus skola göras till platser
för orenlighet.
>2 Kon. 10,27. Esr. 6,11. Dan. 3,29.
6. Men om I meddelen drömmen och dess uttydning, så skolen I få
gåvor och skänker och stor ära av mig. Meddelen mig alltså nu
drömmen och dess uttydning."
7. De svarade för andra gången och sade: "Konungen må förtälja
drömmen för sina tjänare, så skola vi meddela uttydningen."
8. Konungen svarade och sade: "Jag märker nogsamt att I viljen
vinna tid, eftersom I sen att mitt beslut är oryggligt,
9. att om I icke sägen mig drömmen, domen över eder icke kan bliva
annat än en. Ja, I haven kommit överens om att inför mig föra
lögnaktigt och bedrägligt tal, i hopp att tiderna skola förändra
sig. Sägen mig alltså nu vad jag har drömt, så märker jag att I
ock kunnen meddela mig uttydningen därpå."
10. Då svarade kaldéerna konungen och sade: "Det finnes ingen
människa på jorden, som förmår meddela konungen det som han vill
veta; aldrig har ju heller någon konung, huru stor och mäktig
han än var, begärt sådant som detta av någon spåman eller
besvärjare eller kaldé.
11. Ty det som konungen begär är alltför svårt, och ingen finnes,
som kan meddela konungen det, förutom gudarna; och de hava icke
sin boning ibland de dödliga.
12. Då blev konungen vred och mycket förtörnad och befallde att man
skulle förgöra alla de vise i Babel.
13. När alltså påbudet härom hade blivit utfärdat och man skulle
döda de vise, sökte man ock efter Daniel och hans medbröder för
att döda dem.
14. Då vände sig Daniel med kloka och förståndiga ord till Arjok,
översten för konungens drabanter, vilken hade dragit ut för att
döda de vise i Babel.
15. Han tog till orda och frågade Arjok, konungens hövitsman:
"Varför har detta stränga påbud blivit utfärdat av konungen?" Då
omtalade Arjok för Daniel vad som var på färde.
16. Och Daniel gick in och bad konungen att tid måtte beviljas
honom, så skulle han meddela konungen uttydningen.
17. Därefter gick Daniel hem och omtalade för Hananja, Misael och
Asarja, sina medbröder, vad som var på färde,
18. och han uppmanade dem att bedja himmelens Gud om förbarmande, så
att denna hemlighet bleve uppenbarad, på det att icke Daniel och
hans medbröder måtte förgöras tillika med de övriga vise Babel.
19. Då blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om
natten. Och Daniel lovade himmelens Gud därför;
20. Daniel hov upp sin röst och sade: "Lovat vare Guds namn från
evighet till evighet! Ty vishet och makt höra honom till.
>Ps. 113,2.
21. Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och
tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de
förståndiga deras förstånd.
>Job 32,8.
22. Han uppenbarar det som är djupt och förborgat, han vet vad i
mörkret är, och hos honom bor ljuset.
>Ps. 104,2. 1 Kor. 2,10.
23. Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag för att du har givit
mig vishet och förmåga, och för att du nu har uppenbarat för mig
det vi bådo dig om; ty det som konungen ville veta har du
uppenbarat för oss."
24. I följd härav gick Daniel in till Arjok, som av konungen hade
fått befallning att förgöra de vise i Babel; han gick åstad och
sade till honom så: "De vise i Babel må du icke förgöra. För mig
in till konungen, så skall jag meddela konungen uttydningen."
25. Då förde Arjok med hast Daniel inför konungen och sade till
honom så: "Jag har bland de judiska fångarna funnit en man som
kan säga konungen uttydningen."
26. Konungen svarade och sade till Daniel, som hade fått namnet
Beltesassar: "Förmår du säga mig den dröm som jag har haft och
dess uttydning?"
>Dan. 1,7.
27. Daniel svarade konungen och sade:
"Den hemlighet som konungen begär att få veta kunna inga vise,
besvärjare, spåmän eller stjärntydare meddela konungen.
28. Men det finnes en Gud i himmelen, som kan uppenbara hemligheter,
och han har låtit konung Nebukadnessar veta vad som skall ske i
kommande dagar. Detta var din dröm och den syn du hade på ditt
läger:
29. När du, o konung, låg på ditt läger, uppstego hos dig tankar på
vad som skall ske i framtiden; och han som uppenbarar
hemligheter lät dig veta vad som skall ske.
30. Och för mig har denna hemlighet blivit uppenbarad, icke i kraft
av någon vishet som jag äger framför alla andra levande
varelser, utan på det att uttydningen må bliva kungjord för
konungen, så att du förstår ditt hjärtas tankar.
>1 Mos. 41,16.
31. Du, o konung, såg i din syn en stor bildstod stå framför dig,
och den stoden var hög och dess glans övermåttan stor, och den
var förskräcklig att skåda.
32. Bildstodens huvud var av bästa guld, dess bröst och armar voro
av silver, dess buk och länder av koppar; dess ben voro av järn,
33. dess fötter delvis av järn och delvis av lera.
34. Medan du nu betraktade den, blev en sten lösriven, dock icke
genom människohänder, och den träffade bildstoden på fötterna,
som voro av järn och lera, och krossade dem.
35. Då blev på en gång alltsammans krossat, järnet, leran, kopparen,
silvret och guldet, och det blev såsom agnar på en tröskloge om
sommaren, och vinden förde bort det, så att man icke mer kunde
finna något spår därav. Men av stenen som hade träffat
bildstoden blev ett stort berg, som uppfyllde hela jorden.
36. Detta var drömmen; och vi vilja nu säga konungen uttydningen:
37. Du, o konung, konungarnas konung, åt vilken himmelens Gud har
givit rike, väldighet, makt och ära,
>Hes. 26,7 f. Dan. 4,19. 5,18.
38. och i vilkens hand han har givit människors barn och djuren på
marken och fåglarna under himmelen, varhelst varelser bo, och
som han har satt till herre över allasammans, du är det gyllene
huvudet.
>Jer. 27,6. 28,14.
39. Men efter dig skall uppstå ett annat rike, ringare än ditt, och
därefter ännu ett tredje rike, ett som är av koppar, och det
skall råda över hela jorden.
40. Ett fjärde rike skall ock uppstå och vara starkt såsom järn, ty
järnet krossar och sönderslår ju allt; och såsom järnet förstör
allt annat, så skall ock detta krossa och förstöra.
41. Men att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera
och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett söndrat
rike, dock så att det har något av järnets fasthet, ty du såg ju
järn vara där, blandat med lerjord.
42. Och att tårna på fötterna voro delvis av järn och delvis av
lera, det betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis
svagt.
43. Och att du såg järnet vara blandat med lerjord, det betyder att
väl en beblandning där skall äga rum genom människosäd, men att
delarna likväl icke skola hålla ihop med varandra, lika litet
som järn kan förbinda sig med lera.
44. Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike
som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall
bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra
en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå
evinnerligen;
>Ps. 2,8 f. 110,1 f., 6. Dan. 7,14, 27. Mik. 4,7.
>Luk. 1,33. 1 Kor. 15,24.
45. ty du såg ju att en sten blev lösriven från berget, dock icke
genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparen,
leran, silvret och guldet.
Så har en stor Gud uppenbarat för konungen vad som skall ske i
framtiden, och drömmen är viss, och dess uttydning är
tillförlitlig."
46. Då föll konung Nebukadnessar på sitt ansikte och tillbad inför
Daniel, och befallde att man skulle offra åt honom spisoffer och
rökoffer.
>Apg. 14,1l f.
47. Och konungen svarade Daniel och sade: "I sanning, eder Gud är en
Gud över andra gudar och en herre över konungar och en
uppenbarare av hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara
denna hemlighet."
>2 Mos. 15,11. Ps. 86,8. 1 Tim. 6,15.
48. Därefter upphöjde konungen Daniel och gav honom många stora
skänker och satte honom till herre över hela Babels hövdingdöme
och till högste föreståndare för alla de vise i Babel.
>1 Mos. 41,41.
49. Och på Daniels bön förordnade konungen Sadrak, Mesak och
Abed-Nego att förvalta Babels hövdingdöme; men Daniel själv
stannade vid konungens hov.
>Dan. 1,7. 3,12, 30.
[1] Se Kaldéer i Ordförkl.
Daniel, 3 Kapitlet
De tre männen i den brinnande ugnen.
1. Konung Nebukadnessar lät göra en gyllene bildstod, sextio alnar
hög och sex alnar bred; den lät han ställa upp på Duraslätten i
Babels hövdingdöme.
2. Och konung Nebukadnessar sände åstad och lät församla satraper,
landshövdingar och ståthållare, fogdar, skattmästare, domare,
lagtolkare och alla andra makthavande i hövdingdömena, för att
de skulle komma till invigningen av den bildstod som konung
Nebukadnessar hade låtit ställa upp.
3. Då församlade sig satraperna, landshövdingarna och ståthållarna,
fogdarna, skattmästarna, domarna, lagtolkarna och alla andra
makthavande i hövdingdömena till invigningen av den bildstod som
konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp och när de så stodo
framför den bildstod som Nebukadnessar hade låtit ställa upp
4. utropade en härold med högröst: "Detta vare eder befallt, I folk
och stammar och tungomål:
5. När I hören ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare,
säckpipor och allahanda andra instrumenter, skolen I falla ned
och tillbedja den gyllene bildstod som konung Nebukadnessar har
låtit ställa upp.
>Vish. 14,16.
6. Men den som icke faller ned och tillbeder, han skall i samma
stund kastas i den brinnande ugnen."
>Jer. 29,22. Upp. 13,15.
7. Så snart nu allt folket hörde ljudet av horn, pipor, cittror,
sambukor, psaltare och allahanda andra instrumenter, föllo de
alltså ned, alla folk och stammar och tungomål, och tillbådo den
gyllene bildstod som konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp.
8. Men strax därefter kommo några kaldeiska män fram och anklagade
judarna.
9. De togo till orda och sade till konung Nebukadnessar: Må du leva
evinnerligen, o konung!
>Dan. 2,4. 5,10. 6,6, 21.
10. Du, o konung, har givit befallning att alla människor, när de
hörde ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare,
säckpipor och allahanda andra instrumenter, skulle falla ned och
tillbedja den gyllene bildstoden,
11. och att var och en som icke fölle ned och tillbåde skulle kastas
i den brinnande ugnen.
12. Men nu äro här några judiska män, Sadrak, Mesak och Abed-Nego,
vilka du har förordnat att förvalta Babels hövdingdöme. Dessa
män hava icke aktat på dig, o konung. De dyrka icke dina gudar;
och den gyllene bildstod som du har låtit ställa upp tillbedja
de icke."
>Dan 2,49.
13. Då befallde Nebukadnessar i vrede och förbittring att man skulle
föra fram Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Och när man hade fört
fram männen inför konungen,
14. talade Nebukadnessar till dem och sade: "Är det av förakt som I,
Sadrak, Mesak och Abed-Nego, icke dyrken mina gudar och icke
tillbedjen den gyllene bildstod som jag har låtit ställa upp?
15. Välan, allt må vara gott, om I ären redo, att när I hören ljudet
av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och
allahanda andra instrumenter, falla ned och tillbedja den
bildstod som jag har låtit göra. Men om I icke tillbedjen, då
skolen I i samma stund bliva kastade i den brinnande ugnen; och
vilken är väl den gud som då kan rädda eder ur min hand?"
16. Då svarade Sadrak, Mesak och Abed-Nego och sade till konungen:
"O Nebukadnessar, vi behöva icke giva dig något svar på detta.
17. Om vår Gud, den som vi dyrka, förmår rädda oss, så skall han ock
rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung.
>Ps. 66,12. 68,21.
18. Men om han icke vill det, så må du veta, o konung, att vi ändå
icke dyrka dina gudar, och att vi icke vilja tillbedja den
gyllene bildstod som du har låtit ställa upp."
>2 Mos. 20,4 f. 23,24.
19. Då uppfylldes Nebukadnessar av vrede mot Sadrak, Mesak och
Abed-Nego, så att hans ansikte förvandlades. Och han hov upp sin
röst och befallde att man skulle göra ugnen sju gånger hetare,
än man någonsin hade sett den vara.
20. Och några handfasta män i hans här fingo befallning att binda
Sadrak, Mesak och Abed-Nego och kasta dem i den brinnande ugnen.
21. Så blevo dessa med sina underkläder, livrockar, mössor och andra
kläder bundna och kastade i den brinnande ugnen.
22. Men eftersom konungens befallning hade varit så sträng, och
ugnen därför hade blivit så övermåttan starkt upphettad, blevo
de män som förde Sadrak, Mesak och Abed-Nego ditupp själva
dödade av eldslågorna,
23. vid det att de tre männen Sadrak, Mesak och Abed-Nego bundna
kastades ned i den brinnande ugnen.
24. Då blev konung Nebukadnessar förskräckt och stod upp med hast
och frågade sina rådsherrar och sade: "Var det icke tre män som
vi läto kasta bundna i elden? De svarade och sade till konungen:
"Jo förvisso, o konung."
25. Han fortfor och sade: "Och ändå ser jag nu fyra män, som gå lösa
och lediga inne i elden, och ingen skada har skett dem; och den
fjärde ser så ut, som vore han en gudason."
26. Därefter trädde Nebukadnessar fram till öppningen på den
brinnande ugnen och hov upp sin röst och sade: "Sadrak, Mesak
och Abed- Nego, I den högste Gudens tjänare kommen hitut." Då
gingo Sadrak, Mesak och Abed-Nego ut ur elden.
27. Och satraperna, landshövdingarna och ståthållarna och konungens
rådsherrar församlade sig där, och fingo då se att elden icke
hade haft någon makt över männens kroppar, och att håret på
deras huvuden icke var svett, och att deras kläder icke hade
blivit skadade; ja, man kunde icke ens känna lukten av något
bränt på dem.
>Jes. 43,2. Hebr. 11,34.
28. Då hov Nebukadnessar upp sin röst och sade: "Lovad vare Sadraks
Mesaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina
tjänare, vilka så förtröstade på honom, att de överträdde
konungens befallning och vågade sina liv för att icke nödgas
dyrka eller tillbedja någon annan gud än sin egen Gud!
>Apg. 5,29.
29. Och härmed giver jag nu befallning att vilken som helst av alla
folk och stammar och tungomål, som säger något otillbörligt om
Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud, han skall huggas i stycken,
och hans hus skall göras till en plats för orenlighet; ty ingen
gud finnes, som så kan hjälpa som denne.
>Esr. 6,11. Dan. 2.5.
30. Därefter lät konungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego komma till
stor ära och makt i Babels hövdingdöme.
>Dan. 2,49.
Daniel, 4 Kapitlet
Skrivelse från konung Nebukadnessar
rörande hans dröm om det avhuggna
trädet.
31. Konung Nebukadnessar till alla folk och stammar och tungomål som
finnas på hela jorden. Mycken frid vare med eder!
>Dan. 6,25.
32. Jag har funnit för gott att härmed kungöra de tecken och under
som den högste Guden har gjort med mig.
33. Ty stora äro förvisso hans tecken, och mäktiga äro hans
under. Hans rike är ett evigt rike, och hans välde varar från
släkte till släkte.
>Ps. 93,1 f. Dall. 6,27. 7,1#.
1. Jag, Nebukadnessar, satt i god ro i mitt hus och levde lycklig i
mitt palats.
2. Då hade jag en dröm som förskräckte mig; jag ängslades genom
drömbilder på mitt läger och genom en syn som jag såg.
3. Därför gav jag befallning att man skulle hämta alla de vise i
Babel till mig, för att de skulle säga mig drömmens uttydning.
4. Så kommo nu spåmännen, besvärjarna, kaldéerna och stjärntydarna,
och jag förtäljde drömmen för dem, men de kunde icke säga mig
dess uttydning.
5. Slutligen kom ock Daniel inför mig, han som hade fått namnet
Beltesassar efter min guds namn, och i vilken heliga gudars ande
är; och jag förtäljde drömmen för honom sålunda:
>Dan. 1,7. 5,11,14.
6. "Beltesassar, du som är den överste bland spåmännen, du om
vilken jag vet att heliga gudars ande är i dig, och att ingen
hemlighet är dig för svår, säg mig vad jag såg i min dröm, och
vad den betyder.
>Hes. 28,3.
7. Detta var den syn jag hade på mitt läger: Jag såg i min syn ett
träd stå mitt på jorden, och det var mycket högt.
>Hes. 31,3 f.
8. Ja, stort och väldigt var trädet, och så högt att det räckte upp
till himmelen och syntes allt intill jordens ända.
9. Dess lövverk var skönt, och de bar mycken frukt, så att det hade
föda åt alla. Markens djur funno skugga därunder, och himmelens
fåglar bodde på dess grenar, och allt kött hade sin föda därav.
>Hes. 17,23. 31,6.
10. Vidare såg jag, i den syn jag ha de på mitt läger, huru en helig
ängel steg ned från himmelen.
11. Han ropade med hög röst och sade: 'Huggen ned trädet och skären
av dess grenar, riven bort dess lövverk och förströn dess frukt,
så att djuren som ligga därunder fara sin väg och fåglarna flyga
bort ifrån dess grenar.
12. Dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med
kedjor av järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg
skall han vätas och hava sin lott med djuren bland markens
orter.
13. Hans hjärta skall förvandlas, så att det icke mer är en
människas, och ett djurs hjärta skall givas åt honom, och sju
tider skola så gå fram över honom.
14. Så är det förordnat genom änglarnas rådslut, och så är det
befallt om denna sak av de heliga, för att de levande skola
besinna att den Högste råder över människors riken och giver dem
åt vem han vill, ja, upphöjer den lägste bland människor till
att härska över dem.'
>1 Sam. 16,1, 12. 1 Kon 22,19. Job 1,6. Dan. 2,21. 5,21.
>Luk. 1,52.
15. Sådan var den dröm som jag, konung Nebukadnessar, hade. Och du,
Beltesassar, må nu säga uttydningen; ty ingen av de vise i mitt
rike kan säga mig uttydningen, men du kan det väl, ty heliga
gudars ande är i dig."
16. Då stod Daniel, som också hade namnet Beltesassar, en stund
håpen, uppfylld av oroliga tankar. Men konungen tog åter till
orda och sade: "Beltesassar, låt icke drömmen och vad den
betyder förskräcka dig. Beltesassar svarade och sade:
"Min herre, o att drömmen gällde dem som hata dig, och dess
betydelse dina fiender!
17. Trädet som du såg, vilket var så stort och väldigt och så högt
att det räckte upp till himmelen och syntes över hela jorden,
18. och som hade ett så skönt lövverk och bar mycken frukt, så att
det hade föda åt alla, trädet under vilket markens djur bodde,
och på vars grenar himmelens fåglar hade sina nästen,
19. det är du själv, o konung, du som har blivit så stor och väldig,
du vilkens storhet har vuxit, till dess att den har nått upp
till himmelen, och vilkens välde sträcker sig till jordens ända.
>Dan. 2,37.
20. Men att konungen såg en helig ängel stiga ned från himmelen,
vilken sade: 'Huggen ned trädet och förstören det; dock må
stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor av
järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg skall han
vätas och hava sin lott med markens djur, till dess att sju
tider hava gått fram över honom',
21. detta betyder följande, o konung, och detta är den Högstes
rådslut, som har drabbat min herre konungen:
22. Du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland
markens djur och äta gräs såsom en oxe och vätas av himmelens
dagg; och sju tider skola så gå fram över dig, till dess du
besinnar att den Högste råder över människors riken och giver
dem åt vem han vill.
>Jes. 37,16. Dan. 5,21.
23. Men att det befalldes att trädets stubbe med rötterna skulle
lämnas kvar, det betyder att du skall återfå ditt rike, när du
har besinnat att det är himmelen som har makten.
24. Därför, o konung, må du låta mitt råd täckas dig: gör dig fri
ifrån dina synder genom att göra gott, och ifrån dina
missgärningar genom att öva barmhärtighet mot de fattiga, om
till äventyrs din lycka så kunde bliva beståndande."
>Ords. 16,6. Tob. 4,10. Syr. 3,30 f. 29,12.
25. Allt detta drabbade också konung Nebukadnessar.
26. Tolv månader därefter, när konungen en gång gick omkring på
taket av det kungliga palatset i Babel,
27. hov han upp sin röst och sade: "Se, detta är det stora Babel,
som jag har byggt upp till ett konungasäte genom min väldiga
makt, min härlighet till ära!"
28. Medan ordet ännu var i konungens mun, kom en röst från himmelen:
"Dig, konung Nebukadnessar, vare det sagt: Ditt rike har blivit
taget ifrån dig;
29. du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland
markens djur och äta gräs såsom en oxe; och sju tider skola så
gå fram över dig, till dess du besinnar att den Högste råder
över människors riken och giver dem åt vem han vill."
30. I samma stund gick det ordet i fullbordan på Nebukadnessar; han
blev utstött från människorna och måste äta gräs såsom en oxe,
och av himmelens dagg vättes hans kropp, till dess att hans hår
växte och blev såsom örnfjädrar, och till dess att hans naglar
blevo såsom fågelklor.
31. Men när tiden var förliden, upplyfte jag, Nebukadnessar, mina
ögon till himmelen och fick åter mitt förstånd. Då lovade jag
den Högste, jag prisade och ärade honom som lever evinnerligen,
honom vilkens välde är ett evigt välde, och vilkens rike varar
från släkte till släkte,
>Dan. 7,14.
32. honom mot vilken alla som bo på jorden äro att akta såsom intet,
ty han gör vad han vill både med himmelens här och med dem som
bo på jorden, och ingen kan stå emot hans hand eller säga till
honom: "Vad gör du?"
>Job 9,12. Jes. 24,21. 40,17. 43,13. Vish. 12,12.
33. Så fick jag då på den tiden åter mitt förstånd, och jag fick
tillbaka min härlighet och glans, mitt rike till ära; och mina
rådsherrar och stormän sökte upp mig. Och jag blev åter insatt i
mitt rike, och ännu större makt blev mig given.
34. Därför prisar nu jag, Nebukadnessar, och upphöjer och ärar
himmelens konung, ty alla hans gärningar äro sanning, och hans
vägar äro rätta, och dem som vandra i högmod kan han ödmjuka.
>Dan. 5,20. 1 Petr. 5,5 f.
Daniel, 5 Kapitlet
Belsassars gästabud.
1. Konung Belsassar gjorde ett stort gästabud för sina tusen
stormän och höll dryckeslag med de tusen.
2. Medan nu Belsassar var under vinets välde, befallde han att man
skulle bära fram de kärl av guld och silver, som hans fader
Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem; ur dem skulle
så konungen och hans stormän, hans gemaler och bihustrur dricka.
>2 Kon. 25,15. 2 Krön. 36,18. Dan. 1,2.
3. Då bar man fram de gyllene kärl som hade blivit tagna ur
tempelsalen i Guds hus i Jerusalem; och konungen och hans
stormän, hans gemåler och bihustrur drucko ur dem.
4. Medan de så drucko vin, prisade de sina gudar av guld och
silver, av koppar, järn, trä och sten.
5. Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand,
vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade
väggen i konungens palats; och konungen såg handen som skrev.
6. Då vek färgen bort ifrån konungens ansikte, och han uppfylldes
av oroliga tankar, så att hans länder skälvde och hans knän
slogo emot varandra.
7. Och konungen ropade med hög röst och befallde att man skulle
hämta besvärjarna, kaldéerna ock stjärntydarna. Och konungen lät
säga så till de vise i Babel: "Vemhelst som kan läsa denna
skrift och meddela mig dess uttydning, han skall bliva klädd i
purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om hans hals, och
han skall bliva den tredje herren i riket."
>1 Mos. 41,42.
8. Då kommo alla konungens vise tillstädes, men de kunde icke läsa
skriften eller säga konungen dess uttydning.
9. Då blev konung Belsassar ännu mer förskräckt, och färgen vek
bort ifrån hans ansikte, och hans stormän stodo bestörta.
10. Men när konungens och hans stormäns tal kom för konungamodern,
begav hon sig till gästabudssalen; där tog hon till orda och
sade: "Må du leva evinnerligen, o konung! Låt icke oroliga
tankar uppfylla dig, och må färgen icke vika bort ifrån ditt
ansikte.
>Dan. 2,4. 3,9. 6,6, 21.
11. I ditt rike finnes en man i vilken heliga gudars ande är. I din
faders dagar befanns han hava insikt och förstånd och vishet,
lik gudars vishet; och din fader, konung Nebukadnessar, satte
honom till den överste bland spåmännen, besvärjarna, kaldéerna
och stjärntydarna; ja, detta gjorde din fader konungen,
>Dan. 1,17. 2,48. 4,5.
12. eftersom en övermåttan hög ande och klokhet och förstånd och
skicklighet att uttyda drömmar och lösa gåtor och reda ut
invecklade ting fanns hos denne Daniel, åt vilken konungen hade
givit namnet Beltesassar. Låt därför nu tillkalla Daniel; han
skall meddela uttydningen."
>Dan. 1,17
13. När så Daniel hade blivit hämtad till konungen, talade denne
till Daniel och sade: "Du ar ju Daniel, en av de judiska fångar
som min fader konungen förde hit från Juda?
>Dan. 1,6.
14. Jag har hört sägas om dig att gudars ande är i dig, och att du
har befunniti hava insikt och förstånd och övermåttan stor
vishet.
15. Nu är det så, att de vise och besvärjarna hava blivit hämtade
hit till mig för att läsa denna skrift och säga mig dess
uttydning; men de kunna icke meddela mig någon uttydning därpå.
16. Men om dig har jag hört att du kan giva uttydningar och reda ut
invecklade ting. Om du alltså nu kan läsa skriften och säga mig
dess uttydning, så skall du bliva klädd i purpur, och den
gyllene kedjan skall hängas om din hals, och du skall bliva den
tredje herren i riket."
17. Då svarade Daniel och sade till konungen:
"Dina gåvor må du själv behålla, och dina skänker må du giva åt
en annan; dem förutan skall jag läsa skriften för konungen och
säga honom uttydningen:
18. Åt din fader Nebukadnessar, o konung, gav den högste Guden rike,
storhet, ära och härlighet;
>Dan. 2,37. 4,19.
19. och för den storhets skull som han hade givit honom darrade alla
folk och stammar och tungomål, i förskräckelse för honom. Vem
han ville dödade han, och vem han ville lät han leva; vem han
ville upphöjde han, och vem han ville ödmjukade han.
20. Men när hans hjärta förhävde sig och hans ande blev stolt och
övermodig, då störtades han från sin konungatron, och hans ära
togs ifrån honom.
>Dan. 4,27, 34.
21. Han blev utstött från människors barn, och hans hjärta blev likt
ett djurs, och han måste bo ibland vildåsnor och äta gräs såsom
en oxe, och av himmelens dagg vattes hans kropp -- detta till
dess han besinnade att den högste Guden råder över människors
riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem.
>Dan. 4,22, 30.
22. Men du, Belsassar, hans son, som har vetat allt detta, har ändå
icke ödmjukat ditt hjärta,
23. utan förhävt dig mot himmelens Herre och låtit bara fram inför
dig kärlen från hans hus; och du och dina stormän, dina gemåler
och bi-hustrur haven druckit vin ur dem och du har därunder
prisat dina gudar av silver och guld, av koppar, järn, trä och
sten, som varken se eller höra eller veta något. Men den Gud som
har i sitt våld din ande och alla dina vägar, honom har du icke
ärat.
>5 Mos. 4,28 Ps. 115,4 f. 135,15 f. Upp. 9,20.
24. Därför har nu av honom denna hand blivit sänd och denna skrift
blivit tecknad.
25. Och så lyder den skrift som här är tecknad: Mene mene tekel
u-farsin.
26. Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har
räknat[1] ditt rikes dagar och gjort ände på det
27. Tekel, det betyder: du är vägd[2] på en våg och befunnen för
lätt.
28. Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat[3] och givet åt
meder och perser[4]."
29. Då befallde Belsassar att man skulle kläda Daniel i purpur, och
att den gyllene kedjan skulle hängas om hans hals, och att man
skulle utropa om honom att han skulle vara den tredje herren i
riket.
>1 Mos. 41,42.
30. Samma natt blev Belsassar, kaldéernas konung, dödad.
Daniel, 6 Kapitlet
Daniel i lejongropen.
31. Och Darejaves av Medien mottog riket, när han var sextiotvå år
gammal.
[1] På arameiska mená.
[2] På arameiska tekiltá.
[3] På arameiska perisát.
[4] På arameiska u-farás.
1. Darejaves fann för gott att sätta över riket ett hundra tjugu
satraper, för att sådana skulle finnas överallt i riket.
2. Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en;
inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att konungen
icke lede något men.
3. Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och
satraperna, ty en övermåttan hög ande var i honom, och konungen
var betänkt på att sätta honom över hela riket.
4. Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak
mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna någon
sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i
sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos
honom.
5. Då sade männen: "Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel,
om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans
gudsdyrkan."
6. Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och
sade till honom så: "Må du leva evinnerligen, konung Darejaves!
>Dan. 2,4. 3,9. 6,10.
7. Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna,
rådsherrarna och stathållarna hava rådslagit om att en kunglig
förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas, av det
innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vander sig
med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till
dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.
8. Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och sätta upp en
skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan
återkallas."
>Est. 1,19. 8,8.
9. I överensstämmelse härmed lät då konung Darejaves sätta upp en
skrivelse och utfärda ett förbud.
10. Men så snart Daniel hade fått veta att skrivelsen var uppsatt,
gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster
som voro öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han tre gånger
om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han
förut hade plägat göra.
>1 Kon. 8,44, 48. Ps. 55,18.
11. När männen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och
åkallande sin Gud.
12. Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det
kungliga förbudet: "Har du icke låtit sätta upp ett förbud, av
det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder
sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än
till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?" Konungen
svarade och sade: "Jo, och det påbudet står fast efter Mediens
och Persiens oryggliga lag."
>Dan. 3,10 f.
13. Då svarade de och sade till konungen: "Daniel, en av de judiska
fångarna, aktar varken på dig eller på det förbud som du har
låtit sätta upp, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen."
14. När konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde
sig bekymmer över huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till
solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa
honom.
15. Då skyndade männen till konungen och sade till honom: "Vet, o
konung, att det är en Mediens och Persiens lag att intet förbud
och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas."
16. Då lät konungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen och
konungen talade till Daniel och sade: "Din Gud, den som du så
oavlåtligen dyrkar, han må rädda dig."
17. Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning,
och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns
signet, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu
hade skett med Daniel.
>Matt. 27,60, 66.
18. Därefter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela
natten under fasta och lät inga kvinnor komma inför sig; och
sömnen flydde honom.
19. Sedan om morgonen, när det dagades, stod konungen upp och gick
med hast till lejongropen.
20. Och nar han hade kommit nära intill gropen, ropade han på Daniel
med ängslig röst; konungen talade till Daniel och sade: "Daniel,
du den levande Gudens tjänare, har väl din Gud, den som du så
oavlåtligen dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?"
>1 Mack. 2,60.
21. Då svarade Daniel konungen: "Må du leva evinnerligen, o konung!
22. Min Gud har sänt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att
de icke hava gjort mig någon skada. Ty jag har inför honom
befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o
konung.
>Ps. 34,8. 91,10 f. Dan. 3,28.
23. Då blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga
Daniel upp ur gropen. Och när Daniel hade blivit tagen upp ur
gropen, kunde man icke upptäcka någon skada på honom; ty han
hade trott på sin Gud.
24. Sedan lät konungen hämta de män som hade anklagat Daniel, och
han lät kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och
innan de ännu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen
över dem och krossade alla deras ben.
25. Därefter lät konung Darejaves skriva till alla folk och stammar
och tungomål som funnos på hela jorden: "Mycken frid vare med
eder!
>Dan. 3,31 f.
26. Härmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela område
skall bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande
Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike är sådant att
det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden.
>Dan. 2,44. 4,31. 7,14.
27. Han är en räddare oah hjälpare, och han gör tecken och under i
himmelen och på jorden, han som har räddat Daniel ur lejonens
våld."
28. Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves' och under
persern Kores' regeringar.
>Dan. 1,21.
Daniel, 7 Kapitlet
De fyra djuren och människosonen.
1. I den babyloniske konungen Belsassars första regeringsår hade
Daniel en dröm och såg en syn på sitt läger. Sedan tecknade han
upp drömmen och meddelade huvudsumman av dess innehåll.
2. Detta är Daniels berättelse:
Jag hade en syn om natten, och såg i den huru himmelens fyra
vindar stormade fram mot det stora havet.
3. Och fyra stora djur stego upp ur havet, det ena icke likt det
andra.
4. Det första liknade ett lejon, men det hade vingar såsom en
örn. Medan jag ännu såg härpå, rycktes vingarna av djuret, och
det restes upp från jorden, så att det blev ställt på tva fötter
såsom en människa, och ett mänskligt hjärta blev givet åt det.
>Jer 48,40. 49,19, 22. 50,17. Hes. 17,8, 7. Hab. 1,8.
5. Sedan fick jag se ännu ett djur, det andra i ordningen; det var
likt en björn, och det reste upp sin ena sida, och det hade tre
revben i sitt gap, mellan tänderna. Och till det djuret blev så
sagt: "Stå upp och sluka mycket kött."
6. Därefter fick jag se ett annat djur, som liknade en panter, men
på sina sidor hade det fyra fågelvingar; och djuret hade fyra
huvuden, och välde blev givet åt det.
7. Darefter fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur,
övermåttan förskräckligt, fruktansvärt och starkt; det hade
stora tänder av järn, det uppslukade och krossade, och vad som
blev kvar trampade det under fötterna; det var olikt alla de
förra djuren och hade tio horn.
8. Men under det att jag betraktade hornen, fick jag se huru mellan
dem ett annat horn sköt upp, ett litet, för vilket tre av de
förra hornen blevo bortstötta; och se, det hornet hade ögon lika
människoögon, och en mun som talade stora ord.
>Upp. 13,5.
9. Medan jag ännu såg härpå, blevo troner framsatta, och en som var
gammal satte sig ned. Hans klädnad var snövit, och håret på hans
huvud var såsom ren ull; hans tron var av eldslågor, och hjulen
därpå voro av flammande eld.
>Upp. 1,14. 4,2 f.
10. En flod av eld strömmade ut från honom, tusen gånger tusen voro
hans tjänare, och tio tusen gånger tio tusen stodo där till hans
tjänst. Så satte man sig ned till doms, och böcker blevo
upplåtna.
>Ps. 68,18. 97,3. 103,20 f. Upp. 5,11. 20,12.
11. Medan jag nu såg härpå, skedde det att, för de stora ords skull
som hornet talade -- medan jag ännu såg härpå -- djuret dödades
och dess kropp förstördes och kastades i elden för att brännas
upp.
12. Från de övriga djuren togs ock deras välde, ty deras livslängd
var bestämd till tid och stund.
13. Sedan fick jag, i min syn om natten, se huru en som liknade en
människoson kom med himmelens skyar; och han nalkades den gamle
och fördes fram inför honom.
>Matt. 16,27. 24,30. 25,31. 26,64. Mark. 14,62. Upp. 1,7. 14,14.
14. Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar
och tungomål måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde,
som icke skall tagas ifran honom, och hans rike skall icke
förstöras.
>Ps. 45,7 f. Dan. 2,44. 3,33. 4,31. 6,26. Mik. 4,7. Luk. 1,33.
>Hebr 1,8.
15. Då kände jag, Daniel, min ande oroas i sin boning, och den syn
som jag hade haft förskräckte mig.
16. Jag gick fram till en av dem som stodo där och bad honom om en
tillförlitlig förklaring på allt detta Och han svarade mig och
sade mig uttydningen därpå:
17. "De fyra stora djuren betyda att fyra konungar skola uppstå på
jorden.
18. Men sedan skola den Högstes heliga undfå riket och taga det i
besittning för evig tid, ja, för evigheters evighet."
19. Därefter ville jag hava tillförlitlig förklaring angående det
fjärde djuret, som var olikt alla de andra, det som var så
övermåttan förskräckligt och hade tänder av järn och klor av
koppar, det som uppslukade och krossade och sedan trampade under
fötterna vad som blev kvar;
20. så ock angående de tio hornen på dess huvud, och angående det
nya hornet, det som sedan sköt upp, och för vilket tre andra
föllo av, det hornet som hade Ögon, och en mun som talade stora
ord, det som var större att skåda än de övriga,
21. det hornet som jag ock hade sett; föra krig mot de heliga och
bliva dem övermäktigt,
>Upp. 13,7.
22. till dess att den gamle kom och rätt blev skipad åt den Högstes
heliga och tiden var inne, då de heliga fingo taga riket i
besittning.
23. Då svarade han så: "Det fjärde djuret betyder att ett fjärde
rike skall uppstå på jorden, ett som är olikt alla de andra
rikena. Det skall uppsluka hela jorden och förtrampa och krossa
den.
24. Och de tio hornen betyda att tio konungar skola uppstå i det
riket; och efter dem skall uppstå en annan, som skall vara olik
de förra, och som skall slå ned tre konungar.
>Upp. 17,12.
25. Och denne skall upphäva sitt tal mot den Högste och föröda den
Högstes heliga; han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga
tider och lagar; och de skola givas i hans hand under en tid,
och tider, och en halv tid.
>Dan. 11,36. 12,7. 1 Mack. 1,44 f. Upp. 12,14.
26. Men dom skall bliva hållen, och hans välde skall tagas ifrån
honom och fördärvas och förgöras i grund.
27. Men rike och välde och storhet, utöver alla riken under
himmelen, skall givas åt den Högstes heligas folk. Dess rike
skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda
det."
28. Här slutar berättelsen. Men jag, Daniel, uppfylldes av många
oroliga tankar, och färgen vek bort ifrån mitt ansikte; men jag
bevarade i mitt hjärta vad som hade hänt.
>Dan. 5,6. 10,8.
Daniel, 8 Kapitlet
Väduren och bocken.
1. I konung Belsassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn,
en som kom efter den jag förut hade sett.
>Dan. 7,1 f.
2. Då jag nu i denna syn såg till, tyckte jag mig vara i Susans
borg i hövdingdömet Elam; och då jag vidare såg till i synen,
fann jag mig vara vid floden Ulai.
3. Och när jag lyfte upp mina ögon, fick jag se en vädur stå
framför floden, och han hade två horn; och båda hornen voro
höga, men det ena var högre än det andra, och detta som var
högre sköt sist upp.
4. Jag såg väduren stöta med hornen västerut och norrut och
söderut, och intet djur kunde stå honom emot, och ingen kunde
rädda ur hans våld; han for fram såsom han ville och företog sig
stora ting.
5. Och när jag vidare gav akt, fick jag se en bock komma
västerifrån och gå fram över hela jorden, dock utan att röra vid
jorden; och bocken hade ett ansenligt horn i pannan.
6. Och han nalkades väduren med de båda hornen, den som jag hade
sett stå framför floden, och sprang emot honom i väldig vrede.
7. Jag såg honom komma ända inpå väduren och störta över honom i
förbittring, och han stötte till väduren och krossade hans båda
horn, så att väduren icke hade någon kraft att stå emot
honom. Sedan slog han honom till jorden och trampade på honom;
och ingen fanns, som kunde rädda väduren ur hans våld.
8. Och bocken företog sig mycket stora ting. Men när han hade
blivit som starkast, brast det stora hornet sönder, och fyra
andra ansenliga horn sköto upp i dess ställe, åt himmelens fyra
väderstreck.
9. Och från ett av dem gick ut ett nytt horn, i begynnelsen litet,
och det växte övermåttan söderut och österut och åt "det härliga
landet" till.
>Jer. 3,19. Hes. 20,6, 15. Dan. 11,16, 41.
10. Och det växte ända upp till himmelens härskara och kastade några
av denna härskara, av stjärnorna, ned till jorden och trampade
på dem.
>Job 20,6. Jes 14,13. 2 Mack. 9,10.
11. Ja, till och med mot härskarornas furste företog han sig stora
ting: han tog bort ifrån honom det dagliga offret, och hans
helgedoms boning slogs ned.
>4 Mos. 28,3 f. 1 Mack. 1,23.
12. Jämte det dagliga offret bliver ock en härskara prisgiven, för
överträdelses skull. Och det slår sanningen ned till jorden och
lyckas väl i vad det företager sig.
13. Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan helig frågade
denne sam talade: "Huru lång tid avser synen om det dagliga
offret, och om överträdelsen som kommer åstad förödelse, och om
förtrampandet av både helgedom och härskara?"
14. Då svarade han mig: "Två tusen tre hundra aftnar och morgnar;
därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen."
15. När nu jag, Daniel, hade sett denna syn och sökte att förstå
den, fick jag se en som såg ut såsom en man stå framför mig.
16. Och mitt över Ulai hörde jag rösten av en människa som ropade
och sade: "Gabriel, uttyd synen för denne."
17. Då kom han intill platsen där jag stod, men jag blev förskräckt,
när han kom, och föll ned på mitt ansikte. Och han sade till
mig: "Giv akt härpå, du människobarn; ty synen syftar på ändens
tid."
18. Medan han så talade med mig, låg jag i vanmakt, med mitt ansikte
mot jorden; men han rörde vid mig och reste upp mig igen.
>Dan. 10,9 f., 16 f.
19. Därefter sade han: "Se, jag vill kungöra för dig vad som skall
ske, när det lider mot slutet med vreden ty på ändens tid syftar
detta.
20. Väduren som du såg, han med de två hornen, betyder Mediens och
Persiens konungar.
21. Men bocken är Javans konung, och det stora hornet i hans panna
är den förste konungen.
22. Men att det brast sönder, och att fyra andra uppstodo i dess
ställe, det betyder att fyra riken skola uppstå av hans folk,
dock icke jämlika med honom i kraft.
23. Och vid slutet av deras välde, när överträdarna hava fyllt sitt
mått, skall en fräck och arglistig konung uppstå;
24. han skall bliva stor i kraft, dock icke jämlik med den förre i
kraft och han skall komma åstad så stort fördärv att man måste
förundra sig; och han skall lyckas väl och få fullborda sitt
uppsåt. Ja, han skall fördärva många, och jämväl de heligas
folk.
25. Därigenom att han är så klok, skall han lyckas så väl med sitt
svek, han skall föresätta sig stora ting, oförtänkt skall han
fördärva många. Ja, mot furstarnas furste skall han sätta sig
upp; men utan människohand skall han då varda krossad.
>2 Mack. 9,5 f.
26. Och synen angående aftnarna och morgnarna, varom nu är talat, är
sanning. Men göm du den synen, ty den syftar pa en avlägsen
framtid."
27. Men jag, Daniel, blev maktlös och låg sjuk en tid. Sedan stod
jag upp och förrättade min tjänst hos konungen; och jag var
häpen över synen, men ingen förstod den.
Daniel, 9 Kapitlet
Daniels bön. De sjuttio årsveckorna.
1. I Darejaves', Ahasveros' sons, första regeringsår -- hans som
var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung
över kaldéernas rike --
2. i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna
lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för
profeten Jeremia, när han sade att han ville låta sjuttio år gå
till ända, medan Jerusalem låg öde.
>Jer. 25,11 f. 29,10.
3. Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och
åkallan, och fastade därvid i säck och aska.
>Matt. 11,21.
4. Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände och sade:
"Ack Herre, du store och fruktansvärde Gud, du som håller
förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina
bud!
>5 Mos. 7,8 f. Neh. 1,5.
5. Vi hava syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och
avfälliga; vi hava vikit av ifrån dina bud och rätter.
>Ps. 106,6.
6. Vi hava icke hörsammat dina tjänare profeterna, som talade i
ditt namn till våra konungar, furstar och fader och till allt
folket i landet.
7. Du, Herre, är rättfärdig, men vi måste blygas, såsom vi ock nu
göra, vi Juda man och Jerusalems invånare, ja, hela Israel, både
de som bo nära och de som bo fjärran i alla andra länder dit du
har fördrivit dem, därför att de voro otrogna mot dig.
>Esr. 9,6 f. Bar. 1,15 f. 2,6.
8. Ja, Herre, vi med våra konungar, furstar och fäder måste blygas,
därför att vi hava syndat mot dig.
>Nah. 9,34. Jer. 2,26. 44,17.
9. Men hos Herren, vår Gud, är barmhärtighet och förlåtelse. Ty vi
voro avfälliga från
>Ps. 130,4, 7. Klag. 3,22 f.
10. och hörde icke HERRENS, vår Guds, röst, så att vi vandrade efter
hans lagar, dem som han förelade oss genom sina tjänare
profeterna.
>2 Krön. 36,15 f.
11. Nej, hela Israel överträdde din lag och vek av, utan att höra
din röst. Därför utgöt sig ock över oss den förbannelse som han
hade svurit att sända, och som står skriven i Moses, Guds
tjänares, lag; ty vi hade ju syndat mot honom.
>3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 27,15 f. 28,15 f. 29,20. 30,17 f.
12. Han höll sina ord, vad han hade talat mot oss, och mot domarna
som dömde oss; och ban lät en så stor olycka komma över oss, att
ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som
nu har skett i Jerusalem.
>Klag. 2,17. Bar. 2,1 f.
13. I enlighet med vad som står skrivet i Moses lag kom all denna
olycka över oss, men ändå sökte vi icke att blidka HERREN, vår
Gud, genom att omvända oss från våra missgärningar och akta på
din sanning.
14. Därför vakade ock HERREN över att olyckan drabbade oss; ty
HERREN, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar som han gör,
men hörde icke hans röst.
>Neh. 9,33. Ps. 119,137. Jer. 1,12. 44,27. Bar. 2,9 f.
>Upp. 16,5.
15. Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens
land med stark hand, och så gjorde dig ett namn, som är detsamma
än i dag! Vi bava syndat, vi hava varit ogudaktiga.
>2 Mos. 12,41. 13,9. Neh. 9,10. Jer. 32,20. Bar. 2,11 f.
16. Men Herre, låt, för all din rättfärdighets skull, din vrede och
förtörnelse vända sig ifrån din stad Jerusalem, ditt heliga
berg; ty genom våra synder och genom våra faders missgärningar
hava Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bo
omkring oss.
17. Och hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt
ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom, för Herrens skull.
18. Böj, min Gud, ditt öra härtill och hör; öppna dina ögon och se
vilken förödelse som har övergått oss, och se till staden som är
uppkallad efter ditt namn. Ty icke i förlitande på vad
rättfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i
förlitande på din stora barmhärtighet.
>Jes. 37,17. Tit. 3,5.
19. O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå, och utför
ditt verk utan att dröja -- för din egen skull, min Gud, ty din
stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn."
20. Medan jag ännu så talade och bad och bekände min egen och mitt
folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, frambar min förbön
för min Guds heliga berg --
21. medan jag alltså ännu så talade i min bön, kom Gabriel till mig
i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn; och
det var vid tiden för aftonoffret.
>4 Mos. 28,4, 8. Dan. 8,16 f.
22. Han undervisade mig och talade till mig och sade:
"Daniel, jag har du begivit mig hit för att lära dig förstånd.
23. Redan när du begynte din bön, utgick befallning, och jag har
kommit för att giva dig besked, ty du är högt benådad. Så giv nu
akt på ordet, och akta på synen.
>Jes. 65,24. Dan. 10,12.
24. Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga
stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en
ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet
framhävd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig
helgedom bliver smord.
25. Så vet nu och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem
åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste,
kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall
det åter byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om ock i
tider av trångmål.
26. Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras,
utan att någon efterföljer honom. Och staden och helgedomen
skall en anryckande furstes folk förstörs; men själv skall denne
få sin ände i störtfloden. Och intill änden skall strid vara;
förödelse är oryggligt besluten.
27. Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka,
och för en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer
vara avskaffade; och på styggelsens vinge skall förödaren
komma. Detta skall fortgå, till dess att förstöring och
oryggligt besluten straffdom utgjuter sig över förödaren."
>Jes. 28,22. Dan. 11,31. Matt. 21,15. Mark. 13,14.
Daniel, 10 Kapitlet
Uppenbarelsen vid floden Hiddekel
(Tigris).
1. I den persiske konungen Kores' tredje regeringsår fick Daniel,
som ock kallades Beltesassar, en uppenbarelse; den uppenbarelsen
är sanning och bådar stor vedermöda. Och han aktade på
uppenbarelsen och lade märke till synen.
>Dan. 1,7.
2. Jag, Daniel, hade då gått sörjande tre veckors tid.
3. Jag åt ingen smaklig mat, kött och vin kommo icke i min mun, ej
heller smorde jag min kropp med olja, förrän de tre veckorna
hade gått till ända.
4. På tjugufjärde dagen i första månaden, när jag var vid strande
av den stora floden, nämligen Hiddekel,
>1 Mos. 2,14.
5. fick jag, då jag lyfte upp mina ögon, se en man stå där, klädd i
linnekläder och omgjordad kring sina länder med ett bälte av
guld från Ufas.
>Jer. 10,9. Dan. 12,6. Upp. 1,13 f.
6. Hans kropp var såsom av krysolit hans ansikte liknade en
ljungeld hans ögon voro såsom eldbloss, han armar och fötter
såsom glänsande koppar; och ljudet av hans tal var såsom ett
väldigt dån.
7. Och jag, Daniel, var den ende som såg synen; de män som voro med
mig sågo den icke, men en stor förskräckelse föll över dem, så
att de flydde bort och gömde sig.
>Apg. 9,7.
8. Så blev jag allena kvar, och när jag såg den stora synen,
förgick all min kraft; färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så
att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar.
>Dan. 7,28.
9. Då hörde jag ljudet av hans tal; och på samma gång jag hörde
ljudet av hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med
ansiktet mot jorden,
>Dan. 8,18. Matt. 17,6.
10. rörde en hand vid mig och hjälpte mig, så att jag skalvande
kunde resa mig på mina knän och händer.
11. Sedan sade han till mig: "Daniel, du högt benådade man, giv akt
på de ord som jag vill tala till dig, och res dig upp på dina
fötter; ty jag har nu blivit sänd till dig." När han så talade
till mig, reste jag mig bävande upp.
>Dan. 9,22 f.
12. Och han sade till mig: "Frukta icke, Daniel, ty redan ifrån
första dagen, då när du vände ditt hjärta till att söka förstånd
och till att ödmjuka dig infor din Gud, hava dina ord varit
hörda; och jag har nu kommit för dina ords skull.
>Luk. 1,13.
13. Fursten för Persiens rike stod mig emot under tjuguen dagar; men
då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, mig till hjälp,
under det att jag förut hade stått där allena mot Persiens
konungar.
>Dan. 12,1. Syr. 17,17. Juda#. 9. Upp. 12,7.
14. Och nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall
hända ditt folk i kommande dagar; ty också detta är en syn som
syftar på framtiden."
>Dan. 8,26.
15. Under det han så talade till mig, böjde jag mitt ansikte mot
jorden och var stum.
16. Men se, han som var lik en människa rörde vid mina läppar. Då
upplät jag min mun och talade och sade till honom som stod
framför mig: "Min herre, vid den syn jag såg har jag känt mig
gripen av vånda, och jag har ingen kraft mer kvar.
17. Huru skulle också min herres tjänare, en sådan som jag, kunna
tala med en sådan som min herre är? Jag har nu ingen kraft mer i
mig och förmår icke mer att andas."
18. Då rörde han som såg ut såsom en människa åter vid mig och
styrkte mig.
19. Han sade: "Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig,
var stark, ja, var stark." När han så talade med mig, kände jag
mig styrkt och sade: "Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig."
20. Då sade han: "Kan du nu förstå varför jag har kommit till dig?
Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten
för Persien, och när jag är fri ifrån honom, kommer fursten för
Javan.
21. Dock vill jag förkunna för dig vad som är upptecknat i
sanningens bok. Och ingen enda står mig bi mot dessa, förutom
Mikael, eder furste.
11:1. [1]
[1] Dan 11:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för
den elektroniska utgåvan.
1. I Och jag stod vid hans sida såsom hans stöd och värn i medern
Darejaves' första regeringsår.
Daniel, 11 Kapitlet
Fortsättning av föregående uppenbarelse:
Persiens, Javans (Greklands),
Söderlandets (Egyptens) och Nordlandets
(Syriens) konungavälden. Hemsökelser
över "det härliga landet" (Palestina).
2. Och nu skall jag förkunna för dig vad visst är.
Se, ännu tre konungar skola uppstå i Persien, och den fjärde
skall förvärva sig större rikedomar än någon av de andra, och
när han har blivit som starkast genom sina rikedomar, skall han
uppbjuda all sin makt mot Javans rike.
3. Sedan skall en väldig konung uppstå, och han skall härska med
stor makt och göra vad han vill.
4. Men knappt har han uppstått, så skall hans rike brista sönder
och bliva delat efter himmelens förra väderstreck; och det skall
icke tillfalla hans avkomlingar eller förbliva lika mäktigt som
när han hade makten; ty hans rike skall omstörtas och tillfalla
andra än dem.
>Dan. 8,8, 22.
5. Och konungen i Söderlandet skall bliva mäktig, så ock en av hans
furstar; ja, denne skall bliva en ännu mäktigare härskare än han
själv, och hans herradöme skall bliva stort.
6. Och efter några år skola de förbinda sig med varandra, och
Söderlandskonungens dotter skall draga till konungen i
Nordlandet för att komma åstad förlikning. Men hon skall icke
kunna behålla den makt hon vinner, ej heller skall han och hans
makt bliva beståndande; utan hon skall bliva given till pris,
hon jämte dem som läto henne draga dit, både hennes fader och
den man som i sin tid tog henne till sig.
7. Men av telningarna från hennes rot skall en stiga upp på hans
plats; denne skall draga mot Nordlandskonungens här och tränga
in i hans fäste och göra med folket vad han vill och behålla
övermakten.
8. Deras gudar och beläten och deras dyrbara håvor, både silver och
guld, skall han ock föra såsom byte till Egypten. Sedan skall
han i några år lämna Nordlandskonungen i ro.
9. Däremot skall denne tränga in i Söderlandskonungens rike, men
han skall få vända tillbaka till sitt land igen.
10. Och hans söner skola rusta sig till strid och samla en väldig
krigs här; och den skall rycka fram och svämma över och utbreda
sig; och den skall komma igen, och striden skall föras ända fram
till hans fäste.
11. Då skall konungen i Söderlandet resa sig i förbittring och draga
ut och strida mot konungen i Nordlandet; och denne skall ställa
upp en stor härskara, men den härskaran skall varda given i den
andres hand.
12. När då härskaran är sin kos, växer hans övermod; men om han än
han slagit ned tiotusenden, får han dock icke makten.
13. Konungen i Nordlandet skall ställa upp en ny härskara, större än
den förra; och efter en tid av några år skall han komma med en
stor krigshär och stora förråd.
14. Vid samma tid skola många andra resa sig mot konungen i
Söderlandet; våldsmän av ditt eget folk skola ock upphäva sig,
för att synen skall fullbordas; men dessa skola falla.
15. Och konungen i Nordlandet skall rycka an och kasta upp vallar
och intaga en välbefäst stad; och Söderlandets makt skall icke
kunna hålla stånd, dess utvalda krigsfolk skall icke hava någon
kraft till motstånd.
16. Och han som rycker emot honom skall göra vad han vill, och ingen
skall kunna stå emot honom; han skall sätta sig fast i "det
härliga landet", och förstöring skall komma genom hans hand.
17. Han skall rycka an med hela sitt rikes makt; dock är han hågad
för förlikning, och en sådan skall han komma åstad. En av sina
döttrar skall han giva åt honom till hustru, henne till
fördärv. Men detta skall icke hava något bestånd och icke vara
honom till gagn.
18. Därefter skall han vända sig mot öländerna och intaga många; men
en härförare skall göra slut på hans smädelser, ja, låta hans
smädelser vända tillbaka över honom själv.
19. Då skall han vända sig till sitt eget lands fästen; men han
skall vackla och falla och sedan icke mer finnas till.
20. Och på hans plats skall uppstå en annan, en som låter en fogde
draga igenom det land som är hans rikes prydnad; men efter några
dagar skall han störtas, dock icke genom vrede, ej heller i
krig.
>Hes. 20,6. 2 Mack. 3,7 f.
21. Och på hans plats skall uppstå en föraktlig man, åt vilken
konungavärdighet icke var ämnad; oförtänkt skall han komma och
bemäktiga sig riket genom ränker.
>2 Mack. 4,34.
22. Och översvämmande härar skola svämmas bort för honom och
krossas, så ock förbundets furste.
23. Från den stund då man förbinder sig med honom skall han bedriva
svek. Han skall draga åstad och få öcermakten, med allenast
litet folk.
24. Oförtänkt skall han falla in i landets bördigaste trakter, och
skall göra ting som hans fäder och hans fäders fäder icke hade
gjort; byte och rov och gods skall han strö ut åt sitt folk; och
mot fästena skall han förehava anslag, intill en viss tid.
>1 Mack. 3,30.
25. Och han skall uppbjuda sin kraft; och sitt mod emot konungen i
Söderlandet och komma med en stor här, men konungen i
Söderlandet skall ock rusta sig till strid, med en mycket stor
och talrik har; dock skall han icke kunna hålla stånd, för de
anslags skull som göras mot honom.
>1 Mack. 1,16.
26. De som äta hans bröd skola störta honom. Och hans här skall
svämma över, och många skola bliva slagna och falla.
27. Båda konungarna skola hava ont i sinnet, där de sitta tillhopa
vid samma bord, skola de tala lögn, men det skall icke hava
någon framgång; ty ännu dröjer änden, intill den bestämda tiden.
28. Han skall vända tillbaka till sitt land med stora förråd, och
han skall lägga planer mot det heliga förbundet; och när han har
fullbordat dem, skall han vända tillbaka till sitt land.
>1 Mack. 1,21 f.
29. På bestämd tid skall han sedan åter draga åstad mot Söderlandet,
men denna senare gång skall det ej gå såsom den förra.
30. Ty skepp från Kittim skola komma emot honom, och han skall
förlora modet. Då skall han vända om och rikta sin vrede mot det
heliga förbundet och giva den fritt lopp. Och när han har kommit
hem, skall han lyssna till dem som hava övergivit det heliga
förbundet.
31. Och härar, utsända av bonom, skola komma och oskära helgedomens
fäste och avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens
styggelse[1].
>4 Mos. 28,4. Dan. 8,11. 9,27. 1 Mack. 1,30 f., 46 f., 54 f.
>Matt. 24,15.
32. Och dem som hava kränkt förbundet skall han med hala ord locka
till helt avfall; men de av folket, som känna sin Gud, skola stå
fasta och hålla ut.
33. Och de förståndiga bland folket skola lära många insikt; men de
skola bliva hemsökta med svärd och eld, med fångenskap och
plundring, till en tid;
>Dan. 12,3.
34. dock skall under hemsökelsen en Liten seger beskäras dem, och
många skola då av skrymteri sluta sig till dem.
35. Hemsökelsen skall träffa somliga av de förståndiga, för att en
luttring skall ske bland dem, så att de varda renade och tvagna
till ändens tid; ty ännu dröjer denna, intill den bestämda
tiden.
>Dan. 12,10. 1 Petr. 1,7.
36. Och konungen skall göra vad han vill och skall förhäva sig och
uppträda stormodigt mot allt vad gud heter; ja, mot gudars Gud
skall han tala sådant att man måste förundra sig. Och allt skall
lyckas honom väl, till dess att vredens tid är ute, då när det
har skett, som är oryggligt beslutet.
>Dan. 7,8. 2 Tess. 2,4. Upp. 13,5.
37. På sina fäders gudar skall han icke akta, ej heller skall han
akta på den som är kvinnors lust eller på någon annan Gud, utan
han skall uppträda stormodigt mot dem alla.
>Hes. 8,14.
38. Men fästenas gud skall han i stället ära; en gud som hans fäder
icke hava känt skall han ära med guld och silver och ädla stenar
och andra dyrbara ting.
39. Och mot starka fästen skall han med en främmande guds hjälp göra
vad honom lyster; dem som erkänna denne skall han bevisa stor
ära, han skall sätta dem att råda över många, och han skall
utskifta jord åt dem till belöning.
40. Men på ändens tid skall konungen i Söderlandet drabba samman med
honom; och konungen i Nordlandet skall storma fram mot denne med
vagnar och ryttare och många skepp, och skall falla in i
främmande länder och svämma över och utbreda sig.
41. Han skall ock falla in i "det härliga landet", och många andra
länder skola bliva hemsökta; men dessa skola komma undan hans
hand: Edom och Moab och huvuddelen av Ammons
barn.
>Dan. 8,9. 11,16.
42. Ja, han skall uträcka sin hand mot främmande länder, och
Egyptens land skall icke slippa undan;
43. han skall bemäktiga sig skatter av guld och silver och allahanda
dyrbara ting i Egypten; och libyer och etiopier skola följa
honom åt.
44. Då skall han från öster och norr få höra rykten som förskräcka
honom; och kan skall draga ut i stor vrede för att förgöra många
och giva dem till spillo.
45. Och sina palatstält skall han slå upp mellan havet och
helgedomens härliga berg. Men han går till sin undergång, och
ingen skall finnas, som hjälper honom."
[1] Se Förödelsenls styggelse i Ordförkl.
Daniel, 12 Kapitlet
Fortsättning av föregående uppenbarelse:
Mikaels strid för Israel; uppståndelsen
och ändens tid.
1. På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten som står
såsom försvarare för dina landsmän; och då kommer en tid av nöd,
vars like icke har funnits, allt ifrån den dag då människor
blevo till och ända till den tiden. Men på den tiden skola av
ditt folk alla de varda frälsta, som finnas skrivna i boken.
>Jes. 4,3. Dan. 10,13, 20. Ob. v. 17. Matt. 24,21. Mark. l3,19.
2. Och många av dem som sova i mullen skola uppvakna, somliga till
evigt liv, och somliga till smälek och evig blygd.
>Jes. 66,24. 2 Mack. 7,9. Matt. 25,46. Joh. 5,28 f.
3. De förståndiga skola då lysa, såsom fästet lyser, och de som
hava fört de många till rättfärdighet såsom stjärnor, alltid och
evinnerligen.
>Hes. 3,18 f. Dan. 11,33. Vish. 3,7. Matt. 13,43.
>1 Kor. 15,41 f.
4. Men du, Daniel, må gömma dessa ord och försegla denna skrift
intill ändens tid; många komma att rannsaka den, och insikten
skall så växa till."
>Dan. 8,26.
5. När nu jag, Daniel, såg till, fick jag se två andra stå där, en
på flodens ena strand, och en på dess andra strand.
6. Och en av dem sade till mannen som var klädd i linnekläder, och
som stod ovanför flodens vatten: "Huru länge dröjer det, innan
änden kommer med dessa förunderliga ting?"
>Dan. 10,5.
7. Och jag hörde på mannen som var klädd i linnekläder, och som
stod ovanför flodens vatten, och han lyfte sin högra hand och
sin vänstra hand upp mot himmelen och svor vid honom som lever
evinnerligen att efter en tid, och tider, och en halv tid, och
när det heliga folkets makt hade blivit krossad i grund, då
skulle allt detta varda fullbordat.
>5 Mos. 32,40. Dan. 7,25 f. Upp. 10,5 f. 12,14.
8. Och jag hörde detta, men förstod det icke; och jag frågade: "Min
herre, vad bliver slutet på allt detta?"
9. Då sade han: "Gå, Daniel, ty dessa ord skola förbliva gömda och
förseglade intill ändens tid.
10. Många skola varda renade och tvagna och luttrade, men de
ogudaktiga skola öva sin ogudaktighet, och ingen ogudaktig skall
förstå detta; men de förståndiga skola förstå det.
>Dan. 11,35.
11. Och från den tid då det dagliga offret bliver avskaffat och
förödelsens styggelse[1] uppställd skola ett tusen två hundra
nittio dagar förgå.
>Dan. 8,14. 11,31.
12. Säll är den som förbidar och hinner fram till ett tusen tre
hundra trettiofem dagar.
13. Men gå du åstad mot ändens tid; sedan du har vilat, skall du
uppstå till din del, vid dagarnas ände."
[1] Se Förödelsens styggelse i Ordförkl.
|