Paulus' första brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet
Paulus hälsar de kristna i Tessalonika
och tackar Gud för evangelii framgång
bland dem.
1. Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas
församling i Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus. Nåd och
frid[1] vare med eder.
2. Vi tacka Gud alltid för eder alla, när vi tänka på eder i våra
böner.
3. Ty oavlåtligen ihågkomma vi inför vår Gud och Fader edra
gärningar i tron och edert arbete i kärleken och eder
ståndaktighet i hoppet, i vår Herre Jesus Kristus.
4. Vi veta ju, käre bröder, i Guds älskade, huru det var, när I
bleven utvalda:
5. vårt evangelium kom till eder icke med ord allenast, utan i
kraft och helig ande och med full visshet. I veten ock på vad
sätt vi uppträdde bland eder, till edert bästa.
6. Och I å eder sida bleven våra efterföljare och därmed Herrens, i
det att, I mitt under stort betryck, togen emot ordet med glädje
i helig ande.
7. Så bleven I själva ett föredöme för alla de troende i Macedonien
och Akaja.
8. Ty från eder har genljudet av Herrens ord gått vidare ut; icke
allenast i Macedonien och Akaja, utan allestädes har eder tro på
Gud blivit känd, så att vi för vår del icke behöva tala något
därom.
9. Ty själva förkunna de om oss, med vilken framgång vi begynte
vårt arbete hos eder, och huru I från avgudarna omvänden eder
till Gud, till att tjäna den levande och sanne Guden,
10. och till att vänta hans Son från himmelen, honom som han har
uppväckt från de döda, Jesus, som frälsar oss undan den kommande
vredesdomen.
[1] av Gud, vår Fader, och Herren Jesu Kristus
Paulus' första brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet
Paulus påminner om sitt första
uppträdande bland dem, tackar Gud för
deras trohet under utståndna lidanden,
uttalar sin längtan efter att återse
dem.
1. I veten ju själva, käre bröder, att det icke var utan kraft vi
begynte vårt arbete hos eder.
2. Nej, fastän vi, såsom i veten, i Filippi förut hade fått utstå
lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vår Gud
till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp.
3. Ty vad vi tala till tröst och förmaning, det har icke sin grund i
villfarelse eller i orent uppsåt, ej eller sker det med svek;
4. utan därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium
oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara
människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom
som prövar våra hjärtan.
5. Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I,
ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss
vinning -- Gud är vårt vittne.
6. Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller
av andra,
7. fastän vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med
myndighet. Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när
en moder omhuldar sina späda barn.
8. I sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också
eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra
liv för eder, ty I haden blivit oss kära.
9. I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru
vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium,
strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till
tunga.
10. I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och
han vet huru heligt, och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo
oss mot eder, I som tron.
11. Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en
av eder, såsom en fader sina barn,
12. och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig
Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.
13. Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen
det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom
människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett
ord som ock är verksamt i eder som tron.
14. I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds
församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen. Ty I haven av
edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av
judarna --
15. av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade
oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla
människor,
16. i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att
dessa kunna bliva frälsta. Så uppfylla de alltjämt sina synders
mått. Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet.
17. Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder --
visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke
till hjärtat -- hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se
edra ansikten och känt stor åstundan därefter.
18. Ty vi hava varit redo att komma till eder -- jag, Paulus, för
min del både en och två gånger -- men Satan har hindrat oss.
19. Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona
inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just
I?
20. Ja, I ären vår ära och vår glädje.
Paulus' första brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet
Paulus, som icke själv har kunnat besöka
tessalonikerna, har sänt Timoteus till
dem och gläder sig nu över de
underrättelser som denne har fört med
sig tillbaka.
1. Därför, när vi icke mer kunde uthärda, beslöto vi att stanna
ensamma kvar i Aten,
2. och sände åstad Timoteus, vår broder och Guds tjänare vid
förkunnandet av evangelium om Kristus, för att han skulle styrka
och uppmuntra eder i eder tro,
3. så att ingen bleve vacklande under dessa lidanden. Ty I veten
själva att sådana äro oss förelagda.
4. Redan när vi voro hos eder, sade vi ju eder förut att vi skulle
komma att utstå lidanden. Så har nu ock skett, det veten I.
5. Det var också därför som jag sände honom åstad, när jag icke mer
kunde uthärda; ty jag ville veta något om eder tro, eftersom jag
fruktade att frestaren till äventyrs hade så frestat eder, att
vårt arbete skulle bliva utan frukt.
6. Men nu, då Timoteus har kommit tull oss från eder och förkunnat
för oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och sagt oss
att I alltjämt haven oss i god hågkomst, och att I längten efter
att se oss, likasom vi längta efter eder,
7. nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder tro fått
hugnad i all vår nöd och allt vårt lidande.
8. Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren.
9. Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för
all den glädje som vi genom eder hava inför vår Gud?
10. Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra
ansikten och avhjälpa vad som kan brista i eder tro.
11. Men vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus må för oss jämna
vägen till eder.
12. Och eder må Herren giva en allt större och mer överflödande
kärlek till varandra, ja, till alla människor, en sådan kärlek
som vi hava till eder,
13. så att edra hjärtan styrkas till att vara ostraffliga i helighet
inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu tillkommelse, när han
kommer med alla sina heliga.
Paulus' första brev till tessalonikerna, 4 Kapitlet
Paulus önskar att tessalonikerna må
ytterligare förkovras i vad som hör till
en helig vandel, uttalar sig om Herrens
tillkommelse och om de dödas
uppståndelse.
1. Ytterligare, käre bröder, bedja vi nu och förmana eder i Herren
Jesus att allt mer förkovra eder i en sådan vandel som I haven
fått lära av oss att I skolen föra, Gud till behag -- en sådan
vandel som I redan fören.
2. I veten ju vilka bud vi hava givit eder genom Herren Jesus.
3. Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att I
avhållen eder från otukt,
4. och att var och en av eder vet att hava sin egen maka i helgelse
och ära,
5. icke i begärelses lusta såsom hedningarna -- vilka icke känna
Gud --
6. och att ingen i sitt förhållande till sin broder kränker honom
eller gör honom något förfång, ty Herren är en hämnare överallt
detta, såsom vi redan förut hava sagt och betygat för eder.
7. Gud har ju icke kallat oss till orenhet, utan till att leva i
helgelse.
8. Den som icke vill veta av detta, han förkastar alltså icke en
människa, utan Gud, honom som giver sin helige Ande till att bo i
eder.
9. Om broderlig kärlek är det icke behövligt att skriva till eder,
ty I haven själva fått lära av Gud att älska varandra;
10. så handlen I ju ock mot alla bröderna i hela Macedonien. Men vi
förmana eder, käre bröder, att allt mer förkovra eder häri
11. och att sätta eder ära i att leva i stillhet och sköta vad eder
åligger och arbeta med edra händer, enligt vad vi hava bjudit
eder,
12. så att I skicken eder höviskt mot dem som stå utanför och icke
behöven anlita någons hjälp.
13. Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det
förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja
såsom de andra, de som icke hava något hopp.
14. Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har
uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro
avsomnade fram jämte honom.
15. Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi
som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda
skola komma före dem som äro avsomnade.
16. Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud
skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först
skola de i Kristus döda uppstå;
17. sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva
jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes;
och så skola vi alltid få vara hos Herren.
18. Så trösten nu varandra med dessa ord.
Paulus' första brev till tessalonikerna, 5 Kapitlet
Ytterligare om Herrens tillkommelse.
Förmaningar och slutönskan.
1. Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt
att därom skriva till eder, käre bröder.
2. Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv
om natten.
3. Bäst de säga: "Allt står väl till, och ingen fara är på färde",
då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en
havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.
4. Men I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan
komma över eder såsom en tjuv;
5. I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke
natten eller mörkret till;
6. låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka
och vara nyktra.
7. De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna,
de äro druckna om natten;
8. men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och
kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm.
9. Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till
att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus,
10. som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom,
vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade.
11. Trösten därför varandra inbördes, såsom I ock redan gören.
12. Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta
bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana
eder.
13. Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de
utföra.
Hållen frid inbördes.
14. Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren
de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var
man.
15. Sen till, att ingen vedergäller någon med ont för ont; faren
fastmer alltid efter att göra vad gott är mot varandra och mot
var man.
16. Varen alltid glada.
17. Bedjen oavlåtligen.
18. Tacken Gud i alla livets förhållanden. Ty att I så gören är Guds
vilja i Kristus Jesus.
19. Utsläcken icke Anden,
20. förakten icke profetisk tal,
21. men pröven allt, behållen vad gott är,
22. avhållen eder från allt ont, av vad slag det vara må.
23. Men fridens Gud själv helge eder till hela eder varelse, så att
hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade
ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse.
24. Trofast är han som kallar eder; han skall ock utföra sitt verk.
25. Käre bröder, bedjen för oss.
26. Hälsen alla bröderna med en helig kyss.
27. Jag besvär eder vid Herren att låta uppläsa detta brev för alla
bröderna.
28. Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder.
|