Första Mosebok (Genesis), 1 Kapitlet
Skapelsen.
1. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
2. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds
Ande svävade över vattnet.
3. Och Gud sade: "Varde ljus"; och det vart ljus.
4. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från
mörkret.
5. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och
det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.
6. Och Gud sade: "Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten
från vatten."
7. Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från
vattnet ovan fästet; och det skedde så.
8. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart
morgon, den andra dagen.
9. Och Gud sade: "Samle sig det vatten som är under himmelen till
en särskild plats, så att det torra bliver synligt." Och det
skedde så.
10. Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han
hav. Och Gud såg att det var gott.
11. Och Gud sade: "Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och
fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt
frö, på jorden." Och det skedde så;
12. jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter,
och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö.
Och Gud såg att det var gott.
13. Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.
14. Och Gud sade: "Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen
från natten, och vare de till tecken och till att utmärka
särskilda tider, dagar och år,
15. och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden."
Och det skedde så;
16. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda
över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så
ock stjärnorna.
17. Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,
18. och till att råda över dagen och över natten, och till att
skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.
19. Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.
20. Och Gud sade: "Frambringe vattnet ett vimmel av levande
varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste."
21. Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande
varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla
bevingade fåglar, efter deras arter. Och Gud såg att det var
gott.
22. Och Gud välsignade dem och sade: "Varen fruktsamma och föröken
eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på
jorden."
23. Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.
24. Och Gud sade: "Frambringe jorden levande varelser, efter deras
arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras
arter." Och det skedde så;
25. Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och
boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken,
efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.
26. Och Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att
vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över
fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela
jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden."
27. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
28. Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: "Varen fruktsamma och
föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder;
och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen
och över alla djur som röra sig på jorden."
29. Och Gud sade: "Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela
jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I
hava till föda.
30. Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och
åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ,
åt dessa giver jag alla gröna örter till föda." Och det skedde
så.
31. Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket
gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte
dagen.
Första Mosebok (Genesis), 2 Kapitlet
Den sjunde dagen. Edens lustgård.
Kvinnans skapelse.
1. Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin
härskara.
2. Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort;
och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade
gjort.
3. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att
han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade
gjort, när han skapade.
4. Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på
himmelen och jorden, när de skapades, då när HERREN Gud gjorde
jord och himmel.
5. Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade
ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna
på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden.
6. men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.
7. Och HERREN Gud danade människan[1] av stoft från jorden[2] och
inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en
levande varelse.
8. Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte
däri människan som han hade danat.
9. HERREN Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se
på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt
i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.
10. Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan
delade den sig i fyra grenar.
11. Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela
landet Havila, där guld finnes,
12. och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och
onyxsten.
13. Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela
landet Kus.
14. Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp
öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat.
15. Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård,
till att bruka och bevara den.
16. Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: "Av alla andra träd i
lustgården må du fritt äta,
17. men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när
du äter därav, skall du döden dö."
18. Och HERREN Gud sade: "Det är icke gott att mannen är allena. Jag
vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves."
19. Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla
himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru
denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande
varelse, så skulle den heta.
20. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under
himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke
någon hjälp, sådan som honom hövdes.
21. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade
somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med
kött.
22. Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit
av mannen, och förde henne fram till mannen.
23. Då sade mannen: "Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av
mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen."
24. Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.
25. Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
varandra.
[1] Hebr. adám
[2] Hebr. adamá
Första Mosebok (Genesis), 3 Kapitlet
Syndafallet.
1. Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN
Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: "Skulle då Gud hava
sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?"
2. Kvinnan svarade ormen: "Vi få äta av frukten på de andra träden
i lustgården,
3. men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud
sagt: 'I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det
att I icke mån dö.'"
4. Då sade ormen till kvinnan: "Ingalunda skolen I dö;
5. men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så
att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är."
6. Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en
lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man
därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav
jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.
7. Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de båda var
nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.
8. Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte
svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds
ansikte bland träden i lustgården.
9. Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: "Var är
du?"
10. Han svarade: "Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt,
eftersom jag är naken; därför gömde jag mig."
11. Då sade han: "Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du
icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?"
12. Mannen svarade: "Kvinnan som du givit mig till att vara med, hon
gav mig av trädet, så att jag åt."
13. Då sade HERREN Gud åt kvinnan: "Vad är det du har gjort!"
Kvinnan svarade: "Ormen bedrog mig så att jag åt."
14. Då sade HERREN Gud till ormen: "Eftersom du har gjort detta,
vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur.
På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina
livsdagar.
15. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och
mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt
huvud, och du skall stinga den i hälen."
16. Och till kvinnan sade han: "Jag skall låta dig utstå mycken
vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina
barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda
över dig.
17. Och till Adam sade han: "Eftersom du lyssnade till din hustrus
ord och åt av det träd om vilket jag bjudit dig och sagt: 'Du
skall icke äta därav', därför varde marken förbannad för din
skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina
livsdagar;
18. törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skall
vara din föda.
19. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder
åter till jorden; ty av jorden är du tagen. Ty du du är stoft,
och till stoft skall du åter varda."
20. Och mannen gav sin hustru namnet Eva[1], ty hon blev moder åt
allt levande.
21. Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn
och satte på dem.
22. Och HERREN Gud sade: "Se, mannen har blivit såsom en av oss, så
att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin
hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva
evinnerligen."
23. Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han
skulle bruka jorden, varav han var tagen.
24. Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård
keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka
vägen till livets träd.
[1] Namnet härledes från ett hebreiskt ord som betyder leva.
Första Mosebok (Genesis), 4 Kapitlet
Kain och Abel. Kains släkttavla. Set.
1. Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde
Kain; då sade hon: "Jag har fött[1] en man genom HERRENS
hjälp."
2. Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel
blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.
3. Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram
en offergåva åt HERREN.
4. Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av
djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva;
5. men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain
mycket vred, och hans blick blev mörk.
6. Och HERREN sade till Kain: "Varför är du vred, och varför är din
blick så mörk?
7. Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt
upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid
dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne."
8. Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på
marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.
9. Då sade HERREN till Kain: "Var är din broder Abel?" Han svarade:
"Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?"
10. Då sade han: "Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar
till mig från jorden.
11. Så vare du nu förbannad och förvisad från åkerjorden, som har
öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.
12. När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda.
Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden."
13. Då sade Kain till HERREN: "Min missgärning är större än jag kan
bära den.
14. Se, du driver mig nu bort från åkerjorden, och jag måste gömma
mig undan för ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bliva
på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han
dräper mig."
15. Men HERREN sade till honom: "Nej, ty Kain skall bliva hämnad
sjufalt, vemhelst som dräper honom." Och HERREN satte ett
tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle
slå honom ihjäl.
16. Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet
Nod, öster om Eden.
17. Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok.
Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin
sons namn.
18. Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael
födde Metusael, och Metusael födde Lemek.
19. Men Lemek tog åt sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra
Silla.
20. Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält
och idka boskapsskötsel.
21. Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som
hantera harpa och pipa.
22. Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde
alla slags redskap av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster
var Naama.
23. Och Lemek sade till sina hustrur:
"Ada och Silla,
hören mina ord;
I Lemeks hustrur,
lyssnen till mitt tal:
Se, en man dräper jag för för vart sår jag får,
och en yngling för var blånad jag får.
24. Ja, sjufalt hämnad bliver Kain,
men Lemek sju- och sjuttiofalt."
25. Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav
honom namnet Set, i det hon sade: "Gud har beskärt[2] mig en
annan livsfrukt, till ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte
honom."
26. Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos. Vid
denna tid begynte man åkalla HERRENS namn.
[1] Egentligen "fått", hebr. kanítì.
[2] Det hebreiska uttrycket liknar namnet Set.
Första Mosebok (Genesis), 5 Kapitlet
Sets släkttavla.
1. Detta är stycket om Adams släkt. När Gud skapade människor,
gjorde han dem lika Gud.
2. Till man och kvinna skapade han dem; och han välsignade dem och
gav dem namnet människa[1], när de blevo skapade.
3. När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son som
var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.
4. Och sedan Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och födde
söner och döttrar.
5. Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år;
därefter dog han.
6. När Set var hundra fem år gammal, födde han Enos.
7. Och sedan Set hade fött Enos, levde han åtta hundra sju år och
födde söner och döttrar.
8. Alltså blev Sets hela ålder nio hundra tolv år; därefter dog
han.
9. När Enos var nittio år gammal födde han Kenan.
10. Och sedan Enos hade fött Kenan, levde han åtta hundra femton år
och födde söner och döttrar.
11. Alltså blev Enos' hela ålder nio hundra fem år; därefter dog
han.
12. När Kenan var sjuttio år gammal, födde han Mahalalel.
13. Och sedan Kenan fött Mahalalel, levde han åtta hundra fyrtio år
och födde söner och döttrar.
14. Alltså blev Kenans hela ålder nio hundra år; därefter dog han.
15. När Mahalalel var sextiofem år gammal, födde han Jered.
16. Och sedan Mahalalel hade fött Jered, levde han åtta hundra
trettio år och födde sönder och döttrar.
17. Alltså blev Mahalalels hela ålder åtta hundra nittiofem år;
därefter dog han.
18. När Jered var ett hundra sextiotvå år gammal, födde han Hanok.
19. Och sedan Jered hade fött Hanok, levde han åtta hundra år och
födde söner och döttrar.
20. Alltså blev Jereds hela ålder nio hundra sextiotvå år; därefter
dog han.
21. När Hanok var sextiofem år gammal födde han Metusela.
22. Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan
han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar.
23. Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.
24. Sedan Hanok så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom
icke mer, ty Gud tog honom bort.
25. När Metusela var ett hundra åttiosju år gammal, födde han Lemek.
26. Och sedan Metusela hade fött Lemek, levde han sju hundra
åttiotvå år och födde söner och döttrar.
27. Alltså blev Metuselas hela ålder nio hundra sextionio år;
därefter dog han.
28. När Lemek var hundra åttiotvå år gammal, födde han en son.
29. Och han gav honom namnet Noa[2], i det han sade: "Denne skall
trösta[2] oss vid vårt arbete och våra händers möda, när vi
bruka jorden, som HERREN har förbannat.
30. Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han fem hundra nittiofem år
och födde söner och döttrar.
31. Alltså blev Lemeks hela ålder sju hundra sjuttiosju år; därefter
dog han.
32. När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.
[1] Hebr. adám
[2] De båda orden hava i hebreiskan likhet med varandra.
Första Mosebok (Genesis), 6 Kapitlet
Människornas ondska växer. Floden
förkunnas. Arken bygges.
1. Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar
föddes åt dem
2. sågo Guds söner[1] att människornas döttrar voro fagra, och de
togo till hustrur dem som de funno mest behag i.
3. Då sade HERREN: "Min ande skall icke bliva kvar i människorna
för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid
bestämd till ett hundra tjugu år."
4. Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden,
sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och
dessa födde barn åt dem; dessa voro forntidens väldiga män, som
voro så namnkunniga.
5. Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden,
och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro
allenast onda,
6. då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och
han blev bedrövad i sitt hjärta.
7. Och HERREN sade: "Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna
från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och
himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem."
8. Men Noa hade funnit nåd i för HERRENS ögon.
9. Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man
och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade
Noa.
10. Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.
11. Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden
uppfylldes av våld.
12. Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött
vandrade i fördärv på jorden.
13. Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutit att göra ände på allt
kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill
fördärva dem tillika med jorden.
14. Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken men kamrar,
och bestryk den med jordbeck innan och utan.
15. Och så skall du göra arken: Den skall vara tre hundra alnar
lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög;
16. en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra
ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess
sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en
mellanvåning och en övervåning.
17. Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till
att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under
himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.
18. Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i
arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.
19. Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i
arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;
hankön och honkön skola de vara.
20. Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras
arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett
par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid
liv.
21. Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan
ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem
till föda.
22. Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud bjudit honom.
[1] Se Änglar i Ordförkl.
Första Mosebok (Genesis), 7 Kapitlet
Floden kommer.
1. Och HERREN sade till Noa: "Gå in i arken med hela ditt hus, ty
jag har funnit dig rättfärdig inför mig bland detta släkte.
2. Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne
och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par,
hanne och hona,
3. sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för
att behålla deras släkten vid liv på hela jorden.
4. Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i
fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna alla
varelser som jag har gjort."
5. Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN bjudit honom.
6. Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten
över jorden.
7. Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina
söners hustrur, undan flodens vatten.
8. Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av
allt som krälar på marken
9. gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom
Gud hade bjudit Noa.
10. Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.
11. I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på
sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora
djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig,
12. och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
13. På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och
Jafet, Noas söner, vidare gick Noas hustru och hans söners tre
hustrur med dem,
14. därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur,
efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden,
efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt
vad fåglar heter, av alla slag.
15. De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade
i sig någon livsande.
16. Och de som gingo dit in voro hankön och honkön av allt slags
kött, såsom Gud hade bjudit honom.
Och HERREN stängde igen om honom.
17. Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade
sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden.
18. Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken
drev på vattnet.
19. Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg
allestädes under himmelen övertäcktes.
20. Femton alnar högt steg vattnet över bergen så, att de
övertäcktes.
21. Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och
boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på
jorden, så ock alla människor.
22. Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av
livsande i sin näsa.
23. Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och
fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades
från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med
honom i arken.
24. Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio
dagar.
Första Mosebok (Genesis), 8 Kapitlet
Flodens slut. Noas offer och Herrens
löfte.
1. Då tänkte Gud på Noa och alla de vilda djur och alla de
boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå
fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
2. och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet
från himmelen upphörde.
3. Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra
femtio dagar begynte vattnet avtaga.
4. Och i sjunde månaden på sjuttonde dagen i månaden, stannade
arken på Ararats berg.
5. Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde
månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
6. Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort
på arken,
7. och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess
vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
8. Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade
sjunkit undan från marken.
9. Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom
tillbaka till honom i arken, ty vattnet betäckte hela jorden.
Då räckte han ut sin han och tog henne in till sig i arken.
10. Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än
en gång flyga ut ur arken.
11. Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett
friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade
sjunkit undan från jorden.
12. Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter
flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.
13. I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i
månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av
taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
14. Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden
alldeles torr.
15. Då talade Gud till Noa och sade:
16. "Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners
hustrur.
17. Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både
fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på
jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på
jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden."
18. Så gick Noa sina söner och sin hustru och sina söners hustrur.
19. Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags
djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina
släkten.
20. Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena
fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på
altaret.
21. När HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig
själv: "Jag skall härefter icke mer förbanna marken för
människan skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont
allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt
levande, såsom jag nu har gjort.
22. Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och
värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra."
Första Mosebok (Genesis), 9 Kapitlet
Guds förbund med Noa. Noas ord till sina
söner. Hans död.
1. Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Varen
fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.
2. Och må fruktan och förskräckelse för eder komma övar alla djur
på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar
på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.
3. Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag
har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.
4. Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock
icke äta.
5. Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag
skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av
den ena människan utkräva den andres själ;
6. den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.
7. Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden
och föröken eder på den."
8. Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:
9. Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra
efterkommande efter eder,
10. och med alla levande varelser I haven hos eder: fåglar,
boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som
hava gått ut ut arken.
11. Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer
ske att allt kött utrotas genom floden vatten; ingen flod skall
mer komma och fördärva jorden."
12. Och Gud sade: "Detta skall vara tecknet till det förbund som jag
gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder,
för eviga tider:
13. min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till
förbundet mellan mig och jorden.
14. Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen
då synes i skyn,
15. skall jag tänka på det förbund som har blivit slutit mellan mig
och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara
må; och vattnet skall icke då mer bliva en flod som fördärvar
allt kött.
16. När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag
tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och
alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden."
17. Så sade nu Gud till Noa: "Detta skall vara tecknet till det
förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på
jorden."
18. Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men
Ham var Kanaans fader.
19. Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava jordens alla folk
utgrenat sig.
20. Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en
vingård.
21. Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i
sitt tält.
22. Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade
det för sina båda bröder, som voro utanför.
23. Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror,
båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin
faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de
icke sågo sin faders blygd.
24. Men sedan när Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans
yngste son hade gjort honom, sade han:
25. "Förbannad vare Kanaan,
en trälars träl vare han åt sina bröder!"
26. Ytterligare sade han:
"Välsignad vare HERREN, Sems Gud,
och Kanaan vare deras träl!
27. Gud utvidge Jafet,
han tage sin boning i Sems hyddor,
och Kanaan vare deras träl."
28. Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;
29. alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog
han.
Första Mosebok (Genesis), 10 Kapitlet
Noas söners släkttavla.
1. Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och
Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.
2. Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
Tiras.
3. Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma.
4. Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna.
5. Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig
i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkten, i
sina folk.
6. Hams söner voro Kus[1], Misraim[1], Put och Kanaan.
7. Kus söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas
söner voro Saba och Dedan.
8. Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
välde på jorden.
9. Han var och en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man
säga: "En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod."
10. Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och
Kalne, i Sinears land.
11. Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde
Nineve, Rehobot-Ir och Kela,
12. och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är "den stora
staden".
13. Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
14. patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
och kaftoréerna.
15. Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
16. så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna,
17. hivéerna, arkéerna, sinéerna,
18. arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Sedan utgrenade sig
kananéernas släkter allt vidare,
19. så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot
Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och
Seboim ända till Lesa.
20. Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder och folk.
21. Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader
för alla Ebers söner.
22. Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
23. Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas.
24. Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
25. Men åt Eber föddes två söner; den ene hette Peleg[2], ty i hans
tid blev jorden fördelad; och hans broder hette Joktan.
26. Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
27. Hadoram, Usal, Dikla,
28. Obal, Abimael, Saba,
29. Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.
30. Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot
Östra berget.
31. Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder, efter deras folk.
32. Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras
folk. Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på
jorden.
[1] Se Kus och Misraim i Ordförkl.
[2] D. ä. delning.
Första Mosebok (Genesis), 11 Kapitlet
Babels torn. Språkförbistringen. Sems
släkttavla. Teras släkttavla.
1. Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda
sätt.
2. Men när de bröto upp och drog österut, funno de en lågslätt i
Sinears land och bosatte sig där.
3. Och de sade till varandra: "Kom, låt oss slå tegel och bränna
det." Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk
begagnade de jordbeck.
4. Och de sade: "Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn
vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi
kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden."
5. Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som
människobarnen byggde.
6. Och HERREN sade: "Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda
tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall
intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.
7. Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så
att den ene icke förstår den andres tungomål."
8. Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att
de måste upphöra att bygga på staden.
9. Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där förbistrade[1]
hela jordens tungomål; därifrån spridde ock HERREN ut dem över
hela jorden.
10. Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var hundra år
gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden.
11. Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han i fem hundra år och
födde söner och döttrar.
12. När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela.
13. Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år
och födde söner och döttrar.
14. När Sela var trettio år gammal, födde han Eber.
15. Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och
födde söner och döttrar.
16. När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg.
17. Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år
och födde söner och döttrar.
18. När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu.
19. Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och
födde söner och döttrar.
20. När Regu var trettio år gammal, födde han Serug.
21. Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och
födde söner och döttrar.
22. När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor.
23. Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och
födde söner och döttrar.
24. När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera.
25. Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år
och födde söner och döttrar.
26. När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och
Haran.
27. Och detta är berättelsen om Teras släkt. Tera födde Abram,
Nahor och Haran. Och Haran födde Lot.
28. Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det
kaldeiska Ur.
29. Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai,
och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader
till Milka och Jiska.
30. Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn.
31. Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans
son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru;
och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till
Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där.
32. Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i
Haran.
[1] Hebr. balál.
Första Mosebok (Genesis), 12 Kapitlet
Abrams flyttning till Kanaan. Hans färd
till Egypten.
1. Och HERREN sade till Abram: "Gå ut ur ditt land och från din
släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall
visa dig.
2. Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna
dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.
3. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som
förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter
på jorden varda välsignade."
4. Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot
gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog
ut från Haran.
5. Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla
ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de skaffat sig i
Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land
6. och komma så till Kanaans land.
Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid
Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna
där i landet.
7. Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: "Åt din säd skall
jag giva detta land." Då byggde han där ett altare åt HERREN,
som hade uppenbarat sig för honom.
8. Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och
slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i
öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade
HERRENS namn.
9. Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot
Sydlandet.
10. Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten
för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i
landet.
11. Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai:
"Jag vet ju att du är en skön kvinna.
12. Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru',
så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.
13. Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din
skull, och så att jag för din skull får leva."
14. Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en
mycket skön kvinna.
15. Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för
Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.
16. Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att
han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor,
åsninnor och kameler.
17. Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för
Sarais, Abrams hustrus, skull.
18. Då kallade Farao Abram till sig och sade: "Vad har du gjort mot
mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?"
19. Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog
henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag
henne och gå."
20. Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle
ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.
Första Mosebok (Genesis), 13 Kapitlet
Abrams återkomst till Kanaan. Hans
skilsmässa från Lot.
1. Så drog då Abram upp från Egypten med sin hustru och allt vad
han ägde, och Lot jämte honom, till Sydlandet.
2. Och Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld.
3. Och han färdades ifrån lägerplats till lägerplats och kom så
från Sydlandet ända till Betel, till det ställe där hans tält
förut hade stått, mellan Betel och Ai,
4. dit där han förra gången hade rest ett altare. Och där åkallade
Abram HERRENS namn.
5. Men Lot, som drog med Abram, hade också får och fäkreatur och
tält.
6. Och landet räckte icke till för dem, så att de kunde bo
tillsammans; ty deras ägodelar voro för stora för att de skulle
kunna bo tillsammans.
7. och tvister uppstodo mellan Abram och Lots boskapsherdar.
Tillika bodde på den tiden kananéerna och perisséerna där i
landet.
8. Då sade Abram till Lot: "Icke skall någon tvist vara mellan mig
och dig, och mellan mina herdar och dina herdar; vi äro ju
fränder.
9. Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig;
vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger, så
går jag åt vänster."
10. Då lyfte Lot upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten
överallt var vattenrik. Innan HERREN fördärvade Sodom och
Gomorra, var den nämligen såsom HERRENS lustgård, såsom Egyptens
land, ända fram emot Soar.
11. Så utvalde då Lot åt sig hela Jordanslätten. Och Lot bröt upp
och drog österut, och de skildes så från varandra.
12. Abram förblev boende i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på
Slätten och drog med sina tält ända inemot Sodom.
13. Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför Herren.
14. Och HERREN sade till Abram, sedan Lot hade skilt sig från honom:
"Lyft upp dina ögon och se, från den plats där du står, mot norr
och söder och öster och väster."
15. Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd
för evärdlig tid.
16. Och jag skall låta din säd bliva såsom stoftet på jorden; kan
någon räkna stoftet på jorden, så skall också din säd kunna
räknas.
17. Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd,
ty åt dig skall jag giva det.
18. Och Abram drog åstad med sina tält och kom och bosatte sig vid
Mamres terebintlund invid Hebron; och han byggde där ett altare
åt HERREN.
Första Mosebok (Genesis), 14 Kapitlet
Kedorlaomers krigståg. Lots befrielse.
Abram och Melki-Sedek.
1. På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i
Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim,
hände sig
2. att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa,
konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i
Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar.
3. De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet
nu är.
4. I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde
året hade de avfallit.
5. Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som
voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim,
suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim
6. och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran
vid öknen.
7. Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och
härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som
bodde i Hasason-Tamar.
8. Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma,
konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och
ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem --
9. mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim,
Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra
konungar mot fem.
10. Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Och konungarna i
Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som
kommo undan flydde till bergsbygden.
11. Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra och alla
livsmedel där, och tågade bort;
12. de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när
de tågade bort; ty denne bodde i Sodom.
13. Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen;
denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre,
Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram.
14. Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest
beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra
aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan.
15. Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina
tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba,
norr om Damaskus,
16. och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar
tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket.
17. Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer
och de konungar som voro på hans sida, gick konungen i Sodom
honom till mötes i Savedalen, det är Konungsdalen.
18. Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin;
denne var präst åt Gud den Högste.
19. Och han välsignade honom och sade: "Välsignad vare Abram av Gud
den Högste, himmelens och jordens skapare!
20. Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i
din hand!" Och Abram gav honom tionde av allt.
21. Och konungen i Sodom sade till Abram: "Giv mig folket; godset må
du behålla för dig själv."
22. Men Abram svarade konungen i Sodom: "Jag lyfter min hand upp
till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare,
och betygar
23. att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre
något annat som tillhör dig. Du skall icke kunna säga: 'Jag har
riktat Abram.'
24. Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt
och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eskol och
Mamre, de må få sin del."
Första Mosebok (Genesis), 15 Kapitlet
Herrens förbund med Abram.
1. En tid härefter kom HERRENS ord i en syn till Abram; han sade:
"Frukta icke, Abram, jag är din sköld, din lön skall bliva
mycket stor."
2. Men Abram sade: "Herre, HERRE, vad vill du då giva mig? Jag går
ju barnlös bort, och arvinge till mitt hus bliver man från
Damaskus, Elieser."
3. Och Abram sade ytterligare: "Mig har du icke givit någon
livsfrukt; en av mitt husfolk skall bliva min arvinge."
4. Men se, HERRENS ord kom till honom; han sade: "Nej, denne skall
icke bliva din arvinge, utan en som utgår från ditt eget liv
skall bliva din arvinge."
5. Och han förde honom ut och sade: "Skåda upp till himmelen, och
räkna stjärnorna, om du kan räkna dem." Och han sade till
honom: "Så skall din säd bliva."
6. Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till
rättfärdighet.
7. Och han sade till honom: "Jag är HERREN, som har fört dig ut
från det kaldeiska Ur för att giva dig detta land till
besittning."
8. Han svarade: "Herre, HERRE, varav skall jag veta att jag skall
besitta det?"
9. Då sade han till honom: "Tag åt mig en treårig kviga, en treårig
get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung
duva."
10. Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu
och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke
fåglarna.
11. Och rovfåglarna slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev
bort dem.
12. När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på
Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort
mörker.
13. Och han sade till Abram: "Det skall du veta, att din säd skall
komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem,
och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så
skall ske i fyra hundra år."
14. Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma. Sedan
skola de draga ut med stora ägodelar.
15. Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven
i en god ålder.
16. Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty
ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått."
17. Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt,
syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan
styckena.
18. På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: "Åt din
säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända fram till
den stora floden, till floden Frat:
19. kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas,
20. hetiternas, perisséernas, rafaéernas,
21. amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land."
Första Mosebok (Genesis), 16 Kapitlet
Hagar och Ismael.
1. Och Sarai, Abrams hustru, hade icke fött barn åt honom. Men hon
hade en egyptisk tjänstekvinna, som hette Hagar;
2. och Sarai sade till Abram: "Se, HERREN har gjort mig ofruktsam,
så att jag icke föder barn; gå in till min tjänstekvinna,
kanhända skall jag få avkomma genom henne." Abram lyssnade till
Sarais ord;
3. och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar
och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade
bott tio år i Kanaans land.
4. Och han gick in till Hagar, och hon blev havande. När hon nu
såg att hon var havande, ringaktade hon sin fru.
5. Då sade Sarai till Abram: "Den orätt mig sker komme över dig.
Jag själv lade min tjänstekvinna i din famn, men då hon nu ser
att hon är havande ringaktar hon mig. HERREN döme mellan mig
och dig."
6. Abram sade till Sarai: "Din tjänstekvinna är ju i din hand, gör
med henne vad du finner för gott." När då Sarai tuktade henne,
flydde hon bort ifrån henne.
7. Men HERRENS ängel kom emot henne vid en vattenkälla i öknen, den
källa som ligger vid vägen till Sur.
8. Och han sade: "Hagar, Sarais tjänstekvinna, varifrån kommer du,
och vart går du?" Hon svarade: "Jag är stadd på flykt ifrån min
fru Sarai."
9. Då sade HERRENS ängel till henne: "Vänd tillbaka till din fru,
och ödmjuka dig under henne."
10. Och HERRENS ängel sade till henne: "Jag skall göra din säd
mycket talrik, så att man icke skall kunna räkna den för dess
myckenhets skull."
11. Ytterligare sade HERRENS ängel till henne: "Se, du är havande
och skall föda en son; honom skall du giva namnet Ismael[1],
därför att HERREN har hört ditt lidande.
12. Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot
var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i
strid med alla sina bröder."
13. Och hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn, i det hon
sade: "Du är Seendets Gud." Hon tänkte nämligen: "Har jag då
verkligen här fått se en skymt av honom som ser mig[2]?"
14. Därav kallades brunnen Beer-Lahai-Roi; den ligger mellan Kades
och Bered.
15. Och Hagar födde åt Abram en son; och Abram gav den son som Hagar
hade fött åt honom namnet Ismael.
16. Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt
Abram.
[1] D. ä. Gud hör.
[2] Hebr. roí.
Första Mosebok (Genesis), 17 Kapitlet
Löftet om Isak. Omskärelsen.
1. När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för
honom och sade till honom: "Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra
inför mig och var ostrafflig.
2. Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall
föröka dig övermåttan."
3. Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:
4. "Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du
skall bliva en fader till många folk.
5. Därför skall du icke mer heta Abram, utan Abraham[1] skall vara
ditt namn, ty jag skall låta dig bliva en fader till många folk.
6. Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag
komma av dig, och konungar skola utgå från dig.
7. Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din
säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så
att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;
8. och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu
bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning,
och jag skall vara deras Gud.
9. Och Gud sade ytterligare till Abraham: "Du åter skall hålla mitt
förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte."
10. Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter
dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras;
11. på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet
till förbundet mellan mig och eder.
12. Släkte efter släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras,
när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och
den som är köpt för penningar från något främmande folk, och som
icke är av din säd.
13. Omskäras skall både din hemfödde tjänare och den som du har köpt
för penningar; och så skall mitt förbund vara på edert kött
betygat såsom ett evigt förbund.
14. Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit
omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mitt
förbund.
15. Och Gud sade åter till Abraham: "Din hustru Sarai skall du icke
mer kalla Sarai, utan Sara[2] skall vara hennes namn.
16. Och jag skall välsigna henne och skall också med henne giva dig
en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma
av henne, konungar över folk skola härstamma från henne."
17. Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log, ty han sade vid sig
själv: "Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal?
Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?"
18. Och Abraham sade till Gud: "Måtte allenast Ismael få leva inför
dig!"
19. Då sade Gud: "Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du
skall giva honom namnet Isak; och med honom skall jag upprätta
mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter
honom.
20. Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall
välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom
övermåttan. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag
skall göra honom till ett stort folk.
21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara
skall föda åt dig vid denna tid nästa år."
22. Då Gud nu hade talat ut med Abraham, for han upp från honom.
23. Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de
hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland
Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud,
såsom Gud hade tillsagt honom.
24. Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev
omskuren.
25. Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev
omskuren.
26. På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael;
27. och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro
köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika
med honom.
[1] D. ä. fader till många.
[2] D. ä. furstinna.
Första Mosebok (Genesis), 18 Kapitlet
Herrens besök hos Abraham. Förnyat löfte
till Sara. Abrahams förbön för Sodom.
1. Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där
han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på
dagen.
2. När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig.
Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och
bugade sig ned till jorden
3. och sade: "Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke
förbi din tjänare.
4. Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och
vilen eder under trädet.
5. Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka
eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi
eder tjänare." De sade: "Gör såsom du har sagt."
6. Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: "Skynda dig
och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor."
7. Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god
ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att
tillreda den.
8. Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade
låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos
dem under trädet, medan de åto.
9. Och de sade till honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade
"Därinne i tältet."
10. Då sade han: "Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid
denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son." Detta
hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom
honom.
11. Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och
Sara hade icke mer såsom kvinnor pläga hava.
12. Därför log Sara vid sig själv och tänkte: "Skulle jag väl nu på
min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är
gammal?"
13. Men HERREN sade till Abraham: "Varför log Sara och tänkte:
'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'
14. Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På
den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna
tid nästa år, och då skall Sara hava en son.
15. Då nekade Sara och sade: "Jag log icke"; ty hon blev förskräckt.
Men han sade: "Jo, du log."
16. Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar
ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.
17. Och HERREN sade: "Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker
göra?"
18. Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i
honom skola alla folk på jorden varda välsignade.
19. Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina
barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva
rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över
Abraham, som han har lovat honom."
20. Och HERREN sade: "Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och
deras synd är mycket svår;
21. därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava
gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill
jag veta det.
22. Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham
stod ännu kvar inför HERREN.
23. Och Abraham trädde närmare och sade: "Vill du då förgöra den
rättfärdige tillika med den ogudaktige?"
24. Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra
den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som
finnas där?"
25. Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika
med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom
den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela
jordens domare icke göra vad rätt är?"
26. HERREN sade: "Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom
staden, så vill jag skona orten för deras skull."
27. Men Abraham svarade och sade: "Se, jag har dristat mig att tala
till Herren, fastän jag är stoft och aska."
28. Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du
då för de fems skull fördärva hela staden?" Han sade: "Om jag
där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den."
29. Men han fortfor att tala till honom och sade: "Kanhända skola
fyrtio finnas där." Han svarade: "Jag skall då icke göra det,
för de fyrtios skull."
30. Då sade han: "Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något.
Kanhända skola trettio finnas där." Han svarade: "Om jag där
finner trettio, så skall jag icke göra det."
31. Men han sade: "Se, jag har dristat mig att tala till Herren.
Kanhända skola tjugu finnas där." Han svarade: "Jag skall då
icke fördärva den, för de tjugus skull."
32. Då sade han: "Herre, vredgas icke över att jag talar allenast
ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där." Han svarade: "Jag
skall då icke fördärva den, för de tios skull."
33. Och HERREN gick bort, sedan han talat ut med Abraham; och
Abraham vände tillbaka hem.
Första Mosebok (Genesis), 19 Kapitlet
Sodoms förstöring. Lots hustru och
döttrar.
1. Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då
i Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot
dem och föll ned till jorden på sitt ansikte
2. och sade: "I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och
stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i
morgon bittida fortsätta eder färd." De svarade: "Nej, vi vilja
stanna på gatan över natten."
3. Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och
kommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem och
bakade osyrat bröd, och de åto.
4. Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden,
Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.
5. Dessa kallade på Lot och sade till honom: "Var äro de män som
hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få
känna dem."
6. Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter dig
7. och sade "Mina bröder, gören icke så illa."
8. Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem
vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I
finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män,
eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak."
9. Men de svarade: "Bort med dig!" Och de sade ytterligare: "Denne,
en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han
vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra
dig mer ont än dem." Och de trängde med våld in på mannen Lot
och stormade fram för att spränga dörren.
10. Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset
och stängde dörren.
11. Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet,
både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.
12. Och männen sade till Lot: "Har du någon mer här, någon måg,
eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör
dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.
13. Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så
stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva
dem."
14. Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans
döttrar, och sade: "Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty
HERREN skall fördärva staden." Men hans mågar menade att han
skämtade.
15. När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade:
"Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som
du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens
missgärning."
16. Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans
hustru hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och de
förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de
honom.
17. Och medan de förde dem ut, sade den ene: "Fly för ditt livs
skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten.
Fly undan till bergen, så att du icke förgås."
18. Men Lot sade till dem: "Ack nej, Herre.
19. Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den
barmhärtighet som du för med mig, då du vill rädda mitt liv; men
jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan
hinner mig, så att jag omkommer.
20. Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly
dit, och den är liten; låt mig fly undan dit -- den är ju så
liten -- på det att jag må bliva vid liv."
21. Då svarade han honom: "Välan, jag skall ock häri göra dig till
viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.
22. Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du
har kommit dit." Därav fick staden namnet Soar[1].
23. Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till
Soar,
24. lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över
Sodom och Gomorra;
25. och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem
som bodde i städerna och det som växte på marken.
26. Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då
blev hon en saltstod.
27. Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där
han hade stått inför HERREN,
28. och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela
Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik
röken från en smältugn.
29. Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte
han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han
omstörtade städerna där Lot hade bott.
30. Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med
sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och
han bodde med sina båda döttrar i en grotta.
31. Då sade den äldre till den yngre: "Vår fader är gammal, och
ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all
världens sedvänja."
32. Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos
honom för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader."
33. Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre
gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp.
34. Dagen därefter sade den äldre till den yngre: "Se, jag låt i
natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att
dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa
oss livsfrukt genom vår fader."
35. Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den
yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp.
36. Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.
37. Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från
honom härstamma moabiterna ända till denna dag.
38. Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi;
från honom härstamma Ammons barn ända fram till denna dag.
[1] D. ä. litenhet.
Första Mosebok (Genesis), 20 Kapitlet
Abraham och hans hustru i Gerar.
1. Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där
uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i
Gerar.
2. Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då
sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.
3. Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till
honom: "Se, du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit
till dig, fast hon är en annan mans äkta hustru."
4. Men Abimelek hade icke kommit vid henne. Och han svarade:
"Herre, vill du då dräpa också rättfärdiga människor?
5. Sade han icke själv till mig: 'Hon är min syster'? Och likaså
sade hon: 'Han är min broder.' I mitt hjärtas oskuld och med
rena händer har jag gjort detta."
6. Då sade Gud till honom i drömmen: "Ja, jag vet att du har gjort
detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från
att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma
vid henne.
7. Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet.
Och han må bedja för dig, så att du får leva. Men om du icke
giver henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du själv och
alla som tillhöra dig.
8. Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig
alla sina tjänare och berättade allt detta för dem: och männen
blevo mycket förskräckta.
9. Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom:
"Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig,
eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så
stor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig."
10. Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: "Vad var din mening,
när du gjorde detta?"
11. Abraham svarade: "Jag tänkte: 'På denna ort fruktar man nog icke
Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.'
12. Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän
icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.
13. Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus,
sade jag till henne: 'Bevisa mig din kärlek därmed att du säger
om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.'"
14. Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och
gav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Sara
tillbaka.
15. Och Abimelek sade: "Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo
var du finner för gott."
16. Och till Sara sade han: "Se, jag giver åt din broder tusen
siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför
allt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse."
17. Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru
och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.
18. HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus
ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.
Första Mosebok (Genesis), 21 Kapitlet
Isaks födelse. Ismael och Hagar i öknen.
Abrahams förbund med Abimelek.
1. Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN
gjorde med Sara såsom han hade sagt.
2. Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom,
vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.
3. Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade
fött åt honom, namnet Isak.
4. Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar
gammal, såsom Gud hade bjudit honom.
5. Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt
honom.
6. Och Sara sade: "Gud har berett mig ett löje; var och en som får
höra detta skall le mot mig."
7. Och hon sade: "Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva
barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!"
8. Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isak
avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.
9. Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna
hade fött Abraham, leka och skämta;
10. och hon sade till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och
hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min
son Isak."
11. Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.
12. Men Gud sade till Abraham: "Du må icke för gossens och för din
tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara
I allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall
uppkallas efter dig.
13. Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk,
därför att han är av din säd."
14. Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten
och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne
barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade
omkring i Beer-Sebas öken.
15. Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet
ifrån sig under en buske
16. och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett
bågskotts avstånd, ty hon tänkte: "Jag förmår icke se på, huru
barnet dör." Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut
i gråt.
17. Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från
himmelen och sade till henne: "Vad fattas dig, Hagar? Frukta
icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.
18. Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen, jag skall göra
honom till ett stort folk."
19. Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en
vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten
och gav gossen att dricka.
20. Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och
blev med tiden en bågskytt.
21. Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom
från Egyptens land.
22. Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och
talade med Abraham och sade: "Gud är med dig i allt vad du gör.
23. Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig
skyldig till något svek mot mig eller mina barn och
efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du
nu bor såsom främling samma godhet som jag bevisat dig."
24. Abraham sade: "Det vill jag lova dig."
25. Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en
vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.
26. Men Abimelek svarade: "Jag vet icke vem som har gjort detta;
själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något
därom förrän i dag."
27. Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de
slöto förbund med varandra.
28. Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.
29. Då sade Abimelek till Abraham: "Vad betyda de sju lammen som du
har ställt där avsides?"
30. Han svarade: "Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att
detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som
har grävt denna brunn."
31. Därav kallades det stället Beer-Seba[1], eftersom de båda där
gingo eden.
32. När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och
hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas
land.
33. Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade
där HERREN, den eviga Gudens, namn. Och Abraham bodde i
filistéernas land en lång tid.
[1] D. ä. sjubrunnen; i hebreiskan hava orden för "sju" och "ed"
likhet med varandra.
Första Mosebok (Genesis), 22 Kapitlet
Abraham prövas av Gud genom befallningen
att offra Isak. Nahors släkttavla.
1. En tid därefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han
sade till honom: "Abraham!" Han svarade: "Här är jag."
2. Då sade han: "Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig."
3. Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig
två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
till den plats som Gud hade sagt honom.
4. När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se
platsen på avstånd,
5. sade han till sina tjänare: "Stannen I här med åsnan; jag och
gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma
tillbaka till eder."
6. Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda
tillsammans.
7. Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: "Min fader!"
Han svarade: "Vad vill du, min son?" Han sade: "Se, här är
elden och veden, men var är fåret till brännoffret?"
8. Abraham svarade: "Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
min son." Så gingo de båda tillsammans.
9. När de nu hade kommit fram till den plats som Gud hade sagt
Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan
band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.
10. Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin
son.
11. Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:
"Abraham! Abraham!" Han svarade: "Här är jag."
12. Då sade han: "Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom
intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har
undanhållit mig din ende son."
13. När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
sons ställe.
14. Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser; nu för tiden
heter den Berget där HERREN låter se sig.
15. Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från
himmelen
16. och sade: "Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du
har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son
17. därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;
och din säd skall intaga sina fienders portar.
18. Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig[1], därför
att du lyssnade till mina ord."
19. Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp
och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i
Beer-Seba.
20. En tid härefter blev så berättat för Abraham: "Se, Milka har ock
fött barn åt din broder Nahor."
21. Barnen vore Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och
Kemuel, Arams fader,
22. vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.
23. Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor,
Abrahams broder.
24. Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen
Teba, Gaham, Tahas och Maaka.
[1] Se Välsigna i Ordförkl.
Första Mosebok (Genesis), 23 Kapitlet
Saras död. Abrahams gravköp.
1. Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev
Sara.
2. Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Och
Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.
3. Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och
talade så till Hets barn:
4. "Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen
grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava
henne."
5. Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:
6. "Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav din
döda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skall
vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda."
7. Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;
8. och han talade med dom och sade: "Om I tillstädjen att jag för
ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut
för mig hos Efron, Sohars son,
9. så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,
och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning i
eder krets må han giva mig den till egen grav."
10. Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svarade
Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans
stadsport; han sade:
11. "Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan
som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför
mina landsmäns ögon; begrav där din döda."
12. Men Abraham bugade sig för landets folk;
13. och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:
"Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emot
det av mig, och låt mig där begrava min döda."
14. Då svarade Efron Abraham och sade till honom:
15. "Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyra
hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?
Begrav du din döda."
16. Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som
Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar
silver, sådant silver som var gångbart i handel.
17. Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva
åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så
långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt
Abraham till egendom
18. inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.
19. Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i
Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.
20. Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten
åt Abraham till egen grav.
Första Mosebok (Genesis), 24 Kapitlet
Rebecka bliver Isaks hustru.
1. Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade
välsignat Abraham i alla stycken.
2. Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all
hans egendom: "Lägg din hand under min länd;
3. jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens
Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter
till någon av kananéerna bland vilka jag bor,
4. utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och
där taga hustru åt min son Isak."
5. Tjänaren sade till honom: "Men om så händer, att kvinnan icke
vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son
tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
6. Abraham svarade honom: "Tag dig till vara för att föra min son
dit tillbaka.
7. HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders
hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och
svurit och sagt: 'Åt din säd skall jag giva detta land', han
skall sända din ängel framför dig, så att du därifrån skall
kunna få en hustru åt min son.
8. Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din
ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka."
9. Då lade tjänare sin hand under sin herre Abrahams länd och
lovade honom denna ed.
10. Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med
allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog
åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.
11. Där lät han kamalerna lägra sig utanför staden, vid en
vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna
plägade komma ut för att hämta vatten.
12. Och han sade: "HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få
ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham.
13. Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma
hitut för att hämta vatten.
14. Om jag nu säger till en flicka: 'Håll hit din kruka, och låt mig
få dricka' och hon då svarar: 'Drick; dina kameler vill jag ock
vattna', må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare
Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min
herre."
15. Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en
dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder
Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.
16. Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man
hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och
steg så upp igen.
17. Då skyndade tjänaren emot henne och sade: "Låt mig få dricka
litet vatten ur din kruka."
18. Hon svarade: "Drick, min herre" och lyfte strax ned krukan på
sin hand och gav honom att dricka.
19. Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: "Jag vill
ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava
fått dricka."
20. Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till
brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans
kameler.
21. Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade
gjort hans resa lyckosam eller icke.
22. Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring
av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio
siklar i vikt,
23. och frågade: "Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om
vi kunna få natthärbärge i din faders hus?"
24. Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som
av henne födes åt Nahor."
25. Och hon sade ytterligare till honom: "Vi hava rikligt med både
halm och foder; natthärbärge kan du ock få."
26. Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN
27. och sade: "Lovad vara HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke
har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har
HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder."
28. Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders
hus.
29. Men Rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade
åstad till mannen därute vid källan.
30. När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster
bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: 'Så
och så talade mannen till mig', då begav han sig ut till mannen,
där denne stod hos kamelerna vid källan.
31. Och han sade: "Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du
härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för
kamelerna."
32. Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och
tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två
hans och hans följeslagares fötter.
33. Och man satte fram mat för honom; men han sade: "Jag vill icke
äta, förrän jag har framfört mitt ärende." Laban svarade: "Så
tala då."
34. Då sade han: "Jag är Abrahams tjänare.
35. Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har
blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur,
silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.
36. Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin
ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger.
37. Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Till hustru åt
min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i
vilkas land jag bor,
38. utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där
taga hustru åt min son.'
39. Då sade jag till min herre: 'Men om nu kvinnan icke vill följa
med mig?'
40. Han svarade mig: 'HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall
sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt
min son får en hustru av min släkt och av min faders hus;
41. i sådant fall skall skall du vara löst från din ed till mig, när
du har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt
dig, skall du vara fri ifrån eden till mig.'
42. Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre
Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd
bliva lyckosam,
43. må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en
ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till
henne: 'Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka'
44. och hon då svarar mig: 'Drick du; åt dina kameler vill jag ock
ösa upp vatten' -- må hon då vara den kvinna som HERREN har
utsett åt min herres son.
45. Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom
Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för
att hämta vatten. Då sade jag till henne: 'Låt mig få dricka.'
46. Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: 'Drick;
dina kameler vill jag ock vattna.' Så drack jag, och hon
vattnade också kamelerna.
47. Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?' Hon
svarade: 'Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt
honom av Milka.' Då satte jag ringen i hennes näsa och
armbanden på hennes armar.
48. Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min
herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så
att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.
49. Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen
mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må
vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster."
50. Då svarade Laban och Betuel och sade: "Från HERREN har detta
utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont
eller gott.
51. Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon
bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt."
52. När Abrahams tjänare hörde deras ord föll han ned på jorden och
tillbad HERREN.
53. Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock
kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och
hennes moder gav han dyrbara skänker.
54. Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade
sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp,
sade han: "Låten mig nu fara till min herre."
55. Då sade hennes broder och hennes moder: "Låt flickan stanna hos
oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara."
56. Men han svarade dem: "Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har
gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till
min herre."
57. Då sade de: "Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv."
58. Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: "Vill du
resa med denne man?" Hon svarade: "Ja."
59. Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle
fara med Abrahams tjänare och dennes män.
60. Och de välsignade Rebecka och sade till henne: "Av dig, du vår
syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar
intaga sina fienders portar."
61. Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på
kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig
och for sin väg.
62. Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i
Sydlandet.
63. Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar.
När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.
64. Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg
hon med hast ned från kamelen;
65. och hon frågade tjänaren: "Vem är den mannen som kommer emot oss
där på fältet?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Då tog
hon sin slöja och höljde sig i den.
66. Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.
67. Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog
Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne
kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.
Första Mosebok (Genesis), 25 Kapitlet
Abrahams söner med Ketura. Hans död och
begravning. Ismaels släkttavla, Esaus
och Jakobs födelse. Esaus
förstfödslorätt.
1. Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura.
2. Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och
Sua.
3. Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner vore
assuréerna, letuséerna och leumméerna.
4. Och Midjans söner vore Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla
dessa voro Keturas söner.
5. Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak.
6. Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och
skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och
lät dem draga österut, bort till Österlandet.
7. Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra
sjuttiofem år;
8. därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal
och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.
9. Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i
Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,
10. den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham
begraven, såväl som hans hustru Sara.
11. Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak
bodde vid Beer-Lahai-Roi.
12. Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som
föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.
13. Dessa äro namnet på Ismaels söner, med deras namn, efter deras
ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel,
Mibsam,
14. Misma, Duma och Massa,
15. Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.
16. Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och
tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.
17. Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju
år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder.
18. Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur som
ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien. Han kom i strid
med alla sina bröder.
19. Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.
Abraham födde Isak;
20. och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog
Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och
syster till araméen Laban.
21. Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var
ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka
blev havande.
22. Men barnen stötte varandra i hennes liv; då sade hon: "Om det
skulle gå så, varför skulle jag då vara till?" Och hon gick
bort för att fråga HERREN.
23. Och HERREN svarade henne:
"Två folk finnas i ditt liv,
två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;
den ena stammen skall vara den andra övermäktig,
och den äldre skall tjäna den yngre."
24. När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos
tvillingar i hennes liv.
25. Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom
en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.
26. Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i
Esaus häl; och han fick namnet Jakob[1]. Men Isak var sextio
år gammal, när de föddes.
27. Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll
sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i
tält.
28. Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men
Rebecka hade Jakob kärast.
29. En gång då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau
hem från marken, uppgiven av hunger.
30. Och Esau sade till Jakob: "Låt mig få till livs av det röda, det
röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger." Därav fick han
namnet Edom[2].
31. Men Jakob sade: "Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt."
32. Esau svarade: "Jag är ju döden nära: vartill gagnar mig då min
förstfödslorätt?"
33. Jakob sade: "Så giv mig nu din ed därpå." Och han gav honom sin
ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.
34. Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och
stod sedan upp och gick sin väg. Så ringa aktade Esau sin
förstfödslorätt.
[1] D. ä. den som håller i hälen; kan ock betyda: den som bedrager.
[2] D. ä. röd.
Första Mosebok (Genesis), 26 Kapitlet
Isak i Gerar och Beer-Seba. Förnyelse av
löftet till Abraham. Förbund med
Abimelek. Esaus hustrur.
1. Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den
som hade varit förut, i Abrahams tid. Då begav sig Isak till
Abimelek, filistéernas konung, i Gerar.
2. Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: "Drag icke ned
till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.
3. Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och
välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa
länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader
Abraham.
4. Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och
jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola
alla folk på jorden välsigna sig[1],
5. därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag
har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar."
6. Så stannade Isak kvar i Gerar.
7. Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han:
"Hon är min syster." Han fruktade nämligen för att säga att hon
var hans hustru, ty han tänkte: "Männen här på orten kunde då
dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att
skåda."
8. Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då
Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att
han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.
9. Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: "Hon är ju din
hustru; huru har du då kunnat säga: 'Hon är min syster'?" Isak
svarade honom: "Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad
för hennes skull."
10. Då sade Abimelek: "Vad har du gjort mot oss! Huru lätt kunde
det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru?
Och så hade du dragit skuld över oss."
11. Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade: "Den som kommer vid
denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden."
12. Och Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty
HERREN välsignade honom.
13. Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så
att han till slut var mycket mäktig.
14. Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att
filistéerna begynte avundas honom.
15. Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans
fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt
med grus.
16. Och Abimelek sade till Isak: "Drag bort ifrån oss; ty du har
blivit oss alltför mäktig."
17. Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal
och bodde där.
18. Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit
grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter
Abrahams död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som
hans fader hade givit dem.
19. Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med
rinnande vatten.
20. Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade:
"Vattnet är vårt." Då gav han den brunnen namnet Esek[2],
eftersom de hade kivat med honom.
21. Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i
tvist; då gav han den namnet Sitna[3].
22. Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter
en brunn; om den tvistade de icke. Därför gav han denna namnet
Rehobot[4], i det han sade: "Nu har ju HERREN givit oss
utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet."
23. Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.
24. Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: "Jag
är Abrahams, din faders, Gud. Frukta icke, ty jag är med dig,
och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för min
tjänare Abrahams skull."
25. Då byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slog
där upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.
26. Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahussat, sin
vän[5], och Pikol, sin härhövitsman.
27. Men Isak sade till dem: "Varför kommen I till mig, I som haten
mig och haven drivit mig ifrån eder?"
28. De svarade: "Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därför
tänkte vi: 'Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att vi
sluta ett förbund med dig,
29. att du icke skall göras oss något ont, likasom vi å vår sida
icke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort dig
annat än gott och hava låtit dig fara i frid.' Du är nu HERRENS
välsignade."
30. Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.
31. Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isak
dem gå, och de foro ifrån honom i frid.
32. Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om den
brunn som de hade grävt och sade till honom: "Vi hava funnit
vatten."
33. Och han kallade den Sibea. Därav heter staden Beer-Seba ännu i
dag.
34. När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit,
dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten
Elon.
35. Men dessa blevo en hjärtesorg for Isak och Rebecka.
[1] Se Välsigna sig i Ordförkl.
[2] D. ä. kiv.
[3] D. ä. fientlighet.
[4] D. ä. utrymme.
[5] Se Vän i Ordförkl.
Första Mosebok (Genesis), 27 Kapitlet
Jakob skaffar sig genom svek sin faders
välsignelse.
1. När Isak hade blivit gammal och hans ögon vore skumma, så att
han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son,
och sade till honom: "Min son!" Han svarade honom: "Vad vill
du?"
2. Då sade han: "Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.
3. Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i
marken och jaga villebråd åt mig;
4. red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker
om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må
välsigna dig, förrän jag dör."
5. Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan
Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,
6. sade Rebecka till sin son Jakob: "Se, jag har hört din fader
tala så till din broder Esau:
7. 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt på det
att jag må äta, och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag
dör.'
8. Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.
9. Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar,
så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en
sådan som han tycker om.
10. Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att
han må välsigna dig, förrän han dör."
11. Men Jakob sade till sin moder Rebecka: "Min broder Esau är ju
luden, och jag är slät."
12. Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom
hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället
för välsignelse."
13. Då sade hans moder till honom: "Den förbannelsen komme över mig,
min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt
mig."
14. Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans
moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte
om.
15. Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon
hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.
16. Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den
släta delen av hans hals.
17. Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och
brödet som hon hade tillrett.
18. Och han gick in till sin fader och sade: "Min fader!" Han
svarade: "Vad vill du? Vem är du, min son?"
19. Då sade Jakob till sin fader: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag
har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt
villebråd, på det att din själ må välsigna mig."
20. Men Isak sade till sin son: "Huru har du så snart kunnat finna
något, min son?" Han svarade: "HERREN, din Gud, skickade det i
min väg."
21. Då sade Isak till Jakob: "Kom hit, min son, och låt mig taga på
dig och känna om du är min son Esau eller icke."
22. Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade
tagit på honom, sade han: "Rösten är Jakobs röst, men händerna
äro Esaus händer."
23. Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom
hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.
24. Men han frågade: "Är du verkligen min son Esau?" Han svarade:
"Ja."
25. Då sade han: "Bär hit maten åt mig, och låt mig äta av min sons
villebråd, på det att min själ må välsigna dig." Och han bar
fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och
han drack.
26. Därefter sade hans fader Isak till honom: "Kom hit och kyss mig,
min son."
27. När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans
kläder och välsignade honom; han sade:
"Se, av min son utgår doft,
lik doften av en mark,
som HERREN har välsignat.
28. Så give dig Gud
av himmelens dagg
och av jordens fetma
och säd och vin i rikligt mått.
29. Folk tjäne dig,
och folkslag falle ned för dig.
Bliv en herre över dina bröder,
och må din moders söner falla ned för dig.
Förbannad vare den som förbannar dig,
och välsignade vare den som välsignar dig!"
30. Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob hade
just gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från
jakten.
31. Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till
sin fader och sade till sin fader: "Må min fader stå upp och äta
av sin sons villebråd, på det att din själ må välsigna mig."
32. Hans fader Isak frågade honom: "Vem är du?" Han svarade: "Jag
är Esau, din förstfödde son."
33. Då blev Isak övermåttan häpen och sade: "Vem var då den jägaren
som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän
du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock
förbliva."
34. När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i klagan och sade
till sin fader: "Välsigna också mig, min fader."
35. Men han svarade: "Din broder har kommit med svek och tagit din
välsignelse."
36. Då sade han: "Han heter ju Jakob[1], och han har nu också två
gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se,
nu har han ock tagit min välsignelse." Och han frågade: "Har du
då ingen välsignelse kvar för mig?"
37. Isak svarade och sade till Esau: "Se, jag har satt honom till en
herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till
tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall
jag då nu göra för dig, min son?"
38. Esau sade till sin fader: "Har du då allenast den enda
välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader." Och
Esau brast ut i gråt.
39. Då svarade hans fader Isak ock sade till honom:
"Se, fjärran ifrån jordens fetma
skall din boning vara
och utan dagg från himmelen ovanefter.
40. Av ditt svärd skall du leva,
och du skall tjäna din broder.
Men det skall ske, när du samlar din kraft,
att du river hans ok från din hals."
41. Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelsens skull som
hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv.
"Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall
jag dräpa min broder Jakob."
42. När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade
sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngste son Jakob och
sade till honom: "Se, din broder Esau vill hämnas på dig och
dräpa dig.
43. Så hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min
broder Laban i Haran,
44. och stanna någon tid hos honom, till dess din broders
förbittring har upphört,
45. ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han
förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad
och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på
samma gång?"
46. Och Rebecka sade till Isak: "Jag är led vid livet för Hets
döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en
sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag
då leva?"
[1] Se noten till 25:26.
Första Mosebok (Genesis), 28 Kapitlet
Jakobs flykt till Laban. Hans dröm i
Betel.
1. Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom; och han
bjöd honom och sade till honom: "Tag dig icke till hustru någon
av Kanaans döttrar,
2. utan stå upp och begiv dig till Paddan-Aram, till Betuels, din
morfaders, hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av Labans,
din morbroders, döttrar.
3. Och må Gud den Allsmäktige välsigna dig och göra dig fruktsam
och föröka dig så att skaror av folk komma av dig;
4. må han giva åt dig Abrahams välsignelse, åt dig och din säd med
dig, så att du får taga i besittning det land som Gud har givit
åt Abraham, och där du nu bor såsom främling."
5. Så sände Isak åstad Jakob, och denne begav sig till Paddan-Aram,
till araméen Laban, Betuels son, som var broder till Rebecka,
Jakobs och Esaus moder.
6. När nu Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom
till Paddan-Aram för att därifrån taga sin hustru -- ty han hade
välsignat honom och bjudit honom och sagt: "Du skall icke taga
till hustru någon av Kanaans döttrar" --
7. och när han såg att Jakob hade lytt sin fader och moder och
begivit sig till Paddan-Aram,
8. då märkte Esau att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak;
9. och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams son
Ismaels dotter, Nebajots syster, till hustru åt sig, utöver de
hustrur han förut hade.
10. Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
11. Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över
natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på
platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova
där.
12. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och
dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego
upp och ned på den.
13. Och se, HERREN stod framför honom och sade: "Jag är HERREN,
Abrahams din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger
skall jag giva åt dig och din säd.
14. Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall
utbreda sig åt väster och öster och norr och söder, och alla
släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.
15. Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går,
och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall
icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat
dig."
16. När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: "HERREN är sannerligen
på denna plats, och jag visste det icke!"
17. Och han betogs av fruktan och sade: "Detta måste vara en helig
plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port."
18. Och bittida om morgonen stod Jakob upp, och tog stenen som han
hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja
därovanpå.
19. Och han gav den platsen namnet Betel[1]; förut hade staden hetat
Lus.
20. Och Jakob gjorde ett löfte och sade: "Om Gud är med mig och
bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig
bröd till att äta och kläder till att kläda mig med,
21. så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall
HERREN vara min Gud;
22. och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett
Guds hus och av allt vad du giver mig skall jag giva dig
tionde."
[1] D. ä. Guds hus.
Första Mosebok (Genesis), 29 Kapitlet
Jakobs tjänst hos Laban. Hans hustrur
och söner.
1. Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.
2. Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre
fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och
stenen som låg över brunnens öppning var stor;
3. därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade
så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade
man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.
4. Och Jakob sade till männen: "Mina bröder, varifrån ären I?" De
svarade: "Vi äro från Haran."
5. Då sade han till dem: "Kännen I Laban, Nahors son?" De svarade:
"Ja."
6. Han frågade dem vidare: "Står det väl till med honom?" De
svarade: "Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren."
7. Han sade: "Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att
samla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet."
8. Men de svarade: "Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna
hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens
öppning; då vattna vi fåren."
9. Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin
faders får; ty hon plägade vakta dem.
10. När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med
Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen
från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.
11. Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.
12. Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände,
och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och
omtalade det för sin fader.
13. Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade
han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde
honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade
hänt honom.
14. Och Laban sade till honom: "Ja, du är mitt kött och ben." Och
han stannade hos honom en månads tid.
15. Och Laban sade till Jakob: "Du är ju min frände. Skulle du då
tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?"
16. Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre
hette Rakel.
17. Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var
skön att skåda.
18. Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: "Jag
vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter."
19. Laban svarade: "Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att
jag skulle giva henne åt någon annan; blev kvar hos mig."
20. Så tjänade Jakob Rakel i sju år, och de tycktes honom vara
allenast några dagar; så kär hade han henne.
21. Därefter sade Jakob till Laban: "Giv mig min hustru, ty min tid
är nu förlupen; låt mig gå in till henne."
22. Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett
gästabud.
23. Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till
honom, och han gick in till henne.
24. Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till
tjänstekvinna.
25. Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till
Laban: "Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag
tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?"
26. Laban svarade: "Det är icke sed på vår ort att man giver bort
den yngre före den äldre.
27. Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig
också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu
ytterligare sju år."
28. Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till
ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.
29. Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till
tjänstekvinna.
30. Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än
Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.
31. Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne
fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.
32. Och Lea blev havande och födde en son. Då sade hon: "HERREN har
sett till mitt lidanade[1]; ja, nu skall min man hava mig kär."
33. Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon:
"HERREN har hört att jag varit försmådd[2], därför har han
givit mig också denne." Och hon gav honom namnet Simeon.
34. Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: "Nu
skall väl ändå min man hålla sig till[3] mig; jag har ju fött
honom tre söner." Därav fick denne namnet Levi.
35. Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: "Nu vill
jag tacka[4] HERREN." Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan
upphörde hon att föda.
[1] Hebr. raá beonjí.
[2] Hebr. schamá, varav namnet Simeon (egentligen Schimeón) härledes.
[3] Hebr. jillavé av stammen lavá.
[4] Hebr. hodá "tacka", varav namnet Juda (egentligen Jehudá)
härledes.
Första Mosebok (Genesis), 30 Kapitlet
Jakobs övriga barn. Hans växande
rikedom.
1. Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon
sin syster och sade till Jakob: "Skaffa mig barn, eljest dör
jag."
2. Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: "Håller du
då mig för Gud? Det är ju han som förmenar dig livsfrukt."
3. Hon sade: "Se där är min tjänarinna Bilha; gå in till hennes,
för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också
jag får avkomma."
4. Så gav hon honom sin tjänstekvinna Bilha till hustru, och Jakob
gick in till henne.
5. Och Bilha blev havande och födde åt Jakob en son.
6. Då sade Rakel: "Gud har skaffat rätt[1] åt mig; han har hört
min röst och givit mig en son." Därför gav hon honom namnet
Dan.
7. Åter blev Bilha, Rakels tjänstekvinna, havande, och hon födde åt
Jakob en andre son.
8. Så sade Rakel: "Strider[2] om Gud har jag stritt med min syster
och har vunnit seger." Och hon gav honom namnet Naftali.
9. Då Lea nu såg att hon hade upphört att föda, tog hon sin
tjänstekvinna Silpa och gav henne åt Jakob till hustru.
10. Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en son.
11. Då sade Lea: "Till lycka[3]!" Och hon gav honom namnet Gad.
12. Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en andre son.
13. Då sade Lea: "Till sällhet[4] för mig! Ja, jungfrur skola prisa
mig säll." Och hon gav honom namnet Aser.
14. Men Ruben gick ut en gång vid tiden för veteskörden och fann då
kärleksäpplen på marken och bar dem till sin moder Lea. Då sade
Rakel till Lea: "Giv mig några av din sons kärleksäpplen."
15. Men hon svarade henne: "Är det icke nog att du har tagit min
man? Vill du ock taga min sons kärleksäpplen?" Rakel sade: "Må
han då i natt ligga hos dig, om jag får din sons kärleksäpplen."
16. När nu Jakob om aftonen kom hem från marken, gick Lea honom till
mötes och sade: "Till mig skall du gå in; ty jag har givit min
sons kärleksäpplen såsom lön för dig." Så låg han hos henne den
natten.
17. Och Gud hörde Lea, så att hon blev havande och hon födde åt
Jakob en femte son.
18. Då sade Lea: "Gud har givit mig min lön[5] för det att jag gav
min tjänstekvinna åt min man." Och hon gav honom namnet
Isaskar.
19. Åter blev Lea havande, och hon födde åt Jakob en sjätte son.
20. Då sade Lea: "Gud har givit mig en god gåva[6]. Nu skall min
man förbliva boende[7] hos mig, ty jag har fött honom sex
söner." Och hon gav honom namnet Sebulon.
21. Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina.
22. Men Gud tänkte på Rakel; Gud hörde henne och gjorde henne
fruktsam.
23. Hon blev havande och födde en son. Då sade hon: "Gud har tagit
bort[8] min smälek."
24. Och hon gav honom namnet Josef, i det hon sade: "HERREN give mig
ännu[9] en son."
25. Då nu Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: "Låt mig
fara; jag vill draga hem till min ort och till mitt land.
26. Giv mig mina hustrur och mina barn, som jag har tjänat dig för,
och låt mig draga hem; du vet ju själv huru jag har tjänat dig."
27. Laban svarade honom: "Låt mig finna nåd för dina ögon; jag vet
genom hemliga tecken att HERREN för din skull har välsignat
mig."
28. Och han sade ytterligare: "Bestäm vad du vill hava i lön av mig,
så skall jag giva dig det."
29. Han svarade honom: "Du vet själv huru jag har tjänat dig, och
vad det har blivit av din boskap under min vård.
30. Ty helt litet var det som du hade, förrän jag kom, men det har
förökat sig och blivit mycket, ty HERREN har välsignat dig,
varhelst jag har gått fram. Men när skall jag nu också få göra
något för mitt eget hus?"
31. Han svarade: "Vad skall jag giva dig?" Och Jakob sade: "Du
skall icke alls giva mig något. Om du vill göra mot mig såsom
jag nu säger, så skall jag fortfara att vara herde för din hjord
och vakta den.
32. Jag vill i dag gå igenom hela din hjord och avskilja ur den alla
spräckliga och brokiga såväl som alla svarta djur bland fåren,
så ock vad som är brokigt och spräckligt bland getterna; sådant
må sedan bliva min lön.
33. Och när du framdeles kommer för att med egna ögon se vad som har
blivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne;
alla getter hos mig, som icke äro spräckliga eller brokiga, och
alla får hos mig, som icke äro svarta, de skola räknas såsom
stulna."
34. Då sade Laban: "Välan, blive det såsom du har sagt."
35. Och samma dag avskilde han de strimmiga och brokiga bockarna och
alla spräckliga och brokiga getter -- alla djur som något vitt
fanns på -- och alla svarta djur bland fåren; och detta lämnade
han i sina söners vård.
36. Och han lätt ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig och
Jakob. Och Jakob fick Labans övriga hjord att vakta.
37. Men Jakob tog sig friska käppar av poppel, mandelträd och lönn
och skalade på dem vita ränder, i det han blottade det vita på
käpparna.
38. Sedan lade han käpparna, som han hade skalat, i rännorna eller
vattenhoarna dit hjordarna kommo för att dricka, så att djuren
hade dem framför sig; och de hade just sin parningstid, när de
nu kommo för att dricka.
39. Och djuren parade sig vid käpparna, och så blev djurens avföda
strimmig, spräcklig, och brokig.
40. Därefter avskilde Jakob lammen och ordnade djuren så, att de
vände huvudena mot det som var strimmigt och mot allt som var
svart i Labans hjord; så skaffade han sig egna hjordar, som han
icke lät komma ihop med Labans hjord.
41. Och så ofta de kraftigare djuren skulle para sig, lade Jakob
käpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sig
vid käpparna.
42. Men när det var de svagare djuren, lade han icke dit dem.
Härigenom tillföllo de svaga Laban och de kraftiga Jakob.
43. Så blev mannen övermåttan rik; han fick mycken småboskap,
därtill ock tjänarinnor och tjänare, kameler och åsnor.
[1] Hebr. dan.
[2] Hebr. naftulím.
[3] Hebr. gad.
[4] Hebr. óscher av samma stam som namnet Aser (egentligen Aschér)
härledes av.
[5] Hebr. Sakár.
[6] Hebr. sébed.
[7] Hebr. sabál "bo", varav sebúl "boning".
[8] Hebr. asáf.
[9] Hebr. joséf.
Första Mosebok (Genesis), 31 Kapitlet
Jakobs flykt ifrån Laban. Hans
förlikning med denne.
1. Men han fick höra huru Labans söner talade så: "Jakob har tagit
allt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som han
har skaffat sig all denna rikedom."
2. Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögon
som förut.
3. Och HERREN sade till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land
och till din släkt; jag skall vara med dig."
4. Då sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sin
hjord;
5. och han sade till dem: "Jag märker att eder fader icke ser på
mig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit med
mig."
6. Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla mina
krafter;
7. men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gånger
förändrat min lön. Dock har Gud icke tillstatt honom att göra
mig något ont.
8. När han sade: 'De spräckliga skola vara din lön', då fick hela
hjorden spräcklig avföda; och när han sade: 'De strimmiga skola
vara din lön', då fick hela jorden strimmig avföda.
9. Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig.
10. Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se i
drömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga,
spräckliga och fläckiga.
11. Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade:
'Här är jag.'
12. Då sade han: 'Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar som
betäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag
har ju sett allt vad Laban gör mot dig.
13. Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, och
där du gjorde mig ett löfte. Stå nu upp och drag ut ur detta
land, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.'"
14. Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: "Hava vi numera
någon lott eller arvedel i vår faders hus?
15. Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han sålde
oss? Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning för
oss.
16. Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss och
våra barn. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig."
17. Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på
kamelerna
18. och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hade
förvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat i
Paddan-Aram och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaans
land.
19. Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakel
sin faders husgudar,
20. och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lät
denne märka att han ämnade fly.
21. Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över floden
och ställde sin färd mot Gileads berg.
22. Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
23. Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sju
dagsresor och hann upp honom på Gileads berg.
24. Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sade
till honom: "Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad
det vara må."
25. Och Laban hann upp Jakob. Denne hade då slagit upp sitt tält på
berget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslaget
på Gileads berg.
26. Då sade Laban till Jakob: "Vad är detta för ett tilltag, att du
har stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar,
likasom vore de tagna med svärd?"
27. Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig?
Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag att
ledsaga dig till vägs med jubel och sång, med pukor och harpor.
28. Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och mina
döttrar. Du har handlat dåraktigt.
29. Det stode nu i min makt att göra eder ont; men eder faders Gud
sade till mig i natt: 'Tag dig till vara för att tala något mot
Jakob, vad det vara må.'
30. Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så mycket
till din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar?"
31. Då svarade Jakob och sade till Laban: "Jag fruktade för dig, ty
jag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig.
32. Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behålla
livet. I våra fränders närvaro må du se efter, om något är ditt
av det jag har i min ägo, och i så fall taga det."
33. Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i de
båda tjänstekvinnornas tält, men fann intet. Och när han hade
kommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält.
34. Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och
satt sig därovanpå. Och Laban sökte igenom hela tältet, men
fann dem icke.
35. Och hon sade till sin fader: "Vredgas icke, min herre, över att
jag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnors
vis." Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke.
36. Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda och
sade till Laban: "Vari har jag då förbrutit mig eller syndat,
eftersom du så häftigt förföljer mig?
37. Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit av
bohagsting som tillhöra dig? Lägg det fram här inför mina
fränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda.
38. I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter
hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke
ätit.
39. Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv
ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om
dagen eller stulet om natten.
40. Sådan var min lott; om dagen förtärdes jag av hetta och om
natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.
41. I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i
fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap,
men du har tio gånger förändrat min lön.
42. Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han som
ock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tomma
händer. Men Gud såg mitt lidanade och min möda, och han fällde
domen i natt."
43. Då svarade Laban och sade till Jakob: "Döttrarna äro mina
döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mina
hjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunna
göra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött?"
44. Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det
vara ett vittne mellan mig och dig."
45. Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
46. Och Jakob sade till sina fränder: "Samlen tillhopa stenar." Och
de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på
röset.
47. Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det
Galed[1].
48. Och Laban sade: "Detta röse vare i dag vittne mellan mig och
dig." Därav fick det namnet Galed;
49. men det kallades ock Mispa[2], ty han sade: "HERREN vare
väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se varandra."
50. Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrur
jämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa är
tillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig."
51. Och Laban sade ytterligare till Jakob: "Se, detta röse och
stoden som jag har rest mellan mig och dig --
52. detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag
icke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke heller
du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ont
uppsåt.
53. Abrahams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, han
vare domare mellan oss." Och Jakob svor eden vid honom som hans
fader Isak fruktade.
54. Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sina
fränder att hålla måltid med sig. Och de åto och stannade sedan
på berget över natten.
55. Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysst
sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sin
väg hem igen.
[1] Båda namnet betyda vittnesröse; det förra namnet är arameiska,
det senare hebreiska.
[2] D. ä. vaktställe.
Första Mosebok (Genesis), 32 Kapitlet
Jakobs anordningar för mötet med Esau.
Hans kamp med Gud.
1. Men när Jakob drog sin väg fram, mötte honom Guds änglar;
2. och då Jakob såg dem, sade han: "Detta är Guds skara." Och han
gav den platsen namnet Mahanaim[1].
3. Och Jakob sände budbärare framför sig till sin broder Esau i
Seirs land, på Edoms mark;
4. och han bjöd dem och sade: "Så skolen I säga till min herre
Esau: Din tjänare Jakob låter säga: Jag har vistats borta hos
Laban och dröjt kvar där ända till nu;
5. och jag har fått oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor. Och
jag har nu velat sända bud för att låta min herre veta detta, på
det att jag må finna nöd för dina ögon."
6. När sedan budbärarna kommo tillbaka till Jakob, sade de: "Vi
träffade din broder Esau, som redan drager emot dig med fyra
hundra man."
7. Då blev Jakob mycket förskräckt och betogs av ångest; och han
delade sitt folk och fåren och fäkreaturen och kamelerna i två
skaror.
8. Ty han tänkte: "Om Esau överfaller den enda skaran och slår den,
så kan dock den andra skaran undkomma."
9. Och Jakob sade: "Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud,
HERRE, du som sade till mig: 'Vänd tillbaka till ditt land och
till din släkt, så skall jag göra dig gott',
10. jag är för ringa till all den nöd och all den trofasthet som du
har bevisat din tjänare; ty jag hade icke mer än min stav, när
jag gick över denna Jordan, och nu har jag förökats till två
skaror.
11. Rädda mig undan min broder Esaus hand, ty jag fruktar att han
kommer och förgör mig, utan att ens skona mödrar och barn.
12. Du har själv sagt: 'Jag skall göra dig mycket gott och låta din
säd bliva såsom havets sand, som man icke kan räkna för dess
myckenhets skull.'"
13. Och han stannade där den natten.
Och av det han hade förvärvat tog han ut till skänker åt sin
broder Esau
14. två hundra getter och tjugu bockar, två hundra tackor och tjugu
vädurar,
15. trettio kamelston som gåvo di, jämte deras föl, därtill fyrtio
kor och tio tjurar samt tjugu åsninnor med tio föl.
16. Och han lämnade detta i sina tjänares vård, var hjord för sig,
och sade till sina tjänare: "Gån framför mig och låten ett
mellanrum vara mellan hjordarna."
17. Och han bjöd den förste och sade: "När min broder Esau möter dig
och frågar dig: 'Vem tillhör du, och vart går du, och vem
tillhöra djuren som du driver framför dig?',
18. då skall du svara: 'De tillhöra din tjänare Jakob; de äro
skänker som han sänder till min herre Esau, och själv kommer han
här efter oss.'"
19. Och han bjöd likaledes den andre och den tredje och alla de
övriga som drevo hjordarna: "Såsom jag nu har sagt eder skolen I
säga till Esau, när I kommen fram till honom.
20. Och I skolen vidare säga: 'Också din tjänare Jakob kommer här
efter oss.'" Ty han tänkte: "Jag vill blidka honom med de
skänker som gå före mig; sedan vill jag själv komma inför hans
ansikte; kanhända tager han då nådigt emot mig."
21. Så kommo nu skänkerna före honom, medan han själv den natten
stannade i lägret.
22. Men under natten stod han upp och tog sina båda hustrur och
sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över
Jabboks vad.
23. Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över vad
han eljest ägde.
24. Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till
dess morgonrodnaden gick upp.
25. Och när denne såg att han icke kunde övervinna Jakob, gav han
honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, under
det han brottades med honom.
26. Och mannen sade: "Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp." Men
han svarade: "Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar
mig."
27. Då sade han till honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade:
"Jakob."
28. Han sade: "Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har
kämpat med Gud[2] och med människor och vunnit seger."
29. Då frågade Jakob och sade: "Låt mig veta ditt namn." Han
svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Och han välsignade
honom där.
30. Men Jakob gav platsen namnet Peniel[3], "ty", sade han, "jag
har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har mitt liv blivit
räddat".
31. Och när han hade kommit förbi Penuel, såg han solen gå upp; men
han haltade på höften.
32. Fördenskull äta Israels barn ännu i dag icke höftsenan som
ligger på höftleden, därför nämligen, att han gav Jakob ett slag
på höftleden, på höftsenan.
[1] D. ä. två skaror.
[2] Hebr. sará "kämpa", el "Gud".
[3] Peniel, även Penuel, betyder Guds ansikte.
Första Mosebok (Genesis), 33 Kapitlet
Jakobs och Esaus möte.
1. Och Jakob lyfte upp sina ögon och fick se Esau komma med fyra
hundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de
båda tjänstekvinnorna.
2. Och han lät tjänstekvinnorna med deras barn gå främst, Lea med
hennes barn därnäst, och Rakel med Josef sist.
3. Och själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ned
till jorden, till dess han kom fram till sin broder.
4. Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn och föll honom
om halsen och kysste honom; och de gräto.
5. Och när han lyfte upp sina ögon och fick se kvinnorna och
barnen, sade han: "Vilka äro dessa som du har med dig?" Han
svarade: "Det är barnen som Gud har beskärt din tjänare."
6. Och tjänstekvinnorna gingo fram med sina barn och bugade sig.
7. Därefter gick ock Lea fram med sina barn, och de bugade sig.
Slutligen gingo Josef och Rakel fram och bugade sig.
8. Sedan frågade han: "Vad ville du med hela den skara som jag
mötte?" Han svarade: "Jag ville finna nåd för min herres ögon."
9. Men Esau sade: "Jag har nog; behåll du vad du har, min broder."
10. Jakob svarade: "Ack nej; om jag har funnit nåd för dina ögon, så
tag emot skänkerna av mig, eftersom jag har fått se ditt
ansikte, likasom såge jag ett gudaväsens ansikte, då du nu så
gunstigt har tagit emot mig.
11. Tag hälsningsskänkerna som jag har skickat emot dig; ty Gud har
varit mig nådig, och jag har allt fullt upp." Och han bad honom
så enträget, att han tog emot dem.
12. Och Esau sade: "Låt oss bryta upp och draga vidare; jag vill gå
framför dig."
13. Men han svarade honom: "Min herre ser själv att barnen äro
späda, och att jag har med mig får och kor som giva di; driver
man dessa för starkt en enda dag, så dör hela hjorden.
14. Må därför min herre draga åstad före sin tjänare, så vill jag
komma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framför
mig, och barnen orka följa med, till dess jag kommer till min
herre i Seir."
15. Då sade Esau: "Så vill jag åtminstone lämna kvar hos dig en del
av mitt folk." Men han svarade: "Varför så? Må jag allenast
finna nåd för min herres ögon."
16. Så vände Esau om, samma dag, och tog vägen till Seir.
17. Men Jakob bröt upp och drog till Suckot och byggde sig där ett
hus. Och åt sin boskap gjorde han lövhyddor[1]; därav fick
platsen namnet Suckot.
18. Och Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen till
Sikems stad i Kanaans land och slog upp sitt läger utanför
staden.
19. Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte han
av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor.
20. Och han reste där ett altare och kallades det
El-Elohe-Israel[2].
[1] Hebr. suckót.
[2] D. ä. Gud, Israels Gud.
Första Mosebok (Genesis), 34 Kapitlet
Sikems våld mot Dina. Hennes bröders
hämnd.
1. Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att
besöka landets döttrar.
2. Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet,
fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och
kränkte henne.
3. Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan
blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.
4. Och Sikem sade till sin fader Hamor: "Skaffa mig denna flicka
till hustru."
5. Och Jakob hade fött höra att hans dotter Dina hade blivit
skändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på
marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.
6. Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med
honom.
7. Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått
höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades
högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i
Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter -- en otillbörlig
gärning.
8. Då talade Hamor med dem och sade: "Min son Sikems hjärta har
fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.
9. Och befrynden eder med oss; given edra döttrar till oss, och
tagen I våra döttrar till hustrur,
10. ty landet skall ligga öppet för eder; där mån I bo och draga
omkring och förvärva besittningar."
11. Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: "Låten mig
finna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.
12. Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill
giva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan till
hustru."
13. Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga
ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,
14. och sade till dem: "Vi kunna icke samtycka till att giva vår
syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för
skamligt.
15. Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I
bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.
15. Då skola vi giva våra dörrar åt eder och själva taga edra
döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med
eder ett enda folk.
17. Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så
skola vi taga vår syster och draga bort."
18. Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de
begärde.
19. Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått
behag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet än
någon annan i hans faders hus.
20. Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och
talade till männen i staden och sade:
21. "Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dem
bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för
dem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva
dem våra döttrar.
22. Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes
och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön
bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.
23. Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras
dragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra dem
till viljes, så skola de bo kvar hos oss."
24. Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde
inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans
stadsport, läto omskära sig.
25. Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två
söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och
överföllo staden och dräpte allt mankön.
26. Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo
Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.
27. Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden,
därför att deras syster hade blivit skändad;
28. de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i
staden och vad som fanns på fältet.
29. Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde
de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.
30. Men Jakob sade till Simeon och Levi: "I haven dragit olycka över
mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare,
kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop;
man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl, så skall
jag med mitt hus förgöras."
31. Men de svarade: "Skulle man då få behandla vår syster såsom en
sköka?"
Första Mosebok (Genesis), 35 Kapitlet
Jakob ånyo i Betel. Benjamins födelse
och Rakels död. Jakobs söner. Isaks död.
1. Och Gud sade till Jakob: "Stå upp, drag till Betel och stanna
där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för
dig, när du flydde för din broder Esau."
2. Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med
honom: "Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder,
och renen eder och byten om kläder,
3. och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa
ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och
som var med mig på den väg jag vandrade."
4. Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig,
därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta under
terebinten vid Sikem.
5. Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de
kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner.
6. Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt
det folk som var med honom.
7. Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel[1],
därför att Gud där hade uppenbarat sig för honom, när han flydde
för sin broder.
8. Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel,
under en ek; den fick namnet Gråtoeken.
9. Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit
tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom.
10. Och Gud sade till honom: "Ditt namn är Jakob; men du skall icke
mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn." Så fick han
namnet Israel.
11. Och Gud sade till honom: "Jag är Gud den Allsmäktige; var
fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skola
komma av dig, och konungar skola utgå från din länd.
12. Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag
giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet.
13. Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med
honom.
14. Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med
honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt
olja över den.
15. Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet
Betel.
16. Sedan bröto de upp från Betel. Och när det ännu var ett stycke
väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev
henne svår.
17. Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till
henne: "Frukta icke; ty också denna gång får du en son."
18. Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav
hon honom namnet Ben-Oni[2]; men hans fader kallade honom
Benjamin[3].
19. Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är
Bet-Lehem.
20. Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i
dag kallas Rakels gravvård.
21. Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra
sidan om Herdetornet.
22. Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och
lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det.
Och Jakob hade tolv söner.
23. Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi,
Juda, Isaskar och Sebulon.
24. Rakels söner voro Josef och Benjamin.
25. Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali.
26. Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa
voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.
27. Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det
är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar.
28. Och Isak levde ett hundra åttio år;
29. därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och
Jakob begrovo honom.
[1] D. ä. Betels Gud.
[2] D. ä. min smärtas son.
[3] D. ä. lyckoson.
Första Mosebok (Genesis), 36 Kapitlet
Esaus släkttavla.
1. Detta är berättelsen om Esaus, det är Edoms, släkt.
2. Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten
Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till
hivéen Sibeon,
3. så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.
4. Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel.
5. Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora. Dessa voro Esaus
söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land.
6. Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt
husfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendom
som han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annat
land och skilde sig så från sin broder Jakob.
7. Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde bo
tillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åt
dem, för deras boskapshjordars skull.
8. Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är densamme
som Edom.
9. Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfader
för edoméerna, i Seirs bergsbygd.
10. Dessa äro namnet på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaus
hustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru.
11. Men Elifas' söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.
12. Och Timna, som var Elifas', Esaus sons, bihustru, födde Amalek
åt Elifas. Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru.
13. Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa.
Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.
14. Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana och
sondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus,
Jaelam och Kora.
15. Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas', Esaus
förstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar,
fursten Sefo, fursten Kenas,
16. fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek. Dessa voro de
furstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voro
Adas söner.
17. Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat,
fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa. Dessa voro de
furstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro
söner till Basemat, Esaus hustru.
18. Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus,
fursten Jaelam, fursten Kora. Dessa voro de furstar som
härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.
19. Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar. Han är
densamme som Edom.
20. Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan,
Sobal, Sibeon, Ana,
21. Dison, Eser och Disan. Dessa voro horéernas, Seirs söners,
stamfurstar i Edoms land.
22. Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var
Timna.
23. Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och
Onam.
24. Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som
fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader
Sibeons åsnor.
25. Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter.
26. Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran.
27. Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan.
28. Dessa voro Disans söner: Us och Aran.
29. Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal,
fursten Sibeon, fursten Ana,
30. fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan. Dessa voro
horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig.
31. Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu
någon israelitisk konung var konung där:
32. Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
33. När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter
honom.
34. När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter
honom.
35. När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han
som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.
36. När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.
37. När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter
honom.
38. När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom.
39. När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom;
och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel,
dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab.
40. Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkter
och orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten
Jetet,
41. fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
42. fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
43. fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar,
efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning
-- hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.
Första Mosebok (Genesis), 37 Kapitlet
Josefs drömmar. Josef såld till Egypten.
1. Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom
främling, nämligen i Kanaans land.
2. Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år
gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde
då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs,
söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om
dem.
3. Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom
han hade fött honom på sin ålderdom, och han lät göra åt honom
en fotsid livklädnad.
4. Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla
hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala
vänligt till honom.
5. Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina
bröder; sedan hatade de honom ännu mer.
6. Han sade nämligen till dem: "Hören vilken dröm jag haft.
7. Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve
reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt
omkring och bugade sig för min kärve."
8. Då sade hans bröder till honom: "Skulle du bliva vår konung, och
skulle du råda över oss?" Och de hatade honom ännu mer för hans
drömmars skull och för vad han hade sagt.
9. Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina
bröder; han sade: "Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte
att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig."
10. När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade
hans fader honom och sade till honom: "Vad är detta för en dröm
som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder
komma och buga oss ned till jorden för dig?"
11. Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i
sitt minne.
12. Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin
faders får i Sikem,
13. sade Israel till Josef: "Se, dina bröder vakta fåren i Sikem;
gör dig redo, jag vill sända dig till dem." Han svarade honom:
"Jag är redo."
14. Då sade han till honom: "Gå och se efter, om det står väl till
med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom
tillbaka till mig med svar." Så sända han honom åstad från
Hebrons dal, och han kom till Sikem.
15. Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på
fältet; och mannen frågade honom: "Vad söker du?"
16. Han svarade: "Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta
sin hjord."
17. Mannen svarade: "De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem
säga: 'Låt oss gå till Dotain.'" Då gick Josef vidare efter
sina bröder och fann dem i Dotan.
18. När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit
fram till dem, lade de råd om att döda honom.
19. De sade till varandra: "Se, där kommer drömmaren.
20. Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna
vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så får vi se huru
det går med hans drömmar."
21. Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras
händer och sade: "Låt oss icke slå ihjäl honom."
22. Ytterligare sade Ruben till dem: "Utgjuten icke blod; kasten
honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom." Han
ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom
tillbaka till hans fader.
23. Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans
livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
24. och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var
tom, intet vatten fanns däri.
25. Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina
ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och
deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och
ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
26. Då sade Juda till sina bröder: "Vad gagn hava vi därav att vi
dräpa vår broder, och dölja hans blod?"
27. Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke
komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött." Och
hans bröder lydde honom.
28. Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur
brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till
ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.
29. När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef
icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder
30. och vände tillbaka till sina bröder och sade: "Gossen är icke
där, vart skall jag nu taga vägen?"
31. Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade
klädnaden i blodet;
32. därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader
och läto säga: "Denna har vi funnit; se efter, om det är din
sons livklädnad eller icke."
33. Och han kände igen den och sade: "det är min sons livklädnad;
ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven."
34. Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina
länder och sörjde sin son i lång tid.
35. Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta
honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: "Jag skall
med sorg ned i dödsriket till min son." Så begrät hans fader
honom.
36. Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till
Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.
Första Mosebok (Genesis), 38 Kapitlet
Judas söner. Juda och Tamar.
1. Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och
slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.
2. Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua,
och han tog henne till sig och gick in till henne.
3. Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.
4. Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet
Onan.
5. Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och
när han föddes, var Juda i Kesib.
6. Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.
7. Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade
HERREN honom.
8. Då sade Juda till Onan: "Gå in till din broders hustru, äkta
henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder."
9. Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans
egen, lät han när han gick in till sin broders hustru, det
spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.
10. Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han
också honom.
11. Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: "Stanna såsom änka i din
faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen." Han
fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans
bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.
12. En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter
sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till
Timna, för att se efter dem som klippte hans får.
13. När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp
till Timna för att klippa sina får,
14. lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja
och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen
till Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen blev hon
likväl icke given åt honom till hustru.
15. Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon
hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.
16. Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade:
"Kom, låt mig gå in till dig." Ty han visste icke att det var
hans sonhustru. Hon svarade: "Vad vill du giva mig, för att få
gå in till mig?"
17. Han sade: "Jag vill sända dig en killing ur min hjord." Hon
svarade: "Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den."
18. Han sade: "Vad skall jag då giva dig i pant?" Hon svarade: "Din
signetring, din snodd och staven som du har i din hand." Då gav
han henne detta och gick in till henne och hon blev havande
genom honom.
19. Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och
klädde sig åter i sina änkekläder.
20. Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få
igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.
21. Och han frågade folket där på orten och sade: "Var är
tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?" De svarade: "Här
har ingen tempeltärna varit."
22. Och han kom tillbaka till Juda och sade: "Jag har icke funnit
henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna varit
där."
23. Då sade Judas: "Må hon då behålla det, så att vi icke draga
smälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har icke
funnit henne."
24. Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: "Din
sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit
havande." Juda sade: "Fören ut henne till att brännas."
25. Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät
säga: "Genom en man som är ägare till detta har jag blivit
havande." Och hon lät säga: "Se efter, vem denna signetring,
dessa snodder och denna stav tillhöra."
26. Och Juda kände igen dem och sade: "Hon är i sin rätt mot mig,
eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela." Men han kom
icke mer vid henne.
27. När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.
28. Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog
hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade:
"Denne kom först fram."
29. Men när han därefter drog sin hand tillbaka, se, då kom hans
broder fram; och hon sade: "Varför har du trängt dig fram?" Och
han fick namnet Peres[1].
30. Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om
sin hand, och han fick namnet Sera.
Första Mosebok (Genesis), 39 Kapitlet
Josefs kyskhet. Hans fångenskap.
1. Och Josef fördes ned till Egypten; och Potifar, som var hovman
hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte
honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.
2. Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man. Och
han vistades i sin herres, egyptierns, hus;
3. och hans herre såg att HERREN var med honom ty allt vad han
gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.
4. Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom. Och
han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han
i hans vård.
5. Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över
allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs
skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde,
hemma och på marken.
6. Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan
han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om
något, utom maten som han själv åt.
Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.
7. Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina
ögon på Josef och sade: "Ligg hos mig."
8. Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: "Se,
alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han
sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat
i min vård.
9. Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har
han förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru.
Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?"
10. Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han
dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med
henne.
11. Men en dag då han kom in i huset för att förrätta sina sysslor,
och ingen av husfolket var tillstädes därinne,
12. fattade hon honom i manteln och sade: "Ligg hos mig." Men han
lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.
13. Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och
flytt ut,
14. ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: "Sen här, han har
fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka
oss till lättfärdighet. Han kom in till mig och ville ligga hos
mig; men jag ropade med hög röst.
15. Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade
han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut."
16. Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre
kom hem;
17. då berättade hon för honom detsamma; hon sade: "Den hebreiske
tjänaren som du har fört hit till oss, kom in till mig, och
ville locka mig till lättfärdighet.
18. Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel
kvar hos mig och flydde ut."
19. När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom,
nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta
sätt, blev hans vrede upptänd.
20. Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse
där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i
fängelse.
21. Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lätt
honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.
22. Och föreståndaren för fängelset lät alla alla fångar som sutto i
fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle
göras, det gjordes genom honom.
23. Föreståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef
hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde,
det lät HERREN lyckas väl.
Första Mosebok (Genesis), 40 Kapitlet
Munskänkens och bagarens drömmar.
1. En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänk
och hans bagare försyndade sig mot sin herre, konungen av
Egypten.
2. Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänken
och överste bagaren.
3. och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i samma
fängelse där Josef satt fången.
4. Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem till
att betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid.
5. Medan nu den egyptiska konungens munskänk och bagare sutto
fångna i fängelset, hade de båda under samma natt, var sin dröm,
vardera med sin särskilda betydelse.
6. Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att de
voro bedrövade.
7. Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i
hans herres hus: "Varför sen I så sorgsna ut i dag?"
8. De svarade honom: "Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som
kan uttyda den." Josef sade till dem: "Att giva uttydningen är
ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig."
9. Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade till
honom: "Jag drömde att ett vinträd stod framför mig;
10. på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott,
så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor.
11. Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och
pressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen.
12. Då sade Josef till honom: "Detta är uttydningen: de tre rankorna
betyda tre dagar;
13. om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och sätta dig åter
på din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasom
förut, då du var hans munskänk.
14. Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du gör
barmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffar
mig ut från detta hus;
15. ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och icke
heller här har jag gjort något varför jag borde sättas i
fängelse."
16. Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning,
sade han till honom: "Också jag hade en dröm. Jag tyckte att
jag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud.
17. Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant som
Farao plägar äta; men fåglarna åto därav ur korgen på mitt
huvud."
18. Då svarade Josef och sade: "Detta är uttydningen: de tre
korgarna betyda tre dagar;
19. om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och taga det av
dig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta ditt
kött."
20. På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjorde
denne ett gästabud för alla sina tjänare. Då upphöjde han, bland
sina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överste
bagarens.
21. Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att han
fick giva Farao bägaren i handen;
22. men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt dem
i sin uttydning.
23. Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.
Första Mosebok (Genesis), 41 Kapitlet
Faraos drömmar. Josefs upphöjelse.
Hungersnöden.
1. Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte
sig stå vid Nilfloden.
2. Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och
de betade i vassen.
3. Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur
floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av
floden.
4. Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta
korna. Därefter vaknade Farao.
5. Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och
vackra, växa på samma strå.
6. Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av
östanvinden;
7. och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen.
Därefter vaknade Farao och fann att de var en dröm.
8. Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sända han ut och
lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och
Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde
uttyda dem för Farao.
9. Då talade överste munskänken till Farao och sade: "Jag måste i
dag påminna om mina synder.
10. När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig
jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.
11. Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra
drömmar hade var sin särskilda betydelse.
12. Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos
hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra
drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade
drömt gav han en uttydning.
13. Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter
insatt på min plats, och den andre blev upphängd."
14. Då sända Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade
att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte
om kläder och kom inför Farao.
15. Och Farao sade till Josef: "Jag har haft en dröm, och ingen
finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att
allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den."
16. Josef svarade Farao och sade: "I min makt står det icke; men Gud
skall giva Farao ett lyckosamt svar."
17. Så sade Farao till Josef: "Jag drömde att jag stod på stranden
av Nilfloden.
18. Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de
betade i vassen.
19. Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula
och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula
som dessa.
20. Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
21. Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade
sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter
vaknade jag.
22. Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på
samma strå.
23. Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och
svedda av östanvinden;
24. och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade
jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för
mig."
25. Då sade Josef till Farao: "Faraos drömmar hava en och samma
betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.
26. De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock
sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.
27. Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda
sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av
östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.
28. Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra,
det har han låtit Farao veta.
29. Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens
land.
30. Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall
förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och
hungersnöden skall förtära landet.
31. Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i
landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall
bliva mycket svår.
32. Men att Farao haft drömmen två gånger, det betyder att detta är
av Gud bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.
33. Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan
sätta över Egyptens land.
34. Må Farao göra så, må han ock förordna tillsyningsmän över landet
och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de
sju ymniga åren.
35. Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna
till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att
tjäna till föda, och må man sedan förvara den,
36. så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju
hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet
icke behöva förgås genom hungersnöden."
37. Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
38. Och Farao sade till sina tjänare: "Kunna vi finna någon i vilken
Guds Ande är så som i denne?"
39. Och Farao sade till Josef: "Eftersom Gud har kungjort för dig
allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.
40. Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall
allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min
vill jag vara förmer än du."
41. Ytterligare sade Farao till Josef: "Jag sätter dig nu över hela
Egyptens land."
42. Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand
och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den
gyllene kedjan om hans hals.
43. Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man
utropade framför honom "abrek"[1]. Och han satte honom över
hela Egyptens land.
44. Och Farao sade till Josef: "Jag är Farao; utan din vilja skall
ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot."
45. Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till
hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef
begav sig ut och besåg Egyptens land.
46. Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i
Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i
hela Egyptens land.
47. Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd
48. och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in
allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I
var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade
ifrån fälten däromkring.
49. Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet,
till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom
det var omöjligt att hålla räkning på den.
50. Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de
föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.
51. Och Josef gav åt den förstfödde namnet Manasse[2], "ty", sade
han, "Gud har låtit mig förgäta all min olycka och hela min
faders hus."
52. Och åt den andre gav han namnet Efraim[3], "ty", sade han, "Gud
har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land".
53. Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land
gingo till ända;
54. sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt.
Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land
fanns bröd överallt.
55. Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till
Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: "Gån till
Josef, och gören vad han säger eder."
56. När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef
alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden
blev allt större i Egyptens land;
57. och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa
säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.
[1] Se Abrek i Ordförkl.
[2] Efter ett hebreiskt ord som betyder förgäta.
[3] Efter ett hebreiskt ord som betyder vara fruktsam.
Första Mosebok (Genesis), 42 Kapitlet
Josefs bröders resa till Egypten.
1. Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina
söner: "Varför stån I så rådlösa?"
2. Och han sade vidare: "Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;
faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva
och icke dö."
3. Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
4. Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med
sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
5. Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa
säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.
6. Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som
sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo
dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
7. När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han
ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och
frågade dem: "Varifrån kommen I?" De svarade: "Från Kanaans
land, för att köpa säd till föda åt oss."
8. Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen
honom.
9. Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och
han sade till dem: "I ären spejare, I haven kommit för att se
efter, var landet är utan skydd."
10. De svarade honom: "Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att
köpa säd till föda åt sig.
11. Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,
dina tjänare äro inga spejare."
12. Men han sade till dem: "Jo, I haven kommit för att se efter, var
landet är utan skydd."
13. De svarade: "Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en
och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår
fader, och en är icke mer till."
14. Josef sade till dem: "Det är såsom jag sade eder: I ären
spejare.
15. Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant som Farao lever,
I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder
kommer hit.
16. En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra
skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven
talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant
Farao lever."
17. Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre
dagar.
18. Men på tredje dagen sade Josef till dem: "Om I viljen leva, så
gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
19. ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom
fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara
eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till
hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
20. Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa
sig vara sanna, skolen I slippa att dö." Och de måste göra så.
21. Men de sade till varandra: "Förvisso hava vi dragit skuld över
oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans
själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock
icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna
ångest."
22. Ruben svarade dem: "Sade jag icke till eder: 'Försynden eder
icke på gossen'? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför
utkräves nu hans blod."
23. Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med
dem genom tolk.
24. Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig
åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras
krets och lät fängsla honom inför deras ögon.
25. Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och
lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem
kost för resan. Och man gjorde så med dem.
26. Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
27. Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att
giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst
i säcken.
28. Då sade han till sina bröder: "Mina penningar hava blivit lagda
hit tillbaka; se, de äro här i min säck." Då blevo de utom sig
av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: "Vad har
Gud gjort mot oss!"
29. När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade
de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
30. "Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och
behandlade oss såsom vi ville bespeja landet.
31. Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;
32. vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och
den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'
33. Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jag
veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I
bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden
hemma hos eder, och faren eder väg.
34. Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag
veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag
giva eder broder tillbaka till eder, och I skolen fritt få draga
omkring i landet.
35. När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung
i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,
blevo de förskräckta.
36. Och Jakob, deras fader, sade till dem: "I gören mig barnlös;
Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga
ifrån mig; över mig kommer allt detta."
37. Då svarade Ruben sin fader och sade: "Mina båda söner må du
döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt
mig, jag skall föra honom tillbaka till dig."
38. Men han svarade: "Min son får icke fara ditned med eder. Hans
broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka
hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa
mina grå hår med sorg ned i dödsriket."
Första Mosebok (Genesis), 43 Kapitlet
Josefs bröders andra resa till Egypten.
1. Men hungersnöden var svår i landet.
2. Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten,
sade deras fader till dem: "Faren tillbaka och köpen litet säd
till föda åt oss."
3. Men Juda svarade honom och sade: "Mannen betygade högtidligt och
sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre
eder broder är med eder.'
4. Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara ned
och köpa säd till föda åt dig.
5. Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara,
ty mannen sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte,
med mindre eder broder är med eder.'
6. Då sade Israel: "Varför gjorden I så illa mot mig och berättaden
för mannen att I haden ännu en broder?"
7. De svarade: "Mannen frågade noga om oss och vår släkt: han sade:
'Lever eder fader ännu? Haven I någon broder?' Då omtalade vi
för honom huru det förhöll sig. Kunde vi veta att han skulle
säga: 'Fören eder broder hitned'?"
8. Och Juda sade till sin fader Israel: "Låt ynglingen följa med
mig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi må
leva och icke dö, vi själva och du och våra kvinnor och barn.
9. Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom. Om
jag icke för honom åter till dig och ställer honom inför ditt
ansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid.
10. Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redan
hava varit tillbaka för andra gången."
11. Då svarade deras fader Israel dem: "Måste det så vara, så gören
nu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar och
fören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litet
honung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar.
12. Och tagen dubbla summan penningar med eder, så att I fören
tillbaka dit med eder de penningar som I haven fått igen överst
i edra säckar. Kanhända var det ett misstag.
13. Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbaka
till mannen.
14. Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet inför
mannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjamin
att återvända med eder. Men skall jag bliva barnlös, så må det
då ske."
15. Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubbla
summan penningar, därtill ock Benjamin, och stodo upp och foro
ned till Egypten och trädde inför Josef.
16. Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin
hovmästare: "För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och
tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig."
17. Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i
Josefs hus.
18. Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de
sade: "Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de
penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar;
19. Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom
vid ingången till huset
20. och sade: "Hör oss, herre. När vi förra gången voro härnere för
att köpa säd till föda åt oss
21. och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då
fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck,
penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka
med oss.
22. Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till
föda åt oss. Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra
säckar."
23. Då svarade han: "Varen vid gott mod, frukten icke: det är eder
Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra
säckar; edra penningar har jag fått." Sedan hämtade han Simeon
ut till dem.
24. Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att
två sina fötter och gav foder åt deras åsnor.
25. Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle
komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta
där.
26. När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade
med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till
jorden.
27. Och han hälsade dem och frågade: "Står det väl till med eder
fader, den gamle, som I taladen om? Lever han ännu?"
28. De svarade: "Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare;
han lever ännu." Och de bugade sig och föllo ned för honom.
29. Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin,
sin moders son, frågade han: "Är detta eder yngste broder, den
som I taladen om med mig?" Därpå sade han: "Gud vare dig nådig,
min son."
30. Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek
till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i
sin kammare och grät där.
31. Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut
och betvang sig och sade: "Sätten fram mat."
32. Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och
särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty
egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är
nämligen en styggelse för egyptierna.
33. Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst
såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin
ålder; och männen sågo med förundran på varandra.
34. Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin
fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de
drucko sig glada med honom.
Första Mosebok (Genesis), 44 Kapitlet
Josef prövar sina bröder.
1. Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: "Fyll männens säckar
med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens
penningar överst i hans säck.
2. Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den
yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd." Och han
gjorde såsom Josef hade sagt.
3. Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina
åsnor.
4. Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef
till sin hovmästare: "Stå upp och sätt efter männen; och när du
hinner upp dem, så säg till dem: 'Varför haven I lönat gott med
ont?
5. Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han
plägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.'"
6. När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.
7. Då svarade de honom: "Varför talar min herre så? Bort det, att
dina tjänare skulle göra sådant!
8. De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört
tillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunna
vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?
9. Den bland dina tjänare som den finnes hos, han må dö; därtill
vilja vi andra bliva min herres trälar.
10. Han svarade: "Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den
finnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen vara
utan skuld."
11. Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden,
och öppnade var och en sin säck.
12. Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den
yngste; och bägare fanns i Benjamins säck.
13. Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin
åsna och vände tillbaka till staden.
14. Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denna ännu
var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.
15. Då sade Josef till dem: "Vad haven I gjort! Förstoden I icke
att en man sådan som jag kan spå?"
16. Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi
tala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dina
tjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andra
såväl som den som bägaren har blivit funnen hos."
17. Men han sade: "Bort det, att jag skulle så göra! Den som
bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men I
andra mån i frid fara hem till eder fader."
18. Då trädde Juda fram till honom och sade: "Hör mig, herre; låt
din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke
upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.
19. Min herre frågade sina tjänare och sade: 'Haven I eder fader
eller någon broder ännu därhemma?
20. Och vi svarade min herre: 'Vi hava en åldrig fader och en son
till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men
en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin
moder, och hans fader har honom kär.
21. Då sade du till dina tjänare: 'Fören honom hitned till mig, så
att jag kan låta mitt öga vila på honom.'
22. Och vi svarade min herre: 'Ynglingen kan icke lämna sin fader,
ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.'
23. Men du sade till dina tjänare: 'Om eder yngste broder icke
följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt
ansikte.'
24. När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader,
berättade vi för honom vad min herre hade sagt.
25. Och när sedan vår fader sade: 'Faren tillbaka och köpen litet
säd till föda åt oss',
26. svarade vi: 'Vi kunna icke fara ditned; allenast på det
villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss;
ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder
icke är med oss.
27. Men din tjänare, min fader, sade till oss: 'I veten själva att
min hustru har fött åt mig två söner,
28. och den ene gick bort ifrån och jag sade: förvisso är han
ihjälriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.
29. Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer
honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i
dödsriket.'
30. Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att
vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,
31. då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med;
och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå
hår med sorg ned i dödsriket.
32. Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för
ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom
igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.
33. Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl,
i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.
34. Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava
ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skulle
komma över min fader."
Första Mosebok (Genesis), 45 Kapitlet
Josef giver sig till känna för sina
bröder. De återvända hem.
1. Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo
omkring honom. Han ropade: "Må alla gå ut härifrån." Och ingen
fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina
bröder.
2. Och han brast ut i högljudd gråt; så att egyptierna hörde det;
också Faraos husfolk hörde det.
3. Och Josef sade till sina bröder: "Jag är Josef. Lever min fader
ännu?" Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta
blevo de för honom.
4. Då sade Josef till sina bröder: "Kommen hitfram till mig." Och
när de kommo fram, sade han: "Jag är Josef, eder broder, som I
sålden till Egypten.
5. Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I
haven sålt mig hit: ty för att bevara människors liv har Gud
sänt mig hit före eder.
6. I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem
år under vilka man varken skall plöja eller skörda.
7. Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på
jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.
8. Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig
till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans
hus och till en furste över hela Egyptens land.
9. Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till
honom: 'Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre
över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke.
10. Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina
barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som
tillhör dig.
11. Jag vill där försörja dig -- ty ännu återstå fem hungerår -- så
att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall
lida nöd.
12. I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna
ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder.
13. Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om
allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader
hitned.
14. Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin
grät vid hans hals.
15. Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan
samtalade hans bröder med honom.
16. När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade
kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl.
17. Och Farao sade till Josef: "Säg till dina bröder: 'Detta skolen
I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land;
18. hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så
skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I
skolen få äta av landets fetma.'
19. Alltså bjuder jag dig nu att säga: 'Detta skolen I göra: tagen
eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra
hustrur, och hämten eder fader och kommen hit.
20. Och bekymren eder icke om edert bohag: ty det bästa som finnes i
hela Egyptens land skall höra eder till.'"
21. Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos
befallning, och gav dem kost för resan.
22. Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin
gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter.
23. Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade
med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd
och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan.
24. Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och
han sade till dem: "Kiven icke på vägen."
25. Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i
Kanaans land;
26. och de berättade för honom och sade: "Josef lever ännu, och han
är en furste över hela Egyptens land." Då greps hans hjärta av
vanmakt, ty han kunde icke tro dem.
27. Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem,
och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta
honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv.
28. Och Israel sade: "Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag
vill fara och se honom, förrän jag dör."
Första Mosebok (Genesis), 46 Kapitlet
Jakobs flyttning till Egypten. Hans
släkttavla. Mötet med Josef.
1. Och Israel bröt upp med allt vad honom tillhörde. Och när han
kom till Beer-Seba, offrade han slaktoffer åt sin fader Isaks
Gud.
2. Och Gud talade till Israel i en syn om natten; han sade: "Jakob!
Jakob!" Han svarade: "Här är jag!"
3. Då sade han: "Jag är Gud, din faders Gud; frukta icke för att
draga ned till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort
folk.
4. Jag skall själv draga ned med dig till Egypten, jag skall ock
föra dig åter upp därifrån; och Josefs hans skall tillsluta dina
ögon."
5. Och Jakob bröt upp från Beer-Seba; och Israels söner satte sin
fader Jakob och sina späda barn och sina hustrur på vagnarna som
Farao hade sänt för att hämta honom.
6. Och de togo sin boskap och de ägodelar som de hade förvärvat i
Kanaans land och kommo så till Egypten, Jakob och alla hans
avkomlingar med honom.
7. Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina
avkomlingar, förde han med sig till Egypten.
8. Dessa äro namnet på Israels barn som kommo till Egypten:
Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben,
9. och Rubens söner voro Hanok, Pallu, Hesron och Karmi.
10. Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son.
11. Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari.
12. Judas söner voro Er, Onan, Sela, Peres och Sera -- men Er och
Onan dogo i Kanaans land -- och Peres' söner voro Hesron och
Hamul.
13. Isaskars söner voro Tola, Puva, Job och Simron.
14. Sebulons söner voro Sered, Elon och Jaleel.
15. Dessa voro Leas söner, de som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram;
tillika födde hon åt honom dottern Dina. Söner och döttrar
utgjorde tillsammans trettiotre personer.
16. Gads söner voro Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi
och Areli.
17. Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster
var Sera; men Berias söner voro Heber och Malkiel.
18. Dessa voro söner till Silpa, som Laban hade givit åt sin dotter
Lea, och dessa födde hon åt Jakob, sexton personer.
19. Rakels, Jakobs hustrus, söner voro Josef och Benjamin.
20. Och de söner som föddes åt Josef i Egyptens land voro Manasse
och Efraim; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera,
prästen i On.
21. Och Benjamins söner voro Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman,
Ehi och Ros, Muppim och Huppim och Ard.
22. Dessa voro Rakels söner, de som föddes åt Jakob, tillsammans
fjorton personer.
23. Dans söner voro Husim.
24. Naftalis söner voro Jaseel, Guni, Jeser och Sillem.
25. Dessa voro söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter
Rakel, och dessa födde hon åt Jakob, tillsammans sju personer.
26. De som kommo med Jakob till Egypten, de som hade utgått från
hans länd, utgjorde alla tillsammans sextiosex personer, förutom
Jakobs sonhustrur.
27. Och Josefs söner, vilka föddes åt honom i Egypten, voro två. De
personer av Jakobs hus, som kommo till Egypten, utgjorde
tillsammans sjuttio.
28. Och han sände Juda framför sig till Josef, för att denne skulle
visa honom vägen till Gosen. Så kommo de till landet Gosen.
29. Och Josef lät spänna för sin vagn och for upp till Gosen för att
möta sin fader Israel. Och när han kom fram till honom, föll
han honom om halsen och grät länge vid hans hals.
30. Och Israel sade till Josef: "Nu vill jag gärna dö, sedan jag har
sett ditt ansikte och sett att du ännu lever."
31. Därefter sade Josef till sina bröder och sin faders folk: "Jag
vill fara upp och berätta för Farao och säga till honom: 'Mina
bröder och min faders folk, som hittills hava bott i Kanaans
land, hava kommit till mig.
32. Och dessa män äro fårherdar, ty de hava idkat boskapsskötsel;
och sina får och fäkreatur och allt vad de äga hava de fört med
sig.'
33. När sedan Farao kallar eder till sig och frågar: 'Vad är edert
yrke?',
34. skolen I svara: 'Vi, dina tjänare, hava idkat boskapsskötsel
från vår ungdom ända till nu, vi såväl som våra fäder.' Så
skolen I få bo i landet Gosen; ty alla fårherdar äro en
styggelse för egyptierna."
Första Mosebok (Genesis), 47 Kapitlet
Jakob kommer inför Farao. Egyptens jord
och dess folk bliva genom Josef Faraos
egendom. Jakob bestämmer om sin grav.
1. Och Josef kom och berättade för Farao och sade: "Min fader och
mina bröder hava kommit från Kanaans land med sina får och
fäkreatur och allt vad de äga; och de äro nu i landet Gosen."
2. Och han hade bland sina bröder tagit ut fem män; dem ställde han
fram inför Farao.
3. Då frågade Farao hans bröder: "Vad är edert yrke?" De svarade
Farao: "Dina tjänare äro fårherdar, såsom ock våra fäder hava
varit."
4. Och de sade ytterligare till Farao: "Vi hava kommit för att bo
någon tid här i landet; ty dina tjänare hade intet bete för sina
får, eftersom hungersnöden är så svår i Kanaans land. Så låt nu
dina tjänare bo i landet Gosen."
5. Då sade Farao till Josef: "Din fader och dina bröder hava alltså
nu kommit till dig.
6. Egyptens land ligger öppet för dig; i den bästa delen av landet
må du låta din fader och dina bröder bo. Må de bo i landet
Gosen, och ifall du vet om några bland dem att de äro dugande
män, så sätt dessa till uppsyningsmän över min boskap."
7. Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför
Farao, och Jakob hälsade Farao.
8. Men Farao frågade Jakob: "Huru hög är din ålder?"
9. Jakob svarade Farao: "Min vandringstid har varat ett hundra
trettio år. Få och onda hava mina levnadsår varit, de nå icke
upp till antalet av mina fäders levnadsår under deras
vandringstid."
10. Och Jakob tog avsked av Farao och gick ut ifrån honom.
11. Men Josef lät sin fader och sina bröder bo i Egyptens land och
gav dem besittning där, i den bästa delen av landet, i landet
Rameses, såsom Farao hade bjudit.
12. Och Josef försörjde sin fader och sina bröder och hela sin
faders hus, och gav var och en underhåll efter antalet av hans
barn.
13. Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket
svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av
hunger.
14. Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla
penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; och
Josef lät föra penningarna i Faraos hus.
15. Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaans
land, kommo alla egyptier till Josef och sade: "Giv oss bröd;
icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn? Vi hava ju inga
penningar mer."
16. Josef svarade: "Fören hit eder boskap, så skall jag giva eder
bröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven några
penningar."
17. Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd i
utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor. Så underhöll
han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.
18. Så gick detta år till ända. Men det följande året kommo de åter
till honom och sade till honom: "Vi vilja icke dölja det för
min herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde har
kommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åt
min herre än våra kroppar och vår jord.
19. Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med vår
åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vår
jord bliva Faraos trälar.
20. Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna sålde
var och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem.
Så blev jorden Faraos egendom.
21. Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan av
Egyptens område till den andra.
22. Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sitt
bestämde underhåll av Farao, och de levde av det bestämda
underhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sin
jord.
23. Och Josef sade till folket: "Se, jag har nu köpt eder och eder
jord åt Farao. Där haven I utsäde, besån nu jorden.
24. Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao;
men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkern
och till föda för eder och dem som I haven i edra hus och till
föda för edra barn."
25. De svarade: "Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd för
min herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar."
26. Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller för
Egyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao.
Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom.
27. Så bodde nu Israel i Egyptens land, i landet Gosen; och de fingo
sina besittningar där och voro fruktsamma och förökade sig
storligen.
28. Och Jakob levde sjutton år i Egyptens land, så att hans
levnadsålder blev ett hundra fyrtiosju år.
29. Då nu tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till
sig sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd
för dina ögon, så lägg din hand under min länd och lova att visa
mig din kärlek och trofasthet därmed att du icke begraver mig i
Egypten;
30. fastmer, när jag har gått till vila hos mina fäder, skall du
föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav." Han
svarade: "Jag skall göra såsom du har sagt."
31. Men han sade: "Giv mig din ed därpå." Och han gav honom sin ed.
Då tillbad Israel, böjd mot sängens huvudgärd.
Första Mosebok (Genesis), 48 Kapitlet
Jakob välsignar Josef och hans söner.
1. En tid härefter blev det sagt till Josef: "Din fader är nu
sjuk." Då tog han med sig sina båda söner, Manasse och Efraim.
2. Och man berättade för Jakob och sade: "Din son Josef har nu
kommit till dig." Då tog Israel styrka till sig och satte sig
upp i sängen.
3. Och Jakob sade till Josef: "Gud den Allsmäktige uppenbarade sig
för mig i Lus i Kanaans land och välsignade mig
4. och sade till mig: 'Se, jag skall göra dig fruktsam och föröka
dig och låta skaror av folk komma av dig, och skall giva åt din
säd efter dig detta land till evärdlig besittning.'
5. Dina båda söner, som äro födda åt dig i Egyptens land, innan jag
kom hit till dig i Egypten, de skola nu vara mina: Efraim och
Manasse skola vara mina, likasom Ruben och Simeon.
6. Men de barn som du har fött efter dem skola vara dina; de skola
bära sina bröders namn i dessas arvedel.
7. Se, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land,
under resan, då det ännu var ett stycke väg fram till Efrat; och
jag begrov henne där vid vägen till Efrat." Stället heter nu
Bet-Lehem.
8. Då nu Israel fick se Josefs söner, sade han: "Vilka äro dessa?"
9. Josef svarade sin fader: "Det är mina söner, som Gud har givit
mig här." Då sade han: "För dem hit till mig, på det att jag må
välsigna dem."
10. Och Israels ögon voro skumma av ålder, så att han icke kunde se.
Så förde han dem då fram till honom, och han kysste dem och tog
dem i famn.
11. Och Israel sade till Josef: "Jag hade icke tänkt att jag skulle
få se ditt ansikte, men nu har Gud låtit mig se till och med
avkomlingar av dig."
12. Och Josef förde dem bort ifrån hans knän och föll ned till
jorden på sitt ansikte.
13. Sedan tog Josef dem båda vid handen, Efraim i sin högra hand,
till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand,
till höger framför Israel, och förde dem så fram till honom.
14. Men Israel räckte ut sin högre hand och lade dem på Efraims
huvud, fasten han var den yngre, och sin vänstra hand på
Manasses huvud; han lade alltså sina händer korsvis, ty Manasse
var den förstfödde.
15. Och han välsignade Josef och sade: "Den Gud inför vilken mina
fäder, Abraham och Isak, hava vandrat, den Gud som har varit min
herde från min födelse ända till denna dag,
16. den ängel som har förlossat mig från allt ont, han välsigne
dessa barn; och må de uppkallas efter mitt och mina fäders,
Abrahams och Isaks, namn, och må de föröka sig och bliva talrika
på jorden."
17. Men när Josef såg att hans fader lade sin högra hand på Efraims
huvud, misshagade detta honom, och han fattade sin faders hand
och ville flytta den från Efraims huvud på Manasses huvud.
18. Och Josef sade till sin fader: "Icke så, min fader; denna är den
förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud."
19. Men hans fader ville icke; han sade: "Jag vet det, min son, jag
vet det; också av honom skall ett folk komma, också han skall
bliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva större än
han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk."
20. Så välsignade han dem på den dagen och sade: "Med ditt namn
skall Israel välsigna, så att man skall säga: Gud göre dig lik
Efraim och Manasse." Så satte han Efraim framför Manasse.
21. Och Israel sade till Josef: "Se, jag dör; men Gud skall vara med
eder och föra eder tillbaka till edra fäders land.
22. Och utöver vad jag giver dina bröder giver jag dig en särskild
höjdsträcka[1] som jag med mitt svärd och min båge har tagit
från amoréerna."
[1] Hebr. schekém, vilket ord såsom ort- och personnamn återgives med
"Sikem".
Första Mosebok (Genesis), 49 Kapitlet
Jakob välsignar sina söner och dör.
1. Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder,
på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i
kommande dagar:
2. Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner;
hören på eder fader Israel.
3. Ruben, min förstfödde är du,
min kraft och min styrkas förstling,
främst i myndighet och främst i makt.
4. Du sjuder över såsom vatten,
du skall icke bliva den främste,
ty du besteg din faders läger;
då gjorde du vad skändligt var.
Ja, min bädd besteg han!
5. Simeon och Levi äro bröder;
deras vapen äro våldets verktyg.
6. Min själ inlåte sig ej i deras råd,
min ära[1] tage ingen del i deras samkväm;
ty i sin vrede dräpte de män,
och i sitt överdåd stympade de oxar.
7. Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam,
och deras grymhet, som är så hård!
Jag skall förströ dem i Jakob,
jag skall förskingra dem i Israel.
8. Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa[2];
din hand skall vara på dina fienders nacke,
för dig skola din faders söner buga sig.
9. Ett ungt lejon är Juda;
från rivet byte har du dragit ditupp, min son.
Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon,
såsom en lejoninna -- vem vågar oroa honom?
10. Spiran skall icke vika ifrån Juda,
icke härskarstaven ifrån hans fötter,
till dess han kommer till Silo[3]
och folken bliva honom hörsamma.
11. Han binder vid vinträdet sin åsna,
vid ädla rankan sin åsninnas fåle.
Han tvår sina kläder i vin,
sin mantel i druvors blod.
12. Hans ögon äro dunkla av vin
och hans tänder vita av mjölk.
13. Sebulon skall bo vid havets strand,
vid stranden, där skeppen ligga;
sin sida skall han vända mot Sidon.
14. Isaskar är en stark åsna,
som ligger i ro i sin inhägnad.
15. Och han såg att viloplatsen var god,
och att landet var ljuvligt;
då böjde han sin rygg under bördor
och blev en arbetspliktig tjänare.
16. Dan skall skaffa rätt[4] åt sitt folk,
han såväl som någon av Israels stammar.
17. Dan skall vara en orm på vägen,
en huggorm på stigen,
en som biter hästen i foten,
så att ryttaren faller baklänges av.
18. HERRE, jag bidar efter din frälsning!
19. Gad skall trängas av skaror[4],
men själv skall han tränga dem på hälarna.
20. Från Aser kommer fetma, honom till mat;
konungsliga läckerheter har han att giva.
21. Naftali är en snabb hind;
han har sköna ord att giva.
22. Ett ungt fruktträd är Josef,
ett ungt fruktträd vid källan;
dess grenar nå upp över muren.
23. Bågskyttar oroa honom,
de skjuta på honom och ansätta honom;
24. dock förbliver hans båge fast,
och hans händer och armar spänstiga,
genom dens händer, som är den Starke i Jakob,
genom honom som är herden, Israels klippa,
25. genom din faders Gud -- han skall hjälpa dig.
genom den Allsmäktige -- han skall välsigna dig
med välsignelser från himmelen därovan,
välsignelser från djupet som utbreder sig därnere,
välsignelser från bröst och sköte.
26. Din faders välsignelser nå högt,
högre än mina förfäders välsignelser,
de nå upp till de eviga höjdernas härlighet.
De skola komma över Josefs huvud,
över den hjässa, som är en furste bland sina bröder.
27. Benjamin är en glupande ulv;
om morgonen förtär han rov,
och om aftonen utskiftar han byte."
28. Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är
vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var
och en av dem gav han sin särskilda välsignelse.
29. Och han bjöd dem och sade till dem: "Jag skall nu samlas till
mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetiten
Efrons åker,
30. i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i
Kanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav av
hetiten Efron,
31. där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock
hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag själv
har begravit Lea,
32. på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn."
33. När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sina
fötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad till
sina fäder.
[1] Se Ära i Ordförkl.
[2] Hebr. jodú, vilket ord sammanhänger med namnet Juda.
[3] Eller: till dess Silo kommer. Se vidare Silo i Ordförkl.
[4] Hebr. jadín, vilket ord sammanhänger med namnet Dan.
[5] Hebr. gedúd.
Första Mosebok (Genesis), 50 Kapitlet
Jakobs begravning. Josefs död.
1. Då föll Josef ned över sin faders ansikte och grät över honom
och kysste honom.
2. Och Josef bjöd läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle
balsamera hans fader; och läkarna balsamerade Israel.
3. Därtill åtgingo fyrtio dagar; så många dagar åtgå nämligen för
balsamering. Och egyptierna begräto honom i sjuttio dagar.
4. Men när gråtodagarna efter honom voro förbi, talade Josef till
Faraos husfolk och sade: "Om jag har funnit nåd för edra ögon,
så framfören till Farao dessa mina ord:
5. Min fader har tagit en ed av mig och sagt: 'När jag är död,
begrav mig då i den grav som jag har låtit gräva åt mig i
Kanaans land.' Så låt mig nu fara ditupp och begrava min fader;
sedan skall jag komma tillbaka igen."
6. Farao svarade: "Far ditupp och begrav din fader, efter den ed
som han har tagit av dig."
7. Då for Josef upp för att begrava sin fader, och med honom foro
alla Faraos tjänare, de äldste i Egyptens land,
8. därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans faders
husfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina får och
fäkreatur lämnade de kvar i landet Gosen.
9. Och med honom foro ditupp både vagnar och ryttare; och det var
en mycket stor skara.
10. När de nu kommo till Goren-Haatad, på andra sidan Jordan, höllo
de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han
anställde en sorgefest efter sin fader i sju dagar.
11. Och när landets inbyggare, kananéerna, sågo sorgefesten i
Goren-Haatad, sade de: "Det är en högtidlig sorgefest[1] som
egyptierna[2] här hålla." Därav fick stället namnet
Abel-Misraim; det ligger på andra sidan Jordan.
12. Och hans söner gjorde med honom såsom han hade bjudit dem:
13. hans söner förde honom till Kanaans land och begrovo honom i
grottan på åkern i Makpela, den åker som Abraham hade köpt till
egen grav av hetiten Efron, gent emot Mamre.
14. Och sedan Josef hade begravit sin fader, vände han tillbaka till
Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit upp med
honom för att begrava hans fader.
15. Men när Josefs bröder sågo att deras fader var död, tänkte de:
"Kanhända skall Josef nu bliva hätsk mot oss och vedergälla oss
allt det onda som vi hava gjort mot honom."
16. Därför sände de bud till Josef och läto säga: "Din fader bjöd
oss så före sin död:
17. 'Så skolen I säga till Josef: Käre, förlåt dina bröder vad de
hava brutit och syndat, i det att de hava handlat så illa mot
dig.' Förlåt alltså nu din faders Guds tjänare vad de hava
brutit." Och Josef grät, när de läto säga detta till honom.
18. Sedan kommo ock hans bröder själva och föllo ned för honom och
sade: "Se, vi vilja vara tjänare åt dig."
19. Men Josef sade till dem: "Frukten icke. Hållen I då mig för
Gud?
20. I tänkten ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo, för att
låta det ske, som nu har skett, och så behålla mycket folk vid
liv.
21. Frukten därför nu icke; jag skall försörja eder och edra kvinnor
och barn." Och han tröstade dem och talade vänligt med dem.
22. Och Josef bodde kvar i Egypten med sin faders hus; och Josef
blev ett hundra tio år gammal.
23. Och Josef fick se Efraims barn till tredje led; också av Makir,
Manasses son, föddes barn i Josefs sköte.
24. Och Josef sade till sina bröder: "Jag dör, men Gud skall
förvisso se till eder, och föra eder upp från detta land till
det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob."
25. Och Josef tog en ed av Israels barn och sade: "När nu Gud ser
till eder, fören då mina ben härifrån."
26. Och Josef dog, när han var ett hundra tio år gammal. Och man
balsamerade honom, och han lades i en kista, i Egypten.
|